Givande helg om sockerberoende.

Ja, jisses. Vilken utbildningshelg, även om det var förra helgen. (Man ska ju hinna skriva ett inlägg också och det här är så viktigt att det var skönt att låta det sjunka in…) Två dagars komprimerad klokskap från Bitten Jonsson, som är addictionsspecialist. Och tänk vad det har hänt saker under åren, bara sedan jag var liten. Nu är det sockerarter överallt.

godisFast det visste jag förstås redan innan utbildningen. Jag är väldigt tacksam över att det fanns så pass “lite” socker och sötningsmedel när jag var barn.  Undertecknad har i perioder balanserat farligt nära gränsen för sockerberoende, men jag undrar om jag är där…? Det handlar inte om undanflykt här nu, jag är bara lite osäker på kriterierna. Men jag har definitivt ett skadligt bruk. Inget snack om den saken.

Fast alla har inte det. Precis som att alla inte får samma sort sjukdomar, det är högst individuellt vad vi har för känslighet. Det finns de som inte påverkas alls, de som kan ta en eller två bitar godis eller något annat och sedan känna sig nöjd (yeah, right) eller ta ett äpple istället – de kallas för “normies”. De normala. Det sägs att de finns. 😉 Personligen har jag brottats med en sorts överkonsumtion hela mitt liv, skulle jag tro. Det behöver nämligen inte vara så tydligt. Men jo, måttfullhet blir mer och mer min sak, det har bara inte varit naturligt så här långt.

Fyra glas med rosévin i en skål.Jag har alkoholism i släkten, det kan absolut påverka känsligheten för socker i det här läget. Att jag har en lägre motståndskraft för de signalsubstanser (hej dopamin, till exempel) som drar igång i mig vid sockerintag och gör att jag blir “radiostyrd”… det är nog farligt nära ett beroende, ser jag nu när jag skriver om det. Oavsett så är jag numera väldigt medveten om det, vilket troligen är min räddning. Det är också den insikten som har lett mig hit, till mitt jobb och min plats idag.

Hur som helst, det var en omvälvande helg med många saker jag har hört och visste redan innan. Men också rejäla ögonöppnare och en ännu större förståelse för att socker kan kallas för en “drog”. För vissa av oss, åtminstone.

Och här kommer något riktigt obekvämt. Jag vet rätt många (flera i alla fall) som säger “Jag har inget problem med socker…” men vissa dricker väldigt mycket alkohol, och ofta. Öl efter öl efter öl. Alkohol är ju flytande socker. Eller vin. Eller energidrycker. Jag ser många träna hårt och ofta, liksom lite i överkant. (Och jag menar inte dig här, Jas, om du tror det. Cross my heart. 😉 ) Andra spelar dataspel eller går på casino. Somliga blir beroende av sex. Så där att det inte är “normala” (vad det nu är) mängder. Men det kan även leda till missbruk av diverse tyngre droger,  faktiskt. Socker är som en inkörsport.

Enligt de som vet, är detta samma form av beroende. Även om vissa substanser och ämnen räknas som “lättare ” än andra. De är inte alltid det.

Slå inte ihjäl budbäraren här, jag vill bara förmedla vad jag har lärt mig. Och varit uppe i själv – radiostyrd och signalsubstansorienterad. Inga konstigheter, mat och dryck är ju en av våra utmaningar i den här livstiden Många äter och dricker ihjäl sig, det är inget nytt. I vår tid handlar det inte så ofta om svält som det gjorde förr i tiden, vi är exponerade för för mycket av allt, skulle man kunna säga. (Men det är mina ord.)

Och ofta är det den beroende som inser detta sist av alla.

kanelbulle med pärlsocker_Enligt Bitten Jonsson startar alla beroenden i hjärnan – med en och samma sak: SOCKER. Det är det första som “kidnappar” våra hjärnor; flera av deltagarna på kurshelgen mindes faktiskt sin “jungfrufix” – det tillfälle då de först kände sockrets rus. Några berättade att de fortfarande kunde få en speciell känsla av att tänka på en viss sorts godis de fick som barn! Jag minns inte min första fix, men jag vet att jag som barn ofta gick omkring och sög på en sockerbit. Jag fick förstås inte göra det, men gjorde det ändå.

Jag har själv i vuxen ålder sett ett 6-årigt barn låsa in sig på toaletten (!) med en ask russin. Barnet i det här fallet hade en missbrukande förälder.

Torkad frukt, inga konstigheter kanske? Men trots allt har russin GI-värde runt 90+ (listorna säger lite olika) och det går snabbt ut i blodet. Och kanske blir man arg eller irriterad som förälder. Varför detta trams? Men det hjälper liksom inte, det är på blodigt allvar för suget är så starkt (tänk alkohol eller socker), att barnet tar det som finns till hands och gömmer sig. Big warning.

hjärta av vinbärDet är viktigt att tänka på här, anser jag. För det ÄR ett problem, åtminstone enligt de föräldrar som fyllde upp lokalen. Alla tampas med liknande saker. Barn som vägrar äta vissa saker men kan äta hur mycket socker som helst. Såklart, vi är gjorda för att ha en försmak för att äta kolhydrater – men förr i världen var det bär och rötter där det gick att få tag i, för att få energi. Idag går vi in i butiker fyllda från golv till tak med rent socker eller ännu värre – sötningsmedel. Konstgjort och knepigt.

Dessutom handlar det ju inte bara om “godis”, vilket kan vara det första vi tänker å när vi hör ordet socker. Det gäller sockerarter, så det handlar även om läsk. Saft. Om mjölmat såsom pizza, knäckebröd, mjuka mackor, pajer, pannkakor, bakverk, tårtor och kakor – även om de är glutenfria. Mjöl är socker. Annat som ligger i gränszonen för sockerkänsliga, är frukt och inte minst torkad frukt. Det blir en hel del när man tänker till.

Vad gör man då med ett barn som har problem med socker? Enligt Bitten, ska man som förälder – om man har problem med socker själv – börja just där. Söka hjälp för att komma underfund med sitt eget beteende, först efter det kan man hjälpa sina barn. Ni vet på flygplanet, instruktionen att man ska sätta på sig sin egen syrgasmask först för att sedan hjälpa barnen… det gäller även här.

Lätt för mig att säga, va? Som inte har barn. Men även om jag inte har erfarenhet av föräldraskap, så var jag det där barnet med ett komplicerat förhållande till sött.

En levande eld som brinner.Något jag på allvar BRINNER FÖR (skriker lite här) är det faktum att barnet kan påverkas av det mamman äter under graviditeten.  Det är så oerhört viktigt, inte minst för att många resonerar att “jag ska ändå bli tjock så jag kan äta vad som helst” under de kommande nio månaderna. Jag menar inte att döma någon, det som är gjort är gjort och alla väljer sin väg, utan främst påtala att forskning har visat att “Du är vad din mamma åt”. Visst är det fantastiskt? Vi kan alltså påverka barnen redan i fosterstadiet, genom att göra extra genomtänkta matval! I love it.

Dock, berättar medvetna mammor för mig, att även om de har ätit exemplariskt under graviditeten så blir ungarna ändå sockerråttor när de kommer upp i ålder. Det må så vara, vi lever med den problematiken idag – men “tänk vilken tur att du då åt så genomtänkt under graviditeten, vilken bra start för barnet!” brukar jag svara då. Allt vi gör till det bättre, spelar ju roll.

jag äter inte bakelseMin vän Tiina gav inte sina barn saft eller glass förrän de var ett par år gamla och själva förstod att det ens fanns – så otroligt imponerande! Det är ju ofta vuxna som vill att de små barnen ska “få unna sig”. (Gissa vad dessa vuxna har för förhållande till socker…?) Barnen har ingen aning om vad de missar. Och det är absolut inte barnmisshandel att undanhålla dem socker när de är så små, anser jag. Aldrig i livet. Min vän Louise var på ett barnkalas där hennes ettårige son höll på att få tårta serverad, när en jämnårig liten flicka blev matad av sin mamma. Louise fick många konstiga blickar och var nog “udda” när hon förmedlade att han inte åt tårta. Som om det var det märkliga i sammanhanget.

Så. Det är hög tid att vi skapar nya tankar och utför nya handlingar. Tänker lite längre och kanske tar tag i vårt eget förhållande till socker. Hur rolig är fredagskvällen utan ett glas vin eller öl, egentligen…? Om du ska vara helt ärlig? Här kan du göra ett test för att se om du ligger i riskzonen…

Kanske helt naturlig. Är du en “normie”? Grattis till dig.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Vi andra får ta en dag i taget. Förhålla oss till det beroende, eller skadliga bruk, som vi har. Det är nog det bästa sättet. Att vara medveten om sin “svaghet” (men det är inte att vara svag att vara medveten, anser jag) och varje dag börja om. Och förstå att vi är många som sitter i samma båt. Det om något lärde jag mig av kurshelgen. Ingen är ensam.

Det bara känns så ibland.

// Kram Linda

Jag har inte kompetens att hjälpa sockerberoende, men om du känner att du har läget under kontroll och vill ha hjälp med att skapa en individuell kostplan eller göra en hälsoundersökning, kan jag stå till tjänst. Här bokar du tid. Varmt välkommen!

Rubriker om kost som flimrar förbi…

Det har väl sällan varit ett sånt skrivande och pratande om kost som det är idag? Jag kan då inte minnas att det varit mer under mina fyrtio år i gamet. Och sen är ju undertecknad med och rör om i grytan, dessutom, eftersom jag utifrån min egen resa har djupdykt ner på cellnivå och funnit så mycket intressant…

Solig vinterdag, med vit snö och blå himmel.Därför blir det också extra spännande när rubriker flimrar förbi i full fart, håller jag med dem? Tycker jag tvärtom? Det är bra att fundera, stå för sin egen åsikt – även om det i många fall är optimalt att kunna ändra sig. Det gör inget om man är flexibel, det är värre att “vända kappan efter vinden” eller lita blint på någon som säger sig veta allt. För det gör ingen.

Det gäller att ta in information från olika håll och skapa sin egen uppfattning och sanning. Oavsett vad andra säger, tycker och tänker. Anser jag.

Vi börjar med en rubrik som flimrade förbi nu 7:e februari; “Gift i var tredje gojibärspåse” och här blir jag lite full i skratt. Inte för att det är en rolig rubrik – tvärtom, bekämpningsmedel är vedervärdiga att få i kroppen – utan för att jag räknar lite annorlunda… häng med här, nu:

gojibärGojibär =  (engelska: wolfberry, goji berry eller goji) = bocktörne, vilket i sin tur en art i familjen potatisväxter (så är även potatis, tomat, aubergine, physalis, paprika mm) som innehåller solanin, vilket sägs vara “väldigt giftig för både människor och djur, även i små doser. En dos på 24-48 milligram kan vara dödligt för en vuxen människa, men som regel behövs en betydligt större dos: 400 mg“.

Visst krävs det större doser för att , men för att påverka oss och skapa smärta i leder…? Jag har tidigare skrivit om potatisväxter här (med länkar till forskning) och märker att oerhört många som är trötta och har värk äter dessa råvaror nästan – dagligen. Det ser jag iallafall hos mina klienter. Varför? För att det är vedertaget att tomat, potatis och paprika är – “bra”. Är det…?

Nyplockade och skördade svarta vinbär.Med detta som underlag anser jag personligen att det är “gift” i varje påse gojibär. Det är därför jag blir full i skratt. Gojibär är inget jag rekommenderar, det är inte värt inflammationer eller värk i leder. C-vitamin och lykopen kan man få i sig från andra bättre livsmedel (tex grönkål, svarta vinbär och aprikoser). Det är min syn på saken.

Sen då? 15:e februari kommer en spännande rubrik som nästan varit mer förr:

Ny studie: mycket mjölk förkortar livet enligt ny forskning vid Uppsala Universitet. Gör det? Tänk, vissa studier köper så många blint rakt av (hej ett glas vin om dagen gör din friskare eller tre koppar kaffe om dagen gör dig friskare) och kommer det rubriker om forskning på mjölk så vänder det – förstås – tvärt. Stå över mjölk?! Aldrig i livet.

“- Våra nya forskningsresultat stärker hypotesen att en hög konsumtion av mjölk ökar risken för förtida död genom att orsaka en för kroppen skadlig kronisk låggradig inflammation, i synnerhet hos kvinnor, säger professor Karl Michaëlsson vid Uppsala kliniska forskningscentrum, till tidningen.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Gissa om jag ser mycket inflammationer i mitt jobb? För mig är det givet. Att komjölk är inte för oss människor, våra kroppar klarar tydligen inte av det. Men jag gissar lika mycket på kasein (protein) som laktos/galaktos (socker), då proteiner i större utsträckning kan skapa allergier/intoleranser.

I dagens läge, när det har kommit forskning som visar på att mjölk inte stärker skelettet (2014) och så många sjukdomar kommer ur inflammatoriska processer (i många diagnoser står det att det är en inflammation i grunden) är det superduperviktigt för mig att det jag äter är så antiinflammatoriskt som möjligt – även om det inflammatoriska smakar gott.

Men på sätt och vis har jag förstått att jag har det i mig, vilket kanske är aningen ovanligt, att jag kan välja bort råvaror och livsmedel som är skadliga för kroppens organ, även om jag tycker att det smakar gott. Om jag vill. För mig smakar mjölk numera bara unket och “inflammation”. I min värld är det  inflammatoriskt även om någon säger “men jag bara tar lite i kaffet, jag dricker aldrig mjölk”… och vill att det inte ska spela någon roll. Men det gör det.

Vackra kor på svenskt grönbete.Komjölk är fantastiskt för att kalvar ska få starka hormoner och proteiner, så att de snart kan resa sig upp och stå på sina ben. Det är en speciell sammansättning för just dem, men vi har kommit på att komjölk är en bra idé att dricka, i takt med att vi blir allt mer inflammerade… hmm?

Kom ihåg att effekterna kan ta flera år att visa sig, om man inte som vissa är allergiska mot kasein/mjölkprotein. Då kan det gå undan. Så även den som “har druckit mjölk i alla år och aldrig haft problem” kan ha diffus värk i leder, smärta i kroppen, lida av utmattning eller ständigt återkommande huvudvärk

Men, det här är min övertygelse. Du minns säkert vad jag skrev inledningsvis, det finns ingen som vet allt. Även om den personen säger sig veta. Luften är fri och vi har alla yttrandefrihet. Det är väl ändå rätt fantastiskt?

hjarta-i-djup-snoDock står mitt råd kvar; välj att skapa din egen uppfattning. Det som landar bäst i dig. Jag håller fast vid mina övertygelser och gör mitt yttersta för att minimera inflammationer. På de sätt jag kan.

Det är mitt mantra.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med kostråd? Här kan du boka tid för individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning. Varmt välkommen.

Vill du som bor ute i landet ha min hjälp…?

Oj oj. Missförstå mig rätt här. Jag ser mig definitivt inte som någon guru eller något orakel. Men jag får en hel del mejl från personer som önskar hjälp – och inte bor i Stockholm med omnejd. Som inte har samma möjlighet att resa till mig för ett möte. Och i ärlighetens namn är ju Stockholm vår fina hufvudstad, men det är också “bara” en prick på kartan över vårt avlånga, vackra land…

yuppienalleNåväl. Ibland behöver man pepp. När man har kört fast eller av vägen kan man behöva någon som knuffar igång bilen eller är kartläsare (…dålig liknelse, jag vet) och eftersom det nu är flera som har frågat i mejl, har jag återigen aktiverat min telefon-konsultation” – 30 eller 60 minuter.

Tiden bokas här: som vanligt via bokadirekt (tjänst nr 18 eller 19), sedan ringer du upp mig på avtalad tid. Jag önskar summan för samtalet på BG 810-4937 två dagar innan; samtalet sker endast när jag har fått in summan på kontot. (Jag har försökt olika metoder och att få betalt i förväg fungerar bäst.)

Så, vad pratar vi om? Jag kan hjälpa dig med att ge min syn på saken, hur jag ser på hälsa, utifrån det jag har lärt mig av min egen resa och ge råd. Ibland vet man en hel del själv, men behöver pepp och styrning. Vi skapar en plan utifrån var du befinner dig i din process, optimalt är om du känner till din blodgrupp (eller kan ta reda på den före samtalet). Då kan jag ge dig mer specifika förslag.

läkande kostDock ger jag inga råd om kosttillskott här. Eftersom jag (av naturliga skäl) inte kan mäta din näringsstatus i en hälsoundersökning, undviker jag att gissa vad du eventuellt behöver, däremot kan jag ge kostråd (primärt) baserade på din blodgrupp, samt förslag på förändringar (förbättringar) i din livsstil – kanske är det sådant du inte har tänkt på… eller redan har funderat kring, men inte riktigt vet hur du ska ta dig an det.

Se det som ett coachande samtal. Jag vill ge dig verktyg för att kunna hjälpa dig själv. För även om det låter klyschigt är det precis så det fungerar – hur mycket jag än skulle försöka, kan jag inte göra jobbet åt dig. Men jag kan svara på frågor och funderingar, samt ge råd och tips. (Så att vi är överens där.)

enkät kostvanor_För enkelhetens skull, om du har en dator eller smarttelefon, kan du i förväg svara på frågor i en kostenkät via denna länk: enkät om kostvanor . Den är bra att ha som grund för vårt samtal (om du gör den i god tid före samtalet), då den ger en lite större bild av vem du är. Ge gärna kostenkäten 20-30 minuter och svara så ärligt och utförligt du kan. Tyvärr kan du inte gå tillbaka i frågorna, men du kan börja om helt ifall du önskar. Vi samtalar sedan kring dina svar och jag kan ge råd för blodgruppen.

Kom ihåg att det finns massor att göra för att förbättra sin hälsa! På många av sidorna på denna hemsida ger jag tips och råd; jag fokuserar gärna på en allt renare och lugnare livsstil i en stressig och intensiv värld. Men för individuella råd, kan vi ses för en kostrådgivning eller – höras över telefon.

matbok2.VardagsmatSom komplement finns ju mina matböcker, som jag skrev utifrån min nya kunskap om kost – och för att jag inte hittade några när jag själv sökte!
Det är förslag på mat utan gluten, mejeriprodukter från ko, fläskkött, raffinerat socker, Solanin med mera. De ska bli sex stycken, men de fyra som är färdiga i nuläget har dessa olika inriktningar;

1.Grunderna – just “grunderna” i läkande kost; om proteiner, fetter, kolhydrater, varför det är bra och avlastande med blötläggning av nötter/frön, säd o.s.v
2.Vardagsmat – för dig som önskar tips och idéer kring vardagens måltider
3. Festmat – förslag och inspiration kring helgmat och lite festligare inramning
4.Picknick & resa – för dig som söker råd kring hur man kan göra när man vill ta med sig mat, för att veta vilken näring man får i sig…

Jag vill gärna bidra för att hjälpa människor att må bättre. Så – är du redo och villig till en förändring, motiverad att göra den förändringen? Boka gärna ett möte eller samtal, du är varmt välkommen!

// Kram Linda

PS. Kom ihåg att 30 minuter går jättefort. För att hinna få svar på frågor eller tips kring kosten, var gärna väl förberedd. :)

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda

Vill du jobba med oss (i Märsta)…?

Yes, min mamma har en jättefin (tycker vi) yogastudio på 120 m² i Märsta, fem minuters promenad från Märsta station. I den har vi hållit MediYoga sedan 2008, efter våra utbildningar till Lärare och Terapeuter på MediYoga Institutet – och vi tycker verkligen om det. Fortfarande.

Två lila blommor i närbild, med gröna blad i bakgrunden.Men. Nu när min mamma Catarina ska minska ner sin arbetstid för att ”gå i passion”, strukturerar vi om lite grann och önskar nå en eller ett par terapeuter, yogalärare eller liknande som vill hyra in sig hos oss. På så sätt kan vi fortsätta, men på ett lite annat sätt än i nuläget.

Från och med sensommar/höst (- omkring augusti 2017 – önskar vi nämligen jobba i lokalen en varsin dag i veckan (tex må/ti) och hyra ut resterande dagar (tex on/to/fre), även helger är aktuella för utbildningar och kurser. Vi tänker oss 2500 kr/månad vid hyra en fast dag i veckan.

Vår fina yogastudio är väl uppbyggd och inarbetad, vi håller i nuläget 5 klasser MediYoga i veckan med plats för 15 deltagare (16 med en extramatta som går att lägga in) i två rum som blir till ett. Vi har även hållit kostkurs i lokalerna, det går att flytta undan mattorna för lite större golvyta och stolar finnes.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdVi tycker mycket om de lugna och fina rum där vi yogar på mjuka vita lammullsmattor, använder mjuka sittkuddar med boveteskal i, små träpallar finns att tillgå för dem som har ont i knäna, vi har en psoaskudde och det finns ett antal stolar för våra deltagare att använda sig av… möjligheterna är flera och var och en brukar hitta sin lösning.

De/den som hyr in sig kan hålla MediYoga eller andra yogaformer, eller helt andra metoder eller övningar som ändå kan passa in hos oss. Men i första hand är det aktuellt att få ihop sina deltagare på egen hand.

dalgatan vita rummetUtöver yogarummen finns även ett mindre avskilt rum för massage eller andra former av kroppsbehandling, alternativt för samtal; skrivbord och stolar finns på plats. Jag trivs som tusan även i det rummet, där jag tar emot mina klienter vid hälsosamtal och undersökningar. Min mamma har massagekunder i princip dagligen.

Är du eller någon du känner intresserad att hyra in er…? Tipsa gärna vidare, det vore kul om vi blir fler som kan dela utrymmet och lära av varandra!

Kontakta oss gärna för ett inledande samtal: genom mitt kontaktformulär, via en kommentar på Facebook eller Catarinas företag Saturnus friskvård.

Varmt välkomna!

// Kram Linda

Akutsjukhus och krisläge. (Håll balansen.)

Phew, det är lite kämpigt på sjukhusen nu. Sedan en lång tid (!) tillbaka har det ju skrivits om de utmaningar som svensk sjukvården tampas med, personalen gör ett otroligt jobb som gör allt i sin makt för att möta patienternas behov…

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.…det är sannerligen en kris i sjukvården. “Personalbrist och ansträngd ekonomi pressar sjukvården i Stockholm och runt om i landet.” Det är en otäck utveckling, för vem som helst av oss kan hamna i en situation där vi behöver hjälp akut. Och väntetiderna ökar, allt färre svenska akutsjukhus klarar nu en väntetid på max fyra timmar på akutmottagningarna:  ”Katastrofalt på många akutmottagningar”.

Några rubriker den senaste tiden har meddelat följande: “Nya Danderyds-akuten försenas – och blir dyrare.” “Överfullt på Stockholms akutsjukhus – väntetider på upp till 40 timmar.” “Kris på Sahlgrenska – situationen är ohållbar.” Usch… sånt här vill man helst inte alls behöva läsa om.

En pappersmugg på en sjukhuspall i rostfritt stål.Och på riktigt: jag är oerhört tacksam för vår svenska akutsjukvård. Plötsligt kan vi behöva söka hjälp där, när det är kris. Personligen har jag suttit på akuten med familjemedlemmar, på nätter och väntat. I timmar och åter timmar, jag har fått slumra på en kall brits för att jag inte orkade hålla ögonen öppna längre – men jag var beredd att lägga mig på golvet. Tack och lov har det gått vägen, men köerna ökar stadigt.

Jag vill inte på något sätt förringa akutvårdens betydelse, men även enligt dessa personer som jobbar där, så “ska inte alla åka till akuten“. Och egentligen; det vore väl bäst att leva så i balans att man kan försöka undvika akutbesök (även om jag återigen såklart inte menar att vi ska undvika akuten om vi behöver vård). Men vem vill sitta och må dåligt och vänta i fyra timmar…? Ingen.

läkande kostMin poäng är, att om vi vet om att vi kunde leva mer hälsosamt, så har vi alla möjligheter att göra val som skapar en bättre hälsa. Även om det inte alltid är enkelt, det säger jag inte. Men vi har åtminstone det valet. Som det ser ut på akutmottagningarna idag, är detta en ödmjuk uppmaning att förebygga.

Att hålla sig ifrån akutmottagningar på alla sätt man kan (ja, om man inte måste dit förstås), vilket förmodligen varenda människa strävar efter, just att undvika en akutmottagning. Och för att de som verkligen behöver hjälpen ska kunna få den snabbare. Det ser inte ut att bli lättare/kortare köer där än på ett tag…?

Det här inlägget kan förmodligen missförstås till månen och tillbaka – det jag vill förmedla är att vi alla har en möjlighet att ta hand om oss. Att äta, sova och leva så att kroppen kan göra sitt. Med så få stopp, blockeringar, proppar, obalanser och smärtor som möjligt. Vi kan andas så att vi sänker blodtrycket, äta mat som stöttar hjärtat… det gör ingenting att börja i god tid.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerOch nej, att äta bra och sova gott och andas mer löser naturligtvis inte alla akutfall. Det är inte det jag säger. Det är inte heller mitt påhitt att vi kan påverka och förebygga. För det finns mycket vi kan göra för att må bättre. Vi kan välja det för oss själva, när det ser ut som det gör. Vi har makten att förändra.

Det här är bara en påminnelse.

// Kram Linda

Önskar du göra en hälsoundersökning, få individuella kostråd eller lära dig att andas för att sänka blodtrycket…? Här kan du boka tid för besök.

Välkommen.

Ibland blir det bara tomt.

Ibland räcker tiden inte till. Jag vill gärna skriva inlägg att publicera på måndagar, men så har jag kanske inte hunnit med det under helgen. Eller allra helst gärna innan dess. För livet kommer emellan, det har varit full fart med annat. Eller så blir det bara tomt. Helt enkelt.

Handtextade rader ur Nils Ferlins "Barfotabarn".Jag gillar det. Förut fick jag nog smått panik. När jag vill tråckla ihop en text och det låser sig. Men det brukar inte vara ett stort problem, eftersom jag så ofta skriver från hjärtat brukar det snarare vara ett problem att stoppa flödet. Att inte dra iväg över 1000 ord. Less is more.

Men, ibland blir det bara tomt. Då får det komma när det kommer eller så hinner jag med det en annan dag, kanske till en onsdag. Och ju fler år jag lägger bakom mig, desto högre håller jag ändå tomrummen. De där oplanerade. Vilan. Tystnaden. Jag älskar känslan att jag varken måste eller behöver göra någonting. För tid är ju guld värt.

Är det inte dagens rikedom? Att slippa stressa. Att kunna göra saker i sin egen takt, som man önskar utan att rusa. Jag tycker att det är riktigt lyxigt när man är där. Det blir allt mer ovanligt, verkar det som, när man ser sig omkring…?

Stressade människor på Stockholms Central.Förut sprang jag halvt ihjäl mig. Hann ändå inte med. Det finns ingen chans att hinna allt, tror jag. Och det är skönt med de insikterna efter 40 år på jorden. Kanske blir man tryggare och starkare med åren? Jag vet verkligen inte. Men jag kommer sakta fram till vad som betyder något – och vad som inte alls gör det. Det utkristalliseras, på så sätt.

Ibland måste man bara underkasta sig “att-göra-listor” och deadlines. Krav som andra ställer och bokade tider. Absolut. Så ser samhället ut. Men då gäller det att hitta andningspauser emellanåt. För det finns en inre balans och den måste upprätthållas. Organen önskar sitt. Om det börjar vobbla och man väljer att inte ta det på allvar, kan det ta längre tid att komma tillbaka i fas igen. I alla fall för mig.

Kanske är det så, att var vi än befinner oss så önskar vi att ett par saker vore annorlunda. Livet i ett nötskal. Men att kunna fånga stunderna som är lugna och stilla, det är drömmen numera. Lyssna inåt. Utan buller och brus.

å i norrFast det för förstås med sig andra sidor. Ibland blir det bara tomt. Och då är det väl precis som det ska vara just då. Bara att vänta in inspirationen och glöden igen. En dag är flödet åter. Och det kan nog vara nyttigt när det sinar, får jag för mig. För att få perspektiv igen och nya insikter.

Jag hoppas att du kan uppskatta dina “tomrum” och andas lugnt i dem.

// Kram Linda

Underskatta aldrig någon.

Oj oj oj. Vad är det som händer? Som retar upp folk så till den milda grad att det ropas “sekt”? Alltså. Jag bara älskar oväntade vändningar! När det som blir som alla andra kanske inte trodde. Såg du Idrottsgalan i måndags? Boom.

Foto: Bildbyrån

Det delades ju ut priser till värdiga vinnare både till höger och vänster, J-O Waldner fick en fin hyllning och ett hederpris för sin fantastiska karriär och Sara Sjöströms fina lillebror Linus läste ett tal som fick henne att gråta av överraskning och glädje. Sånt man minns. (Foto: Bildbyrån)

Det var känslor. Tacktal. Sång. Lite manspread. Två skidåkare som spelade trummor och fiol – en helt vanlig gala, helt enkelt. Men det som fascinerar mig mest är att så många mobiliserar och knockar resten av alla förstå-sig-påare.

Jag hörde nyligen i ett annat sammanhang en (mycket okunnig) person fnysa “det är ju inte ens en sport!” angående avancerad ridsport. Jag varken orkade eller ville tillrättavisa, kände att vad jag än skulle säga skulle svischa rätt fort förbi hans öron ändå. Ingen idé att ödsla min energi.

Foto: Olle SporrongMen på en gala där det förväntas (?) vara golfspelare, simmare eller fotbollsspelare som vinner vackra priser så är det återigen en ryttare som vinner folkets röster i Jerringpriset. Folkets pris. Oslagbart flest antal röster. Där är det otroligt tydligt att det är en SPORT. Och jag bara älskar det. Precis som Peder Fredricson så ödmjukt sade i ditt tacktal till alla de som röstat på honom: “Ni inom ridsporten är vana att kämpa för att få det ni vill… och här står jag.” Boom. (Foto: Olle Sporrong)

Jag beundrar verkligen människor som kämpar. Ofta i motvind. Som går ihop för en gemensam sak, som brinner. Som skiter ödmjukt i att några tycker att “det inte är en sport” – för att de vet och förstår så mycket bättre. Har du någonsin ridit? Kommunicerat med en häst under en ridtur? Det är underbart och – kan vara svinsvårt. De är verkligen individer. Tänk att tävla samtidigt!

Foto: Magnus Hjalmarson Neijdeman/ SVD/ TTJust ridsporten en så god sak på flera plan och nivåer. Man tränar och tävlar tillsammans med en stark, mäktig och stolt levande varelse. Ordet “hästkraft” är inte för inte. Det är ju så lärorikt att det knappt är sant. Unga tjejer och killar lär sig tidigt omtanke, skötsel och empati. Att lära sig samarbeta. Stallet är en fostrande miljö och 70% (!) av alla kvinnliga chefer i landet har vuxit upp som hästtjejer. Bara det är otroligt fint och värdefullt.

Ridsporten är jämlik och demokratisk (åtminstone ser den ut att vara det?) för kvinnor och män delas inte upp utan kan tävla mot och med varandra – det gäller “bara” att vara bäst. Snabbast med minst antal fel. Mest samspelta. Att ha bäst kontakt med sitt mäktiga djur. Sin vän.

Hmm. Lyssna på mig, det låter som att jag vet precis vad jag pratar om…? Inte alls. Jag har ridit en hel del i mitt liv (aka ramlat av en del hästryggar) i mina dagar, både i lektioner och på tur i naturen, men absolut på en amatörnivå. Hellre-än-bra, så att säga. Så jag var inte riktigt en “hästtjej” så som många andra omkring mig var under skolåren.

mamma i stallet_2Men min mamma var hästtjej som ung och hon har på senare tid gått “tillbaka till stallet”, som så många äldre som vänder åter. Jag är så glad för det, hon lyser verkligen när hon är i stallet. Återupplever men går samtidigt framåt. Är i stunden. Samarbetar med hästen, hoppar och rider dressyr. Det är kul att vara med och titta, hon är riktigt duktig – precis som hon var då. Det är dessutom en tuff fysisk träning, man använder muskler man kanske inte hade en aning om att man hade…

mamma i stallet_1Jag noterar gärna och tar in. Ser vad som sker med så många människor, som när de sitter upp i sadeln klappar om och pratar med sina hästar. Samarbetar. Umgås. Säkert finns en massa olika åsikter där det samlas så många tjejer också (kan jag tro), men att kalla dessa dedikerade människor som går upp i ottan för att mocka (skit) och ta hand om sina ståtliga djur… för en sekt? (Ibland är det kanske mer passande att bara avvakta och visa lite ödmjukhet.) Att skrika ut en sådan sak känns mer som en skandal i min bok.

Se istället och lär, även om du inte är ett sk*t intresserad själv, hur alla dessa människor går ihop och röstar fram sin kandidat, lite som chocken när Rolf-Göran Bengtsson fick sitt pris år 2012. Nu valde en stor del av Sveriges sportutövare (jajamensan) att rösta. Missnöjd? Det var folkets pris.

mamma i stallet_3Jag hade personligen gärna unnat till exempel Sarah Sjöström ett pris till, även om Peder är väl värd det, men hon har fått det de senaste två åren – hon är älskad. Röstade jag då? Nej. Så det är som att hoppas på vinst utan att ha köpt en lott. Någon ropar “katastrof”, är det möjligt? Det var återigen ett folkets pris, det kan aldrig någonsin bli fel. Jag gillar det djupt. Vinsten som kanske inte var alldeles självklar… eftersom vissa tydligen inte anser att ridning är en sport. Visst är det häftigt?

Det är när en besviken journalist påstår att folkets röst – kom igen, vi pratar om ett pris till en idrottare här, inte kriminella som har mobiliserat sig för en brutal regeringskupp! – är “fusk”, ett dåligt skämt och att priset borde läggas nerdet är väl det som blir pinsamt? Missunnsamhet är alltid osmakligt.

Det finns många dåliga förlorare. Men ibland måste man kunna vara en bra förlorare… erkänna de som vinner. Och aldrig underskatta någon.

Grattis Peder. Folket valde dig.

// Kram Linda

(Edit: bästa Sanna Lundell. Word.)

Yogastart snart. Som jag har längtat efter den.

År 2017 är igång och vi har kommit lite drygt två veckor in nu. Det mesta rullar på lite som vanligt igen, som det var innan alla helger. Och nu går vi dessutom mot ljusare tider. Det känns toppen, inte sant?

Snökristaller i en björk mot en blå himmel.Jag har personligen haft en skön start på året. Kanske är det den bästa så långt jag kan minnas, för att jag har haft så få krav. Bara varit. Stillsamt och lugnt, trots teater och bio, mer sömn än på länge och umgänge. Så nu börjar jag så smått att känna mig redo att möta världen igen. En skön känsla.

Och jag längtar efter yogan nu. Om två veckor börjar vi efter ett uppehåll sedan november och det känns tydligen långt borta, det är flera som har hört av sig och frågat när det drar igång. En dag förra veckan mötte jag en yogi som sa: “När börjar yogan?!” Jag gillar det. Och tar det som en komplimang. 😉

Jag längtar även efter mina yogisar. Det är något speciellt med en termin, när man ses en gång i veckan (om det inte är uppehåll för röda dager eller lov) och det kan faktiskt bli att man kan träffas oftare än man träffar sina vänner. Märkligt, det där. Och så trevligt samtidigt, när man trivs med sina grupper.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerYoga. Att koppla ihop kropp, själ och sinne. Det finns inte så värst många tillfällen till det i vardagen. Vi ska ju hinna, skynda, passa deadlines, prestera och vara effektiva – såklart. Det är vad det handlar om att vara människa. Vilan får ju liksom komma lite på efterkälken… så att få vara den miljön för vila och lugn, det är en fantastisk känsla.

Att andas. Bebisar vet precis hur man andas. När glömde vi bort hur man gör? Hur ofta tar du under fem andetag per minut? Det är inte svårt, vi behöver bara lära oss hur och påminna oss om att det går. Och att göra det. Vi kan syresätta oss maximalt med djupa andetag, lugna ner nervsystem (och därmed hjärnan och tankarna) och få vila i kroppen en stund. Känna in och känna efter. Viktigt.

Allt fler blir sjukskrivna av stress, går in i väggen och kroknar. Inte konstigt. Men vi blir så mycket starkare och mindre sårbara om vi även kan prioritera återhämtning. På riktigt. Ge allt för att verkligen slappna av. Det är inte att lata sig – det innebär att kunna ladda batterierna på nytt. Ibland är det klurigt att göra hemma, för det finns alltid något annat att “plocka” med, så det kan vara lättare att faktiskt gå hemifrån och vara i gruppens dynamik. Släppa taget.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Nyckeln till att hålla i framtiden är – att vila. Det är min syn på den saken. Vi kan alla hålla ett tag utan rast och ro, vi kan jobba dygnet runt – en kort period. Men det finns ingen kropp som blir starkare utan vila. Det funkar inte så, tyvärr. Jag hade kunnat köpa den funktionen dyrt en gång i världen, idag är jag så otroligt förtjust i sömn och stillhet.

Att investera i sin kropp och hälsa är en stor vinst för framtiden. (Särskilt med tanke på den dystra situationen i vården just nu.) Men du vet hur det är, oftast kommer man inte till den insikten förrän det har gått för långt… vi reagerar sällan på att något är fel innan det verkligen gör ont och skaver. Det är naturligt. Vi är ju mänskliga. Men det är klokt att tänka till och agera i tid.

Jag ser hur som helst fram emot yogan.

Vi ses snart.

// Namaste, Linda

“Hur ser det då ut när du är 50?”

Jag fick en fråga härom dagen som fick mig att haja till och sen tänkte jag inte mer på det, trodde jag… men det fastnade tydligen i mig, för det flimrade förbi med jämna mellanrum när jag diskade eller stod i duschen. Eller nåt annat. Du vet, när tankarna har en tendens att drifta iväg.

Det var vid lunchtid på ett av mina extrajobb som jag satt ner och åt. Inte helt ovanligt, det händer i stort sett samma tid och på samma plats varje pass, inte heller var det ovanligt att jag hade med mig min “pillerburk”. Helst tar jag mina kosttillskott till varje måltid.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.Jag har varit svårt “sjuk”. Inte diagnostiserad (tack och lov), men med så grav näringsbrist och problem i kroppen att jag idag är genuint tacksam över att det hittills har gått så pass bra som det har gjort. Kroppen är sannerligen det största miraklet av alla. Men jag har ätit mängder av tillskott för att bygga upp min kropp igen, sedan sommaren 2012.

Där brukar folk rygga tillbaka, men jag KÄNNER hur det har förändrat min kropp – mitt liv. Det här är ett nytt liv, i allra högst grad. Om framtiden vet jag inget, men jag vet varifrån jag kommer och… det var inte kul. Smärtan,  utmattningen, magen som var i uppror, matintoleranser, leverns avgiftning, sockermissbruket… nej. Och jag behövde ingen diagnos för att veta att jag mådde sk*t. Jag behöver inte heller en diagnos för att känna att jag mår bättre idag.

Mitt hma-test från januari 2000.Dock har jag INTE ätit planlöst, jag har inte gissat och tagit “en av den och en av den” för att jag kanske behöver det. Aldrig i livet. Jag har gått till kunniga terapeuter, mätt min näringsstatus med QMA (frekvensmaskin) och gjort en HMA (hårmineralanalys) för att se vilka näringsämnen just min kropp önskade.  Och i mitt fall var det väldigt mycket. Men jag VILLE göra det, för chansen att jag skulle kunna må bättre.

Och det vill jag fortfarande. Det är därför jag jobbar med att hjälpa andra idag.

(Ska du satsa på dig själv och din kropp, så gå till någon som kan. Inte bara någon som tycker att det är “kul”, gör dig själv tjänsten att gå till någon som har utbildning. Ta reda på vad just du behöver. Och hur näringsämnen fungerar – eller inte – ihop med varandra, det är ett stort ämne…)

Vi har alltid alternativ. Vi kan alltid säga “jag vill inte” eller “jag orkar inte” eller “jag är inte intresserad” eller “jag tror inte på det”. Vi har alla alltid rätt till våra personliga åsikter, jag skriver inte det här för att övertyga någon annan. Det räckte för mig att känna i min kropp och läsa om hur cancer, diabetes och demens ökar lavinartat. Jag VILLE styrka min kropp. Otvivelaktigt.

20161205-matbok-4-picknick-resmatI alla fall. Jag satt alltså där i godan ro och åt min för dagen medhavda matlåda – utan att behöva värma den i någon av de otaliga mikrovågsugnarna (javisst, jag har knåpat ihop en fjärde matbok om picknick och matlådor utan gluten) – och hade ett härligt sällskap. Det händer också varje lunch, ett riktigt guldställe att jobba extra på.

Nåväl. Min kollega såg min pillerburk, att jag tömde den på ett antal (kanske 10 stycken?) och tog dem i anslutning till måltiden. För att hjälpa och stötta matsmältningen, binjurarna, ämnesomsättningen, sköldkörteln, blodet… ja, de har ett syfte var och ett av dem – men de jobbar bäst tillsammans. Det är vad man kallar synergieffekt. Hon såg på mig, frågade lite försiktigt vad det var och jag svarade. Då säger hon det som jag sedan kom att tänka på lite då och då.

“- Hur ska det då se ut när du är 50 år?”

Jag förstod direkt att hon syftade på att med tiden kommer det ju ännu mer piller och mediciner och hur ska det då se ut om det är så HIMLA mycket redan nu…?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det är ju egentligen rätt tänkt. Och ändå så snett. För, vi har ju en sorts bild av hur livet ska se ut. För att inte tala om ålderdomen. Som att vi förväntar oss att det ska bli smärta, sjukdom och demens. Som om det vore naturligt. Det är det inte. Bara för att många hamnar där. Om vi vill kan vi hjälpa kroppen på många sätt, för att stärkas och balanseras. Det behöver inte alltid vara med kosttillskott, men tro mig – de kan göra något som känns som ett under. Och allt kan inte räddas, men det går väldigt fort att rasera med dagens livsstil. Vi kan strunta i allt, men varför skynda på åldrandet?

Det handlar inte om att kränga tillskott. Det handlar – för mig – om att kunna förmedla ett sätt att leva för att förlänga livet och det goda med det. Visst, jag är ärlig med att man bör välja till och från vissa saker att äta  eftersom kosten är grunden, bränslet. Det vi bygger våra kroppar av. Att vi bör undvika att skapa inflammatoriska processer. Det gäller att fråga sig själv vad det är värt. Att hitta nya goda saker.

kanelbulle med pärlsocker_Jag har pratat en del med äldre människor runt 80-årsstrecket och för att vara diplomatisk kan man väl säga att “det är svårt att lära gamla hundar sitta”… man vill “unna sig”. När man ändå är så gammal. Varför göra det ännu svårare när de inte mår bra? undrar vän av ordning, fast jag har förstått att det inte är lika lätt för alla att faktiskt göra en förändring. Men, senast när vi pratade hade det gjorts förändringar för att det “inte är värt att må så dåligt” som man gör av socker och gluten. Bingo. Inte för mig, utan för deras hälsa. Ett bättre liv.

Det känns underbart att kunna få människor på andra tankar, möjligheten att kunna introducera en kost som stärker och förklara vad som raserar. (Det vi ofta äter varje dag, tyvärr.) Så jag äter gärna mina kosttillskott, för jag vet att de ger mig stöd. När min kropp är i bättre balans kan jag dra ner på dem. Jag rekommenderar mina klienter det de behöver (allt är individuellt) och trivs med att kunna hjälpa. Bara det är jag så jäkla glad och tacksam för.

Vad jag svarade på hennes fråga? Jag är glad att jag fann mig, för det finns inget jag hellre hade svarat. Så är det sällan i stunden. men det var väl bara så naturligt.

“-Nej nej, då är det inte så många. Det är därför jag äter dem nu.”

Den som lever får se… men det är min ambition.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda