Jag vill berätta om min resa för att tala om att det är möjligt att förändra och förändras, om man inte mår bra där man befinner sig. Men det är ingen snyfthistoria, det är min historia som kanske kan hjälpa just dig.
Kom ihåg att det här är min syn på saken, det behöver inte vara din.
Hittills har jag levt ett liv med många uppslitande förändringar, men vem har inte det? För jag är inte på något sätt speciell i det avseendet, men på många andra sätt är jag unik – precis som du. Ingen annan på den här planeten är precis som du eller jag. Det är en svindlande stor tanke.
Jag har haft det jäkligt tufft i perioder och är fortfarande inte färdig, men med hjälp av lugnet i Medicinsk Yoga och möjligheten att hitta den läkande individuella kost som jag och min kropp fungerar bäst på, mår jag idag så mycket bättre än jag vågade drömma om när det var som värst.
Och jag både hoppas och tror att min historia kan inspirera och peppa någon annan som går igenom tuffa tider. Kanske särskilt för att jag sökte det stödet i andra genom min förändring – den roll jag med ödmjukhet vill närma mig idag, genom att lyssna till andras ord, förstå och förklara hur processen kan se ut.
Hur min såg ut.
När det var som tyngst ville jag höra någon säga – för att kunna känna det – att jag faktiskt kunde överleva smärtan, både den fysiska och den emotionella. Jag ville höra från någon som gått före hur jag kunde bemöta mina situationer, känslor och kriser. Det finns hjälp att få och ingen går ensam, även om det verkligen kan kännas så.
Så, vem är jag då och vad har jag gjort för förändringar i mitt liv?
När jag blev sjuk av kombinationen stress och socker, insåg jag att mitt läge var ohållbart om jag inte skulle göra någon förändring, så jag började utöva Medicinsk Yoga och började äta läkande kost. Det blev så mycket bättre. Men jag har lärt mig och insett genom detta att enbart mat inte läker tarmen, till det har jag behövt kosttillskott – särskilt för att jag hade så svåra näringsbrister.
Mitt namn är Linda, jag föddes en vårförmiddag 1976 och levde mina första 30 levnadsår i ett orimligt högt tempo, tills jag blev sjuk. Helt enkelt.
En vårmorgon 2006 kom jag inte ur sängen och där nånstans började min vandring tillbaka – längs det på resans väg som jag tidigare försökt springa ifrån; barndom, tonår, ungdomstid, vuxenliv, egna företag, arbetsplatser, vänner, kärleksrelationer, familj och släkt… bland annat.
Jag hade under hela min barndom och uppväxt en overkligt låg självkänsla, men det förstod jag långt senare. Jag gjorde märkliga val, eftersom jag inte värderade mig själv högt alls, jag bad ofta om ursäkt och satte andras välmående framför mitt eget. Det resulterade i att jag till och med gjorde det andra ville att jag skulle göra – var den andra ville att jag skulle vara. Det var såklart även jobbigt för dem, det har jag förstått i efterhand.
Utan att jag förstod eller insåg det själv, var jag en social kameleont på många olika plan i över 30 års tid. Gissa om det tog av min energi? Ändå gav jag ut till andra, allt jag orkade, för att förtjäna min plats i livet och – duga. Få en plats. Det var egentligen självklart att jag skulle gå sönder tillslut.
Kombinationen av mitt uppoffrande och hängivna beteende, samt ett stort intresse för kreativitet och skapande, ledde fram till valet att starta min första egna firma som dekoratör i 20-årsåldern. Det var ett sätt för mig att skapa en identitet, hitta en plats i livet. Dessutom var jag pysslig och fixig, vilket jag varit sedan barnsben.
I många år levde jag min dekordröm och trodde till och med jag att jag var dekoratör… men det ju var mitt yrke. Jag kunde inte skilja dem åt. Och jag var gränslös eftersom jag ville passa in.Så med fokus på att vara duktig och prestera bra, ansträngde jag mig alldeles för hårt under alldeles för lång tid.
Idag vet jag att det räcker med att finnas till för att duga.
När jag fyllde 30 år borde jag kanske ha glatt mig och firat med stora festliga kalas som mina jämnåriga vänner, men jag kände mig bara trött, trasig och tom. En lång tid hade jag känt att det bara blev värre och värre, så jag sökte slutligen hjälp hos en naturläkare, för att kunna räta upp allt som sakta men säkert föll. Samtidigt orkade jag inte hålla emot längre och kraschade mentalt, blev sjukskriven från mitt jobb och kom faktiskt inte ens upp ur sängen en morgon.
Eftersom jag fram tills dess varken hade förstått eller ens reflekterat över mitt liv som en kameleont, blev det för mig en dubbel smärta att inse hur jag bitvis gett upp mig själv fullständigt och faktiskt inte ens ville vara nära mig själv. Ensam.
Mitt i sorgen och smärtan, när jag stod sårbar och kände hur alla murar och fasader runt omkring mig brutalt rasade, förstod jag bitvis att jag aldrig levt ärligt och sant mot mig själv. Att jag aldrig vågat tro på vad jag kunnat – för att jag faktiskt inte vetat det själv – att jag aldrig känt mig själv, att jag gömt mig bakom en mask, att jag låtsats vara stark men aldrig haft eller känt grundningen inombords. Att jag improviserat in absurdum för att inte bli påkommen, att jag spelat stark och säker. Att jag kastat mig ut i saker och projekt för att få bekräftelsen att jag kunde någonting, men varit rädd hela tiden. Att jag aldrig någonsin riktigt vetat vad jag velat, känt och önskat.
Och att det var det som sakta ätit upp mig inifrån tills jag låg ner och inte tog mig upp. Jag visste ju ingenting. Det var dags att lära känna den jag alltid varit – för första gången.
Det här är min egen resa.
Varmt välkommen.