Det kom inte med nåt pang och nåt bom. Tvärtom.
Det var som en tärande, kvävande och förlamande känsla, som att trampa vatten eller möjligen kvicksand under en lång, lång tid. Jag blev trött i benen, andfådd, tom på energi och ofokuserad. Jag hade trampat på i flera år och förstod ändå inte varifrån rastlösheten kom. Så avstängd var jag. Utanför min egen kropp.
Och en dag kunde jag ju slutligen inte ta mig upp ur sängen.
Jag förstod att jag måste ta tag i obehaget och smärtorna som jag tidigare försökt stänga av. När jag påbörjat mina terapisamtal var det dags att fortsätta med min fysik och vad jag kunde göra för att förbättra den och läka. Så jag gick till min naturläkare.
Idag vet jag – och ser tydligt mönstren i efterhand – att jag hela tiden försökte göra allt jag kunde för att springa och fly ifrån mig själv. Egentligen av den enkla anledningen att jag aldrig stod upp för mig själv, utan bejakade allt som sades runt omkring mig.
Jag var det andra ansåg om mig. De såg och visste vem jag var och jag höll inte måttet – det visste jag ju. Alltså var jag en av dem som stod i klunga för att sparka på mig själv.
Innerst inne hade jag länge känt att “det här kommer inte att hålla”, om mitt tempo och om min kosthållning. Jag hade grav sömnbrist av dygnet-runt-jobb och lika stor aktivitet i hjärnan under de timmars sömn jag fick ihop. Det bidrog såklart till ett konstant stresspåslag och mina binjurar, vilka producerar hormonet kortisol, var helt tomma och trötta, vilket bidrog till min utmattningsdepression, mitt nervsystem var överbelastat och slutligen orkade jag knappt ens stå upp.
Inom TCM, traditionell kinesisk medicin, säger man att chi eller qi – livsenergin – sitter i njurarna och man kan lugnt säga att mina var långt ifrån påfyllda, jag gick helt klart på ångorna…
Förutom det känslomässiga haveriet, hade jag min läckande tarm, för liten blodvolym och högt blodsocker/insulinpåslag (på grund av sockerberoende), försvagat nervsystem, begynnande benskörhet och nedsatt leverfunktion. Då var jag inte så kaxig.
Dessutom meddelade ju mitt intoleranstestresultat svart på vitt att jag hade stora matsmältningsproblem som gjorde att jag inte tog upp tillräckligt med näring (ens om jag hade ätit nyttigt) – vilket blir resultatet av en hög stressnivå.
Jag förstod att det skulle krävas en ordentlig livsstilsändring och det skrämde mig faktiskt. För jag visste inte vad det skulle innebära.
Alltså, jag förstod ju innerst inne att min livsstil inte varit helt framgångsrik. Men jag hade inte vågat bromsa farten, till slut inte ens kunnat göra det.
Jag hade haft kul utåt och jobbat mycket, men på insidan gick jag sönder. Min tunntarm var alltså inflammerad, jag var full av cirkulerande gifter som kroppen (levern) inte kunde göra sig av med, mitt blod kunde lika gärna bytts ut mot en sockerlösning och mitt nervsystem var så försvagat att jag exploderade i ilska eller gråt – hela tiden. Jag hade panik inuti, så trött och slut var jag.
Framgångsrikt? Inte särskilt.
Jag hade fått ur mig en hel del i mina terapisamtal, för att kunna reda ut några begrepp, förstå mig själv lite bättre och ha förmågan att rikta upp mitt liv.
Nu var det även dags att utöva Medicinsk Yoga för att lugna nerverna och bli starkare, samt göra en kostomläggning för att stärka kroppen med läkande kost.
Vill du ha hjälp med att hitta personlig yoga eller ta reda på vilken kost som är läkande för dig i en individuell kostrådgivning?
Du når mig via detta kontaktformulär.
Varmt välkommen.
