Jaha. Jag blev alltså rekommenderad av min naturläkare att göra ett ImuPro-test för att se om den indikerande inflammationen i kroppen innebar att jag hade någon födoämnesintolerans – och det var väl egentligen ingen högoddsare att jag hade läckande tarm.
Jag hade aldrig riktigt förstått eller reflekterat över termer som födoämnes-intolerans (…hette det inte “allergi”?) eller läckande tarm – så allt vändes upp och ner på ganska kort tid. Jag hade aldrig haft en allergi, vad jag visste.
Så, vad var det som hände i min kropp?
När jag satt på tåget hem, med resultatet från födoämnesallergitestet i min hand, så formligen dansade de suddiga bokstäverna runt framför mig på pappret. Det kändes helt overkligt.
Vad stod det, egentligen? Och vad innebar det?
Eftersom det bekräftades att jag hade en allvarlig och smärtsam inflammation i tunntarmen – läckande tarm – så var den direkta rekommendationen att jag skulle avstå i flera månader från bland annat;
* gluten (dinkel/spelt, gluten, havre, korn, råg, vete)
* komjölksprodukter
* hönsägg
* nötter (hasselnöt och sötmandel)
Okej, jag insåg ganska snabbt – med ett uppgivet skratt – att det inte skulle bli tal om semlor på ett tag… eftersom det inte ingår nåt annat än gluten, laktos, socker, ägg och nötter i semlor.
Å andra sidan, eftersom jag hade sådana magsmärtor så var inte en semla det första jag tänkte på. Heller. Jag ville först och främst att svullnaden skulle minska, så att jag kom i mina jeans, och att smärtan skulle avta.
De flesta livsmedel som skapar reaktioner är “stapelvaror” som skapar slitage på kroppen under en längre tid, och jag hade förmodligen gått på ångorna och reserverna i många långa år, så flertalet födoämnen blev för starka för mig att hantera när hela kroppens biokemi blev rubbad.
Dessutom visade jag reaktioner på får- och getost, vilket jag troligen hade ätit en hel del av under en längre tid när jag hade som sämst motstånd i tarmen – för att inte äta komjölksprodukter. Men det är så att kroppen istället kan reagera på de livsmedel man äter ofta, som ett slitage.
Men, utöver mjöl, mjölk, ägg och nötter – visade min starkaste reaktion att jag även reagerade på guarkärnmjöl, som jag aldrig hade hört talas om. Inte fram tills dess, iallafall. Idag vet jag att det finns i både mjölmixer, bakverk, läsk, godis och glassorter som sägs vara “glutenfria”.
Guarkärnmjöl är nämligen ett förtjockningsmedel (tillsatsämne E412) som binder ihop kosten när det saknas gluten och det tillsätts i flertalet livsmedel – men jag hade ingen aning om hur starka allergener det var i guarkärnmjöl. För mig är guarkärnmjöl lika illa som gluten. Om man tar bort det naturliga sättet för bröd att klistra ihop och hålla vid bakning, måste de ju tillsätta någonting annat istället… vilket blir just en – tillsats.
Och det är här det börjar bli jobbigt att sortera och tänka “…men VAD ska jag äta då!?“. Jo. jag vet att det känns så. Men det finns faktiskt mycket kvar att äta som bygger upp kroppen, det gäller bara att vara öppen, flexibel och motiverad för att kunna bryta vissa vanor och mönster av slentrian, för att skapa nya.
För mig gällde att fortsätta framåt, för att hitta nya livsmedel och skapa en hållbar kosthållning med läkande kost.
Tack och lov dök den kunnige Steven Acuff upp från “ingenstans” och introducerade filosofin bakom den makrobiotiska inriktningen, förklarade tanken om balans i kosten, såväl som i livet. Han hjälpte mig att förstå vilka födoämnen och livsmedel som kunde bygga upp och stärka min kropp, samt vilka som istället skapade slitage. Det var en omvälvande upplevelse som definitivt lett mig hit idag – för det är jag väldigt tacksam.
Men jag ska ärligt erkänna att sorgen genomsyrade min kostomläggning.
Förutom förvirring, panik och misströstan. Är man sockermissbrukare som jag och van att dämpa känslor med söta saker, eller mat i allmänhet, är det vansinnigt jobbigt att inse att det var vad jag behövde sluta med, för att kunna finna balans. Jag skulle släppa bröd, mjölk och annat jag vuxit upp på som varit en trygghet- det kändes oerhört jobbigt.
Och det var en chock för mig att mat och ätande var så känslomässigt förknippat, att jag inte ville släppa vissa saker.
Skulle jag aldrig mer äta kanelbullar och dricka saft? Varma mackor med varm choklad. Pannkakor med sylt. Falukorv och makaroner. Chips. Pommes frites. Lasagne. Dricka kaffe? Äta choklad? Röda geléhjärtan? Och salt eller söt lakrits…?
Hur länge skulle jag möjligen orka ha det så?
Men min tarm var så trasig och inflammerad att jag ganska snart kände och förstod att jag var tvungen att välja bort det som provocerade min kropp och äventyrade min hälsa.
Idag har det tack och lov vänt till en glädje över att må så mycket bättre, då är det lättare att välja bort det som skapar smärta. Dessutom signalerar min kropp tydligare och tydligare – ju mer jag lyssnar på den – vilken näring den önskar och vad jag bör avstå ifrån.
Förut skrek min hjärna nästan bara och hela tiden att den ville ha socker. Det är inte samma sak som att lära sig lyssna på kroppen. På om pulsen ökar, om jag känner mig svullen och trött eller om det kliar någonstans – tecken på hur min kropp reagerar på det jag äter.
Det är en häftig och omvälvande resa, särskilt eftersom jag var fullständig omedveten och inte lyssnade inåt alls, för inte så himla länge sedan.
Vissa dagar väljer jag ändå att äta något min kropp säger nej till, även om jag är medveten om det – för att prova. “Unna mig.” Och hittills har jag nog faktiskt ångrat mig varje gång, eftersom jag upplever smärta, svullnad eller ett ökat stresspåslag strax efteråt. Plus att det tar en vecka eller så att komma i fas igen, känna mig lugn och harmonisk.
Det går långsamt framåt och när jag gör om rätt val för mig dag efter dag – för att bli piggare – så har jag min motivation där. Det viktiga är att låta alla känslor ta plats i processen, det kan vara sorgligt och deppigt att släppa det jag är vrålsugen på lakrits, choklad eller något annat som inte längre passar in i min kosthållning.
När det är som värst försöker jag att hitta tid för den medicinska yogan, det är där jag kan lyssna inåt och släppa ut de känslor som gör sig påminda – som en ventil. Om jag stänger dem inne eller väljer att inte lyssna blir det istället som en tryckkokare som vill explodera. Då kan lite “vad som helst” slinka ner i magen, även det jag inte längre tål att äta. Tro mig… jag har provat.
För mig har det tyvärr inte riktigt varit så att “bara man slutar äta socker så försvinner suget efter tre veckor”. En stor del av mig önskar att det hade varit så. Jag kommer förmodligen alltid att jobba på mitt missbruk resten av livet, men nu vet jag det och kan förhålla mig till det. Och eftersom jag valt bort de flesta “vanliga” former av godis, bakverk, läsk och sött – men även frukt, alkohol, choklad och kaffe, bland annat – så känns suget olidligt ibland.
Vad gör man då? Fortsätter framåt. Jag vill inte gå tillbaka till det jag åt som gjorde mig sjuk, däremot uppfinner jag nya saker och smaker som är snällare för mig. Det är inte samma sak, men jag har lärt mig att uppskatta det som fungerar.
För det är svårt att ge upp någonting som smakar gott, piggar upp, ger en kick – men om det samtidigt gör att jag blir sjuk, så är valet inte så svårt. Min kostomläggning började med en utdragen och smärtsam process, men idag känns det rätt att välja andra alternativ som bygger upp min kropp, istället för att slita ner den.
Det är ju så jag vill leva mitt nya liv.
Om du känner att du inte mår bra av det du äter, kan du få hjälp, peppning och stöd i att hitta läkande kost i en individuell kostrådgivning.
Du når mig via detta kontaktformulär.
Varmt välkommen.
