Kunskap om sig själv genom andra.

Vi lär oss egentligen väldigt mycket om oss själva genom andra. Om vi ser och lyssnar. Hur du reagerar på något jag säger, säger en hel del om dig – men hur jag reagerar på DET säger i sin tur massor om mig. Förvirrande ja. Men rätt logiskt, ändå. Vi ansvarar alla för våra egna reaktioner.

En dramatiskt orolig himmel med mörka moln och solen bakom.Det kan vara lätt att säga “men DU då?!” utan att reflektera över vad man verkligen reagerar på. Vad som slår an en sträng inuti mig på djupet. Det är bättre att agera än att REagera – säger de lärde – men yeah right… i praktiken är det inte alltid så enkelt. Ibland smäller det bara till av irritation, innan man hinner andas in lugnet. Man tänker inte på att via den knutna näve vars pekfinger siktar på en annan person, så pekar tre fingrar tillbaka på oss själva. Men det ligger mycket i det. Inte sant?

Det kan verka lätt att skylla ifrån sig, klandra andra, hävda sin rätt och vilja vinna. Stjäla energi som en tjuv. När det modigaste faktiskt är att våga säga “jag hör vad du står för och jag tycker inte likadant, men jag väljer att respektera din åsikt.” En fråga som också brukar ställas i sådana sammanhang, är: vill du ha rätt eller vill du vara lycklig…? Det tål att tänkas på.

låst lägeFör många år sen jobbade jag på en arbetsplats där – jag vid ett tillfälle kände att – “de var d*mm* i h*v*d*t!”. Jag tyckte att de sade fel, gjorde fel och tyckte fel. Det var ett helsike, för att jag var så frustrerad, arg och missnöjd. Men… tror du att det var DE som var dumma i huvudet? Knappast. Jag skulle inte vara där, på den platsen. Jag var klar att gå vidare för att befinna mig på en annan plats i livet. Men att skylla på att “andra var dumma i huvudet” var ett svagt svepskäl. Jag fegade, reagerade istället för att agera; men när jag väl förstod var i livet jag befann mig, valde jag att släppa taget och gå. Det tyckte nog att det var lika bra, de också.

För jag är inte den som bara har rätt – jag har haft fel så många gånger, även om “fel” är en definitionsfråga. Jag har sagt och gjort saker som jag har ångrat, ibland även långt efteråt. Men jag tror också att det är vad det handlar om att vara människa. Att kunna utvecklas, göras om och göra rätt. Att erkänna sina misstag och förbättra det som känns obekvämt. Kanske är det så att vi ska göra det lite bättre, om vi vill, men att det är värre att ångra det vi aldrig gjorde? Jag vet inte. Mer än att det är högst mänskligt att fela.

Ett hjärta av gräs.Många gånger har jag oroat mig för att riva upp känslor. Som om de inte var en naturlig del av livet. Jag har plåstrat, slätat över, fallit till föga och varit flexibel. Allt för att undvika konflikter och konfrontationer. Jag har varit rädd att göra människor upprörda. För att inte bli omtyckt. Tills den dag jag insåg att jag inte kan påverka hur andra reagerar – inte ens om de skriker och exploderar av ilska. No can do. Jag kan bara ta ansvar för mig. Även om det innebär att andra inte tycker om mig.

Men egentligen – hur sunt vore det att bli omtyckt av alla? Då är man säkert så borstad och nedslipad att man aldrig stöter sig med någon. Nej, jag ser hellre känslor och passion – att kunna uttrycka något som människor antingen kan hålla med om eller välja bort… det behöver ju inte bli aggressivt för att vi ser olika på det. Det behöver inte leda till hat, när det finns möjlighet till tolerans.

Sprakande och glittrande fyrverkerier mot en mörk himmel.Men om reaktionerna är dramatiska eller häftiga kan jag bara avvakta och invänta ett lugn. Intala mig att jag varken sagt eller gjort fel, utifrån min känsla och min ståndpunkt. Vad andra än säger eller tycker. För det är stor skillnad på att provocera för att få en reaktion eller att vara sann i sina åsikter. Ärlighet  never goes out of style.

Och i värsta fall; let’s agree to disagree – vi behöver inte tycka likadant. Det är okej. Tänk, vilket lugn det kan medföra. Många vill vinna. Knäcka den andre till tystnad eller kapitulation. Som om en höjd röst eller övertalningskampanj skulle kännas bra i hjärtat…? Nä, säkert inte hos någon part. Att debattera eller diskutera kan leda till olika synpunkter, som olika sidor av samma mynt. Bara det att tycka diametralt olika men ändå kunna lyssna till vad den andre har att säga – med ett öppet sinne… det vore väl nåt?

Tom O'Bryan, föreläsning om gluten, mars 2014 i Stockholm.Det här är mitt lilla forum och jag skriver om det som tilltalar eller intresserar mig, som aktuella ämnen kring kost, näringsvärden, yoga och stress som dyker upp i media, sånt jag funderar kring och om saker jag har lärt mig både i kortare kurser och längre utbildningar. Tycker man samma sak; varmt välkommen. Är man av en annan åsikt så tycker vi helt enkelt olika. Jag vill ha ett utlopp, en ventil för det jag gör idag. Men jag gör det inte för att “vinna över någon” på min sida för att ha ‘rätt’…

…jag vill hellre vara lycklig. 😉

// Kram Linda

“Bara få va mig själv.”

Åh. Som. Jag. Längtar. I november ska jag gå och uppleva Laleh på Globen, dit hon har flyttats från Hovet för att hon har sålt så många biljetter. Det blir ju att båda se och höra henne, men det känns mer som en upplevelse. Det är något visst med henne, på så många sätt.

Redan i filmen “Jalla! Jalla!” tyckte jag att hon strålade, som den stjärna hon är. Så oerhört vacker och när hon sedan släppte sitt debutalbum 2005 var jag fast. Den låt som fastnade som mest hos mig då var “Tell me”. Dessutom var jag fascinerad över att hon blandade språk hejvilt så som hon gjorde, fick man göra så? Ja, tydligen. Vem kan säga något om det? Hon kompromissar inte med sin musik.

Hon tycks alltid ha gått sin egen väg, med en otrolig fingertoppskänsla, integritet och en stor konstnärlig begåvning som jag verkligen beundrar. Genom tillfällen som “Så ska det låta“, “Scenen är din” på Gröna Lund och “Some die young” i Norge efter Utöya… allt hon har gjort har det lilla extra. Tycker du inte…?

Ett knippe lila, ljuvligt doftande syréner med gröna blad.Men varför tar jag upp det här nu, månader innan konserten? Jo, för att hon har varit väldigt aktuell som upphovskvinna, när hennes “Goliat” har sjungits på så många skolavslutningar. Den är helt magisk och texten så bra. Tänk, så många fina barnkörer som sjunger om det världen behöver nu:

“Vi ska ta över världen
vi ska bli stora,
vi ska bli mäktiga.
Och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer.”

Se gärna den makalösa videon längst ner. (Sjung gärna med!) Tänk om barnen kan känna att de faktiskt är mäktiga och viktiga, att de kan göra jorden hel…? Vi måste hitta något positivt som lyser vår väg framåt (det händer väldigt mycket mörkt i världen nu), så att vi kan fokusera vår energi åt rätt håll. Sprida ljus.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På samma sätt, tror jag att vi alla behöver budskapet i hennes Bara få va mig själv – inte minst barnen! Så att de får lära sig att man inte alltid behöver passa in i de fyrkantiga ramar som vuxenvärlden har skapat (och har så svårt att gå ifrån). Att det finns någon som säger “Jag ska bara få vara mig själv, vill bara mig själv”. Det kan göra stor skillnad för ett barn som inte vet hur det ska vara. Som kanske känner att det inte passar in alls där det befinner sig. Så att de vet att de är perfekta som de är.

Världen behöver vackra (jag menar insidan, även om hon är bedårande även på utsidan) och viktiga förebilder, här en modig, stark och klok kvinna som har tagit sin strålande karriär i sina egna händer – det inspirerar mig stort! Hon har inte haft en enkel väg i livet, ändå fortsätter hon att hänföra. Säljer så många biljetter att konserter måste byta arena. Vad kan jag säga? Jag längtar verkligen.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Det gäller att fånga upp budskap som rymmer hopp och optimism och låta barnen marinera i dem. Stötta och supporta dem i att utforska sina egna vägar, att det går att vara sin egen – den man innerst inne är. Oavsett vem andra vill att man ska vara. Det är viktigt att de vet det. Vi vuxna också. Fantastiska Laleh. Eller som hon uttrycker det:

“Så tro på mig, för jag vet att du är modigast. Du kan.”

// Kram Linda

Allt eller inget. På eller av.

Det är lite lustigt ändå. För att vara ett land med ordet “lagom” i vårt vokabulär, vet jag ganska många som – liksom jag – har haft en utmaning i att vara just… måttfulla. Men jag ska inte tala för andra nu, utan enbart för mig själv.

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.En dag kan man börja se saker som har legat dolda på ett annat sätt, ur ett annat perspektiv. I ett annat ljus. Det är fint att vi kan förändras, hela tiden. Om vi vill. Komma till insikter som syntes omöjliga för inte så länge sedan, eller bara inte kunde upptäckas då. För att man inte kunde se klart.

Livet kan ju vara så där ironiskt att det bjuder en på stora utmaningar, vare sig man har bett om dem (oftast har man kanske det?) eller inte alls. I mitt fall, den här tiden i livet, har jag medvetet kunnat vara uppmärksam på vad som sker och det kan räknas som ett steg framåt, nu ska jag bara undvika att ta två steg tillbaka…

Regnränder på en ruta, med en tågperrong i bakgrunden.Skämt åsido, jag har i perioder i livet haft en förmåga att gå ‘all in’. Fullt ut. Eller inte alls. Jag har haft en tendens att se saker och uppfattningar som svart/vita, det har sällan funnits ett färgspektrum däremellan. Det har tyvärr i många fall kunnat kategoriseras som “bra eller dåligt” och det är något jag inte är stolt över idag, men ett steg närmare sanningen är att erkänna det. Att kunna göra om, göra rättare.

Jag vill ju att världen ska få vara färgglad, spraka och bubbla eller kunna vara lite smådassig i färgerna. Blek och lite tråkig. Känslorna likaså. Vad som helst, hellre än bara korpsvart eller snövitt. Ytterligheterna. När det vackraste kan ligga längs mittlinjen av spektrat. Det vet ju alla.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.I mitt fall handlade det mycket om att prestera. Att sakna en god självkänsla. Att välja i varje sekund och göra det snabbt, för att det alltid kändes som en brådska. Bra eller dåligt. På eller av. Det har handlat om prestationsångest och med det snabba val; hur ska jag göra? Inget var riktigt grundat i mig, jag hade ingen magkänsla utan gissade mest.

I många fall virvlade bara frågorna runt runt, jag uppfattade inte vad jag ville, tänkte, kände eller tyckte. Eller var vad som förväntades av mig. Frågorna var svåra att greppa och kanske föddes all min ambivalens ur denna förvirring. Jag kategoriserade kanske undermedvetet in saker och ting i bra och dåligt, fastän jag så väl vet att det inte existerar. Det var 100% åt något håll.

Men, det är väl så man kan börja se klart på tillvaron, slutligen. Se hur mönstren har sett ut, vilka uttryck det har tagit sig. Vad det egentligen betyder. Yogan har hjälpt mig att vända inåt, att bit för bit våga se vad det är jag hanterar. Hur jag vill fortsätta framåt, lugnet har skänkt mig en fristad och det har inte alltid varit lätt. Sanningen är inte alltid enkel, men det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Se hur det har påverkat en att leva på ett visst sätt.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Att man har varit hård mot sig själv, framförallt. Inte gett sig själv vila och ro att skapa sig en egen uppfattning,  att välja från hjärtat. Det är därför det är så viktigt för mig idag att andra kan få lära sig att lyssna, känna och tycka. Det viktigaste är trots allt inte vad andra anser, utan vad vi själva vill och mår bra av. Tänk att det ska vara så svårt att följa, ibland.

Jag tror att vi ofta från unga år får lära oss att ställa upp på andras känslor och krav. Bjuda till. Bita ihop. Fastän vi i själva verket blommar som mest när vi kan göra det vi brinner för. Det som gör oss passionerat uppslukade och ger energi; då kan vi även få ork över till andra. Det är möjligen “ego” att sätta sitt eget välbefinnande först, men det handlar ju om att jag själv ska orka…? Då måste jag ju vara lite ego? Det betyder inte per automatik att göra andra illa, utan att kunna ta hänsyn till sina egna behov.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Just nu upplever jag att jag släpper lite mer på den mentala bromsen. Eller är det egentligen gasen? Jag känner in vad jag gör, ser hur jag reagerar och… varför. Läser av mina egna reaktioner, om jag vill fly eller stanna kvar för evigt. Det här är förstås att tala i gåtor, men kanske förstår ändå du hur jag menar. Vad jag säger och varifrån det kommer. Hur man kan stanna upp och analysera känslan när den dyker upp…?

Kanske vågar du, liksom jag, släppa taget en stund för att få en liten paus? Lossa greppet lite grann och till och med låta saker vara lite halvdana? Utan att för den sakens skull låta det blir lite hur som helst. Bara ta det lite lugnare.

Du vet vad du kan. Jag vet vad jag kan. Det behöver inte längre handla om att prestera så mycket som vi tror. Det kan räcka med att göra rätt saker, på rätt sätt och framförallt – i rätt tid. Det kan låta som en prestation i sig, men ibland är det läge att bara vänta in stunden. Att sluta prestera.

Dubbla regnbågar på en stålgrå himmel med solsken.Det låter väl inte klokt, men jag tror dock att det är precis vad det är. Det genuina, som kommer av sig självt när det är menat. I den form det ska ta. Utan att tvingas eller vara vitt eller svart, snarare skimrar det i en vacker obestämbar färg. Fram och tillbaka. Och man inser att bra nog ÄR good enough. När bitarna sakta faller på plats.

Det är dags för nya tider nu. Nya skimrande, glänsande tider.

// Kram Linda

Ett sjuhundrande tack!

Åh, jag hoppas att du har en fin sommar! Även om vädret är ostadigt, behöver inte humöret vara det. Jag trivs på ett roligt och givande “sommarjobb”, men har fått förfrågningar från klienter om att ta emot dem även under sommaren – jag som trodde att ni skulle gå på semester? – så det gör jag gärna, också. Att ni vill fortsätta med era hälsoundersökningar och har intresse i er hälsa glädjer mig.

700 gillaOch bara en sån här sak! I skrivande stund snuddar Mitt nya livs Facebook-sida vid 700 gilla-tummar. Jag tycker att det är jätteroligt!  Och jag förstår att de som får 7.000 eller 70.000 likes inte tycker att det är så mycket, men för mig betyder det massor. Det är många fler än 7 eller 70…

Skämt åsido, jag är genuint glad och tacksam över varenda en som har gått in och bemödat sig med att gilla, när det finns så mycket att klicka på nu. Och överallt. Det känns som att det nyss var maj månad och 500 tummar upp.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jag vill återigen tacka dig som läser, som mejlar om din egen historia och som kommer för besök: som gör hälsoundersökningindividuell kostrådgivning eller går i mina yogaklasser. Tack till dig som går in på Facebook via min hemsida och “gillar” – tack för ditt engagemang. Jag skulle göra mitt jobb ändå, men det gör det ännu roligare att du deltar.

Jag läser alla mejl och svarar på dem – men kom ihåg att om du inte har fått svar, så kan du ha skrivit in din mejladress fel i kontaktformuläret.  Sånt händer. Jag försöker att gissa mig till en korrekt mejladress men det går inte alltid. Jag svarar så ofta jag kan, det skulle aldrig falla mig in att ignorera en fråga eller ett påstående med flit. Så att du vet.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Är det något du funderar på eller önskar att jag skriver om (min syn på ämnet, kanske?) så mejla mig gärna. Annars kan vi gärna fortsätta så här, jag är mycket nöjd och belåten med hur det är.

Vill du på något sätt nå mig, så gör du det här.

Jag har lagt upp datum för höstens besökstider i kalendern, om du är redo att boka tid för en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller något annat… även höstens yogadatum ligger uppe nu. Välkommen.

Så, ett hejdundrande… men även ett sjuhundrande – TACK!

// Kram Linda

Skippa aluminiumfolie i sommar…? (Eller alltid.)

Jag läser en ny viktig artikel just i grilltider och blir full i skratt. Funderar ett ögonblick på att bifoga en ritning på hur man viker sig en foliehatt, för den som möjligen tycker att det här ämnet är galenskap. Men skämt åsido, här kommer det lite vettiga forskningsresultat. För hälsan, vill säga. Om du frågar mig.

grillspett med fiskDet har ju sagts en längre tid att aluminium har visat sig ge negativa effekter på hälsan och vi har fått tips från olika håll om hur man kan skydda sin mat från aluminium. Nu dras det ett varv till, då den egyptiska forskaren Ghada Bassioni, kemichef vid Ain Shams University i Kairo, kommit fram till att kryddstark och syrarik mat som tillagas i höga temperaturer med aluminiumfolie kan vara skadligt för kroppen. Så artikeln lyder “Forskare larmar: grilla inte i aluminiumfolie”

Det här handlar främst om aluminiumfolie, men jag undviker aluminium över huvud taget för egen del. Dr Mercola skrev 2014: First Case Study to Show Direct Link Between Alzheimer’s and Aluminum Toxicity– vilket kan direktöversättas till “den första fallstudien som visar en direkt länk mellan Alzheimers och aluminium toxicitet”… bara en sådan sak. Läs gärna.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Naturligtvis finns det de som hävdar motsatsen (som med allt annat), det gäller bara att tänka till och välja det som stämmer bäst för en själv – och lyllo den som slipper Alzheimer’s, helt enkelt. Eftersom det ännu är oklart, men finns tecken på vad som kan förvärra eller avlasta, så är vi alla livs levande försökskaniner… helt enkelt.

Men här är några tips från alzheimers.org.uk för att undvika sjukdomen.

För mig finns det ingen anledning att använda aluminiumfolie, mer än att det skulle vara praktiskt, jag undviker det i köket. Jag förvarar hellre mat i glasburkar eller tillagar/grillar mat på andra sätt än att linda in det i folie. Är det inte bra för hälsan, känns det bäst att skippa det helt.

glutenfritt bröd med ost och zucchiniJa, just ja. Därför skippar jag “vanliga” bakpulver som kan innehålla natriumaluminiumsulfat (det var svårt att hitta länkar på det, men ge det gärna ett försök) och väljer istället bikarbonat när jag bakar min egen typ av glutenfritt bröd. Dock behöver bikarbonatet syra för att reagera och “jäsa” (det finns redan i bakpulver), så jag pressar ner lite färsk citron i smeten. Funkar fint, tycker jag och det känns skönt att veta att det är aluminiumfritt, även om jag vet inte exakt hur det ser ut i bakpulver idag. Det kan ha förändrats.

Jag undviker det även PÅ kroppen, så jag för in ämnet på det också. Det är oklart om/huruvida aluminium i det som räknas som antiperspiranter kan orsaka bröstcancer, men jag har för länge sedan slutat använda sådana. Det känns så ONÖDIGT att utmana ödet. Visst, cancer är ju omkring 200 stycken systemsjukdomar, så det kan finnas mycket att undvika därute, men när det finns en uttalad risk känns det bara fel att använda. Och är det så att man plågas av svett som luktar, så kan det bero på bakterier – även inifrån. Det går ett hitta förklaringar till det mesta och har man illaluktande svett, så är det bättre (i min värld) att ta reda på varför, än att dölja det med antiperspirant… det tycks finnas en del aluminiumfria alternativ att välja på.

Min fina vän Jennie intervjuades i ämnet “Stort sug efter metallfri deodorant” för ett år sedan och jag kan inte föreställa mig att människors intresse i aluminiumfri antiperspirant har minskat sedan dess. Besök henne gärna på Gryningen i Stockholm, hon är både fantastisk och kunnig! Bild: Maja Suslin/TT

Och oavsett vad framtida studier kommer att visa, så känns det klokt att vara förutseende… det är kanske inte så mycket “foliehatt” över detta med aluminium som det först lät? Det känns bara inte sunt i min värld att belasta kroppen med något – plaster, mjukmedel och allehanda andra kemikalier – utan att tänka på följderna… om man ens vet om dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Att inte orka bry sig är en sak och ett val man gör, men att tro att det är bra och inte undersöka vidare för att förändra… det kan bli komplicerat. Några små belastande saker i taget må verka harmlöst, men så fort de börjar staplas på hög kan det leda till intoleranser, allergier eller obalanser. Det är klokt att försöka vara ett steg före utvecklingen, samtidigt som det är smart att vara närvarande i nuet. Det är klurigt det där.

Men att inte vilja är också en mänsklig rättighet, ett val man gör. Att stänga av all information man inte orkar ta in eller vill göra någonting åt. Vi har ansvar för oss själva ett helt liv, ingen annan kan tvinga oss till något annat än det vi vill göra. Det är viktigt att komma ihåg, att lyssna inåt och se till sin inre kompass. Sen kan man skapa sin egen sanning. Göra egna medvetna val.

Vy över en sjö en stilla sommarkväll, med en himmel i rosa.Så. I de allra flesta fall kan det handla om att börja implementera en annan livsstil än den man blivit van vid och möjligen gjort sig beroende av. Steget kan vara långt till att försöka. En av mina klienter sade att hon hade funderat på att komma till mig i 1,5 år – så många behöver en startsträcka. Det är också helt okej; man kan bara inte bli motiverad på andras villkor. För andras skull. Det handlar om att vara “där” själv, på rätt plats vid rätt tidspunkt och ha rätt inställning. Då kan det ske stora förändringar.

Låt denna tanke marinera, fundera på var du landar i aluminiumröran. Skapa dina egna åsikter och följ det du tror på. Då blir det sant för dig. Det är ju egentligen det enda som betyder något.

Men jag vill ge dig en möjlighet att välja.

// Kram Linda

qma hälsoundersökningPs. Önskar du komma mer i balans? Vill du göra en hälsoundersökning eller en Hårmineralanalys efter sommaren, för att kolla din näringsstatus?
Här kan du söka och boka tid för besök.
Varmt välkommen!

Egenföretagare i ett halvt liv.

Jag satt och pratade med en förtjusande ung kvinna härom dagen, min kollega i sommar, och nämnde att jag startade mitt första företag 1996. Då var jag 20 år. Vänta lite nu. 20 år? 1996? Insikten slog mig som en mjuk boxning på axeln, att jag har varit företagare i ett halvt liv. Med företag lika länge som jag varit utan.

fyrklövergröntDessutom var det nästan på dagen; för 1996-07-01 registrerades mitt företag. Då var jag ung, men – trots att jag var över 18 och myndig – inte särskilt “vuxen”. Det kom väldigt sent i livet. Jag var ihop med en äldre kille då som hade företag och inte tyckte att det var så svårt; “det är bara att jobba och fakturera!” Jaha, okej? Sagt och gjort. Då kör vi, då.

Och det rullade på. Mitt första jobb, som textare på en ICA-butik (ja kids, man textade för hand då och vissa gör det än – det var så förbaskat roligt! Att printa ut skyltar på en skrivare… det kan alla göra), hade jag på måndagar kl 7-12. Då skyltade man upp veckans annonsblad. Haha! Jag minns ännu att jag log åt det när jag åkte till jobbet. En halvdag på en vecka. Men jobben ramlade in, det fylldes på med en annan butik efter lunch och även andra dagar. En av mina närmaste vänner träffade jag då, på 90-talet, och vi har god kontakt än idag.

Stressade människor på Stockholms Central.Så kombinerade jag mina roliga dekoruppdrag med anställningar i olika butiker och plötsligt hade jag så mycket att göra alla dagar i veckan att det började gå åt fel håll, men det är egentligen en annan historia. Hur jag stressade mellan jobben, åt på stående fot och skapade en läckande tarm, har egentligen inte med företagande att göra. (Jo då, det kan höra ihop. Men det bör inte göra det.)

Jag har många gånger funderat på det där “bara att…” och hur komplicerat det har varit ett par gånger sedan dess. Vi hade aldrig UF i skolan på den tiden, så jag hade ingen erfarenhet, men är glad att jag ändå hoppade – och jag har aldrig i livet ångrat mig. Det har varit kul många gånger. Som dekoratörer kunde vi få “piffa till” matdekorer på stora företagsfester, bygga om konferensrum till en saloon eller Moulin Rouge-tema. Visst har ekonomin sviktat, stressen över det hållit mig vaken och maten varit av den billigare sorten (dessa tre punkter kan mycket väl ha bidragit till min läckande tarm) och jag har inte rest så mycket i perioder – men jag har varit min egen och haft en stor frihet.

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Dock kan friheten, när det är allt man har, bli till “vardag” det också. Som entreprenör kan man bestämma själv men bör även vara disciplinerad nog att göra det som måste göras. Även om det inte är roligt. Ekonomin är viktigast av allt, men jobben kanske inte rullar in utan egen ansträngning heller. Sälj något som människor verkligen vill ha. Man lär sig av allt och varje företag jag har provat på har inte alls gått bra. Det kan visa sig vara den bästa skolan av alla, den praktiska biten. Företagare har jag varit i ett halv liv nu, men jag tror att “en gång entreprenör – alltid entreprenör”. På något sätt.

Och så länge det finns driv, geist och motivation kan man skapa oanade möjligheter. Låt ingen annan bestämma om du kan eller ej. Känn efter, djupt inne i ditt hjärta, om du har det som krävs. Eller hur du kan skaffa det, annars. Se hur du kan rådfråga andra om hjälp, dem som har gått före. Vad brinner du för?

fyraårsljusIdag driver jag mitt fjärde företag i ordningen och vart och ett av dem har varit en viktig utbildning. De ledde mig hit och det jag lär mig av mina klienter är väl vad livet handlar om. Att dela upplevelser. Den som har gått före kan stärka och stötta andra. Som i sin tur kan stötta och stärka vidare. Tillsammans är vi så mycket starkare. Det är fint att få vara med om.

I sommar har jag fått jobb på en myndighet med många anställda. Det har jag nog längtat efter, även om jag har jobbat på stora företag som IKEA, Clas Olson och BAUHAUS tidigare. Den sociala biten och utbytet med andra kan jag se fram emot, särskilt som jag jobbar mycket ensam som terapeut – såvida man inte sitter i en yogaklass med många deltagare i gruppen. Det är en underbar plats och jag uppskattar mitt jobb mycket, men det kan bli ensamt i perioder.

Ett hjärta av gräs.jag hoppas på det bästa av två världar; den där det finns lagar, ramar och strukturer att följa ner i minsta detalj och minutiöst. Samt den parallella värld där jag styr över min tid och det som ska göras.

Win-win, tänker jag.

Men att det har gått 20 år? Makalöst. Jag hoppas kunna köra 20 år till – minst.

// Kram Linda

Att ta sig en sväng Dalom.

Idag, måndag den fjärde juli, börjar jag på ett vikariat i fem veckor. Man kan nog kalla det för sommarjobb. Det var ett tag sedan. Jag fick ett erbjudande jag inte kunde motstå och det föll på plats så bra, när jag har färre klienter och uppehåll i yogaklasser. Helgen har jag fått tillbringa i Dalarna, som en liten uppladdning inför. Det har varit otroligt mysigt.

2016 natur i hjärtaGrekland i all ära (det är en favorit på många sätt), men vi lever i ett oerhört vackert land. Så bildskönt att man tappar andan. Inte bara Dalarna, men det var där jag var just den här helgen. Den frodiga gröna – tack till regnet – och kuperade naturen. De vackra blommorna och sjöarna.

När jag fyllde år fick jag i present av min faster och hennes man att få se den vackra Siljan med omnejd, åka på rundtur i ett sagolikt vackert landskap. De ville ta mig med på en tur i i det landskap där de har en stuga sedan många år och det finns så mycket att göra. Det finns så mycket jag har velat göra men inte tagit mig för – nu dök äntligen den chansen upp.

2016 sundbornVi besökte Carl och Karin Larssons Sundborn i Falun, det har jag velat göra länge. Och vi fick en underbar guide som brann för deras kärleksfulla liv – det är något särskilt när man får äntra rummen i huset som de har levt och verkat i. Historiens vingslag, verkligen. Får höra om den djupa kärleken, barnen och se konsten. Det var en väldigt fin och inspirerande vandring. Inte minst som en grund för hur en familj skulle kunna se ut idag, med texten som stod över en av dörrarna: “Älsken Hvarandra, Barn, Ty Kärleken är Allt.”

2016 ZorngårdenVi var även till Zorngården i Mora, Anders Zorn och Emma Lamms hem. Det “moderna” (hej linoleummatta) och exklusiva (privattelefon och interntelefon!), maträtter som introducerades (pasta), apparater som togs hem från någon av alla resor till Amerika… Även här fick vi en dedikerad guide som berättade deras historia, man kunde känna dem i rummen. I like it. Det tillhörande museet berättade mer om Zorns konst, han var ett ytterst begåvad allkonstnär. Möjligen lite väl glad i damer. Men fascinerande, kunnig till tusen.

(Dessutom var Carl Larsson och Anders Zorn goda vänner, som ofta umgicks tillsammans med sina makar. Guiden på Zorngården hävdade att en viss flätad (?) lampa hade skapats av Emma Lamm, som sedan lärde Karin Larsson tekniken. På Sundborn berättade de historien tvärtom, att Karin lärt Emma och både guiderna skrattade åt det. “Ja, vi brukar säga olika.” Charmigt att alla hävdar sin rätt.)

2016 dalahästarUtöver konstnärerna, besökte vi även Dalahäst-tillverkningen i Nusnäs. Där har jag varit förut, men det hör till en rundtur. Och DE är väl förresten verkligen konstnärer! En lite mindre kuse tar 15 minuter att tälja. En kvart. Tänk dig att få en träbit i näven, en Morakniv och höra ett “kör!”. Bara att tälja ut en liten häst med fyra ben… det låter helt omöjligt.

Kvinnan som målade hästar drog ett par streck, lika avspänt som om någon skulle torka av en bordsskiva. Inga konstigheter. Ändå blir det så otroligt fint (oavsett vad man tycker om dalahästar). Hantverket! Det finns ju otaliga sorter av hästar, en favorit var den bruna “pepparkakshästen” men den största surprisen var den violetta Melodifestivalhästen. Vilken kreativitet i tanke och händer… 😉

2016 Nusnäs_

Jag är – som före detta dekoratör – mycket förtjust i design, färg och form. Så är även min fina faster så, vi besökte både Nittsjö keramik och Jobs handtryck. Oh joy. Det här är ingen reklam för något av det, jag vill mest tipsa dig som funderar på att göra en semesterrunda. Det finns så mycket fint att se! Själv fick jag nöja mig utan några större inköp, men det är så roligt bara att titta. Inspireras och drömma. Inte sant?

2016 Nittsjö & Jobs

Tänk, vad mycket fint det finns att göra i vårt eget land, på vår egen “bakgård”. Det gäller bara att lyfta blicken och vilja se vad man kan göra i närheten. Eller i andra änden av landet, för den delen, hela Sverige erbjuder ju magiska platser med vacker natur. Det kan ge minst lika mycket upplevelser och minnen som en resa utomlands. Men kanske till och med kosta lite mindre…?

I bilen på väg hem igår lyssnade vi på Tom Malmquist rörande Sommar i P1. En sann historia som inte går att värja sig för, ärligt utan att bli ältande. Sorgligt utan att bli svart… är det okej att tycka så? Vilken klok och modig man och pappa. Klumpen i min hals avslöjade ett av de bästa programmen i sommar – troligen. Jag vill även höra Gunhild Stordalen och Ahmad Khan Mahmoodzada, som jag har missat. Tipsa gärna om du har en favorit. Jag har inte hunnit med någon hittills… och det är ju rätt många kvar, ändå. De hör sommaren till. Skönt att man kan lyssna i efterhand också.

2016 utsiktsplatsTusen tack fina Sylvia och Magnus för en härlig helg. Trots att vädret växlade mellan mulet, regn och sol var upplevelserna underbara. Tack för all god mat, för skratt och alla mil i bil genom trolska skogar. För de svindlande utsikterna. För fotbollsmatchen. Och för Vasaloppsmål. “I fäders spår för framtids segrar.”

Jag ser redan fram emot vår helg i september, jag har ju hittills inte sett det magnifika Dalhalla… mer än på håll genom en bilruta. 😉

Må så gott så länge, vi ses snart igen.

// Kram Linda

Ser du den röda tråden…?

I höstas kom ett larm från Livsmedelsverket om att Korv och skinka orsakar cancer. Och det var väl ingen omvälvande information för oss som har petat runt i dessa tallrikar ett tag nu och letat efter ledtrådar ner på …cellnivå. Typ.

Förslag på glutenfri hamburgare.Jag vill börja med att klargöra jag varken är vegetarian, vegan eller emot kött. Jag äter själv knappt något rött kött (nöt, lamm, vilt eller fläsk) i min vardag, men anser att vissa blodgrupper kan behöva åtminstone aminosyrorna i animaliska proteiner, för att lättare kunna producera sina hormoner, enzymer och så vidare. (Avstår man av etiska skäl från kött, kan man ändå behöva tillföra aminosyrorna.) Det finns inga rätt eller fel, man måste välja själv.

Men – åter till larmet. Jag fastnar särskilt vid meningen: “Nu är det fastställt av Världshälsoorganisationen WHO – processat kött som korv, skinka, bacon, pastejer och kallskuret orsakar cancer.”

fläskkotlettLäs igen. Ser du den gemensamma nämnaren? Jag ställde frågan i rubriken, och det jag syftar på är – gris. Att detta larm handlar om fläskköttDet är ett knepigt “livsmedel” för oss människor på flera olika sätt. Smaken säger jag ingenting om (även om jag inte tycker det är gott längre), många gillar bacon och kanske misströstar i detta nu. Men det här är på en helt annan nivå. Jag ska förklara mer lite längre ner.

Korv innehåller oftast fläskkött. Skinka… det är ju grisens bakdel, en klassiker på julbordet eller som smörgåsmat. Bacon, say no more. Leverpastej – innehåller både gris och gluten. (Mums?) Jag har GIVETVIS upptäckt till min förtjusning att korv finns gjord på kalkon, kyckling, lamm eller nöt med fler eller färre tillsatser (läs på innehållsförteckningen). Men. No need for gris for me.

kalkonskinkaFör “skinka” kan man även få från kalkon. Funkar utmärkt på julbordet eller som smörgåsmat. Jag har med detta i matbok 3.Festmat. Bacon går att få från kalkon eller kyckling. De kan också innehålla tveksamma tillsatser, men om man hårdrar det, är det inte gris. Leverpastej kan göras på kalkon- och kycklinglever. Grymt gott! (No pun intended…)

Charkvaror kan man egentligen skippa helt, för att det innehåller så mycket knepiga tillsatser (nitrit tex), men det är såklart en smaksak. (Pun intended.)

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.personligen tycker jag att dessa råd är rätt vettiga. Relativt uppdaterade. Jag anser – utifrån det jag har läst och lärt mig, samt provat och utvärderat – att det inte handlar lika mycket om rött kött i övrigt; nöt, vilt och lamm. Sen är jag lite insnöad på blodgruppskost också, så jag anser ändå inte att rött kött passar alla. (Alltid är det nåt…?)

Fläsk då? Vad är problemet? Något av det mest avgörande för mig är att griskött är väldigt likt människokött (98%) i sin struktur. Det gör att våra kroppar har svårt att smälta och tillgodogöra oss näringen . Gris sägs dessutom vara histaminrikt och försurande. Jag har skrivit ner de faktorer som spelar in i mina val, som gör att jag inte äter fläsk längre. Läs gärna och skapa din egen uppfattning, vad stämmer för dig?

I juni 2016 lite handfasta tips för den som trots detta vill äta gris. Hur man hanterar “korvångesten”. Tackar allra ödmjukast…

Foto: Erik Nylander TT

Foto: Erik Nylander TT

…men vän av ordning vet att jag varken äter eller rekommenderar fläsk längre. För att det är så inflammatoriskt. Det finns ingen anledning, anser jag som önskar undvika att skapa kroniska inflammatoriska processer i kroppen. Men var och en fattar sina egna beslut.

Närbild på fläskkött.Jag ville mest belysa att när det radas upp korv, bacon, skinka och pastej så tänker jag “gris”. Inte alla sorters kött per se. Men du har fattat det här för länge sedan. Så jag avslutar nu.

Over and out.

// Kram Linda

Greetings from Greece. ♥

Ah, en tidig semestervecka. Så ljuvligt. En möjlighet att kunna skapa distans till sin livssituation och börja se saker från ett annat håll, ur ett lite annat perspektiv. Det sägs ju att det är när vi är sommarlediga som vi får tid att tänka, känna och reflektera. På gott och ont. Annars rullar vardagen på och det är lätt att det kan kännas “samma lika”… om och om igen i ekorrhjulet. Aaaandaaaas.

Regnränder på en glasruta.Sommarens semesterveckor kan vara det man längtar efter hela året. Som en förlösande ledighet efter många veckors slit i mörker, så att det gärna kan bli lite väl höga förväntningar på vädret (annars jäklar…) och så har jag också känt förr om åren. Idag är jag oändligt tacksam över att kunna jobba med något som liknar en hobby och åtminstone är ett intresse. Så en ledighet inte lika befriande nu, men absolut härlig. Förstås.

När jag fyllde 40 i våras, fick jag en gudomlig present av min fina kusin och hans lika fina fru. En resa till Grekland. I juni. Redan då kändes det förstås härligt, men overkligt (det är lurigt att tänka sig in i den värmen och lugnet i april) och ju närmare vi har kommit, desto mer har det känts i kroppen. Snart åker vi! Och jag fick mina önskningar besvarade dessutom, eftersom det faktiskt regnade när vi for. Jag längtade till de vitkalkade husen, olivlundarna, apelsinträden och det klarblåa vattnet, men tycker att det är svårt att lämna ett högsommarvackert Sverige i strålande solsken.

avgångstavlan taxfreebutikOch så förväntan. Känslan, glädjen. Redan på Arlanda. När väskan (som hemma packats, tömts, packats om igen och…) väl är incheckad och droppad. När pengarna är växlade. När man har vallats som boskap fram till säkerhetskontrollen (och pipit) och passerat – då är det SEMESTER. Ledighet. Utan krav. Bara kul. I love it. Vem gör inte det?

Jag minns vagt en intervju med Rikard Wolff när någon frågade något i stil med “när är du som lyckligast?” (med reservation för mitt taskiga minne här) och han gav svaret “när jag inte har något planerat”. En dag utan något han måste göra, det var hans definition av lycka… eller om det var frihet? Och det är så sant. Man vill såklart ha ett jobb, men just att kunna göra sig fri ifrån “måsten”. Det kan vara framtidens rikedom, det.

Stressade människor på Stockholms Central.Det är så mycket vi måste göra. Som krävs av oss i vardagen. Behov som vi ofta har skapat själva. Så sitter vi där, lite fast. Men att få checka in ett bagage och ha en orörd fri vecka framför sig i den värme som kommer att bli omkring 35 grader, det är frihet. Känslan! Att kunna sova så länge man vill. Åka vart man vill. Bada var man vill, hur man vill (“hav eller pool? hav? pool? hmm… båda”). Äta vad man vill. När man vill det.

Den friheten.

Vi hade en magisk vecka. Det är svårt att misslyckas i vackra, varma och vänliga Grekland. Men det var en kort vecka, den måste ha passerat på en par tre dagar…? Det kändes så. Och jag har inte varit i Grekland på 10 år, så det var ett kärt återseende. Vi har skrattat mycket. Och läst en hel del. Flera gånger har jag vaknat med min pocketbok i handen, oftast i en solstol och känt att jag nog verkligen har börjat slappna av i kroppen. Det kan ta sin tid, det där…

greetings from greece

Vi har tagit salta havsbad som (knappt) har svalkat i den 35-gradiga värmen. Legat vid poolen. Kylt av oss i turkost havsvatten som har sett ut som en pool, men varit på riktigt. Vi har vandrat i Samaria-ravinen, en sex timmars tripp när solen stod som högst (vi laddade med ätbart och salt, så det gick bra). Vi har strosat i Chanias underbara gränder. Vi har ätit lokala måltider på höga höjder, sett två fotbollsmatcher på en liten bar. Vi har träffat roliga människor och både ätit och druckit gott. Betraktat den vackraste av gyllene solnedgångar.

grekisk sallad strandbaren…apropå måltider så har jag konsekvent undvikit gluten och fläsk (det gör jag alltid om jag inte råkar få i mig gluten i tex sojasås). Men jag har valt en hel del Solanin under den här veckan, i form av tomat, paprika (hej greksallad) och till och med potatis. Jag har inte mått hundra av det, jag blev nog lite dåsig,  men det var ett test jag ville göra. Jag har inte ätit några mängder av tzatziki, men lite produkter av komjölk och – vips! – så fick jag några “blemmor” i ansiktet som jag sällan får numera. Intressant! Jag tror att nyckelordet är att välja, vad vill jag äta och inte? Sen känna efter i kroppen.

Jag har fått några fler idéer och uppslag för matbok 4.Picknick och resa. Det finns så mycket att göra för att spara in lite, äta det man mår bra av och till och med skapa små enkla mellisar och stora måltider. Man åker kanske inte till ett annat land för att enbart laga maten själv men om det handlar om ekonomi för att kunna komma iväg och se sig omkring i världen, så kan det vara klokt. Om man vill. Allt handlar om vilja.

fruset vattenOch tänk hur gott det är med vatten! Det var ingen överraskning att vatten är godast i hettan, även om vi lyxade till det med en varsin stor apelsinjuice var efter vår sextimmarvandring, haha! Men snäppet godare än vatten är – fruset vatten. Hittills bästa uppfinningen, jag älskar att slänga in vatten i frysen när man är vid Medelhavet. Så otroligt gott i hettan.

Det var svårt att slita sig och åka hem, det är alltid svårt att lämna ett paradis när man just har “landat”. Men all good things come to an end och jag är oändligt tacksam. Tack Daniel och Gunilla för en underbar 40-årspresent som jag kommer att minnas och ta med mig resten av livet.

Tack Gunilla för alla skratt och fina samtal, för att jag fick lära känna dig ännu mer på djupet. För alla delade förtroenden och att du ville åka med – mig.

Love you. 

// Kram Linda

Ett brev till dig.

Jag känner så starkt att det är dags att skriva till dig nu. Så att du vet och känner att jag ser och uppmärksammar dig, att du inte är bortglömd. För att skänka dig tröst. Du är inte ensam i den situation du befinner dig. Det bara känns så.

“Vem älskar dig
när jag farit till landet långt bort
och ej längre finns kvar”

vår 2015 blommorJag vet så väl hur det är, på den plats där du är nu. När det inte alls blir som man har tänkt sig och marken gungar. Ibland påtagligt. Jag vet hur det känns i mörka stunder när oron och ångesten letar sig fram, jag vill också att du ska förstå att du inte är övergiven. Det bara känns så.

“Vem ger dig mod
när du tvivlar och ej längre känner
den kraft som du har”

Blommande ljuslila och ljusrosa syréner.Jag vet hur det känns att låta tårarna rinna bakom solglasögonen, gråta i duschen, skrika in i kudden. Av besvikelse, sorg och ilska. För att ventilera, låta det komma ut. För om det stannar kvar blir det för smärtsamt inuti. Känslorna måste få komma ut, få ta sitt utrymme och lämna kroppen.

“Vem tröstar dig
då ditt inre är fyllt av en sorg
som du inte rår på”

Närbild på en violett midsommarblomster och gröna blad i bakgrunden.Jag vet hur det är att tappa tron på något bättre, något större. Att famla i blindo efter något stadigt att stå på eller hålla fast vid. Om så ett halmstrå. Jag vet så väl, jag har sett det på nära håll. Men glöm aldrig en sak, även om den är svår att förstå. Du har en mening här, betyder så mycket och du är inte ensam.

“Vem lyssnar till dig
när bruset från livet är högre
än du vill förstå”

Rosa pioner och vita prästkragar i en blomsterrabatt.Du är en fin människa. Jag är stolt över dig, för du fortsätter framåt, ett steg i taget. En dag i taget. Fastän du inte vet hur morgondagen ser ut – med hopp om att den blir allt bättre. Det är faktiskt inte alla förunnat att orka ladda om, även om jag tror att vi har det inom oss. Styrkan. Men viljan?

   “Ge din själ stilla ro
vandra vill om du tror
att du vet var din inre längtan bor”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Det är modigt att inte våga, men att göra det – ändå. Att kasta sig ut och se om repen håller. Falla fritt mot marken, som i den verkligaste av mardrömmar. Utan skyddsnät. För du vet innerst inne att rädslan bara kan övervinnas med kärlek. Att älska. Jag vet hur du kämpar med att våga – och samtidigt vilja fly.

 “Ditt hjärta blommar
känn doften av liv
Du är större än du nånsin tror”

Hjärtformat i rädislandet.Jag ser dig, hör dig och förstår dig. Förlåt för att jag har vänt bort min blick, slagit dövörat till och ibland låtsats som inget. Det har inte varit schysst, men det är för att det har gjort ont även i mig. Från och med nu finns jag här, intill dig igen. Den här resan gör vi tillsammans. Ett steg i taget. En dag i taget.

Och igen: jag är så stolt över dig. Mer än du någonsin kan förstå.

Du är större än du nånsin tror.

// Kram Linda

Åsa Jinder och Magnus Carlsson – Stilla ro och nära

Jag använde den här texten och melodin i ett inlägg för två år sedan, för att jag tycker att den är så oerhört vacker. Nu kändes det som läge för den igen.