Krav, måsten, deadlines, prestationer, tider, engagemang, möten, planering… och tiden är alltid för kort. Det gäller att springa till nästa händelse och det som är inbokat efter det…vad det nu var? Swoosh, så flimrar dagarna förbi.
Kan stress månne vara det svenska språkets mest använda ord?
Synonymer till stress är överansträngning, påfrestning, oro och hets. Och det kan nog de flesta skriva under på – det är så stress känns.
Egentligen handlar det väl om en sak – “Att aldrig vara där jag vill vara”.
Det är av yttersta vikt att lära sig dämpa stressen på det sätt som passar en själv bäst. Vi kanske inte kan reducera stressen i våra liv, men bör lära oss hantera den.
Det är faktiskt inte alls konstigt att stress kan leda till ångest och svårt att andas. Men kom ihåg att stress alltid börjar i hjärnan. Med våra tankar. Alltid.
Att vara lättpåverkad av stress betyder att nervsystemet är försvagat – och som det ser ut omkring oss i dagens samhälle behöver vi ha starkt sådant. Om man känner sig otålig och labil tyder det på att nervsystemet är uttröttat.
Prova själv genom att hålla dina armar rakt uppsträckta ovanför huvudet med handflatorna ihop i en statisk position, hur länge du orkar hålla dem där indikerar styrkan i ditt nervsystem. Tre minuter är okej, elva minuter är bättre.
Stress påverkar dina binjurar, vilka producerar stresshormonet kortisol.
De andra stresshormonerna – adrenalin och noradrenalin – produceras även de i binjurarna, men de är snarare explosiva och akuta hormoner för att vi ska kunna “fight or flight” – fly eller fäkta.
Kortisolet är ett långsamt pumpande hormon som både jobbar för att hjälpa oss att orka igenom stress och samtidigt dämpa inflammationer i kroppen – ofta under längre tid, som det ser ut för de allra flesta idag med krav och måsten.
I värsta fall blir binjurarna utmattade – och även du.
Som en liten detalj, så sliter stressen även ner immunförsvaret och påverkar matsmältningen negativt. Så det finns många anledningar till att lära sig hantera stressen – för vi kan inte alltid dra ner på den, hur mycket vi än vill.
“Det handlar inte om hur vi har det, utan om hur vi tar det”. Inte sant?
* * * * *
En nyårsnatt nyligen gick jag och lade mig för att sova, drygt en timme efter tolvslaget. Kvällen hade varit lugn, trevlig och jag var väldigt nöjd. Men så, runt klockan tre-fyra på morgonen vaknade jag av grannarnas minst sagt högljudda fest. Det skakade i mina väggar och människor sprang upp och ner i trappen vid min dörr, eftersom de måste passera mig på vägen ut för att röka. Jag hann med att höra varenda discodänga från 80-talet fram till idag, mellan deras golv och mitt tak, tack och lov hörde jag inte deras allsång (nån gräns måste det ju rimligen få finnas).
Gissa om det kändes stressande? Min instinktiva reaktion var att irriterat tänka “men vad i hela h…?“, men så hindrade jag mig mitt i tanken.
Som den vuxna yogi jag försöker vara, tänkte jag att jag bara kan hantera mig själv. Det är inte kriminellt att vara högljudd när man har en rolig fest, man får röka fastän det är skadligt och om jag kände för att vara en “tråkig kärring” kunde jag väl vara det i min ensamhet. Istället för att rusa ut och skrika på dem, samt ifrågasätta vad de höll på med (vilket jag ju visste), testade jag min egen uthållighet… där, klockan 04.25 den första dagen på det nya året.
Man brukar säga att “som starten på året blir, så blir resten av året”, så jag valde att hantera det så gentilt som jag bara kunde. Med en massa tålamod och långa, djupa andetag.
Jag hämtade min iPod och pluggade in hörlurar med avslappningsmusik i öronen. Det tog bort det värsta av ropen och skratten, dock fanns discodansens basgång kvar i mitt medvetande. Jag kopplade in de långa, djupa andetagen och kunde inte låta bli att le lite åt mitt “mogna” försök att hantera situationen. Jag visste ju att andetagen kunde ge mig lugn, men innerst inne där och då hade jag nog faktiskt kunnat vråla åt hela världen att h*lla k*ften.
Men hur ofta kan vi göra det – egentligen? Jag kan säga till var och en vad jag verkligen tycker, men vem har mest rätt av oss? Finns det ett rätt och ett fel? Eller handlar det snarare om brister i kommunikation och respekt, att det ofta kan fela i relationer till andra människor och att vi måste hantera det? Men att det alltid handlar om vad jag kan göra av min egen situation, inte någon annans?
Jag kände mig rätt nöjd med min ambition att inte hantera andra den där natten, utan mig själv. Min inställning. Min tolerans. För första gången. Ändå blev jag naturligtvis gråtfärdigt glad när discodansen avslutades klockan 5 och även festdeltagarna ville gå och sova. Jag tackade min lyckliga stjärna och somnade.
Dock vill jag understryka att jag inte hade godtagit en kränkande behandling, om de medvetet hade gjort mig illa. Jag hade inte accepterat ett övergrepp eller en elak handling med att lyssna på ljuv musik och andas. Det finns ingen anledning till att låta någon trampa på mig. Men jag utmanade mitt eget tålamod, min respekt för andra, när jag plötsligt befann mig i en situation som jag inte hade valt om jag hade kunnat önska något annat.
Så personligen känner jag att jag har lärt mig en del på min väg, ändå är jag långt ifrån i mål. Livet är en lång resa och ibland kan det kännas som det främst finns uppförsbackar. Men rätt vad det är får man medlut och nedförsbacke, då är det fint att vara tacksam och visa sin tacksamhet, på det sätt man kan.
* * * * *
Vill du lära dig mer om lugnande Medicinsk Yoga och specifik personlig yoga för dig eller läkande kost för att stärka ditt nervsystem?
Du når mig via detta kontaktformulär.
Varmt välkommen.