Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.
Det är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.
Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.
Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.
In dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.
Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch. När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.
Och ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig. ♥ Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.
Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.
På fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.
Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.
Men alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning. Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.
“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “
På lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.
“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.
På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera. Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.
Min omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.
På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?
Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.
Och sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.
Tack alla.
// Kram Linda
