Var går gränsen mellan bruk och missbruk? Och vad är ett beroende?
Som synonymer till ordet missbruk uppges “olämplig användning, skadligt bruk” och ordet beroende förklaras som “ofrihet, bundenhet“.
Och det är precis så det är, att vara bunden till ett skadligt bruk. Det sägs att man kan fråga barnen till den som misstänks ha alkoholproblem, eftersom de är de första som reagerar om något inte står rätt till. De vet och känner in sådant som sker men försöker döljas, även om det handlar om millimetrar och nyanser.
Att fråga den som möjligen missbrukar är ingen bra idé, eftersom förnekelse är en del av sjukdomsbilden.
När jag kom i kontakt med mina egna känslor och det faktum att jag både hade missbrukat och varit beroende av socker under en lång tid, sökte jag mycket på ämnet och studerade fenomenet på olika plan. Jag ville förstå hur jag hade hamnat där?
I slutet av 2006 hade jag en tung period av retrospektion, där jag blickade tillbaka på var jag kom ifrån – bokstavligt talat. Ironiskt nog flyttade jag efter min separation tillbaka från storstan till samhället jag växt upp i. Det fanns en ledig lägenhet på gården bredvid den jag bott på i min barndom, och jag gick därmed systematiskt igenom de upplevelser i min uppväxt som jag plötsligt konfronterades med. Det var som en mild chock.
På ett sätt var det horribelt, eftersom jag på så vis tvingades att möta alla de känslor jag låst inom mig och lagt locket på – men idag kan jag konstatera att det naturligtvis inte skedde av en slump. Det heller. Jag tror absolut och verkligen på ödet, med tanke på allt som hänt och särskilt det som har varit så tydligt så här i efterhand, men nu är det förstås väldigt mycket lättare att tänka så än det var just då.
Att allt har en mening.
Det var en märklig känsla att en ljus och kall vinterdag vara tillbaka på min barndoms bibliotek – som låg i anknytning till både mina låg- och högstadieskolor – där jag inte hade varit på nästan 15 år, för att skaffa mig ett lånekort. Det kändes ironiskt på något sätt, som att ödet spelade mig ett spratt och rullade upp scener från hela min skoltid; bildlektioner, teaterklasser, raster, lunchmatsalen, Luciafirande och första förälskelser.
Konstigt, vad gjorde jag där? Det var ju som att gå kräftgång bakåt?
Och tack och lov – det var det ju också. Att reda ut mitt liv och mina känslor då var precis det jag behövde för att kunna gå vidare framåt i livet. Utan att stressa och springa, som förr, men instället bearbeta och fortsätta. Det var mitt sätt att släppa taget om det som varit. Jag kände både skuld och skam i min process, särskilt över att “behöva” hantera minnen från skoltiden och barndomen – borde inte det här vara över för länge sedan?
Men om det är något som yogan lärt mig, är det att ett känslominne är tidlöst.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vill gå vidare, glömma och fortsätta framåt så länge minnena är som små öppna sår inom mig som svider eller blöder. Jag kan tvinga mig själv in i framtiden, men förmodligen gör jag om samma misstag igen, upprepar de mönster som ligger mig i fatet och känner förtvivlan när den negativa spiralen är ett faktum. Och allt det där hade jag ju redan gjort, utan särskild framgång.
Ett känslominne är egentligen varken sorgligt, skamligt eller skuldbelagt – tvärtom. Det är en signal, ett tydligt tecken på att det är läge att möta de känslor och händelser som står på tur i livet, även om de inträffade för många år sedan.
På det välkända biblioteket (där jag som ettagluttare hade fyllt min skolväska till bristningsgränsen med Astrid Lindgrens “Alla vi barn i Bullerbyn”-böcker tills jag knappt orkade bära den hem) lånade jag nu även Jane Fondas fantastiska självbiografi “Mitt liv så här långt” och Joyce Carol Oates mästerverk “Blonde”, den uppdiktade historien om Marilyn Monroe. Det var böcker som talade tydligt till mig från bokhyllan och jag drogs som en magnet till dem, två kvinnor som offrat sig själva så ofta i jakten på bekräftelse och kärlek. Var det ödet?
Att läsa Jane Fondas bok var bitvis smärtsamt, eftersom jag snart upptäckte att vi hade så många tankar och känslor gemensamt. Det skilde nästan 40 år mellan oss, ändå kändes hon så nära mig… det var som att se var jag själv kunde hamna om jag fortsatte på det spår jag fastnat i. Mycket av det hon skrev om fäste i mig och jag kände inom mig att man även kan lära sig av andras misstag.
I Jane Fondas – bokstavligt talat – tunga, självutlämnande och ärliga bok hittade jag ett citat av författaren Marion Woodman, som fastnade i mig. Det stod;
” Ett beroende är vad som helst som vi tar till för att slippa höra de budskap som kropp och själ försöker framföra till oss”.
Det plingade till inom mig, samtidigt som det gjorde vansinnigt ont, eftersom det var så smärtsamt när polletten trillade ner, hård och kall inom mig. Idag är det hårda inom mig tack och lov mjukare och varmare, men där och då i min famlande process valde jag brutalt nog att lyfta på mattorna och se vad som sopats där under. Jag drog upp huvudet ur sanden och analyserade. Jag vet inte varför, jag förstår inte att jag orkade, men så gjorde jag. Det funkade för mig. Idag förstår jag inte varifrån det modet kom.
Också “Blonde” gick rakt in i hjärtat på mig och även om det är en roman som Joyce Carol Oates skrivit om hur Marilyn Monroe möjligen var och levde sitt liv, så hade jag svårt att värja mig från den naiva, olyckliga och utnyttjade unga kvinna som målades upp. Hon fanns med mig länge och det är fortfarande en av mina favoritböcker – som så många andras.
Ju mer jag läste om dessa kvinnor, desto mer kunde jag se konturerna av mig själv. Identifiera mig. Det var som en tolerans växte fram i sorgen och missmodet, som att jag inte var ensam om mina destruktiva drag och tankar, jag var inte ensam i min ensamhet. Ändå kändes det tidvis som om hålet jag stod i var bottenlöst. Känslorna bakom mitt beroende av socker och sötsaker kunde inte dämpas genom missbruk av mat eller godis. Inget beroende kan dämpas av ett ökat intag. Det gjorde mig smått panikslagen, eftersom det gick upp för mig att det sug och den abstinens jag brukade få alltså inte borde bemötas med mer sött? Det var en smått panikartad känsla.
Jag har missbrukat en hel del mat och godis, och överbrukar fortfarande en hel del när jag tappar balansen, men idag är det tydligare för mig vad det var jag försökte göra då. Vilken smärta jag försökte dämpa, sluta känna eller lyssna på. Och eftersom jag alltid tröstat mig själv med mat, blev det ett naturligt grepp. Det kunde ha varit alkohol eller andra uttrycksformer, men kanske är ändå mat något av det svåraste att förhålla sig till – eftersom nolltolerans är omöjlig. Att bryta ett alkoholberoende är naturligtvis inte heller lätt, men det är möjligt att välja bort flaskan helt. Om man måste.
Dock måste jag ju äta. Hur hittar jag en balans?
Att hitta jämvikt är en komplicerad process i livet, men en enkel förklaring på pappret. För det handlar om belöningssystemet i hjärnan och produktionen av signalämnet Dopamin i hjärnan – bland annat. Mat, sex och sömn är sådant som är livsnödvändigt för oss människor och har varit det genom alla tider, för att det är meningen att vi som art ska överleva och föröka oss. Därför ger mat och ätande en känsla av välbefinnande, kort förklarat.
Tänk bara på alla de tillfällen vi socialiserar över mat; på fina restauranger och mysiga hemmakvällar, över take away eller ät-allt-du-orkar-bufféer, lounger och barer, krogar och snabbmatssyltor, fredagsmys i soffan och Melodifestivaler, tjejmiddagar och herrmiddagar, vi fikar, fikar och fikar med morotskakor, cookies, cafe lattes och espressos – det finns otaliga tillställningar när vi ses, delar mat, dryck och umgås.
Det är när livet är tufft som denna konsumtion lättare kan tippa över och gå till överdrift, om det har “råkat” bli en vanesak att döva känslor med mat och dryck eller om det har varit det från barnsben. Tröstmat? “Nej, gråt inte nu… ät det här så mår du bättre…?”
Hur lätt är det inte att äta lite mer för att må bättre? Eller att dricka ett glas lugnande vin, så att omvärldens konturer blir lite luddigare i kanterna och inte sticker så hårt i ögonen? Det blir liksom lite skönare då, mindre ansvar, färre surrande tankar. Mjukare.
Jag fann vad jag behövde för att kunna närma mig balans, och det var framförallt två grundläggande saker.
Det första var att möta mina känslor och hantera dem. Det andra var att skapa en hållbar struktur i min kosthållning.
Det låter kanske bedrövligt, eftersom det låter så mycket roligare och coolare att vara spontan och ta livet med en klackspark, men för mig handlar det om planering och att hitta en jämvikt. Att minska sötsuget och hungern inuti, känslan som inte alltid beror på näringsbrist utan tomhet.
Jag ville lära mig att balansera yin och yang, som man refererar till i Makrobiotiken eller TCM, traditionell kinesisk medicin. För jag kan inte tänka bort mitt sötsug, min ökande puls och mina cravings, det tar över om jag inte kan hantera stunden. Då äter jag kanske “lite vad som helst” istället.
Därför behövde jag skaffa mig egna verktyg och redskap för att kunna hantera sitsen som plötsligt uppstått, för jag förstod att jag inte kunde fortsätta på samma sätt som jag gjorde nyss – det blev vägen genom Medicinsk Yoga och läkande kost som passade just mig.
Så här ser min väg ut. Om du vill skaffa dig struktur på din väg, genom personlig yoga och individuell kostrådgivning, når du mig via detta kontaktformulär.
Varmt välkommen.
