Men som jag har längtat efter dig sedan vi sågs senast. Jag vet inte riktigt var jag ska hitta dig på riktigt när jag är hemma. I små stunder, visst. Men inte i längre sammanhängande perioder. Det är väl så vi har det idag. Jag saknar det lite.
Ibland kan det gå flera timmar… till och med hela dagar. Så får jag syn på dig på håll men så försvinner du igen. Som en hal ål. Ett moln som passerar. “Det blir vad man gör det till” sägs det och – det här är det enklaste för mig. Att åka dit. Att vara i det. Som är så svårt att få syn på eller tag i annars.
Lugnet.
Jag blev yogalärare för att jag fann ett lugn i andningen och övningarna, när jag själv var fullkomligt i obalans. Det är väl ofta så, att man finner stillhet själv och önskar vara i den – för att man behöver det. Jag älskar mitt jobb, men jag kan ju inte vara där jämt. Tiden räcker inte alltid till.
Runt omkring mig finns oftast en storstad med omnejd. Trafik, människor, ett evigt brus och det ska liksom gå undan. Fort. Folk rör sig hektiskt, morgon-middag-kväll och så ett dygn till: morgon-middag-kväll. Man blir nästan lite fartblind och åksjuk ibland. Det rullar på. Visst kan jag fokusera inåt och hitta min stillhet, men det är inte alltid helt enkelt. Det finns alltid något att göra, om man vill.
Så jag bryter gärna allting genom att åka hit och träffa dig. Mitt lugn. Känner doften av naturen, upplever stillheten. Hänförs av det vackra. Finner ro. Inte alltid, det beror på var i livet man befinner sig, men det är lättare att koppla av på en lugn plats i skogen än i en innerstadsrondell… inte sant?
Jag är så tacksam över att kunna vara här. Vila. Sova. Läsa. Yoga. Kunna åka iväg, sakta ner och stanna upp. Återhämtning. Läkning. Och särskilt mitt i vardagen. Sen vill jag tillbaka till mitt “vanliga” liv, men här laddas batterierna verkligen på nytt. Och en stunds vila ger sedan en längtan efter puls, kombinationen är den bästa. Särskilt om man har möjlighet att välja.
Men, det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.
Ibland kör man fel upp för att man är ouppmärksam och måste vända. Efter några mil i skogen. Sedan kan en hydrofor plötsligt går sönder och spruta vatten 6 liter (kallt) vatten rakt ut på badrumsgolvet… och så kan man även lyckas låsa sig ute. Med datorer och telefon på bordet inlåsta på köksbordet. Phew. Tur att fin släkt och familj har extra husnycklar. Och att jag inte låste in bilnycklarna. “Skulle du inte åka för att vila?!” säger familj och vänner och skrattar.
Jo, men det gör jag också.
I år är det 10 år sedan jag flyttade in i mitt lilla hus, den fina pärla som jag fick i 30-årspresent av mina föräldrar. Den har minst sagt varit välanvänd sedan dess, jag besöker den så mycket jag har möjlighet till, kan och får. Nu hittade jag en liten paus i schemat och jag är så oändligt tacksam för det, för sedan tar det fart igen. Det blir ett annat lugn här än hemma.
Mitt fina hus. Min paradis. Det är mitt och här kan jag vara i lugnet. Vakna upp till en bländande soluppgång och betrakta en vacker solnedgång. Skotta gångar i snön eller åka lagg. Eller bara vila i regnet och ta skydd från blåsten. Pappas (eller mammas?) namn på det passar fint in.
Mitt älskade Lindaro. ♥
// Kram Linda
