De här dagarna mellan Luciafirande och julhelg är på många sätt en härlig tid, tycker jag. Trots höga vita snövallar, kaos i kollektivtrafik och på vägar (inte härligt), kyla och is. Det är liksom vinter nu.
Tänk vad häftigt att vi har dessa årstider och skiftningar! Inte ens ostron och champagne varje dag hade känts som en lyx i förlängningen… fast det kan vara en dålig liknelse, eftersom jag knappt dricker bubbel eller något annat alkoholhaltigt längre. Ostron, möjligen. Eller råris? Men, iallafall!
Det som tilltalar mig mest är själva tiden kring Lucia, snön, att få tända levande ljus, sångerna… myset. Att det lider (“lider”?) mot jul. Snart kan man hitta det där sköna lugnet och pausen i stormen, när helgerna närmar sig. Och tro mig, det är inte att öppna julklappar jag ser fram emot. Saligt är att giva, inte sant? Jag älskar att ge bort julklappar, gärna så personliga att mottagaren känner att det är extra genomtänkt.
Härom kvällen fick jag äran att se underbara Uppsala Musikklassers årliga Luciatåg i Domkyrkan, det är mitt femte eller sjätte år i rad och en tradition jag tycker mycket om. Med två kusinbarn i Uppsala Musikklasser, kommer det förhoppningsvis att bli tre år till och det glädjer mig. Det är något speciellt med dessa klara röster i så många sammanflätade stämmor, som fyller upp den stora imponerande och nedsläckta domkyrkan, vilken bara lyses upp av tända levande ljus (och de minstas batteridrivna).
Goose bumps, I tell you.
Jag tycker om dessa traditioner. Det är fina och behagliga minnen från min barndom, särskilt jul och påsk ligger mig varmt om hjärtat. Nyår och midsommar känns däremot lite mindre intressant i nuläget, det brukar vara så jäkla viktigt att ha roligt, att någon alltid blir besviken. Ibland jag. På senare år har jag faktiskt knappt “firat” något av dem, det har helt enkelt känts bättre att bara varva ner och avdramatisera det hela. Ett bra drag. Jag har till och med välkomnat nyåret själv ett par gånger. Första gången kändes det mest “misslyckat” när allt ska vara så festligt och kul, men om jag trivs bäst i mitt eget sällskap (eller helt enkelt inte känner för att umgås) är det faktiskt ganska skönt. En dag känns det kanske givet att småfira igen, men genom mina “sju svåra år” har det inte precis känts så… lockande. Bara så.
Härom dagen åkte jag även med min mamma för att strosa runt och shoppa lite i Sigtuna – den söta lilla staden är ju idyllisk, och kanske särskilt nu när den är inramad av vit pudersnö. Som i en saga.
Mysiga caféer, småbutiker, julpynt och känslan av småstad… ljuvligt gulligt. Det är på ett sätt en ynnest att bo nära tre städer; den största och Kungliga Hufvudstaden (Sthlm), den fjärde största i Sverige (Uppsala) och den allra äldsta av dem alla – Sigtuna.
Just nu känns det liksom “bra” och jag ska surfa vidare på den känslan, efter några fysiska och mentala dippar i höst och vinter. Jag ska vara i mitt flow, njuta av läget och allt det goda som kommer till mig. ♥
Nu har snart år 2012 kommit till vägs ände och tack och lov för det, säger jag. Vilket år det har varit. Har vi inte sett kaos över jorden i form av olika naturkatastrofer, revolutioner, kraschade ekonomier och personliga uppbrott eller utbrott, så vet jag inte… Många viktiga förändringar har skett, både utanpå och inuti, det har varit ett krävande år. Numerologiskt står ju talet 5 (2+0+1+2=5) för den förändring vi har sett omkring oss:
“5:ans arketyp står för liv och ses som människans tal. Den hör också samman med biomagnetism och själva livsmallen i form av etern. Etern ses idag som osynlig, icke mätbar, dynamisk energi i många täthetsgrader och den skapar, upprätthåller och interagerar med all materia.
Det här lägger stort fokus på människans möjligheter att själv skapa sin värld och verklighet. Fokus på var och en av oss. Kanske tvingas vi att konkret ta ansvar för vår värld och vardag.
Liv är ju rörelse och utveckling och 5:an kan kortfattat stå för förändring, äventyr, osäkerhet, kommunikation och revolution.
Jag skrev förra året om den speciella omvandlingsprocess som 2008-2016 står för. Den medför att energin på gräsrotsnivå förstärks. Vi behöver ta allt större aktiv del i världens utveckling och ta ansvar för våra personliga liv i mycket högre grad eftersom livsvillkoren nu är annorlunda. Vi har sett en del av det under 2011 men nu 2012 kan det på olika sätt bli mer uppenbart.
Vad det är för värld och för samhälle vi vill leva i när grundvalar skakar och somliga upplöses. Vilka värden är viktigast? Vad är de värda?
Den stora osäkerhet som nu blir alltmer uppenbar i världen kräver att vi både är flexibla, objektiva (lyckas ha viss distans till det som händer och inte heller genast tror på allt vi hör) och kreativa.
Det krävs mod (rädslor kan komma att vara vår största fiende), tillit till de visioner vi har och flexibilitet för att anpassa oss till nya omständigheter.
Det är dags att stilla sinnet för att vara här och nu och kunna uppleva den känsla av inre lugn och helhet som finns att tillgå i oss. Den behövs alldeles speciellt i en rörlig och föränderlig yttervärld. Dags låta egot vila och koppla upp till medmänsklighet och empati.
Under hela detta decennium krävs etiskt engagemang och prioritering av livet före materiella ting. Vi behöver ha kontakt med vårt samvete och vår fantasi, hämta kraft, glädje och inspiration ur djupen i vårt innersta och inse att vi alla är medskapare av vår värld och har ansvar för den. Vi är alla 2:ans gräsrötter, vi är alla 5:ans skapande människa.
Vi behöver vara lyhörda för den positiva livskraften i oss för att nyttja de goda möjligheterna med den s.k. medvetandehöjning som pågår. När vi gör det, och om vi följer vårt hjärtas röst fullt ut, får vi också större möjlighet att känna tillit till att vi är precis där vi ska vara.”
…som Annika Gauri Langlé beskriver det. Nu lämnar vi 2012 och äntrar 2013.
Att “stilla sinnet” är definitivt min grej, vad hade jag gjort utan den medicinska yogan? Var hade jag varit? Utan möjligheten att stanna upp och lyssna inåt, utan att faktiskt ta mig den tiden? Tack, men det vill jag inte veta…
Och nu ser jag fram emot 2013. Du vet, plussar man ihop årtalet så blir det: 2+0+1+3=6. Sexan som symboliserar – kärlek! Och det behöver vi väl alla – kärlek, omtanke, samarbete och gemenskap. Kan det bli bättre än så, efter ett så slitigt år som 2012…? Jag tror inte det.
Jag ser först med tillförsikt fram emot dessa helger, sedan två lugna veckor kring jul och nyår. En tid för reflektion och nu ska jag börja klura lite på mitt eget nyårslöfte till mig själv… har du kommit fram till något ännu?
// Kram Linda
