Jag var ett väldigt blygt och osäkert barn. Jag var väldigt mammig och kände mig inte bekväm med att ta ett steg framåt, jag stod hellre bakom och tittade på. Ofta med en klump i halsen, inte långt till tårarna.
Mamma föste mig bestämt framåt och utmanade mig, fast besluten om att jag inte skulle halka efter de andra barnen, men jag hade det inte i mig – jag var otrygg och kände mig hotad i så många situationer. Så här i efterhand förstår jag att flera av de grundläggande känslorna jag levde med hade kommit till mig redan de första dygnen i livet.
Mina första nio nätter på BB blev jag placerad i en stor barnsal utan mamma, men med tillsyn från personalen. Det var vanligt på 70-talet och jag var långt ifrån den enda som blev det, med tydligen påverkade det mig som enormt. Ingenting kunde ersätta min mammas närhet, förutom möjligen pappas trygga famn. Idag får nyblivna mammor vara nära sina bebisar så länge de vill och orkar, men så var inte reglerna då. Och alla barn har inte tagit skada av det, men jag vet idag att jag förmodligen hade behövt vara tryggare, närmare och inte fullt så ensam i ett så tidigt skede av livet.
Ensamheten, otryggheten och separationsångesten blev min följeslagare under så många år – och under åtminstone de första 30 var jag helt omedveten om det. Och likaväl som jag alltid burit med mig de känslorna inombords, på samma sätt som jag förmodligen undrade på BB var jag kommit och vem jag tillhörde, så har jag aldrig riktigt förstått varför de funnits där. Jag hade ju ingenting att klaga på – egentligen?
Jag växte upp i en kärnfamilj med gifta föräldrar och en två år yngre lillebror. Han var en talangfull retsticka och under vår uppväxt slogs och bråkade vi mycket, men om någon av oss råkade i klorna på en upprörd förälder försvarade vi alltid varandra. Fascinerande flexibelt. Det finns en stor kärlek mellan oss, även om vi inte umgås så ofta. Våra föräldrar har alltid prioriterat familjen, så vi har semestrat mycket tillsammans – levt tätt i båt på sjön, i stugan i Jämtland och på mor- och farföräldrars landställen – i alla år… vad hade jag att vara så sorgsen för, inuti?
Det kändes inte rimligt.
Men känslominnen är tidlösa. De kan till och med finnas från innan födseln, säger man yogiskt. Det verkar kanske inte klokt, men det säger en hel del – särskilt att vi inte alltid vet det vi tror oss veta. Allt är inte vad det ser ut
att vara.
Och framförallt – även små barn är fullt medvetna om det som händer omkring dem. De ser, hör och känner… även om de inte förstår.
Jag vill minnas att jag var ett glatt barn, ändå, och när jag började skolan kunde jag redan läsa, räkna och skriva vilket gjorde att jag tröttnade lite. Jag förstod, lärde mig lätt, stavade felfritt tidigt och tyckte att skolan var rolig – men jag var ledsen väldigt mycket. Saknade min mamma, som fick stå för tryggheten jag inte hade inom mig. Jag minns att jag skämdes i skolan för att jag så ofta grät, jag kände mig verkligen sårbar och svag även om jag bara var 7 år, och undrade vad det var som hände. Varför kände jag så här?
Och det skulle gå många förvirrade år av gråt och smärta, med mörkt vatten som rann under broarna, innan jag förstod och kunde knyta ihop säcken. Idag är jag tacksam över hur det blivit, men det har varit många svarta stunder och långa, kalla nätter där jag har funderat över meningen med livet.
I mellanstadiet kom jag in i en annan fas i livet. Efter att ha varit retad av killar i klassen- och mottaglig för det – i lågstadiet, flyttade vi och jag bytte skola. Nu fick jag plötsligt en massa nya, roliga klasskompisar som jag tyckte om på en gång. Jag ingick i ett större sammanhang, killar blev allt mer intresseranta eftersom hormonerna så smått började studsa och på min första skoldag i fjärde klass hann jag bara sätta foten på skolgården innan en kille hade skickat en kompis för att “fråga chans” på mig. Och sen kom en till och frågade samma sak. Jag var förvirrad och tror att jag nekade den förste och sade ja till den andre, men jag minns inte vem som var vem av mina nya klasskompisar – det hade jag inte riktigt fått koll på så tidigt…
Mellanstadiet var en dröm. Jag trivdes med lärarna, klasskompisarna, vännerna och den lilla isolerade skolan, där det var lugnt och stilla inomhus och vi sprang runt runt skolgården på rasterna. Vi umgicks på fritiden, sjöng i luciatåg, hade klassfester i gårdslokaler, och blev lite äldre för varje år när vi sakta närmade oss tonåren och allt var så väldigt spännande. Vi bytte bästisar och relationer som om det var bråttom att leva, en dag var man bara utbytt mot någon annan – om man hade varit hemma och legat sjuk eller om en helg eller ett lov hade passerat – men det var så naivt och oskyldigt. Och roligt.
I högstadiet började det krävas mer i personlighet. Särskilt som jag hade många vänner i årskursen över min egen, de hade ju lämnat mellanstadiet ett helt år tidigare och var redan tuffa – det gällde att passa in. Anpassa sig fort.Nu var det dags att välja sida, visa vem man skulle vara. Och vem var jag? Ingen aning. Hittills hade det gått bra att bara smälta in och leka, jag hade inte haft så många egna åsikter om någonting egentligen, för det hade inte krävts av mig. I mellanstadiet hade vi som mest frågat chans, pallat äpplen och kollat på film tillsammans, nu var vi plötsligt tonåringar. Hormonerna hade tagit ordentlig fart och jag kan se i efterhand hur sanslöst förvirrad jag var.
Men jag var även som en kameleont. Skickligt smidig. Ju mindre jag visste om mig själv, desto lättare var det att fullständig anpassa sig till omgivningen och rådande omständigheter. Bra för stunden, även om medaljens baksida ju skulle göra sig påmind några trasiga och förvirrade år senare.
Hemma var vi fyra passionerade personer under samma tak, diskussionerna gick ofta höga men toleransnivån var inte alltid lika hög hos någon av oss – men det fanns mycket varm och innerlig kärlek. Idag hade jag valt samma sak igen, istället för att växa upp med att tiga ihjäl känslor och situationer, tro att de försvinner om man kör huvudet långt ner i sanden. Men det var en ännu mer förvirrande tid när jag knappt visste var jag befann mig i livet, vem jag skulle försöka spela och vems ben jag försökte stå på hemma – mina egna eller någon annans? Det kändes som en riktig soppa vissa dagar.
När mamma var arg på sin provocerande tonårsdotter ville jag vara henne till lags, samtidigt som det var min period i livet att högljutt slå mig fri från dem. Jag försökte balansera på nån slags gyllene medelväg, men det blev inte mycket till uppror, eftersom jag ville göra som hon sade och tryggheten fortfarande var viktig för mig. Det var förvirrande, jag tog på mig mycket ansvar för andra runt omkring och till slut visste jag varken ut eller in. Jag var arg och frustrerad dygnet runt, men fick inte utlopp för det. Det var svårt att förhålla sig till.
Högstadiet var inte en mardröm, men det var tre förvirrade år. Jag fick fortfarande frågor från killar som visade intresse, men det övergick från att fråga chans till att “vara ihop”. Jag hade några oskyldiga relationer, men inom mig var det ju kaos. Vad var det de såg i mig och blev nyfikna på? Jag hade i hela mitt liv anpassat mig till rådande omständigheter och blivit bra på det – jag hade sökt tryggheten i andra och nu när hela mitt system förändrades och jag förväntades bryta upp med allt jag kände för att testa gränser… det gick bara inte. Jag visste inte hur.
Den rädsla som kom över mig tidvis måste ha varit den som stavades dödsångest på BB, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det var en balansgång mellan vänner och föräldrar, de senare bråkade jag med i princip jämt, och försökte vara till lags på alla sätt – men hur jag än gjorde så blev det fel.
Det är såklart aldrig lätt att vara tonåring och bryta sig loss, men man kan ha mer eller mindre ordnade förutsättningar för det – vilket jag inte hade. Jag var rädd, otrygg, osäker, valde vänner eller relationer efter vilka som ville hänga med mig och trampade hela tiden vatten. Å andra sidan hände det väldigt mycket kul, jag levde såklart på de intresseanmälningar jag fick ifrån äldre killar i skolan – men jag vågade aldrig göra någonting av det. Jag visste inte vad, hur, när eller varför. Rörigt? Ja, kanske lite.
Men jag var ju en social kameleont. Jag var skicklig på att dölja det mesta av min osäkerhet och kanske var det för att vi alla var osäkra och förvirrade samtidigt. Hur jag kände inuti syntes förmodligen inte på samma sätt utåt, det var många fester, kompisar, killar, bus, skratt och påhitt. Jag hade många vänner omkring mig och trivdes med att umgås, dock blev jag ju aldrig så personlig att jag vågade vara ärlig mot vare sig mig själv eller någon annan, utan anpassade mig till stämningen som rådde. Jag tog även ansvar för andra och passade in. Men hur jag lyckades bli framröstad till skolans Lucia i 9:an har jag fortfarande ingen aning om. Dock kan jag säga att jag levde på det väldigt länge – även om den vackra kronan, bunden med grönt ris och höga vita stearinljus i, var lite för stor för mitt huvud…
Gymnasietiden var kanske den bästa perioden, iallafall. Pubertetskänslorna stabiliserades och jag hamnade i en rolig, högpresterande klass med bred och djup kunskapsniv på Samhällsvetenskaplig linje. Men även om många var enormt duktiga och studieinriktade, så var det fest och kalas mellan varven utan dess like. Jag som varit feg och osäker kastade mig ut och lyckades till och med sänka mina betyg från 9:an i första året på gymnasiet, för att det blev fokus på så mycket annat. Idag kan jag uppskatta att jag faktiskt gjorde så, att jag levde och inte var så himla bekymrad för morgondagen. Det har ju gått bra ändå, så jag är glad över att jag tillät mig själv att falla fritt en stund.
Jag och en tjej i klassen hade ett förlåtande och något ursäktande motto som vi höll fast vid genom de tre åren, det löd; “Kom ihåg att stanna upp och dofta på blommorna längs vägen…” Man kan väl säga att det gick att applicera på det mesta och vi påminde varandra om det hela tiden. Det var en rolig tid i livet.
Klassen var underbar, vi hade så roligt att vi även umgicks på fritiden, lagade mat och sov över hos varandra, arrangerade fester, åkte på utflykter – en av dem var det årliga försöket att planka in på Skansen- vi anordnade maskeradutmaningar i skolan och hittade på diverse aktiviteter och bus, vi åkte till och med på en kryssning mot Åbo samma natt som Estonia förliste… Det är ett särskilt minne i sig, att se ansiktena på våra föräldrar när vi väl kom hem. De som inte riktigt vetat vilken båt som gått under när de först hört nyheten. Hemska tanke.
Under gymnasietiden blev jag ihop med min första riktiga kärlek och flyttade hem till honom, han var några år äldre och bodde i en liten lägenhet nära skolan. Jag kände mig vuxen, tror jag, och det var en relation som skulle ge mig erfarenhet av väldigt mycket – ingenting av det skulle jag vilja ha i en sund relation idag. Jag flyttade hem till mamma och pappa – och tillbaka igen – åtminstone tvåsiffriga gånger, och det var en uppslitande och förkrossande relation, men jag visste ju knappt någonting om livet eller förhållanden. Bara hur man anpassade sig.
Jag visste ingenting om mig själv mer än att jag inte ville vara ensam och att jag hade separationsångest (vilket inte var en så bra kombination), så jag bad hela tiden om att få komma tillbaka. Åt vilket håll jag nu flyttade.
Det var en galen tid.
Studenten kom och friheten med den. På ett sätt. Ensamheten, på ett annat. Jag saknade mina klasskompisar redan innan vi sprungit ut och sjungit om studentens lyckliga dar, dessutom ville jag ut i livet och slippa alla måsten – men jag skulle sakna dem jag kamperat med i tre års tid. Det visste jag. Kanske var det återigen trygghetstörsten och separationsångesten som gjorde det svårt för mig. Vi festade en sista kväll på en krog i stan, med hela kitet i form av balklänningar och limousin, sedan var det dags att kliva rakt ut i vuxenlivet…
Strax efter skolavslutningen började jag jobba som kassörska på en livsmedelsbutik och till hösten gick jag en utbildning till dekoratör i Stockholm. Det kändes så rätt, som att få gå till ett underbart vuxendagis och greppa en penna eller pensel på morgnarna – vi fick, skissa, rita, måla och skapa så mycket vi orkade under en termin och jag älskade det! Det var här jag hörde hemma. Och en tanke växte sakta fram, kanske skulle jag våga starta eget och frilansa som dekoratör? Tänk att åka runt och texta och fixa fina skyltfönster.
Vilken dröm.
En av anledningarna till att jag tänkte på eget företag, var att min sambo – som jag fortfarande höll ihop med då och något år till – hade en egen firma och övertygade mig om att det “inte var så svårt”. Med blåa ögon och något blåögd, men modig, gjorde jag det jag var som mest rädd för, nämligen släppte sargen.
Så jag startade upp mitt första företag 1996. Då var jag 20 år.
