Men dra mig baklänges… jag tycker mycket om att hålla yogaklass. På svenska, tänker jag då. Mitt modersmål. Där känner jag mig ändå hemma och nu relativt trygg, i termerna och i att förklara en övning. Vilka organ som involveras, stärks, påverkas. Varför och hur. Det känns bra.
Så kommer en dag en förfrågan om jag kan hålla yogaklass… men på ett lite annorlunda sätt. På stol. För en grupp människor i en utsatt situation i livet, människor som med fördel skulle kunna lära sig ett sätt att andas på för att kunna slappna av i kroppen och landa lite genom mjuka rörelser, trots en komplicerad situation. Jag ville förstås prova, tänkte att jag tar det som det kommer. Med bara en liten hake, detaljen att deltagarna inte hade svenska som sitt modersmål.
Men jag tog det som det kom. På svenska. Jag t a l a d e t y d l i g t. Visade och gestikulerade. Och jag såg att alla deltagare ändå förstod. Att de gjorde som jag. Att de slappnade av mer och mer i kroppen, att de såg lugnare ut efter en stund. Jag kände dem inte, vi hade bara setts ett par minuter innan yogastunden, så jag fortsatte på svenska. På mitt sätt, även om det inte var som vanligt.
Och det uppskattades. De som hade bett mig hålla yoga uppfattade deltagarna som positiva till det, flera av dem kändes mer avslappnade efteråt. Vilket var roligt, för mig handlade det om att kunna hjälpa – om så bara en av dem. Om det så bara var en person som kände att det här hjälpte mig, så var det värt allt. Jag var nöjd och tacksam över att få ha guidat några till lugnet. För mig är det bland det vackraste att göra.
Så efter ett par veckor kom frågan igen. Om jag kunde hålla yoga. Igen. För andra människor men med i stort sett samma förutsättningar. Och jag svarade ja. Tog med min lilla musikspelare och min lilla högtalare, med det kan jag hålla yogaklass (nästan) var som helst. Men den här gången hade jag träffat människorna ett par dagar inför och visste att ytterst få av dem förstod svenska…
…så jag klev ur min comfort zone. Tänkte “då gör jag det på engelska”. Utan att ens ha vokabuläret för det. Och för att vara blyg (egentligen), ha svårt att stå på scen och inte älska att prestera (längre) så kände jag mig modig. Under dagen innan yogapasset funderade jag på uttrycken. Vad heter bröstkorg? Chest? Thorax? Breast? Och tänkte att jag ändå får ta det som det kommer. Jag har ju de svenska orden för det annars, det löser sig.
Jag var som en parodi på mig själv stundtals. Haha! Fick hålla tungan rätt i munnen och när jag var tvungen att byta ut ett ord på engelska mot svenska så skrattade deltagarna, även om det var vänligt. De hängde med. Mitt uttal var inte toppen. Men det gick bra, ändå. För jag vilade i att yogan skulle göra sitt – jag gjorde mitt bästa för att förmedla hur. Och de lyssnade, andades, slappnade av.
Det var så fint att se. Jag kände mig så ödmjuk inför förfrågan, att få hjälpa människor som uttryckligen var nöjda efteråt. Inte alla, eftersom flera av dem bjöds in utan att veta om de ville delta, men många tyckte om det. De hade funnit ett lugn som de kanske finner sällan annars. Lite fler än en handfull av dem kändes positivt påverkade av känslan i kroppen. Det var rörande och väldigt starkt för mig, plötsligt.
Och jag var nöjd. Stolt över att jag faktiskt vågade instruera på engelska för första gången utan att vara så vass på det, att jag slängde mig ut och inte hade ett enda nedskrivet ord framför mig. Jag skapade i stunden och tog det precis som det kom. Så tacksam för att det gick så pass bra som det gjorde.
Strax efter dessa två klasser ställde jag samma fråga: om det var något de undrade. “Do you have any questions?” osäker på om jag skulle kunna svara på frågor. Men den enda frågan som faktiskt dök upp efter båda klasserna, och från olika människor, var:
– When is the next time?
Tacksamheten. Ynnesten. Ödmjukheten. I att få hålla en lugn yogaklass och få förmedla något så stilla som andning och mjuka rörelser i ett par minuter, när det i slutänden väcker frågan “när får vi göra detta nästa gång?”…det finns inget finare betyg, även om det inte handlar om mig.
Det handlar om yogan.
Inhale. Exhale. Thank you. Namaste.
// Kram Linda
