Underskatta aldrig någon.

Oj oj oj. Vad är det som händer? Som retar upp folk så till den milda grad att det ropas “sekt”? Alltså. Jag bara älskar oväntade vändningar! När det som blir som alla andra kanske inte trodde. Såg du Idrottsgalan i måndags? Boom.

Foto: Bildbyrån

Det delades ju ut priser till värdiga vinnare både till höger och vänster, J-O Waldner fick en fin hyllning och ett hederpris för sin fantastiska karriär och Sara Sjöströms fina lillebror Linus läste ett tal som fick henne att gråta av överraskning och glädje. Sånt man minns. (Foto: Bildbyrån)

Det var känslor. Tacktal. Sång. Lite manspread. Två skidåkare som spelade trummor och fiol – en helt vanlig gala, helt enkelt. Men det som fascinerar mig mest är att så många mobiliserar och knockar resten av alla förstå-sig-påare.

Jag hörde nyligen i ett annat sammanhang en (mycket okunnig) person fnysa “det är ju inte ens en sport!” angående avancerad ridsport. Jag varken orkade eller ville tillrättavisa, kände att vad jag än skulle säga skulle svischa rätt fort förbi hans öron ändå. Ingen idé att ödsla min energi.

Foto: Olle SporrongMen på en gala där det förväntas (?) vara golfspelare, simmare eller fotbollsspelare som vinner vackra priser så är det återigen en ryttare som vinner folkets röster i Jerringpriset. Folkets pris. Oslagbart flest antal röster. Där är det otroligt tydligt att det är en SPORT. Och jag bara älskar det. Precis som Peder Fredriksson så ödmjukt sade i ditt tacktal till alla de som röstat på honom: “Ni inom ridsporten är vana att kämpa för att få det ni vill… och här står jag.” Boom. (Foto: Olle Sporrong)

Jag beundrar verkligen människor som kämpar. Ofta i motvind. Som går ihop för en gemensam sak, som brinner. Som skiter ödmjukt i att några tycker att “det inte är en sport” – för att de vet och förstår så mycket bättre. Har du någonsin ridit? Kommunicerat med en häst under en ridtur? Det är underbart och – kan vara svinsvårt. De är verkligen individer. Tänk att tävla samtidigt!

Foto: Magnus Hjalmarson Neijdeman/ SVD/ TTJust ridsporten en så god sak på flera plan och nivåer. Man tränar och tävlar tillsammans med en stark, mäktig och stolt levande varelse. Ordet “hästkraft” är inte för inte. Det är ju så lärorikt att det knappt är sant. Unga tjejer och killar lär sig tidigt omtanke, skötsel och empati. Att lära sig samarbeta. Stallet är en fostrande miljö och 70% (!) av alla kvinnliga chefer i landet har vuxit upp som hästtjejer. Bara det är otroligt fint och värdefullt.

Ridsporten är jämlik och demokratisk (åtminstone ser den ut att vara det?) för kvinnor och män delas inte upp utan kan tävla mot och med varandra – det gäller “bara” att vara bäst. Snabbast med minst antal fel. Mest samspelta. Att ha bäst kontakt med sitt mäktiga djur. Sin vän.

Hmm. Lyssna på mig, det låter som att jag vet precis vad jag pratar om…? Inte alls. Jag har ridit en hel del i mitt liv (aka ramlat av en del hästryggar) i mina dagar, både i lektioner och på tur i naturen, men absolut på en amatörnivå. Hellre-än-bra, så att säga. Så jag var inte riktigt en “hästtjej” så som många andra omkring mig var under skolåren.

mamma i stallet_2Men min mamma var hästtjej som ung och hon har på senare tid gått “tillbaka till stallet”, som så många äldre som vänder åter. Jag är så glad för det, hon lyser verkligen när hon är i stallet. Återupplever men går samtidigt framåt. Är i stunden. Samarbetar med hästen, hoppar och rider dressyr. Det är kul att vara med och titta, hon är riktigt duktig – precis som hon var då. Det är dessutom en tuff fysisk träning, man använder muskler man kanske inte hade en aning om att man hade…

mamma i stallet_1Jag noterar gärna och tar in. Ser vad som sker med så många människor, som när de sitter upp i sadeln klappar om och pratar med sina hästar. Samarbetar. Umgås. Säkert finns en massa olika åsikter där det samlas så många tjejer också (kan jag tro), men att kalla dessa dedikerade människor som går upp i ottan för att mocka (skit) och ta hand om sina ståtliga djur… för en sekt? (Ibland är det kanske mer passande att bara avvakta och visa lite ödmjukhet.) Att skrika ut en sådan sak känns mer som en skandal i min bok.

Se istället och lär, även om du inte är ett sk*t intresserad själv, hur alla dessa människor går ihop och röstar fram sin kandidat, lite som chocken när Rolf-Göran Bengtsson fick sitt pris år 2012. Nu valde en stor del av Sveriges sportutövare (jajamensan) att rösta. Missnöjd? Det var folkets pris.

mamma i stallet_3Jag hade personligen gärna unnat till exempel Sarah Sjöström ett pris till, även om Peder är väl värd det, men hon har fått det de senaste två åren – hon är älskad. Röstade jag då? Nej. Så det är som att hoppas på vinst utan att ha köpt en lott. Någon ropar “katastrof”, är det möjligt? Det var återigen ett folkets pris, det kan aldrig någonsin bli fel. Jag gillar det djupt. Vinsten som kanske inte var alldeles självklar… eftersom vissa tydligen inte anser att ridning är en sport. Visst är det häftigt?

Det är när en besviken journalist påstår att folkets röst – kom igen, vi pratar om ett pris till en idrottare här, inte kriminella som har mobiliserat sig för en brutal regeringskupp! – är “fusk”, ett dåligt skämt och att priset borde läggas nerdet är väl det som blir pinsamt? Missunnsamhet är alltid osmakligt.

Det finns många dåliga förlorare. Men ibland måste man kunna vara en bra förlorare… erkänna de som vinner. Och aldrig underskatta någon.

Grattis Peder. Folket valde dig.

// Kram Linda

Yogastart snart. Som jag har längtat efter den.

År 2017 är igång och vi har kommit lite drygt två veckor in nu. Det mesta rullar på lite som vanligt igen, som det var innan alla helger. Och nu går vi dessutom mot ljusare tider. Det känns toppen, inte sant?

Snökristaller i en björk mot en blå himmel.Jag har personligen haft en skön start på året. Kanske är det den bästa så långt jag kan minnas, för att jag har haft så få krav. Bara varit. Stillsamt och lugnt, trots teater och bio, mer sömn än på länge och umgänge. Så nu börjar jag så smått att känna mig redo att möta världen igen. En skön känsla.

Och jag längtar efter yogan nu. Om två veckor börjar vi efter ett uppehåll sedan november och det känns tydligen långt borta, det är flera som har hört av sig och frågat när det drar igång. En dag förra veckan mötte jag en yogi som sa: “När börjar yogan?!” Jag gillar det. Och tar det som en komplimang. 😉

Jag längtar även efter mina yogisar. Det är något speciellt med en termin, när man ses en gång i veckan (om det inte är uppehåll för röda dager eller lov) och det kan faktiskt bli att man kan träffas oftare än man träffar sina vänner. Märkligt, det där. Och så trevligt samtidigt, när man trivs med sina grupper.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerYoga. Att koppla ihop kropp, själ och sinne. Det finns inte så värst många tillfällen till det i vardagen. Vi ska ju hinna, skynda, passa deadlines, prestera och vara effektiva – såklart. Det är vad det handlar om att vara människa. Vilan får ju liksom komma lite på efterkälken… så att få vara den miljön för vila och lugn, det är en fantastisk känsla.

Att andas. Bebisar vet precis hur man andas. När glömde vi bort hur man gör? Hur ofta tar du under fem andetag per minut? Det är inte svårt, vi behöver bara lära oss hur och påminna oss om att det går. Och att göra det. Vi kan syresätta oss maximalt med djupa andetag, lugna ner nervsystem (och därmed hjärnan och tankarna) och få vila i kroppen en stund. Känna in och känna efter. Viktigt.

Allt fler blir sjukskrivna av stress, går in i väggen och kroknar. Inte konstigt. Men vi blir så mycket starkare och mindre sårbara om vi även kan prioritera återhämtning. På riktigt. Ge allt för att verkligen slappna av. Det är inte att lata sig – det innebär att kunna ladda batterierna på nytt. Ibland är det klurigt att göra hemma, för det finns alltid något annat att “plocka” med, så det kan vara lättare att faktiskt gå hemifrån och vara i gruppens dynamik. Släppa taget.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Nyckeln till att hålla i framtiden är – att vila. Det är min syn på den saken. Vi kan alla hålla ett tag utan rast och ro, vi kan jobba dygnet runt – en kort period. Men det finns ingen kropp som blir starkare utan vila. Det funkar inte så, tyvärr. Jag hade kunnat köpa den funktionen dyrt en gång i världen, idag är jag så otroligt förtjust i sömn och stillhet.

Att investera i sin kropp och hälsa är en stor vinst för framtiden. (Särskilt med tanke på den dystra situationen i vården just nu.) Men du vet hur det är, oftast kommer man inte till den insikten förrän det har gått för långt… vi reagerar sällan på att något är fel innan det verkligen gör ont och skaver. Det är naturligt. Vi är ju mänskliga. Men det är klokt att tänka till och agera i tid.

Jag ser hur som helst fram emot yogan.

Vi ses snart.

// Namaste, Linda

“Hur ser det då ut när du är 50?”

Jag fick en fråga härom dagen som fick mig att haja till och sen tänkte jag inte mer på det, trodde jag… men det fastnade tydligen i mig, för det flimrade förbi med jämna mellanrum när jag diskade eller stod i duschen. Eller nåt annat. Du vet, när tankarna har en tendens att drifta iväg.

Det var vid lunchtid på ett av mina extrajobb som jag satt ner och åt. Inte helt ovanligt, det händer i stort sett samma tid och på samma plats varje pass, inte heller var det ovanligt att jag hade med mig min “pillerburk”. Helst tar jag mina kosttillskott till varje måltid.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.Jag har varit svårt “sjuk”. Inte diagnostiserad (tack och lov), men med så grav näringsbrist och problem i kroppen att jag idag är genuint tacksam över att det hittills har gått så pass bra som det har gjort. Kroppen är sannerligen det största miraklet av alla. Men jag har ätit mängder av tillskott för att bygga upp min kropp igen, sedan sommaren 2012.

Där brukar folk rygga tillbaka, men jag KÄNNER hur det har förändrat min kropp – mitt liv. Det här är ett nytt liv, i allra högst grad. Om framtiden vet jag inget, men jag vet varifrån jag kommer och… det var inte kul. Smärtan,  utmattningen, magen som var i uppror, matintoleranser, leverns avgiftning, sockermissbruket… nej. Och jag behövde ingen diagnos för att veta att jag mådde sk*t. Jag behöver inte heller en diagnos för att känna att jag mår bättre idag.

Mitt hma-test från januari 2000.Dock har jag INTE ätit planlöst, jag har inte gissat och tagit “en av den och en av den” för att jag kanske behöver det. Aldrig i livet. Jag har gått till kunniga terapeuter, mätt min näringsstatus med QMA (frekvensmaskin) och gjort en HMA (hårmineralanalys) för att se vilka näringsämnen just min kropp önskade.  Och i mitt fall var det väldigt mycket. Men jag VILLE göra det, för chansen att jag skulle kunna må bättre.

Och det vill jag fortfarande. Det är därför jag jobbar med att hjälpa andra idag.

(Ska du satsa på dig själv och din kropp, så gå till någon som kan. Inte bara någon som tycker att det är “kul”, gör dig själv tjänsten att gå till någon som har utbildning. Ta reda på vad just du behöver. Och hur näringsämnen fungerar – eller inte – ihop med varandra, det är ett stort ämne…)

Vi har alltid alternativ. Vi kan alltid säga “jag vill inte” eller “jag orkar inte” eller “jag är inte intresserad” eller “jag tror inte på det”. Vi har alla alltid rätt till våra personliga åsikter, jag skriver inte det här för att övertyga någon annan. Det räckte för mig att känna i min kropp och läsa om hur cancer, diabetes och demens ökar lavinartat. Jag VILLE styrka min kropp. Otvivelaktigt.

20161205-matbok-4-picknick-resmatI alla fall. Jag satt alltså där i godan ro och åt min för dagen medhavda matlåda – utan att behöva värma den i någon av de otaliga mikrovågsugnarna (javisst, jag har knåpat ihop en fjärde matbok om picknick och matlådor utan gluten) – och hade ett härligt sällskap. Det händer också varje lunch, ett riktigt guldställe att jobba extra på.

Nåväl. Min kollega såg min pillerburk, att jag tömde den på ett antal (kanske 10 stycken?) och tog dem i anslutning till måltiden. För att hjälpa och stötta matsmältningen, binjurarna, ämnesomsättningen, sköldkörteln, blodet… ja, de har ett syfte var och ett av dem – men de jobbar bäst tillsammans. Det är vad man kallar synergieffekt. Hon såg på mig, frågade lite försiktigt vad det var och jag svarade. Då säger hon det som jag sedan kom att tänka på lite då och då.

“- Hur ska det då se ut när du är 50 år?”

Jag förstod direkt att hon syftade på att med tiden kommer det ju ännu mer piller och mediciner och hur ska det då se ut om det är så HIMLA mycket redan nu…?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det är ju egentligen rätt tänkt. Och ändå så snett. För, vi har ju en sorts bild av hur livet ska se ut. För att inte tala om ålderdomen. Som att vi förväntar oss att det ska bli smärta, sjukdom och demens. Som om det vore naturligt. Det är det inte. Bara för att många hamnar där. Om vi vill kan vi hjälpa kroppen på många sätt, för att stärkas och balanseras. Det behöver inte alltid vara med kosttillskott, men tro mig – de kan göra något som känns som ett under. Och allt kan inte räddas, men det går väldigt fort att rasera med dagens livsstil. Vi kan strunta i allt, men varför skynda på åldrandet?

Det handlar inte om att kränga tillskott. Det handlar – för mig – om att kunna förmedla ett sätt att leva för att förlänga livet och det goda med det. Visst, jag är ärlig med att man bör välja till och från vissa saker att äta  eftersom kosten är grunden, bränslet. Det vi bygger våra kroppar av. Att vi bör undvika att skapa inflammatoriska processer. Det gäller att fråga sig själv vad det är värt. Att hitta nya goda saker.

kanelbulle med pärlsocker_Jag har pratat en del med äldre människor runt 80-årsstrecket och för att vara diplomatisk kan man väl säga att “det är svårt att lära gamla hundar sitta”… man vill “unna sig”. När man ändå är så gammal. Varför göra det ännu svårare när de inte mår bra? undrar vän av ordning, fast jag har förstått att det inte är lika lätt för alla att faktiskt göra en förändring. Men, senast när vi pratade hade det gjorts förändringar för att det “inte är värt att må så dåligt” som man gör av socker och gluten. Bingo. Inte för mig, utan för deras hälsa. Ett bättre liv.

Det känns underbart att kunna få människor på andra tankar, möjligheten att kunna introducera en kost som stärker och förklara vad som raserar. (Det vi ofta äter varje dag, tyvärr.) Så jag äter gärna mina kosttillskott, för jag vet att de ger mig stöd. När min kropp är i bättre balans kan jag dra ner på dem. Jag rekommenderar mina klienter det de behöver (allt är individuellt) och trivs med att kunna hjälpa. Bara det är jag så jäkla glad och tacksam för.

Vad jag svarade på hennes fråga? Jag är glad att jag fann mig, för det finns inget jag hellre hade svarat. Så är det sällan i stunden. men det var väl bara så naturligt.

“-Nej nej, då är det inte så många. Det är därför jag äter dem nu.”

Den som lever får se… men det är min ambition.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda

Som ett oskrivet vitt blad…

Ah, det var årets första dag igår. Jag hoppas att din start var bra. Första januari, alltså. Solsken och blå himmel, klar luft. Känslan av ett nytt år. Det ligger som ett oskrivet vitt blad framför oss, känner du det?

2017-arets-forsta-bla-himmelJag älskar årets första dag(ar). Fastän de där första timmarna känns lite som ett tyst vakuum. Allt känns fräscht, det gamla ligger bakom oss, om än bara ett par timmar bort. Det är nu fyra andra siffror som formar ett nytt årtal. 2017. Ännu finns alla möjligheter för oss inom räckhåll.

2017 = år 1. Om man ser numerologiskt på det och plussar ihop 2+0+1+7 så blir det 10, 1+0 = 1. År 1 nu och vi gick ur år 9 (2016). Ett avslut på en nioårscykel, med minnen och tankar och känslor som “kommit tillbaka” för att bearbetas och nu kliver vi in i en ny nioårscykel. Rimligt…? Jag hoppas att det blir ett bra år.

Men ser man hur oroligt det har varit runt om i världen, så får man nog tugga i sig ett antal nyheter under även detta år. Det gäller mer än någonsin att stå stadigt, grunda sig och inte tro att andra kommer att förverkliga våra drömmar. Vi kan hjälpas åt, men jobbet för att komma dit vi verkligen vill… det måste vi göra själva. (Och jag syftar inte på träning som nyårslöfte här, gymmen kommer att vara överfulla just i januari, som varje år.)

2017-arets-forsta-dagSjälv startade jag mitt år med sovmorgon och yoga. Jag har haft lite för hektiskt på sistone – det blir ofta så – och nallat på både sömn och avslappning. Nu kändes det klockrent att andas in året. Känna in. Lyssna inåt. Jag tog en lång promenad i solen. Tillagade en egen galet god pizza (glutenfri) och somnade sedan i soffan framför Ivanhoe. Klassiskt.

Jag vet inte exakt vad det säger inför det nya året, men kanske blir det lättare att finna ro och vila i år. Hmm. Det beror förstås på vad jag gör det till.

Men sen en helt annan reflektion. Jag vill tacka BAUHAUS. Från djupet av mitt hjärta. Och det kan kännas otippat, kan jag tro. Men under min promenad i solen igår kände jag en lust att göra det. Nu läser nog ingen från BAUHAUS mina inlägg, men ändå. Jag ger dem gärna publicitet och kredd för detta.

bauhausJag jobbade på BAUHAUS som konceptansvarig och dekoratör mellan 1998 och 2006. Och även om vissa perioder var svajiga, minns jag det som några av de roligaste åren i mitt arbetsliv! Jag var med och byggde upp tre varuhus och jobbade i Länna i 8 år. Det känns som en livstid sedan jag “växte upp” där och fick fina vänner som jag fortfarande tycker så mycket om (Irre, Micke, Hägga, David, Pia, Anki… ah, ni vet vilka ni är).

Inför varje jul och nyår byggde vi upp aktivitetstorg i varuhuset för att maximera försäljningen och jag tyckte att det var superkul, som dekoratör. Jag minns hur jag knåpade med den där stora fyrverkeriväggen bäst jag kunde för att exponera alla sorter med bomber och smällare – stora och små.

fyrverkerier_rott-kryssMen på senare år tycker jag att det har börjat kännas så grymt omodernt med fyrverkerier. Och jag vet att långt ifrån alla håller med (himlen glittrade och smällde ju trots allt i lördags natt), men det är som att det inte passar in  på 2000-talet längre? Det är dyrt, dåligt för miljön och djur får lida – både de tama och djuren i skogen. För att inte tala om alla bränder i hus och bostäder som verkar vara kopplade till fyrverkerier. Tack BAUHAUS för att ni slutade sälja fyrverkerier. Ett modigt och moget beslut.

(Jag var och tittade på Vattenfestivalens fyrverkeri-VM på 90-talet och var så imponerad… men nu? Vad är det vi håller på med? Det känns främst omedvetet och osmart i de hysteriska mängderna. Men igen, det är MIN syn på saken.)

Skänk pengar till något bra istället för att bränna upp dem. Istället för att skräpa ner naturen utan att städa upp efter sig. Istället för att plåga djur som blir rädda. Tänk att kunna göra något konstruktivt istället för att störa och förstöra?

2017-fyrverkerierNär jag tog min långpromenad igår och såg rester av utbrunna smällare och raketer, plast, metall och papper överallt på en gräsplan och gångvägar, så kände jag mig bedrövad. Det var skräpigt och vem av dem som skräpat ner brydde sig om det? Ingen. Jag kände en djup tacksamhet för att min före detta arbetsgivare inte längre vill delta i det.

Så, låt oss möta detta nya år nu. Med en högre energi och större ansvarskänsla. Vi är i högsta grad med och skapar det.

Jag önskar dig en fortsatt fin start på 2017.

// Kram Linda

Hej då 2016. Gott Nytt 2017.

Bokslut. Sammanfattning. Summering. Det är dags att kort blicka bakåt nu när 2016 lider mot sitt slut och vi ser 2017 skymta vid horisonten. För att gå framåt.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och jag tycker i ärlighetens namn att 2016 rent generellt har varit ett rätt tungt år, energimässigt och gällande händelser runt omkring i världen. Men jag är nu redo att släppa taget och liksom alla andra år har jag förtröstan och ser fram emot ett ännu bättre år än det vi släpper taget om… det gör jag varje år.

Hoppet är det sista som överger en, liksom. Inte sant? Jag gör det gärna nu igen.

Men trots trötthet, tunga energier, stress och personliga kriser att hantera, finns det en hel del som har glittrat och gnistrat under 2016 – också. Musiken till exempel, 2016 blev ett Konserternas År… jag har fått se Adele, Winnerbäck, Laleh och Kent – fyra av mina “favoriter”. (Hur många kan man ha…?)

Adele-konsert Det började i april med Adele, en present till mig själv tillsammans med fina Jasna. Det var en otroligt häftig konsert med så mycket humor – vilken enorm begåvning hon är. Jag var helt blown away efteråt. Dessutom är vår vän så gott som dubbelgångare med Adele; SÅ roligt att se och höra. Svårt att koncentrera sig på vad hon sa, bara. 😉

Sen kom sommaren med A walk in the park” i Uppsala tillsammans med brorsan, Miriam Bryant, Melissa Horn och Lars Winnerbäck. Miriam var en ren naturkraft, Melissa bra och träffsäker som alltid och Winnerbäck – var får han allt ifrån? Han är suverän varenda gång. Ren magi i sommarkvällen, även om den var mulen och lite kylig och regnet kom på sluttampen – men det märktes inte med tre favoriter på scenen. (Vi gick hem och köpte biljetter till hans akustiska och avskalade turnéstopp i februari… som redan är utsålda. Längtar.)

I november var det dags för lovely Laleh, på Globen. Även det magiskt. Det går inte att återge en konsert med Laleh, tyvärr. Det bara är… kan man väl säga. Läs gärna inlägget om du vill veta hur galet bra det var. Jag smälter det ännu.

kent_sista I december kom sedan finalen, lördagen den 17:e med Kents allra sista spelning någonsin (?). Ett fint och värdigt avsked efter en lång turné runt i landet, jag är tacksam över att jag fick möjligheten att vara med just där och då, tillsammans med Tomas och Emilie och Micke. Jag har varit ett stort fan under alla dessa år och vi har egentligen haft många fina stunder ihop… men nu är det tydligen över. Det var fint att få vara med i slutet.

Mer då? Jag fyllde 40 år i april. Det kändes pressat upp till det datumet, som om något flåsade mig i nacken (kanske en liten kris?), men när jag väl blev firad och kunde smälta tidens tand, vad jag gjort och hur långt jag har kommit, var det som att andas ut. Vila. Jag har vänner som tyvärr inte har haft förmånen att bli så “gamla”, så jag valde att se framåt med nyfikenhet. Ålder kommer vi aldrig ifrån. Inte heller livserfarenhet, om vi får vara med. Så jag ska samla på just den.

greklandsstrand_2Som en 40-årspresent, fick jag en Greklandsresa av min fina kusin och hans fru. Så vi reste till Kreta i juni, hon och jag – en fin vecka med härliga samtal, skratt, mat och strandhäng. Vi vandrade i Samaria-ravinen och strosade Chania, bland så mycket annat. Också ett fint och värmande minne att ha med sig när det är mörkt och kallt. Tack, Daniel och Gunilla!

Som ännu en present fick jag besöka Dalhalla i september, som ett avslut på en 40-årspresent i två delar som tog plats all over Dalarna, med min faster och hennes man. Det var så mäktigt. Och det är fint att få en upplevelse – eller flera, som i detta fall – i present. Några som vill vara med en och göra saker, det är en stor komplimang. Tusen tack, Sylvia och Magnus.

husfasader-pragVi gjorde även en fin resa till Prag i november  med familjen när pappa fyllde pensionär. Oväntat god mat, långa promenader, vackra sevärdheter och en hel del sömn. Som en dröm. Som vi fick vara med om tillsammans. Flertalet fina och roliga minnen att hålla nära hjärtat resten av livet.

Det har varit ett rätt händelserikt år, när jag ser på det i backspegeln. Många fina ögonblick och upplevelser. Jag som tänkte “…2016, har det hänt någonting?”. Och det är klart, Mitt nya liv” fyllde fem år i november. Det var roligt att fira.

I jobbet har jag har njutit av fina yogaklasser. Mysiga yogisar, viljan att vara i lugnet och stillheten. Jag tycker så mycket om det. Uppskattar min uppgift just nu i livet. Tacksam över att få vara den platsen för mina medmänniskor. Tusen tack.

20161205-matbok-4-picknick-resmatI december blev en fjärde matbok färdig – Picknick och resmat. Det är ofta rätt slitigt in på småtimmarna strax innan avslut, särskilt eftersom dygnet tycks ha så pass få timmar just då, men när jag anser den vara klar är det en så ljuvlig utandning. Många timmars anspänning blir till avslappning.

Det finns en del mellan raderna som har varit svårt, ledsamt, uttröttande och på sitt sätt även stärkande. Det som inte dödar härdar oss, sägs det men ibland kan jag tycka att det känns tröstlöst. När saker och ting inte alls går på räls. Men kanske är det inte menat att vara problemfritt då, kanske har vi flera test att möta och kanske kommer det en ljusare dag inom kort. Vem vet, jag har då inget facit.

♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥  ♥

Men jag har några planer för 2017, de är bara hemliga än så länge. Det har att göra med något som vissa av er har tjatat på mig om. Eller tjatat… frågat mer än en gång om. Och jag har en plan, ni får veta så fort det finns något att nämna.

Annars då… vad ligger i pipen just nu? Vila, generellt. Annars har jag några idéer:

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag ser fram emot Lars Winnerbäcks akustiska spelning i februari, en utbildning om missbruks-hjärnan i samma månad, att gå på Sweden Rock med Tiiniz och se rockbandet Aerosmith(s sista konsert) i sommar. Jag får väl summera i slutet av 2017 och se hur mycket av det som har skett…

…men nu börjar jag med ta farväl av 2016 och välkomna det nya med öppna armar. Jag hoppas och tror att det bara kommer att bli bättre.

Mitt nyårslöfte? Att sova mer/längre på nätterna. Jag började redan inatt.

Varmt välkommen 2017.

// Kram Linda

Vad hände med Aladdin-asken…?

Hej och god fortsättning, har du haft en fin julhelg? Det har jag. Ätit gott (tack snälla familjen för att ni äter samma sorts mat som jag, det är det bästa som hänt sedan kolsyra uppfanns, även om jag bör undvika just kolsyra), umgåtts och pratat, spelat sällskapsspel (i det förlorande laget denna gång…), sett på tv och – bio på juldagen, som traditionen bjuder.

juldagsbio-2016Det fanns ju en risk att “Hundraettåringen som smet ifrån notan…” skulle ha kunnat floppa, men jag är glatt överraskad. Visst, det var många svordomar och några lustiga lösningar, men lite småputtrigt och ibland galet roligt, skön och lättsmält avkoppling samtidigt som man processar julmaten. Absolut värt det, tack alla ni som ville gå med mig.

Men, nu måste vi tala allvar om någonting helt annat. För jag har även haft en negativ upplevelse under den här julen. Jag har bara mig själv att skylla, jag blev så oerhört förvånad och… ja, jag skulle säga “chocklad”. För att vara dramatisk. Men det handlar om något så klassiskt som Aladdin-asken.

Vad i hela världen har hänt med den…? Tycker du att den smakar gott?

julchoklad_aladdinJag har inte ätit Aladdinchoklad på flera år. Och jag tror att det är därför jag blev så överraskad. För jag var nu högst delaktig i att köpa hem den, då jag såg den i affären och nostalgiskt mindes  smaken av barndomens jular och hur den liksom ska stå på bordet. Därmed inte sagt att jag var tvungen att äta av den, men för gästernas skull… liksom.

Jag valde ändå att smaka ur asken, på julaftonens eftermiddag, lite för old times sake: att prova, minnas och njuta av mina favoriter. Behöver jag ens nämna att det smakade som något helt annat än jag kom ihåg det? Och att mina favoriter absolut inte fanns kvar. Har du varit med om det? Tvi vale. Det var… jag vill inte överdriva här, men… vämjeligt.

Jag tänkte “vad har hänt?” medan jag provade en till – och bet en bit av en annan. Det var inget hetsätande (även om jag har ätit mer i julhelgen än jag har behövt för att hålla mig vid liv) fast det kanske låter så, utan mer nyfikenhet. Jag kunde inte koppla i huvudet vad det jag bet i smakade. Men det var inte gott. Och för mig, som har ett komplicerat förhållande till socker och sockerarter, var det en ny upplevelse att det var så osmakligt. En chokladchock.

Och jag behöver egentligen inte ifrågasätta vad det är som har hänt, jag förstår att ingredienserna har ändrats, jag har bara inte provat dem tidigare. Som med så många sorters godis sedan jag var barn – det är ett ämne som intresserar mig. Men glukossirap smakar inte som socker. Inte heller invertsocker. För även om jag ofta påminner om att vara försiktig med socker, så är dessa alternativ ändå snäppet värre (min syn på saken). Det ger en så klibbig, klistrig och onaturlig smak att jag snabbt mådde illa. Senare på kvällen fick jag även ont i huvudet. Eftersom jag hade ätit ren och bra mat under dagen, förstod jag vad det handlade om.

smågodis färggladaJag mässar ofta just om socker, hur det kan påverka våra kroppar på ett negativt sätt, men jag FÖREDRAR ÄNDÅ mer “naturliga” sockerarter framför processade varianter som glukossirap, läs gärna mer här. Jag föredrar de som kroppen iallafall känner igen, om vi äter, även om vi bör vara försiktiga med dem. De flesta av dessa chokladbitar innehöll en seg sötsliskig smet, och just dessa passar förstås bäst att göra med glukossirap; läs gärna mer om “presentchoklad” här.

Det här är ingen nyhet för mig. Jag ville ändå provsmaka. Och det var att möta en utveckling som oroar mig. Mer än du anar.

Inte för att jag ska äta någon mer Aladdin, det ger mig ingen njutning alls och det har jag lärt mig. Men för att det är vad barn lär sig att äta idag. Tidigt. Det är “inte ens” vanligt socker. Jag hoppas att du missförstår mig rätt här och läser mellan raderna; jag bör inte äta sött alls, här provade jag ändå och förstår att mycket av det vi sätter i oss idag är så väldigt konstgjort. Det gör mig nedstämd.

Närbild på färska röda hallon.Alternativ som bär och i viss mån frukt, är så mycket mer naturligt, även om det handlar om mängd och sort för att avgöra om det är “nyttigt”. Det här är ett svårt ämne och många av oss är bra på att missbruka socker. Jag känner till det på ett högst personligt plan. Jag säger inte “låt bli” för att jag har läst det i en bok; jag vill förklara hur det sabbade min kropp. Hur det var med och försvagade mig, så att andra slipper göra samma resa.

Summa summarum: det gäller att fråga sig vad man vill bidra till. Vad man vill göra mot sin kropp. Vill vi introducera detta till de små? Jag har inget som helst sug efter en “gammal favorit” från förr, för ingenting av den finns kvar längre, som jag minns den. Ingenting.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men jag kände att jag ville lyfta det här, eftersom godis har blivit till någonting helt annat som kommer att skapa en herrans massa problem på sikt – på så många olika nivåer. Det bekymrar mig verkligen. Jag är övertygad om att vi kommer att behöva lära oss att leva på ett annat sätt framöver. Men det finns andra sätt, andra vägar.

Det känns ändå bra.

// Kram Linda

(Önskar du hjälp att reda ut ditt sätt att äta, få tips och råd kring din kosthållning efter julen? Här kan du boka en tid för en individuell kostrådgivning eller hälsoundersökning. Välkommen!)

En synnerligen god jul tillönskar jag dig…

…min välartade läsare och vän. En jul som blir precis som du vill ha den – och känner du inte för det, så gör någonting helt annat. Ät tacos, läs en bra bok eller spela skön musik. Se en feelgood-film. Eftersom världen liksom till viss del saktar ner i juldagarna, kan det vara skönt att bara passa på att vila.

jul-tomte-pa-trappen Och firar du jul, så passa på att sänka kraven. Njut mer. Ät gott. Andas. Prata, umgås och ta reda på mer om dina medmänniskor i möten. Släpp taget om telefonen en stund… eller ett bra tag. För vad kan möjligen vara viktigare för oss än att slappna av – egentligen? Varför springer vi…?

Många uttrycker en hemsk stress kring jul. Särskilt kvinnor tycks ta på sig ett stort ansvar och påverkas mest av julstressen. Med det vill jag påminna om att skapa en lugn plats på egen hand, inom dig. Det är svårt, men gör det du kan för att andas; ta ett bad, lyssna på musik, gå en lugn promenad. Samla dina tankar och känn efter i kroppen om den signalerar något till dig.

jul-julmatÄt gott. Njut. Själv har jag sedan länge kastat ut fläskkött (jul är ju en riktig grisfest!) och äter alternativa rätter på kalkon, kyckling, älg, lamm, vilt och nöt – eller vegetariska! – det är toppen. Nog för att jag lätt glömmer bort och gärna tittar i min egen (!) matbok 3.Festmat för ingredienser och proportioner till olika rätter, men det går bra. 😉

Jag sparar gärna maten som blir över och gör något annat med den i efterhand. “Pytt-i-panna-ish”. Eller fryser in rester, för att ha till matlådor på jobbet. Eller så försöker jag att beräkna portioner så gott det går innan, här  finns en massa bra tips, för matsvinnet ökar kring jul och vi kan alla göra en insats för att minska det…

Men, fokusera gärna mer på att prestera mindre och ha det så roligt du kan.

jul-bif-kula-i-julgranenSläpp taget om (tanken på) att kunna styra andra. Det blir väldigt som vi vill att det ska vara, det är andra som kan välja hur de vill vara och om de vill förändras. Tills dess får vi surfa med, stå ut med varandra och försöka att acceptera andras sidor – for better or worse . (Så här blir det när ens pappa klär en julgran. Jag tycker att det är otroligt roligt, förr i tiden hade jag kanske känt att detta påhitt var… otänkbart. Haha.)

Här kommer även ett par tips i sista sekunden, för hur en billig jul kan bli fin ändå. Vi behöver ju inte slå världsrekord i konsumtion – även om julklappar och presenter kan vara väldigt roliga. Det är viktigt att vi slutar jämföra oss med andra, det vi gör på egen hand är gott nog. När slutade vi att förstå det…?

Kom ihåg; ingen är bättre än just du på att vara – du.

*♥*♥* Jag önskar dig en synnerligen God Jul. *♥*♥*

// Kram Linda

Tack Kent. Det har varit en ära.

Åh, en era är över. Den har bokstavligt talat gått i graven. Det är bara ett par timmar sedan ni, ett av Sveriges största rockband spelade på Tele2 Arena inför 40.000 hardcore fans. Och jag var där – på den allra sista spelningen någonsin.

kent_sistaAlla lovord, om er sista turné, som har exploderat i medier är helt enorma – jag vill med själ och hjärta stämma in i den hyllningskören. Jag håller till fullo med SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och alla som tackar er (som fan) för det ni har gjort, det har betytt så mycket för så många. De som tackar för att ni fanns så länge som ni gjorde.

För nu är ni borta, ett avslutat kapitel. Förbi. Det känns märkligt. Även om jag delvis tvivlar, med tanke på hur påståendet “jo-det-här-ÄR-den-allra-SISTA-konserten” hittills har fungerat, men… det visar sig med tiden. Just nu är ni inte längre här och som du Jocke sade under konserten; att när någonting dör finns det plats för någonting nytt att ta vid…

kent_stjarnhimmel-i-publikenFrån djupet av mitt hjärta vill jag tacka för att ni funnits vid min sida sedan jag var 20 år, jag föll på riktigt för er 1996 och skivan “Verkligen“. Ni fanns där med texter och melodier som gick rakt ner i hjärtats djup på den unga människa som försökte hitta sin väg. Som just då snubblade runt i mörkret,  föll och skrapade knäna och blödde. Ni skrev om det jag kände och där jag befann mig. Jag kunde lyssna på den där rösten som sprack och känna mig lite mindre ensam. Det var en speciell tid.

Jag minns särskilt en sen kväll i slutet av 90-talet i mitt allra första egna boende, där jag låg i ett hett bad i en mörklagd lägenhet och den stora 747 vällde fram ur högtalarna. Känslan där och då kan jag få än idag, det var ren och skär magi.

Men tanke på hur många andra som uttryckt samma ord i både tal och skrift i intervjuer i dagarna, tror jag att ni har varit som “psykologer” för så många av oss. Tänk vad musik kan göra. Att en känsla av samhörighet kan vara så läkande. Att någon förstår hur det faktiskt är. Och jag tror att det som förenar oss fans är att ni har berört oss, hela tiden.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.“Det är så dyster musik, man blir ju deppig!” har jag hört sägas om er och kanske är det så. Att er storhet kan vara svår att förstå. Det har varit djupt och på allvar många gånger. Men är man där själv, så söker man samhörighet. Är man inte där så kanske sånger om sorg och smärta mest gör ont…? Eller så är det bara inte intressant. Men ni är och har varit ett av Sveriges största och bästa rockband. Punkt. Melodier, texter, mod och uttryck – det är verkligen toppklass rakt igenom.

En vän sa i lördags: “Om Dylan kan få Nobelpriset i litteratur… det här är ju poesi.” Och jag håller med. Fingertoppskänslan. (Inget ont om Dylan.)

Av alla alster bör det finnas någon låt som passar var och en, oavsett preferenser. Om det så är någon av de mer kommersiella “Kärleken väntar” (2002), favoriten till bröllop “Utan dina andetag” (1997), “Sverige” (2002), “Musik Non stop” (1999) och “Socker” (2002) eller de något smalare “Thinner” (1997), “Gravitation” (1996), “Indianer” (1996) och vackraCowboys” (1999):

“Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
men allt av vikt jag säger
har jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
nånting som alla vet
men som dom aldrig lyckas fånga
i filmerna man ser”

kent_scen3Eller för all del den låt som kanske anses vara deras bästa “Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (2005), “Ensammast i Sverige” (2007), “Den vänstra stranden” (2016) och – inte minst den magnifika “Den sista sången” (2016). Den allra sista. Det finns så oerhört många och bra låtar, för mig är det omöjligt att välja… jag vill ha alla.

Jag har sagt det förut, detta är mina favoritrader för evigt ur “Mannen i den vita hatten (16 år senare)” och jag vill tacka extra för er stora intelligens, för att ni så ofta har satt fingret precis på det i samtiden som faktiskt betyder något:

“Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö”

För att inte tala om La Belle Epoque, när den kom. Ni har så gärna provocerat  och sett till att skapa en viktig debatt, hur ska vi klara oss utan det…? Utan er?

kent_scen2Ni har alltid funnits för oss som inte kan få nog av bra melodier. Stämsång. Och detaljer. Jag bara älskar gitarren i refrängen av “Petroleum“, fast det förmodligen inte gör sig i en stor arena. Så, detaljer. Det kryllar av dem. Underbart. Ni har alltid funnits för oss som har velat gå på djupet. Tänka. Känna. Som har funderat. Över livet.

Men även för oss har humor, som uppskattar ironi och självdistans. Har ni varit pretentiösa, vilket ni ibland har beskyllts för att vara? Ja, det har jag nog också tyckt ibland. Men det är ju ni. Dessutom så jäkla roliga. Ta bara det snudd på högmodiga först i “Vi är för alltid” om när det tar slut…

“Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid
För alltid”

…som i slutet övergår till:

“Jag bara skojar ingen kommer skriva böcker
Jag bara skojar ingen kommer göra filmer
Jag bara skojar ingen kommer
sjunga sånger om oss
Inga sånger om oss…”

Det är ljuvligt. Tack för att ni alltid har gått er egen väg. Tack för att ni har ingjutit mod i andra att våga. Tack för att ni har varit dem ni verkligen är.

kent_scen1Tack för lördagen 17 december 2016, det var mitt livs största konsert – hittills. Då har jag ändå sett er fyra eller fem gånger tidigare, jag har tappat räkningen. För musiken ja – 2,5 timmes allsång – men även det känslomässiga. Vi var nästan 40.000 personer som kände en stor och varm samhörighet. Atmosfären var rent magisk, det fanns inte ens ord eller ork till mellansnack. När jag var yngre var Kent en del av the soundtrack of my life. Och jag vill tro att ni kommer tillbaka, att jag får se er igen när ni gör den spelning (16 år senare…?) som ni förmodligen tar grymt betalt för att göra.

Så jag säger inte farväl… jag säger “på återseende”.

Kanske har jag bara inte fattat det ännu. Kanske känns det ändå okej att det är över. Kanske möts vi på vänstra stranden.

Med en vit ros i min hand.

// Kram Linda

Den sista sången, för sista gången.

Vilan i att leda en yogaklass…?

Terminens yogaklasser är till ända. Nu blir det uppehåll till januari/februari igen och det är både lite skönt (att få vara ledig på kvällar) men knepig att inte vara i lugnet så ofta som jag brukar vara. Det är verkligen en bonus med jobbet – att det måste vara lugnt och stilla. Dessutom kan sakna jag mina deltagare.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfinger…men jag skulle inte säga att man blir yogalärare för att vila genom passet man håller. Nej. Det handlar nämligen om att hålla ordning på minuter och sekunder, med en lugnande stämma. Oavsett vad som sker egentligen (se nedan). Men att vara lärare i yoga innebär oftast att få vara i lugnet. I den magiska atmosfär där en unison utandning från ett tiotal personer kan kännas rent andlig och förenande. Så häftigt.

Behöver jag avslappning, så får jag ägna mig åt själva vilan i ett “eget” yogapass. Stänga ute världen och andas en stund, släppa kontrollen och spänningarna helt och hållet. DÄR kan jag finna stillheten. Absolut. Men att leda en klass handlar om att kunna se alla deltagare och vad de kan behöva ha hjälp med. Split vision.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Och det är en ljuvlig plats. Att få sitta bland människor som VILL vila. Andas. Vara i lugnet. Utan att prestera och försöka bända sin kropp i olika omöjliga positioner som gör ont. Det är inget fel med andra yogaformer, men jag kan bli glad om jag ser en person “ge upp”. Så är det.

Om kroppen säger “stopp” för att det gör ont och personen väljer en annan rörelse eller bara sitter ner och vilar. Det om något ser jag som att hedra sin kropp. Lyssna in. Sluta köra över sina inre signaler (som är så lätt att göra!). För i mina klasser får det gärna vara jobbigt eller ansträngande, men det ska aldrig göra ont. Det är inte bra att sluta lyssna och tvinga kroppen.

Så att ge upp, kan vara en vinst i mina ögon. En inre kommunikation vars subtila signaler fungerar, igen eller kanske för första gången. Det är fint att få vara med.

Yogamatta, sandstrand, havet, rosa Converse-skor och vattenflaskor.Men det finns också utmaningar med jobbet som yogalärare. Dels kan en person utstråla att den inte vill vara där, men det kan inte bekomma mig egentligen. Jag kan inte vinna över alla till min sida, det finns de som provar på och inte vill komma tillbaka. Men det är ändå viktigt att deltagarna VILL vara där, inte minst för gruppens dynamik.

Det som dock är riktigt utmanande, är att få en hostattack. Tänk dig, en sådan hosta som inte går att stoppa, när det ligger människor framför dig och bara vill vila i tystnad. Hemska känsla! Det har hänt mig en gång (kanske inte sista gången, ta i trä) då jag fick slänga mig ut ur rummet och ut på gatan (!) där jag hostade så att mina ögon tårades. Alla har naturligtvis förståelse för att man kan behöva hosta, men det passar inte in i mitt jobb helt enkelt…

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.…det gör inte heller att tappa rösten. Hu. Att bli hes efter en förkylning som går på stämbanden, det gör något med… stämningen. Att leda ett pass med normal röst går oftast som en dans, jag tänker inte på det. Är jag hes så blir det en enorm ansträngning där – återigen – deltagarnas avslappning är i fokus. Kraxande röst känns inte helt kompatibelt. Punkt.

Att få ett skrattanfall som inte går att hindra kan också vara en plåga. Hur kul det än är att skratta så att man kiknar, så passar det sig inte heller när man sitter och instruerar övningar. Jag har några deltagare som gärna ger mig menande blickar som får mig att vilja gapskratta. En av tjejerna höll på att somna under en klass, hon låg och var avslappnad. Helt plötsligt RYCKTE HON TILL, du vet som när man just somnar och det känns som man faller – det såg ut som om hon fick en elchock… alltså, hon lyfte nästan från marken och jag höll på att skratta ihjäl mig fast jag var tvungen att vara tyst – inte minst för att det såg så kul ut att hon blev så jäkla rädd själv. Alltså, dessa syner…

Tända ljuslyktor i mörkret.Apropå elchock. Ibland går även strömmen. Jag satt i en yogaklass nu under hösten och det sa plötsligt POFF! från ett element som kortslöts, både musiken och lamporna slocknade medan yogisarna låg i vila och andades. Inte kul. Min hjärna gick på högvarv och jag reste mig (utan ett ord) för att leta efter det skåp där snabbsäkringarna sitter… men var då? Efter ett par minuters letande och en säkring som återställdes, började åter musiken att spela och lamporna lyste. Så jag gick tillbaka och satte mig på min plats. Jag har förvisso alltid tända ljus också, där spelar strömmen ingen roll, men det blev rätt påtagligt att något oplanerat hände när musiken slocknade med en smäll.

Dessa små prövningar till trots är jag tacksam över att jag får möjligheten att ha detta som arbete. Att det har varit tre härliga grupper denna termin och att de redan är så gott som fullbokade till våren. Det har nog inte hänt tidigare.
Det kan vara lätt att gapa efter mycket, men jag njuter verkligen i stunden. Vill göra mitt bästa och känna att det är gott nog.

Ett hjärta av gräs.Och mina fina yogisar visar en enorm uppskattning, jag känner mig lyckligt lottad som får möta så stora hjärtan. Man får såklart vara med i mina klasser utan att behöva tänka på en enda form av “motprestation”, men under de här åren jag jobbat, kommer det någon ibland med en blomma, present eller julklapp. Så fint och uppskattat! ♥

Så jag vill passa på att tacka Kerstin, Kickan, Britten, Evelyn, Nathalie, Ellenor, Sissi och alla ni andra för er fina omtanke. Alla ni som är med helhjärtat i mina yogaklasser. Alla ni som kommer tillbaka och trivs med avslappningen. Tack!

yogapresenter

Tack för att ni fokuserar på er själva och lägger tid på er egen balans, genom att vara i stillheten och vilan. Att andas och släppa krav och måsten en stund.

Det är guld värt.

Namaste.

// Kram Linda

“Det är omtanken som räknas.”

Alltså, kidsen av idag. Ibland undrar man hur ungdomar fungerar (läs: tänker), sedan kommer jag på att hjärnan har vuxit klart först vid 25 års ålder (jo, så är det) och så minns man hur det vara att själv vara ung. Då känns de plötsligt väldigt sofistikerade och socialt kompetenta i jämförelse.

Kärleken övervinner allt.Skämt åsido, jag har med nyfikenhet (men även med beundran och ibland fasa) betraktat yngre generationer – särskilt på arbetsplatser – och sett hur vi skiljer oss åt, beroende på hur vi har blivit uppfostrade. Vilken generation det var som tog hand om oss, kanske. Men bara om det skulle man kunna skriva en hel uppsats, så det lämnar jag gärna.

Dock anser jag mig ha erfarenhet av detta; ungdomar som “inte orkar” jobba. Som har de märkligaste anledningar till varför de inte dyker upp och jag drar mig till minnes hur jag själv har jobbat i mina dagar, trots feber och svåra förkylningar, tappad röst och hosta… om det sedan var bra eller dåligt tvistar förmodligen de lärde ännu om. Troligen rätt dåligt. Idag gör jag INTE på samma sätt, men jag har en hög ansvarskänsla och vill sköta mitt jobb.

Faktum är att vårt samhälle behöver att vi jobbar, oavsett om vi vill eller inte. Vi måste göra tråkiga saker ibland, för att vår levnadsstandard, vårt land, våra liv kräver det. Punkt. Det är nog inte odelat bra att få allt serverat, servat och sopat (läs: curlat), även om omtanke och kärlek är en livsnödvändig krydda i livet. Var det diplomatiskt nog?

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Men. Det finns ju så oerhört många välartade människor som råkar vara ungdomar, det är det ju inget snack om. Jag ser det på nära håll i mina vänners barn och inte minst i min gudson och hans syster, det glädjer och ger hopp för framtiden. Jag menar, som vi sade en tjejkväll för inte så länge sedan, det är ju de yngre generationerna nu som ska ta hand om oss i framtiden… så det känns skönt med en positiv känsla, inte sant?

Fast det är långt dit ännu och härom dagen upplevde jag något som gjorde mig genuint varm i hjärtat. Det är viktigt i tider av näthat och så sjuka åsikter att man baxnar, att kunna öppna ögonen och se omkring sig. Inte alltid hålla blicken fäst vid en skärm eller hörlurar i öronen, vi har inte råd att inte tappa bort den sociala biten och relationer.

Jag gick och handlade en sen kväll efter en yogaklass, inför sluttampen på min matbok nummer 4 och skulle testbaka ett recept ännu en gång dagen efter. På frukt- och gröntavdelningen lade jag märke till en ung tjej (oklart om hon jobbade i butiken och hade slutat för kvällen) som med ett leende sade högt: “Har du inte kommit längre…?” till en man intill mig. Han svarade något (oklart) och hon gick fram till en hög med gröna äpplen för att, av misstag, riva ner några på golvet. Jag tänkte ingenting just då, bara lade märke till henne.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag handlade klart och gick till kassan. Där satt en kille och en tjej i 18-årdåldern (?) i varsin kassa, jag betalade och småpratade lite. Sen hörde vi hur en kvinna i förbutiken frågade en kund om han vill ha hjälp med något. Eftersom det var snudd på tomt på kunder, hörde jag dem och förstod att han bad om hjälp eftersom han var synskadad. Det var en liten man, möjligen pensionär, med keps. Plötsligt stod den unga tjejen från äppelraset intill honom och erbjöd sin hjälp, en arm att leda honom.

“Det är helt okej, jag har ändå inte bråttom” sade hon. “Min buss går om… 18 minuter.” Han vände sig mot henne, gjorde en ansats att öka takten och sade “Oj, då ska jag skynda mig.” Hon förklarade att det inte var någon stress och ledde honom försiktigt framåt.

Både jag och de två ungdomarna i kassan såg dem och tjejen kommenterade att han fick hjälp. “Jag blir så glad av att se människor hjälpa till” sade hon. Ja det är fint, nickade jag mot henne. Killen sade något om att hon jobbar där och att det kanske inte var lika “fint” då, kanske syftade han på att hon kände sig tvungen att hjälpa till. Fast hon gjorde ju ändå en insats.

hjarta-i-djup-sno“Det spelar ingen roll” sade tjejen. “Det är omtanken som räknas. Jag hade också gjort det.” Jag då, som kan bli rörd för nästan ingenting fick blinka bort några brännande tårar och klumpen i halsen, det bara kom. På vägen hem funderade jag på det jag just hört, jag var tacksam över att jag trots viss tvekan gått iväg så sent för att ha ingredienser till morgonen efter, för vad jag fick se och höra.

Det finns så mycket kärlek i oss människor, unga och medelålders och gamla. Det är så oändligt fint när det kommer fram, när vi väljer att hjälpa varandra. Det krävs ju – i ärlighetens namn – inga större studieskulder för att hata på nätet, det vet vi alla. Men att visa omtanke, vänlighet och empati kräver mod och kärlek. Vi har det inom oss, vad vill vi prioritera?

I tider där pojkar inte får vara Lucia utan att det blir en hatstorm (vad är det som händer?), finns det ändå så många som står emot och sprider ljuset. Det är vi alla ansvariga för att göra. Tillsammans skapar vi det samhälle som just nu ser ut att ha hamnat lite på kant, så här var det inte för ett par år sedan…? Man kan ha en massa åsikter om vad som sker i världen, men hur vi förhåller oss till det, hur vi väljer att vara och agera – det är var och en ansvarig för till slut.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Ljuset är ju det som kan driva mörkret på flykt. Jag kan rada upp en massa floskler och klyschor här, men ska sansa mig… en som dock är suverän, är att “ingen kan göra allt men alla kan göra något”. I vardagen. Led en synskadad framåt, tacka för den hjälp du får och behandla människor med respekt. Svara vänligt, behandla andra som du vill bli behandlad själv. Sunt förnuft, egentligen.

Jag har med mig orden från den unga kloka tjejen i kassan, de som fortfarande ekar i mitt huvud. För att det är så sant.

“Det är omtanken som räknas.” 

// Kram Linda