Javisst. Igår kväll höll jag den allra sista yogaklassen i vår yogastudio, där vi har huserat sedan 2007, och avslutade därmed den allra sista terminen där – någonsin. Det kändes speciellt. För att vara en person som kan ha kusligt nära till stunder av nostalgi och vemod, var jag beredd på alla möjliga känslor skulle välla upp. Sorg, tomhet, osäkerhet?
Men istället kände jag lugn. Som att det nu är klart. För vi har länge funderar av och till, på om och hur vi skulle gå vidare när min mamma ville bromsa in och kliva av (gå i ”passion”) och när ett beslut är fattat blir det ju som det blir. Det fanns inget att fundera på längre. Och det kan vara knepigt för någon annan att sätta sig in i just känslan av att släppa en lokal, men efter 10 års fint arbete och underbara yogis/kunder var det ändå ett avslut.
Jag har hållit yogaklasser i omkring 12 terminer. Sex år, om jag har räknat rätt. (Snart är jag inte densamma som när jag en gång började, för på sju år byts alla celler i kroppen ut. Bara det är en svindlande tanke.) Gånger 14 tillfällen. Det är uppåt 168 klasser. Min lärare sade att ”det är efter att ha hållit 200 klasser man börjar komma in i det…” och det har jag ju passerat, med tanke på yogaklasserna jag även håller på söder, sedan 2012 (nu två kvällar i veckan).
Om jag sedan har ”kommit in i det” lämnar jag åt deltagare att avgöra. Ibland går det knackigt, inte minst på engelska (haha), man är ju inte Yoga girl precis. Men i de allra flesta fall har det gått utmärkt. Tack och lov.
För det fina är att yogan gör “jobbet”. Visst, jag vill ju erbjuda en lugn atmosfär, en plats att vila på med fin musik – oj, vad många som behöver det idag – men effekten i kroppen, den kommer av yogan. Främst de långa djupa andetagen. Det är en ynnest att få vara med om det, så känner (tänker och säger) jag ofta. Väldigt ofta.
Och samtidigt – vad kul jag har haft! Spontant kommer jag att tänka på när min mamma deltog i klassen och vi plötsligt hörde ett högt sörplande ljud. Vi spärrade båda upp ögonen innan vi kom på att det var den lilla fontänen utanför yogasalen som hade gått torr på vatten och började gurgla. Vi kunde inte sluta skratta, även när den var avstängd och andra deltagare låg omkring oss och andades lugnt och djupt.
Eller när elementet, som behövdes för att värma upp lokalen en kall vinterkväll, plötsligt kortslöt elen så att det smällde till högt och musiken tystnade. Min förvirring i ett par sekunder – hur löser jag detta? – och fnisset som bubblade upp när situationen hade löst sig. Medan deltagarna fortfarande vilade i godan ro.
Men också det vackra i att se andra slappna av. Hur situationer och människor kan röra mig till tårar. Vissa låter sina tårar rinna under meditationer, bara släpper på spärrar och spänningar… hur vackert är inte det? Vi har skrattat också, ibland där det inte alls passar in – bara för att det blir så – eller när vi ska vissla på både in- och utandning. Det är skönt och förlösande att skratta, även om det inte är därför vi är där i första hand.
Jag tänker på alla de som säger att de ”inte kan sova” eller har svårt att slappna av och därför kommer för att prova på yogan, som efter en kvart snarkar så ljudligt att jag tyvärr måste väcka dem… det har snarkats och hostats, men också vilats och sovits genom åren. (Det har jag tagit som en komplimang.)
Ett av mina favoritljud har kommit att bli en unison utandning. På riktigt.
På sätt och vis blir det en intim situation när så många kommer och släpper garden samtidigt. En förtrolig stund och närvaro när man lägger prestation, fasad och attityd åt sidan. Det blir en mjuk och behaglig atmosfär att vara i, tycker jag. En plats jag trivs på och jag hoppas att det har visat sig i min roll, även om jag har mycket kvar att lära.
Jag har ytterst sällan varit sjuk (peppar, peppar). Ibland har livet kört ihop sig, så vid några tillfällen har mamma kunnat hoppa in och leda en klass. Tack för det! Månne har jag dåligt minne, men jag kan inte erinra mig att så många klasser har ställts in helt…? Jo kanske, men jag har velat lösa det på alla sätt.
Men hur som helst, som Sissi så klokt sade så fortsätter yogan, ”vi byter bara lokal” och så är det ju. Jag ser fram emot att få träffa vissa av er även i fortsättningen – på en annan plats. Det ska bli spännande att se hur, jag ska göra mitt yttersta för att även det ska bli bra. Såklart. Men det mesta gör vi ju alla tillsammans. Det blir liksom så.
Så, när en yogaera tar slut… så tar en annan vid.
Tack för den här tiden, alla ni som har varit med oss, nu eller förr, hos mig eller i mammas grupper. Det har gjort våra liv både lite vackrare och lugnare.
Over and out.
// Kram Linda
