Nu äter vi mat i rullpack och – “rullkorv”.

Jag vill varna för en något raljerande ton här, det är intressant att se hur vissa saker utvecklas, och jag blir lite full i skratt. Eller så fastnar skrattet i halsen, jag har svårt att bestämma mig. För jag vet ju att det är ett faktum. Men hur i hela världen hamnade vi här…?

rullpackEn eftermiddag nyligen gick jag på inköpsrunda i en stor matvarubutik. Och jag stannade upp när jag såg rubriken på kylen. “Rullpack.” Jag var tvungen att fota! Mat på rulle. Eller i rulle? Det är lite humor igen. Färdig mat, färdig att värma. Färdig – med tillsatser, socker och allt. Jag vet att det säljer och ser ju att det är plockat ur hyllorna, men ändå.

När vi var dekoratörer på en dekorfirma under början av 2000-talet åkte vi runt omkring i landet; ibland vid lunchdags skämtade vi om ifall vi skulle stanna på en bensinmack och köpa “rullkorv”. Det hände aldrig, men tanken på att köpa korv som legat och rullat i flera timmar (?) var roligt, tyckte vi. Jag äter ju inte fläskkött idag och gjorde det sällan då, så det var inte aktuellt. Rullkorv.

matbok2.VardagsmatNär jag idag jobbar med mat, indiviuella kostråd och de näringsämnen som kroppen önskar för att fungera optimalt så förordar jag att laga ren mat från grunden. Att minska på både hel- (mat som kan ätas bums…) och halvfabrikat (…som måste värmas upp/tillagas först) är en väg till balans och hälsa. Men jag såg det förstås på ett helt annat sätt förr.

En period i livet levde jag på popcorn. Som jag körde i mikrovågsugnen. För att jag var så fattig; det kändes som en bra idé och var ett gott, billigt alternativ. Idag, 15 år senare, kan jag se att jag har betalat ett högt pris för vissa idéer, men å andra sidan vunnit möjligheten att medvetet göra andra val idag. Men tänk hur många mil man ibland måste springa i cirklar för att en dag förstå? Otroligt.

majskolvar vacuumApropå majs, hittade jag härom veckan sådana i butik. Majskolvar. Förkokta och förpackade med vakuum i plast. Nyfiken som jag är, undersökte jag datummärkningen och de går ut i januari 2017. Om 8 månader! De förpackades i juli 2015. För snart ett år sedan! Imponerande lång “hållbarhet”, men jag tror att vi skulle kunna tacka tillsatserna för det. (Och det är alltså inte det här jag menar med att “laga mat från grunden”…)

Jag nämner det ofta här, men om/när mina klienter säger att “matlagningen inte får ta tid” i deras vardag så förmedlar jag att de ändå bör tillåta det. Avsätta tid. Hur ska det annars gå till att skapa en balans i livet, om vi inte tar oss tid att bry oss om det näringsintag som ska bygga upp kroppen? (Popcorn var alltså ingen bra idé.) Men de allra flesta förstår det och är beredda att förändra.

En färgsprakande tallrik med läkande kost.Någonstans har vi ändå bestämt oss för att just maten inte får ta tid i våra liv, eftersom vi har så mycket annat att göra. Samtidigt som många renoverar kök och i tv-program lagas mat av amatörkockar som aldrig förr. Förvirrande. Det kan vara läge att se över sin prioriteringsordning…?

I ett annat program på tv nyligen skulle ett par testpersoner enbart dricka näringspulver istället för att äta mat i en veckas tid (tror jag), men som jag förstod det var den främsta anledningen till att pulvret ens tagits fram, att – tjäna tid. Jag jobbar förvisso med ett antal funktionsmedicinska näringspulver, men det är för att stötta olika funktioner: leverns avgiftning, mage & tarm eller att dämpa inflammatoriska processer – detta i perioder, inte som ersättning för mat.

Jag åkte tåg i påskhelgen och mötte en amerikansk man i pensionsåldern, nu på semester i Sverige. Vi hann med ett fint samtal om livet, att hans fru hade avlidit för ett par år sedan och han själv funderade på att kliva av jobbet efter ett långt och slitigt arbetsliv som egenföretagare. Han sade det som så många av oss tänker, men när man jobbar med det fastnar det på ett särskilt sätt. Blir så sant. Kanske särskilt om man har varit sjuk och kan förstå innebörden.
“-Om man inte har hälsan har man ingenting.”

Korallfärgad kofta från H&M.Och det känns upplyftande att vi kan börja i god tid. Det är ett argument som håller. Jag tyckte synd om mig själv många gånger, bara bytt färg på mina offerkoftor, men vet att jag i slutänden själv står ansvarig för mina handlingar. Bara för att vi har fått tillgång till mikrovågsugn, rullpack och processad mat, betyder det ju inte att det är det vi måste använda eller äta. Det finns färdigskalad potatis på burk eller färdigstekta pannkakor att köpa, men vill vi ha det? Det beror på vart vi vill nå, vad vi vill ge våra organ. Vad vi har för mål. Utöver våra måltider.

Dessutom vill jag skaka om lite. Väcka upp. Skapa en tanke. Det är när vi blir medvetna som vi kan börja förändra. Vill du förändra? Om så, sök kunskap.

Är du nöjd, så sitt still i båten. Ändra inte på någonting för någon annans skull. Det är det fina med eget ansvar, vi får välja precis vad vi vill.

Grattis till oss.

// Kram Linda

Matboks-erbjudande maj ut (t.o.m 31/5).

Sommaren nalkas med tillhörande fester och kalas… det är snittar och tilltugg, plockmat, bufféer och nån smörgåstårta eller pastasallad – ibland är det svårt att veta åt vilket håll man ska vända sig när allt man ser är gluten, mejeriprodukter från ko, raffinerat socker och sånt som man önskar att man kunde välja bort.

Det kan kännas tungt då. Ibland även ensamt. Tro mig, jag vet verkligen.

Fläskkött, tomat, paprika och potatis.För att vi har tidigt vant oss vid att äta sådant som vi (kanske inser en dag att vi) faktiskt inte mår så bra av. Inga konstigheter. Jag vet precis, jag har gjort – och gör – resan fortfarande. Det är en evig tripp. Jag väljer andra sorter och varianter av mat idag, det är väl det som behövs mer: inspiration!

För det ger så många fördelar att kunna välja andra saker än just det vi är vana vid, om det känns bra i kroppen. Och vi som vill förändra för att må bättre, engagerar oss. Letar, förbereder, tillagar och packar med. Ofta. Vi hittar på egna alternativ, skapar nya varianter och – kreerar konstant. Jämt.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Det kan vara knepigt, slitigt och komplicerat, men vi gör det för att det ger bra resultat. Inuti. Skapar ett lugn, som ytan på en spegelblank sjö. (Och då är det ju som förgjort när någon annan (!) klagar på det man har tillagat. Ifrågasätter. Säger att det smakar illa eller inte ser gott ut. Som om vi bara måste lägga oss i andras liv. Det är märkligt det där.)

Vi är många som vill ha ett recept i botten, men skapa vårt eget. Det kan dock vara lurigt att veta vart man kan börja. Jag vill tipsa om mina matböcker, som kan ligga till grund för det som önskas göra. Eller följ recepten. Det är (hittills) tre rätt tunna matböcker fullproppade med information som är glutenfri, laktos- och kaseinfri (ko), utan raffinerat socker, fläskkött, potatis och …ja, du kan se här:

Klicka gärna på respektive matbok för att läsa mer om dem.

Matbok 1.Grunderna i läkande kost

Matbok 1.Grunderna i läkande kost
Grundläggande information om näring, blodgruppskost, inflammationer
och försurning, blötläggning, planering och tillagning osv

Matbok 2.Vardagsmat

Matbok 2:Vardagsmat
Vi varken kan eller bör “trolla bort” vardagens behov av bra och läkande mat.
Här finns idéer, recept och inspiration för att sedan göra på sitt sätt!

Matbok 3.Festmat_framsida

Matbok 3:Festmat
Även om det i grunden är “bra mat”, är det kul om även denna läkande kost kan kännas lite festligare… det går att göra med små medel eller utveckla vidare.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Min ambition är att hjälpa dig och alla andra som är intresserade, till en mer hälsosam kosthållning – för att avlasta kroppen ner på cellnivå – på mitt sätt.

Därför erbjuder jag även ett lägre pris maj månad ut, om du önskar idéer och inspiration till sommarens kalas, fester och “get-togethers”! (ord. pris 400 kr/st)

1 st matbok: 350 kr + frakt 50 kr = 400 kr (ord. pris 450 kr)

2 st matböcker: 320 kr / st + frakt 60 = 700 kr (ord. pris 860 kr)

3 st matböcker: 300 kr / st + frakt 60 = 960 kr (ord. pris 1200+60 kr)

Matböckerna kan förstås hämtas upp (utan fraktkostnad) på Havregatan 10 i Sthlm eller på Dalgatan 6 i Märsta, i den mån det är möjligt.

Jag är väl medveten om att det har funnits några slarvfel i texten tidigare. Detta har jag rättat till, så nu ska de sedan längre vara okej. De önskar trygga hem att komma till, att de som förstår min tanke kring avlastande, läkande kost (baserad på blodgrupp) ska veta att det finns en väg att gå. Eller flera. Innan man hittar sin egen snitslade bana. Ge bara aldrig upp.

Nu ska jag snickra vidare på matböcker 4.Picknick och resa och 6.Balans

Solgula blommor och gröna blad.Vill du komma i kontakt med mig eller beställa matböcker? Använd gärna detta kontaktformulär, uppge namn och adress (att skicka till) samt sätt in summan BG 810-4937. Tack!
Jag önskar dig en god, glad och fin sommar! ♥ ♥ ♥ 

// Kram Linda

Ps. Tack fina Inger, för att du på föreläsningshelgen senast berättade att du tycker om mina matböcker och ofta lagar mat från recepten. Det betyder mycket att höra, då fyller de ju sin funktion på ett fantastiskt sätt! Ds.

Om att inta näring och hitta sin balans.

Jag anser att det är sällan någon nämner näringsbrist i media, särskilt när det gäller idrottsmän. Vi är fortfarande invaggade i tron att vi inte behöver tillskott av näring, att “det vi behöver finns i maten”. Men ju förr vi förstår att det är svårt att få i sig näringen genom dagens mat, desto bättre kan vi balanseras.

Hjärtformat i rädislandet.Och tro mig, jag önskar av hela mitt hjärta att all näring vi behöver finns i det vi äter. Maten är ju det vi lever av och kan stärka oss med, men i ärlighetens namn finns inte samma näring i jorden idag.  Så det är svårare att få den näringen i oss, i våra kroppar. Ekvationen går helt enkelt knappt ihop.

För en vecka sedan kom en artikel som fick mig att haja till, om en löpare som kämpar med “utmattning, rekordlåga testosteronvärden och näringsbrist”. Som väljer att ta en time out för att han inte mår bra. “Löparen Johan Larsson tar paus: ‘Mår inte bra‘” Det är väl ovanligt? Men det är fascinerande att man börjar prata i sådana termer nu och leta på djupet. Jag vet ingenting om honom men  hoppas att han hittar sin balans.

Det behöver inte gå så här långt. Man kan börja balansera sin kropp utifrån sina individuella behov, även om man inte “mår dåligt”. Frågan är varför det sitter så oerhört långt inne, även när vissa börjar få värk i ligament och leder, känna sig utmattade och få huvudvärk. Det krävs att det ska göra ont och påverka livet negativt, för att det ska bli aktuellt. Jag fattar det. Så var det för mig med.

Sötmandlar arrangerade i form av ett hjärta.Det handlar alltid, alltid, alltid om maten – hur vi håller balansen eller snubblar. Det vi väljer att äta, påverkar oss på alla sätt. Och jag brinner – som du kanske vet – för att finna sin egen individuella väg, gärna utifrån sin blodgrupp. För att hitta sina styrkor och minimera det som kan försvaga oss.

Och det handlar om hur vi kan ta upp näringen i kroppen. Vi är inte vad vi äter, vi är vad vi kan ta upp. Är tarmen läckande, trasig eller genomsläpplig, är maten svårare att ta upp. För mig – som hade en läckande tarm – var det ytterst lite näring som kunde tas upp. Tyvärr var alla dessa symtom väldigt diffusa och kändes splittrande, det kan vara lite… “vad som helst”. Och det är väl ödets ironi, men det kan vara bra att veta eller lära sig hur kroppen fungerar.

För mig var det så illa, för att ens få i mig de näringsämnen jag behövde och hade gått back på en längre tid, att jag var nödgad att inta stora mängder av  högkvalitativa kosttillskott. Det fanns ingen annan väg för mig, jag ville inget hellre för att komma i fas. Och man ska vara medveten om att kroppen behöver tid, för att vända utvecklingen och låta organen återfå sina funktioner.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Men det handlar även om sömn. Vattenintag. Stressreducering. Många bitar i livspusslet som minimerar stress och stärker kroppen, prioriteras bort. På grund av tidsbrist, ointresse, okunskap eller annat. Med tanke på hur sjuk jag blev, är min ambition att påminna om detta. Men jag vet, det är inte så aktuellt förrän man mår riktigt dåligt.

Allt fler förstår dock att det finns mycket man kan göra själv. Det gäller bara att finna “sin” vägvisare i djungeln – den man litar på och känner tillit till – och sedan göra resan själv. Ingen kan göra den åt någon annan och det finns ingen quick fix, men vi kan få hjälp att få riktningen utpekad. Om vi vill. På det sätt som känns rätt för var och en.

Vandringen mot hälsa kräver en insats, ärligt talat. Hängivenhet. Och ja, det handlar mer om hela livsstilen än om dieter. Men vinsten, när man går in i det, kan bli enorm. Det kan till och med bli den bästa resan i ditt liv.

Det vill jag att du ska veta.

Vill du mejla mig? Du når mig via detta kontaktformulär. Välkommen!

// Kram Linda

Den inre vindflöjeln.

I flera samtal jag har haft den senaste tiden, både med klienter och vänner eller bekanta, har vi reflekterat över samtiden. Över att allting ska gå så väldigt fort, över påverkan från sociala medier, att det är lätt att vara uppkopplad och nåbar och att det är lätt att…springa. Röra sig fort. Om förväntningar som finns på en, att det mesta helst måste ske ögonblickligen. Phew!

Stressade människor på Stockholms Central.Hur har det blivit så? Det är såklart en utveckling runt omkring oss, ett tempo som det är lätt att flyta med i, per automatik. Fastän man kanske försöker stå emot. Livet har blivit en stress, om inte fysisk så psykisk eller mental. Kanske andlig? Finns det en mening med det vi håller på med…? Såklart.

Men numera är stress den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Och den stressen kan dränera oss på energi. Ork. Lust och kreativitet. Leda till utmattningssyndrom. Och allra bäst är ju att slippa hamna där alls. Men det är lätt att falla in i en rytm, när alla andra runt omkring oss rör sig lika snabbt. Och egentligen är det ju lustigt, för vi kan ju bestämma reglerna tillsammans. Själva. Ingen vill ju leva med osund stress. Ändå ser vi till att livet kommer att handla om prestation. Vilket i sig inte är fel, men när allt fler sjukskrivs…

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det här är något vi MÅSTE lära oss leva med. Förhålla oss till. Eller som terapeuter brukar vilja säga: “du måste ingenting, men du ska vilja”. Vi ska förstås VILJA förhålla oss till den stress som finns runt omkring oss, bryta den på det sätt vi kan. Hitta en väg att förändra, det är vi ansvariga för.

Vi är gjorda för att reagera med “fight or flight” – att fly eller fäkta. Så såg det ut när vi en gång i världen skulle springa från vilja djur. Det blir en explosion av adrenalin som klingar av när faran försvinner… men idag lever vi med känslan av att inte riktigt göra tillräckligt, kanske någonsin. Många upplever att de aldrig blir riktigt “klara” på jobbet. Och vi kan alltid bo lite finare, renovera lite mer, vara lite mer tränade, umgås mer, aktivare i sociala medier, äta “nyttigare”… listan kan göras oändlig. Då blir det istället ett påslag av kortisol – över tid. För att vi ska orka ta oss igenom den stress som finns runt omkring.

Men det kan komma en dag då utmattningen ger sig tillkänna. 

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.För mig, gjorde den det väldigt sent. Eller, jag stod pall förbannat länge. Tuggade i mig att jag fick signaler från kroppen, men ignorerade dem. Jag sov bra, men jag hann inte sova, för att jag hade fullt upp och kort om tid. Prioriterade bort. Jag var oerhört stark, har jag förstått så här i efterhand, stod ut i många år mer än jag ju “borde” ha gjort. Det kostade mig dyrt. Men det ledde mig å andra sidan hit.

Och vem kliver av utan skavsår som blöder? Utan brutna ben? Utan astmaanfall? “Jag KAN ju gå framåt, alltså gör jag det.” Oavsett om det är barfota, linkande och med svårigheter att få ner syre i lungorna. Usch, det är inte klokt egentligen. Tänk, vad vi kan pressa oss.

Jag tror att var och en måste hitta sitt sätt att finna det inre lugnet. Alla har sin egen väg dit och måste lyssna inåt. Vad hjälper dig att hitta lugnet? För mig är det tveklöst yogan och framförallt – andningen. Den där känslan när jag kommer ner i ett fåtal andetag per minut och stressen bara rinner av. Den är oslagbar. När stillheten och lugnet breder ut sig, det som jag inte hittar på samma sätt i vardagen. När kroppen får slappna av och inte måste vara på helspänn. När prestationen läggs åt sidan. Jag som presterade mig sjuk.

En segelbåtsmast med stag, mot en klarblå sommarhimmel.Jag brukar se på det som en inre vindflöjel. Att lära sig se vartåt det blåser. För en själv. Om det stormar eller fläktar. Och åt vilket håll. Som barn växte jag upp på båt på somrarna, då låg jag ofta och tittade på windexen i toppen av masten. Då var det självklart varifrån vinden kom. Men annars…? Hur tydligt är det för oss i vardagen?

Vore det inte bra att känna efter även i våra liv, varifrån vinden blåser? Inte för att “vända kappan efter vinden” eftersom det betyder att man är opålitlig, eller… varför inte? Egentligen. För det skulle ju även kunna betyda att man lyssnar in och litar på sig själv. Det behöver inte betyda att man sviker andra. Även om man fattar ett annat beslut än tidigare, för att vinden vänder. Att man är inkännande och uppmärksam. Den vi behöver vara ärlig mot i första hand är oss själva.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Bara att kunna stanna upp en stund och känna efter; stormar det nu? Omkring mig eller inuti? Orkar jag med det här? Och hur hittar jag till det kav lugna? Man kan ju ge sig fasen på att när det väl har gått för långt, så är vägen tillbaka ännu längre… mitt råd är att sakta in och söka en hjälpande väg ut i god tid. Redan när det börja skava och man börjar bli andfådd. Men vi är kanske inte gjorda för att reagera med framförhållning…?

Det ligger en osedd sommar framför oss. Oavsett väder så önskar jag dig en ledig period med en stunds reflektion. Över hur våren har sett ut och hur hösten verkar bli. Vi vet med säkerhet att vi alla har 24 timmar per dygn tills vi checkar ut från livet och fram tills dess kan vi påverka var vi lägger vår tid och energi. Vår stress och vår vila. Även om det inte alltid känns så.

En stilla, vacker solnedgång en sommarkväll till sjöss.Jag vet, det är inte bara en bekväm sanning. Men det är kanske dags att putsa av vindflöjeln så att den skiner igen? Snurrar lättare och kan ge dig ett tydligt svar? Jag tror att det är värt det, för framtiden. Det kommer troligen inte att blåsa mindre framöver, om man säger så… men vi har alla chanser nu att bromsa in oss själva och reflektera.

Vi gör någonting bra av det, tycker jag.

// Kram Linda

Att fira fyrtio i dagarna fyra.

Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.

presenter i urvalDet är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.

Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.

Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.

frukostenIn dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.

Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch.  När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.

lunchfika + middagOch ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig.  Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.

Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.

Adele-biljetterPå fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.

Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.

Adele-konsertMen alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning.  Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.

“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “

lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.

min Valborgsbrasa“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.

På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera.  Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.

blommor och sångMin omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.

blombud stor bukettOch sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.

Tack alla.

// Kram Linda

40 år. Check på den!

Ja, 40 år. Idag för 14 610 dagar sedan såg jag dagens ljus, klockan 10.02 en onsdag. Som onsdagsbarn kan man tydligen lätt anpassa sig till varje situation, vi är dessutom mycket intelligenta (?) eftersom Merkurius styr över Onsdagen, men jag är inte säker på att det är vetenskapligt bevisat. Min födelsetid innebär även solen i Oxen, ascendenten i Lejonet och månen i Väduren. (Phew, jag vet!)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men jag ska vara helt ärlig. I perioder det senaste året har jag haft små attacker av 40-årskrisande. Det är kanske det där att man byter ut den första siffran i ens ålder. Irreversibelt. Du vet, när tonårens etta tog slut och blev en 2:a-nånting, sedan en 3:a först… och nu en 4:a. “Redan?” Som om det hade gjort någon skillnad eller stoppat tiden att “krisa“, jag fyller 40 ändå. Fast ibland hör jag 20-åringar säga att det blivit “gamla”, så egentligen är ålder kanske mest av allt en känsla…?

Jag tror kanske mest att jag är tagen av att det har gått så fort, från 35 och hit har det ju bara sagt swooosh! Men jag har ändå blivit mer och mer tacksam över att faktiskt få fylla 40 år. Det känns som att det är nu det börjar, för min del.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Under ett par år har människor jag växte upp med och/eller gick i skolan med faktiskt gått ur tiden. Det har ju varit alldeles för tidigt. Och samma sak har kanske hänt dig också, dina vänner. Vi som skulle leva för evigt. Det är inte alla förunnat att leva ett långt liv, så det blev på sätt och vis läge att fokusera om. Att försöka uppskatta och vara tacksam, att inte ta en enda dag för givet – hur grå och tråkig den än är. Det är ju Livet.

Men framförallt; att ha möjligheten framför oss att kunna leva det liv man vill ha, att vara den man vill vara. Tänk vilken chans. Alla har inte den längre. Vi kan få hjälp med så mycket, söka vägledning och få stöd, men det är bara vi själva som faktiskt kan ta oss dit. Fortsätta med att leva det liv vi för eller göra en förändring. Det är en tuff insikt, men inte desto mindre sann.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag önskar förstås leva ett långt och lyckligt liv, på ett sätt som gör att jag kan behålla hälsan. Många tror att “gammal och sjuk” kommer per automatik som en självklarhet, men jag tror att vi kan påverka våra kroppar om vi börjar i god tid. Om vi vill. Så jag ser fram emot ett roligt liv, med en ålderdom där jag kan leva fullt ut. Med det vill jag säga att jag hoppas att jag har (minst) halva livet kvar. Ingen vet, men drömma går ju.

Kanske har jag möjlighet att disponera 15 000 dagar till. Phew.

Jag har tagit rätt lång tid på mig hittills, men under dessa 40 år (och särskilt de 10 sista) har jag lagt grunden till det som kan bli verklighet nu. Jag har så många idéer och drömmar, en stor av dem är mitt framtida hälsohem. Det bara finns där. Tiden och tillfället kommer att visa mig när det är dags. Där har jag ingen brådska, pusselbitarna får falla på plats så länge. I sin takt.

hjärta med textTack till dig som jag har valt att gå med genom livet. Du vet vem du är, som finns där när det blåser snålt. Som lyssnar när jag tjatar, ältar, gråter eller skrattar så att jag inte kan få fram orden. Och jag svarar gärna när du ringer för att du vill prata. Okonstlat. Ärligt. Viktigt. Tänk att vi har varandra! Tack. 

Tack till dig som läser. Yogar. Möter mig. Lär mig och delar vidare.

Och tack till mamma, pappa och Andreas för er bittida uppvaktning. 

Som en hyllning till det vi upplever tillsammans, vill jag spela en favorit.
Stand By Me /Playing For Change /Song Around The World.
Den är tänkvärd. Vilka människor. (Och framförallt, vilka ljudtekniker.)

Grattis till mig på 40-årsdagen. Nu börjar det.

// Kram Linda

Träning, nutrition och epigenetik.

Du vet kanske hur det är. Först finns inte planerna för det, men så är det något inom en som säger “pssst, jo…” – så befinner man sig plötsligt på plats. Och inser att det är så himla viktigt, att man inte förstår hur man inte hade siktet inställt på det från första början? I helgen hamnade jag på en utbildning för Dr Robert Rakowski, en energisk och kunnig kinesiolog/kiropraktor (bland annat).

Jag (My) och DianaJag har några amerikanska favoriter, han är numera en av dem. Det är Tom O’Bryan om pratar gluten ner på cellnivå och Diana Noland, som är en viktig och kunnig förgrundsgestalt för funktionsmedicinen i USA. Briljanta, alla tre! Det är fantastiska helger när de kommer och delar med sig av sin kunskap.

Jag gillar ju det funktionsmedicinska tänket, som du kanske vet. Det är framtiden, anser jag. Det som tilltalar mig är helhetssynen på kroppen och organen. Sambanden; att allt inom oss hör ihop. Och jag upplever att allt fler söker just de ledtrådarna. För att slippa springa åt ett håll för att få hjälp med örat, ett annat för magen och ett tredje för sin migrän. När det – surprise! – kan ha samma ursprung. Det är olika symtom för en eller flera obalanser i grunden. Det gäller att hitta var det börjar. Funktionsmedicinen jobbar så.

2016 dr RakowskiDet har varit oerhört intressent att gå en kurshelg för dr Bob Rakowski. Lördagens ämne om träning och näring är superviktigt. Mer och mer, kan jag tycka med tanke på hur många som tränar idag. Det är bra att människor är aktiva, men baksidan av (för) hård träning kan stavas inflammationer, näringsbrister och i vissa fall utmattning. Det är inte lika bra. Jag är sannerligen ingen PT men vill kunna råda mina klienter på ett vettigt sätt, särskilt de som kanske har låg näringsstatus och ändå kör hårt.

Det har varit mycket information på två dagar. Många biokemiska reaktioner – på svängig amerikanska. I hög fart. Men kul. Det som lockar mig är att få till sig ny information, se forskning och få en bekräftelse på det man redan gör. Det finns alltid nytt att ta till sig och det lockar mig, att inte stagnera utan röra sig framåt. Vara på tå. Vilja mer. Utvecklas. Forza.

2016 dr Rakowski metabolismVi har berört försurningsproblematik och enzymer. Det endokrina systemet och  hormoner i obalans. Detox och metylering. Toxiner och oxidativ stress. Hur mycket som påverkar oss – men även hur vi kan vända på det och för förbättra för oss själva. Jodå, det går.

Och det har även handlat om sömnens betydelse. Andning. Vilans läkande effekt – det är nämligen det mest antiinflammatoriska vi kan göra: att sova. Man kan lugnt säga att jag har trivts som fisken i vattnet den här helgen.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.Vi har pratat om vikten av kosttillskott, hur marken idag tyvärr inte ger grödor samma näring som för ett par generationer sedan, så att kroppen kan “gå back” på näringen. Men det kan ta ÅR innan det märks. Och det är ju inte specifikt för de som tränar, utan berör alla som bor på planeten Tellus. Även om vi inte vill se det så, tro på det eller ta till oss det – alls. Jag tänker att “ju förr desto bättre”, vi kan börja förebygga redan nu. Det är så mycket lättare, än att vända på något som redan tippat över…

Här är en bild som säger så mycket om amerikaners näringsstatus.

20160424 224

“Laboratory tests prove that the fruits, the vegetables, the grains, the eggs and even the milk and the meats of today are not what they were a few generations ago (which doubtless explains how our forfathers thrived on a selection of foods that would starve us today). It is bad news to lears from our leading authorities that 99% of the American people are deficient in these minerals and that a marked deficiency in any ons of the more important minerals actually results in disease. Any upset of the balance, any considerable lack of one or another element, however microscopic the body requirement may be, an we sicken, suffer, and shorten our lives.”

Och min egen hemsnickrade direktöversättning till svenska nedan:

“Laboratorietester visar att frukter, grönsaker, korn, ägg och även mjölk och kött i dag är inte vad de var för några generationer sedan (som utan tvekan förklarar hur våra förfäder frodades på ett urval av livsmedel som skulle svälta oss i dag). Det är dåliga nyheter att få höra av våra ledande auktoriteter att 99% av det amerikanska folket har brist på dessa mineraler och att en markant brist på några tillägg av de viktigaste mineralerna faktiskt leder till sjukdom. Varje rubbning av balansen, någon stor brist på ett eller annat element, hur mikroskopiska kroppens krav än är, kan göra att vi insjuknar, lider, och förkortar våra liv.”

Läs gärna mer om Food Alone May Not Provide Sufficient Micronutrients for Preventing Deficiency här:

Journal of the International Society of Sports Nutrition.
3(1):51-55, 2006. p. 53

På sätt och vis är det skrämmande information, men fördelen är att vi KAN göra skillnad själva. Förbättra vår livsstil, skapa nya mönster. Vi har alla 24 timmar på ett dygn, frågan är hur vi väljer att använda dem. Hur vi prioriterar.

2016 dr Rakowski epigenetikSöndagen handlade om epigenetik. Att vår  livsstil kan påverka till 90% och våra gener till 10%. Vill du undvika att ärva dina föräldrars sjukdomar eller obalans och smärta? Gör då på ett annat sätt än de gjorde. Man kan se hur tvillingar som växer upp på olika platser kan få helt olika fysik, om vi är medvetna och skapar en bra yttre miljö samt en gynnsam inre miljö, kan vi stärka oss bättre för framtiden. (Håller du med mig?)

Här kan du se Time Magazine “Why Your DNA Isn’t Your Destiny” om varför ditt DNA inte behöver vara ditt öde – om Sverige. Jättespännande.

2016 dr Rakowski utbildningJag ska nu låta det sjunka in. Skönt ändå att kunna konstatera i efterhand att jag inte hade velat vara utan helgens information. Att träffa kursare och kompisar som har samma intresse. Jag vill avsluta med några klockrena citat från helgen (inte minst för dig Ulrika 😉 )

“Exercise is King. Nutrition is Queen. Together they create a Kingdom.” Ingen kommentar här, det behövs förmodligen inte.

“Abs are made in the kitchen” – vi kan träna hårt för att skapa en muskulös kropp, men maten är grunden till allt. Magrutorna skapas – i köket.

“When in doubt – detox” Det här är min favorit. Kom dock ihåg att kroppen “avgiftar” varenda gång vi andas, det handlar alltså inte bara om “detoxkurer” utan om att avgiftningsorganen ska vara i fas: tex lever, njurar, hud och lungor.

qma hälsoundersökningÖnskar du själv se över din näringsstatus för ett första steg framåt härifrån, kan du boka tid här för en hälsoundersökning eller en individuell kostrådgivning(Det är toppen om du känner till din blodgrupp när vi ses, men det är inget krav.)
Kom ihåg att stabil hälsa byggs över tid.

Jag önskar dig ännu en fin aprilvecka!

// Kram Linda

När sömn blir till beröm(n).

Ja, jag ville ju så gärna rimma i rubriken. Det gick ju så där, som du ser. Men faktum är att jag jag funderade lite härom kvällen på vikten av sömn. På ett lite annat sätt än jag brukar (om återhämtning och att kroppen får möjlighet att balanseras). Utan mer som en… komplimang. Jag väljer att se det så.

Yogamadrasser på Havregatan 10.I en av mina yogaklasser nyligen kom deltagarna lite tidigare och satt och pratade innan vi började, de skrattade åt att de skulle “rada upp sig för att sova”. För ibland är de rätt uppstressade eller utschasade när de kommer dit, efter en lång intensiv dag. Det första vi gör är att gå ner i varv genom att andas. Djupt. Långsamt. Jag guidar ner dem i “viloläge” så att de kan släppa taget om dagen och det är inte sällan någon somnar.

Jag kan sitta och se hur fingrar börjar rycka, som när man är på väg in i nån sorts dvala, och hur andningen inte längre är lika fokuserad. En effekt av själva andningen ÄR ju att man går ner i lugnet, gränsen till sömn är i många fall hårfin när man släpper taget och prestationen. Det är lätt att tippa över.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Härom kvällen såg jag på en av tjejerna medan jag steg för steg instruerade dem in i andningen, för att jag undrade om hon verkligen andades. Hon såg ut att ligga blickstilla och som lärare gäller det att vara uppmärksam på sina elever. Jag väntade in hennes nästa andetag, men då studsade hon plötsligt till rätt ordentligt som om hon fått en elektrisk stöt och – där! – vaknade hon själv upp. Jag blev så full i skratt och skrämd av hennes rörelse att jag instruerade andningen med ett kvävt skratt, jag såg på henne att hon själv blev skrämd av sitt uppvaknande och att hon också skrattade.

Just det händer väldigt sällan, men att människor somnar är vanligt. Det är ju inte meningen att gå på yoga för att somna där (de flesta vill inte sova bort tiden, men kan helt enkelt inte hålla sig när de går ner i varv) men som en lärare till mig sade en gång: “Om man somnar, så behöver man sova”. Det är ju trots allt kroppens signal, av någon anledning slår den av, kanske för att ladda mer energi en kort stund.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerOch om eller när någon somnar brukar jag inte väcka dem, ibland ser man hur de rycker till lite lätt, vaknar och kommer tillbaka in i andningen igen. Andra håller sig fokuserade på sin andning genom yogapasset och somnar inte alls. Men om någon snarkar, brukar jag vilja gå fram och lägga en hand på benet eller foten. De uppfattar ju inte själva  att de somnar, men när de vaknar till slutar de snarka.

Egentligen har jag ett rätt udda men fint jobb. Jag sitter och tittar på människor som ligger och andas eller somnar. Det var ju vad vi skrattade åt härom kvällen. Men jag tar det som en sorts beröm att människor somnar. Det är inte mitt syfte, men det är ett hyfsat bra kvitto på att det är en atmosfär för avslappning

Yogasal på IMY, med vita yogamattor, filtar, kuddar, väggar, fönster och inredning.Och det är inte för inte som jag själv har hittat till den lugna, läkande  yogan. Min mamma tyckte att det vore en bra idé för mig att göra en privat yogasession hos Göran Boll 2010, efter min sjukskrivning för utmattningsdepression. Jag var väl rätt motvillig innan, men okej då. Och det kändes jättebra. Jag fick med mig ett yogapass att utöva hemma och jag gjorde det varje morgon i ett års tid. Ibland gick jag upp redan klockan 4 för att jag började jobba klockan 7. Det var en livräddare då, även om det låter rätt prestationsbaserat. (Och det är ju helt okej att gå upp i ottan om man väl kommer i säng i god tid.) Det blev balanserande.

Sedan gick jag en termins utbildning till instruktör i MediYoga och efter den fortsatte jag 1,5 år till för att bli Lärare och Yogaterapeut. Jag var färdig i december 2011 och resten är – som man brukar säga – historia.

Jag kan vara ganska snabb och spattig, ibland. Gå upp i varv när jag blir kreativ och exalterad, tankar som far hit och dit med en väldig fart, pratar fort och har själv stor användning av de djupa andetagen för att sänka min puls, stresshormoner och landa. Men när det kommer till att hålla yogaklasser ändrar jag mitt tempo, min framtoning, min röst. Jag ska vara lugn. För att kunna lugna. Jag ska själv vara nere i varv för att skapa en behaglig miljö för avslappning. Och det gör mig lika gott att vara där.

vår, knopp i närbildDen här vårterminen gick ovanligt fort. Jag brukar ha 10 tillfällen, men på grund av röda dagar brukar den stretchas ut ändå och särskilt på våren är det så mycket annat som sker när ljuset kommer, så 10 gånger brukar vara lagom för folk. Men nu var det en röd dag per grupp, i samband med påsk. Så de 10 tillfällena gick fort. Det tyckte några deltagare också.

-Går det inte att förlänga terminen? frågade några när det led mot sitt slut. Jo det går nog, tänkte jag och hörde mig för. Fyra gånger kändes lagom, sen skulle vi vara uppe i pingst och skolavslutningar. Jag hörde mig för i grupperna och flera var positiva till en fortsättning, även om jag då behövde ta in nya avgifter för att få kostnaderna att gå runt. Men det var fler som ville fortsätta än de som sade att de hellre kommer tillbaka i höst.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jätteroligt. Det säger en hel del om vad yogan kan göra för människor, de som tycker att det är svårt att hitta lugnet hemma i sin vardagsmiljö. Som söker lugnet och avslappningen. Och självklart är det en härlig känsla när de som redan gått vill ha mer. Även om de råkar somna ibland.

Ta hand om dig. Andas lugnt. Och sov gott.

// Kram Linda

“Fett slut på hyllan”.

För ett par veckor sedan försökte jag köpa eko-Smör från Arla i mataffären men hyllorna gapade tomma. I flera olika butiker. Slut. Märkte du det också? Det innebar alltså att jag fick vänta med just det inköpet, men kände mig ändå så nöjd. För att det betyder så mycket på sikt.

smörhjärtaDet glädjer mig att allt fler där ute har tagit till sig den nya tidens kostråd, att det sker en liten förändring med små steg och kanske är vi på väg bort ifrån sådant som matfett, margarin och produkter som sägs vara “bra för hjärtat” men innehåller tveksamma inflammatoriska komponenter…

Att eko-Smör såldes slut uppmärksammades i media: “Fett slut på hyllan”  2016-03-06

Jag märker mer och mer att människor jag möter ser igenom de kostråd som har styrt oss och gör andra, nya val. Så att jag fick gå hem tomhänt just då och vänta med att baka mitt eget bröd, det gjorde mig faktiskt inget.

alternativt mungbönsbröd med smörI mina sessioner pratar jag en hel del om fett. Inte så att jag rekommenderar mycket fett, High Fat (nix), men jag förklarar vidden av att äta BRA fetter. Sånt som jag inte hade en aning om själv innan – och under tiden – min kropp gick sönder. En sak jag lärde mig i skolan (Funktionsmedicinska Näringsskolan) var att “banta bort fett i maten, är som att banta bort hjärnan”. För tänk, vilka delar av våra kroppar som behöver fett: hjärna, ögon, nervsystem och cellväggar – för att nämna några. Fett fungerar också som isolering för våra organ. Viktigt.

Många är fortfarande rejält fettskrämda och tror att ett högt kolesterolvärde per automatik är farligt. Ett annat sätt att se på det är att lågt kolesterol är farligt och sedan finns det många stadier däremellan. Det beror på VARFÖR det är högt. Vill du veta mer, så kan du läsa boken “Fettskrämd“. En man jag mötte hade slutat äta fett och undrade uppgivet varför “bilringen” han hade runt magen inte försvann… jag förklarade att den berodde på sockret han åt. Han hade ingen aning.

Kokosfett, format som ett hjärta, på ett turkosfärgat fat.Fett är så viktigt, men blir “farligt” när det inte är stabilt i sin kemiska struktur. När kroppen inte kan använda det till att bygga hjärna, ögon, nervsystem och cellväggar. Tänk själv, om du äter mycket transfetter (läs: kakor, chips, processad mat osv) och det ska ta plats i dina cellväggar – som sedan ska kunna släppa igenom näring och ut med slaggprodukter… vi kan ju hoppas att det går bra. Eller välja ett annat fett.

(Som en parentes vill jag inflika, att många ratar omega 6 – för att det ofta finns i fel förhållande till omega 3 i processad mat, tex – men jag hade själv brist på omega 6 och åt omega 3 “för att man ska göra det”. Så det är viktigt att tänka på. Ett tecken på att det kan vara omega 6-brist är om man har små “knottror” på överarmarna… något du känner igen?)

mnm - lax, sallad och dressingHur fett smakar är egentligen sekundärt. Åtminstone i min värld. Att det är gott behöver inte betyda att det är nyttigt. Det handlar om hur kroppen använder det. Fascinerande. Jag rekommenderar oftast tre olika sorters fetter till mina klienter, i olika mängd beroende på blodgrupp; smör, kokosfett och olivolja. För att de har olika kemiska strukturer (mättade fettsyror, hög halt mättade fettsyror och omättade fettsyror) som våra kroppar kan använda sig av. Allra helst ekologiska, eftersom det är i just fetter som eventuella kemikalier samlas.

Och då kanske vän av ordning reagerar på att det är mättade fetter, vissa av dem. Det är dem vi har varit rädda för. Men det är därför smör har sålt slut på hyllorna, för att vi förstår mer idag om vad kroppen önskar som byggmaterial. I min värld hade alla mått bra idag, om de gamla kostråden hade varit bra för oss.

Nötter (valda efter sin blodgrupp), avokado (för blodgrupp A) och lax till exempel innehåller bra fettsyror, men det handlar även om att tillföra fett i form av smör, kokosfett och olivolja – där vissa faktiskt intar för lite för kroppens önskemål. Vi är alla olika.

olivoljaJo förresten, de allra flesta som vill undvika kasein (mjölkprotein) klarar av smör som till största delen är just fett. Prova och se hur du reagerar, såvida du inte är svårt allergisk, förstås. Jag undviker också kasein men tycker att det fungerar bra med smör. Där får man prova sig fram och lyssna till kroppen.

Jag läste nyligen en text om växtoljor av Göran Sjöberg docent på Chalmers, som jag tyckte var upplyftande: “Växtoljorna inte alls så nyttiga som alla tror” 2016-03-23

I’m just sayin’… 😉

Här petar jag gärna in “The Great con-ola” av Sally Fallon om rapsolja, ifall frågan skulle komma upp en fråga om vad jag tycker om den. (Jag äter den inte.)

smörrullarLäs gärna och skapa din egen bild av vad som är “sant”, tänk till och hitta det som passar dig. Vi kan inte alltid vara härmapor och leka Följa John, kanske kommer vi ändå fram till att vi tycker lika. Annars får vi respektera varandras åsikter och olikheter. Huvudsaken är att vi gör det som känns rätt inuti.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda

“I’m gonna stand by you.”

Det snurrar ett reklamklipp på tv för säsongsstarten av “Biggest loser”. Även om jag sällan ser det (då jag håller yogaklass) tycker jag om programidén. Och jag tycker att produktionen har gjort klippet så bra i kombination med låten “Stand by you” med Rachel Platten. Som jag för övrigt tycker är toppen.

“Hands, put your empty hands in mine
And scars, show me all the scars you hide”

Bergstopp med moln på Teneriffa.Programmet (som jag förstår det) handlar verkligen om att sätta hårt mot hårt, kämpa, frambringa mer motivation än någonsin tidigare och stå upp för sig själv. Det är berg som ska bestigas. Drömmar som ska besannas. Utan att det finns en genväg. De ska gå en tuff väg framåt, dessa modiga hjältar.

“Oh, tears make kaleidoscopes in your eyes
And hurt, I know you’re hurting, but so am I”

Det är textrader som berör mig in i hjärtat, sedan tidigare, trots att det låter både glatt och gospel. Inte för programmets skull egentligen, där det passar bra in, men för att det är många som kämpar. Med sina liv, sina egna utmaningar. För att förbättra, överleva och leva. I det här formatet blir det kanske bara extra tydligt.

“Even if we’re breaking down,
we can find a way to break through
Even if we can’t find heaven,
I’ll walk through hell with you

Love, you’re not alone,
cause I’m gonna stand by you
Even if we can’t find heaven,
I’m gonna stand by you”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Jag möter många människor som vill må bättre, ta det lugnare, landa och finna sin sanning. Vi är många som söker det som är värdefullt för oss i livet och väljer bort annat. Allting handlar om prioriteringar, eftersom tid är det enda vi har. På så sätt är det rätt “rättvist” – vad gör du av din tid?

Och på sätt och vis kan jag blir stressad av den frågan. I många fall kan jag känna att jag bara har låtit tiden gå; att jag har förlorat dyrbara sekunder, minuter, dagar och år. Å andra sidan – vad gör det för skillnad nu? Hade jag haft möjlighet att agera annorlunda då så hade jag gjort det, jag vet ju det. Det finns ingen anledning att älta… ändå är det så lätt. Så mänskligt.

“And love, if your wings are broken
Borrow mine so yours can open too
Cause I’m gonna stand by you” 

Ett hjärta ritat i imma på ett fönster.Vi är alla lika, men vi bär på olika packning. Vi har samma grunduppsättning av känslor, men spelar ut dem lite olika. Oavsett, är det viktigt och vackert att ha en eller flera människor som kan hjälpa en. Stötta. Gå med en genom h*lv*t*t. När vi inte kan hitta till himlen. När våra vingar är brutna.

Jag har mina bärare omkring mig. De som lyfter när de ser att det behövs. Som bär mig om jag ber dem. Och de är värda sin vikt i guld.

“Oh, truth, I guess truth is what you believe in
And faith, I think faith is having a reason”

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.I november 2012 skrev jag inlägget Tillsammans är vi starka(re) och jag står fast vid de orden än idag. (Även om det inte är längre sedan.) Vi lever i en tid där vi möter många omvälvande upplevelser, inte enbart positiva. Det kan vara lätt att känna sig ensam i sina processer och det är förmodligen en av de värsta känslorna i världen. Ensamheten.

Däremot kanske inte andra ser, hör eller förstår att en medmänniska känner sig ensam. Därför måste vi våga be om hjälp också. Jag tror inte att någon är stark hela tiden. Men när vi känner att vår styrka kommer åter, kan vi kanske vara ett stöd för någon annan. Det är väl till stor del vad det handlar om, att kunna stötta och hjälpa varandra genom livet. Gå bredvid.

“I’ll be your eyes when yours can’t shine
I’ll be your arms, I’ll be your steady satellite
And when you can’t rise, well,
I’ll cry with you on hands and knees”

Jag hoppas så att det går bra för deltagarna i Biggest loser. Och för dig. Mig. Oss alla. Vi har alla varierande storlek på hinder i livet, så om och när det blåser snålt får vi vända oss till andra som kan gå bredvid oss. Och ta ett steg i taget.

Kan jag så kan du.

// Kram Linda