Jo. Jag kände egentligen att det ostadiga och papperstunna korthus jag försökt bygga upp omkring mig, med fina färger och former, hade velat blåsa omkull en längre tid. Att sätta händerna för öronen, blunda och skrika “jag vill inte!” var inte så framgångsrikt som jag hade hoppats.
Men att det skulle väsnas så öronbedövande när ett tunt korthus föll, det var jag verkligen inte
beredd på.
På samma sätt som huset började svaja, hade jag en längre tid känt hur mina känslor flåsat mig i nacken. De hade väst i mitt öra att det var ikapp mig. Och jag sprang, blint och panikslaget – så fort jag kunde. Jag var rädd för smärtan. Smärtan som ändå hann ikapp. Så varför sprang jag?
Så här efteråt tror jag att det handlar om en form av överlevnadsinstinkt. När vi ramlar och slår oss för att vi balanserar på ett högt staket, eller bränner handen på en het platta, går vi sällan frivilligt tillbaka för att göra om samma sak igen. Jag hade upplevt smärta förr och ville inte möta den igen. Jag valde att fly från det som gjorde ont. Genom sockerrus, kärleksrelationer och massvis med jobb.
Jag var inte utrustad just då för att möta mina känslor. Idag vet jag att jag trots allt överlever smärtsamma känslor, att jag vågar andas in och vara i den ångest som kan omsluta mig, att om jag går igenom känslorna och är sann mot mig själv – så kommer jag ut starkare. Med jag säger inte att det är lätt.
En vårmorgon 2006 kunde jag bara inte förmå mig att kliva upp ur sängen. Jag orkade knappt dra av mig täcket. Den gamla ärvda bäddsoffan i vårt gästrum där jag sov var extra trång och kantig just då, den intensiva solens strålar dansade över de dammiga fönsterrutorna och jag blundade i ett försök att slippa ifrån mina känslor. Men de försvann förstås inte, de fanns inom mig.
Jag är en vanlig tjej. Med en vanlig uppväxt. En vanlig familj. Ett vanligt liv. Hur kunde jag bli så trasig?
Det handlade inte om alkohol. Eller någon allvarlig psykisk sjukdom. Inte om droger. Inte om sexövergrepp. Inte om några yttre omständigheter som plågade mig. Det handlade om hur jag mådde på insidan – mitt förhållande till mig själv.
Jag var så förlorad i min usla självkänsla och så på kant med min metod att självmedicinera med mat, att livet fullkomligt kollapsade runtomkring mig.
Det var en skräckupplevelse att känna sig så svag – allt jag föraktat av rädsla att inte orka mer. Svaghet, hur kunde det vara så provocerande? Hela mitt liv hade varit uppbyggt på prestation, att orka när andra inte gjorde det, att hela tiden jobba ända in i kaklet – i vad jag än gjorde. Gärna med emfas. Så att tomheten inte bet ett stort, djupt hål i mig. Om jag presterade var jag ändå värd min plats i universum, jag bidrog med något. Såklart var jag inte medveten om det då.
Men jag hade hört den där väsande och viskande rösten bakom mig en längre tid och förstod att den nu hunnit ikapp. Jag var ett byte och rovdjuret stod över mig. Vad kunde jag möjligen göra?
När jag så småningom förstod att jag stod i en återvändsgränd, tog jag steget och kontaktade en psykmottagning i närheten av vårt hem, där påbörjades en sjukskrivning med psykologsamtal. I min smak var de alldeles för få, för korta och för glesa – men det var samtal jag kände att jag ville ha. Jag ville förstå.
I samma ögonblick som jag fick sjukskrivningspappret i min hand, förstod min kropp att det var okej att helt tappa luften. Jag bokstavligt talat sjönk ihop och var så trött att jag inte visste hur jag skulle orka med någonting. Och det var fullkomligt vidrigt att som 30-åring känna sig fast i en 80-årings kropp. Särskilt som jag inte velat känna efter tidigare, smällen blev liksom dubbel.
Jag hade svårt att gå på promenad, även om jag ville ha ljuset och syret, för jag tog sats och hasade mellan parkbänkarna, tänkte att “nu dör jag” – så trött var jag. Mitt nervsystem hade kollapsat och mina händer skakade.
Jag som hade kunnat jobba i ett dygn utan sömn, eller flera dygn i rad med bara mycket lite sömn. Jag kände inte igen mig själv – vad var det här? Kroppen sade definitivt och utan pardon ifrån, nu räckte det.
Från början var det en chockerande prövning bara att ta sig till badrummet och ta sig en dusch. Sånt som jag läst om, hur kunde det vara möjligt? Hur kommer det sig att man inte orkar duscha? Men plötsligt var jag där, så utmattad att jag inte orkade lyfta armarna. Jag satte mig på badrumsgolvet, jag lade mig i badkaret och lät vattnet rinna i vad som kändes som flera timmar. Jag var för trött för att gråta, annars hade mina tårar förmodligen kunnat fylla upp karet.
Jag levde som sambo i en relation och ville att han skulle finnas där för mig, jag ville ha tröst och stöd. Men han valde att stå bredvid. Han ville inte dras ner i min sorg och smärta och hans val var helt rätt – vi var inte ämnade för varandra. Han skulle inte rädda mig och han kunde inte göra det, det var helt och hållet upp till mig att möta otryggheten jag bar på. Men mitt i den upplevelsen blev min smärta ännu större, jag ville för mitt liv inte vara ensam, det var min största skräck – och han gick ändå.
Sommaren som kom var en av de varmaste på mycket länge och han ville inte vara där jag var, samtidigt som jag inte ville vara ensam. Jag ville inte att han skulle gå och han ville inte stanna. Idag kan jag beundra hans styrka, att följa sitt eget hjärta och inte lyssna på mig. Mina beteendemönster trogna hade jag förmodligen gett upp allt där och då för att “hjälpa” honom om rollerna varit omvända, han hade nog inte ens behövt be mig om det.
Så det var en nyttig upplevelse. Jag kan aldrig någonsin tycka att han gjorde fel, även om sorgen den heta sommaren, när luften darrade och solen gassade, var någonting jag aldrig i mitt liv vill uppleva igen. Det kändes fullständigt fel och misslyckat att vara så deprimerad och orkeslös när det var så fint väder utomhus, det är ofta skönare att krypa ihop i regn och rusk, när insidan bättre matchar utsidan. Nu kunde jag göra allt – men ville inte göra någonting.
Han åkte utomlands och ut i skärgården med vänner medan jag satt hemma själv och tyckte synd om mig själv. Jag plöjde mig igenom samtliga avsnitt i hela “Sex And The City”-boxen, som jag fått några månader tidigare av min bror. Avsnitt för avsnitt, relation för relation, svek för svek och kärlek för kärlek.
Jag var själv och kände mig så oerhört ensam där och då.
Men jag hade förmodligen aldrig gått vidare i min egen utveckling om jag hade hängt kvar på honom som om han varit en livboj. Hans modiga val tvingade mig att möta mig själv och för det är jag honom evigt tacksam – även om det inte kändes så just då.
Med tiden har jag naturligtvis förstått vad och vem det var jag inte vågade möta, varför det var så skrämmande och jag har gjort liknande val om och om igen. Jag kände inte mig själv alls, och det kan låta konstigt men det går att vara ett vandrande och ältande huvud fullt med tankar, som är helt bortkopplat från sin kropp. Åtminstone var jag en sån. En “huvudfoting“.
Jag varken ville eller kunde leva i min kropp under så stor del av mitt liv – det gjorde för ont inom mig, känslomässigt. Del för del och bit för bit har jag försökt flytta in i min kropp, för första gången i livet. Och det har varit en underlig resa. En märklig upplevelse att aldrig ha varit där jag trott mig vara – hela tiden. Om han inte hade lämnat mig och gått, var hade jag befunnit mig då?
Jag ser omkring mig och vet att många människor mår dåligt idag, i en värld som snurrar så mycket snabbare hela tiden. Krav, prestationer, känslan av att absolut inte räcka till åt alla håll – om än något. Om vi inte ser till att vara balanserade i oss själva är det ännu svårare att balansera resten av livets alla delar, varifrån kommer då energin? Just precis, då blir det lätt socker, alkohol eller någon form av syntetisk energi…
Du behöver inte vara annorlunda, sjuk eller galen för att tappa balansen. Det räcker med att vara den underbara person du är, om du inte får in stärkande energi i ditt liv. Se till att lyssna till dig själv och bejaka det du hör. Du är den viktigaste personen i ditt liv.
Vid ett tillfälle sade en underbar vän som varit långtidssjukskriven; “Det är faktiskt inte mina barn som är viktigast i mitt liv, det är jag själv – för om jag inte ens har min hälsa, så orkar jag ju inte finnas där och vara mamma till dem…” och jag höll andan, men kände värme i mitt hjärta för att hon vågade uttrycka hur viktigt det verkligen är att vara rädd om sig själv – nu. Det innebär inte att hon valde bort sina barn.
Så vad gjorde jag?
Mitt nästa steg på resan var att börja gå i terapisamtal, för att där börja nysta upp vad det var som hände inom mig. Dessutom sökte jag mig till en naturläkare och fick veta att jag hade läckande tarm med en massa obalanser som följd. Det innebar även att jag var i skriande behov av en kostomläggning. Och sedan blev jag rekommenderad Medicinsk Yoga av min fina mamma.
Är du intresserad av personlig yoga eller individuell kostrådgivning för egen del, kan du nå mig via detta kontaktformulär.
Varmt välkommen.
