Glutenfri kost ökar risken för diabetes?

Härom veckan fick jag en länk på mejl som ledde till en intressant artikel i Illustrerad Vetenskap, nämligen: “Glutenfri kost ökar risken för diabetes“. En stor studie från Harvard University visar på att glutenfri kost ökar risken för typ 2-diabetes, men “studien har inget svar på varför brist på gluten kan leda till diabetes”…

Hmm. Det här ju ett av mina favoritämnen. Gluten. Det är något som ligger mig varmt om hjärtat, eller snarare att avstå från det – eftersom gluten har visat sig skapa inflammationer i kroppen och just inflammatoriska processer ligger till grund för många av våra sjukdomar och obalanser idag.

Och jag vet inte heller vad detta resultat beror på, men jag kände att jag vill skriva om min åsikt och varför jag tror att det påverkar, för att jag har tänkt en hel del på just detta ämne. Faktiskt.

Nånstans (läs: rätt ofta) har jag reagerat på att när vi börjar äta glutenfritt – och det menar jag är en bra sak i grunden – byts gluten gärna ut mot socker. Jag har sett att många främst fokuserar på en enda sak. Att äta just glutenfritt. Inget fel med det, men vi måste nog tänka lite längre och bredare. För kroppen har fortfarande kämpigt med stora mängder sockerarter, det är inget nytt där. Även om vi tänker “yes, det här är glutenfritt!”

Se dig gärna omkring på det som är glutenfritt, raw food och andra bakverk till exempel. Det är recept med honung, rismalt, kokossocker, dadlar, russin, kakao, råsocker och agavesirap i mängder! För vi är så glada att ha hittat på något utan gluten. Sockerarter – alla, inte bara vitt socker – klibbar fast och håller ihop det vi vill tillaga utan gluten (som passande nog betyder just “klister”). Det förenklar för stunden.

Men det är fortfarande sockerarter. Det kommer vi inte ifrån.

Och jag tror att det här påverkar; att denna mängd socker kan leda till diabetes typ-2, att kroppen inte riktigt klarar av att hantera mängden sockerarter till slut och det tror jag att de allra flesta kan förstå. Sedan är det olika hur känsliga vi var innan, förstås. Jag må ha tvärfel här, men om du ser ett recept utan alla dessa söta komponenter, så erkänner jag gärna att jag inte är smartare än en femteklassare.

Det här gäller även “bröd” utan gluten, eftersom även rismjöl, majsmjöl och annat fint pulver blir till “socker” i blodet. Det löses snabbt upp (tänk GI) och räknas varken som fett eller kolhydrater, så det blir socker av det. Om man inte bakar själv utan köper glutenfritt bröd i butik… vänd på paketet och läs vad det innehåller. Ofta en herrans massa **** för att få det att hålla ihop. Glutenfritt, ja. Men kämpigt för kroppen.

Själv är jag försiktig i  mina recept, eftersom jag är så känslig för sockerarter. Jag har både fibrer (psylliumfröskal) och hela korn av råris eller havre i mitt brödrecept i matbok 2.Vardagsmat. Det är mycket smör i också, för att inte bara basera något på sockerarter. För (bra) fett balanserar sötsug.

Mer då? Mellanmål brukar bli frukt (sockerarter) om man inte vill vara med på jobbets “glutenfika” – där är nötter ett bra alternativ eller komplement, eller en avokado om du har blodgrupp A. Som mellis kan man äta en liten sallad med olivolja på, blodgrupp O kan rulla in örtsmör i en skiva rostfbiff… ja, det finns annat att äta än sockerarter. I alla fall.

Smoothies är poppis om man undviker bröd, gärna till frukost. Inte sällan med mängder av frukt (bär är bättre) och sötsaker, som en första skjuts ut i blodet på morgonen. Det kan vara intressant att tänka på, hur man äter själv. Hur mycket sockerarter som finns i ens måltider, vad man samlar på sig under en dag…

Jag tipsar om “raw food-bollar” i min kommande matbok 6.Balans, men är noga med att förklara att nötter/fetter kan balansera sötman. Och jag använder torkad frukt som blötläggs innan man mixar, det söta räcker för mig. (Det är ett högt GI, men de är ännu sötare om de inte blötläggs). Jag har även färsk frukt i mina recept för naturlig sötma, men även fruktos är en sockerart. Det är sött och mängden spelar roll.

Så. Med detta vill jag uppmuntra till att vi tar nya grepp. Tänker ett varv till. Och börjar om. Snart har vi koll på allt.

Vi är bara inte riktigt framme ännu.

// Kram Linda

PS. Jag tror alltså att det handlar mest om de sockerarter vi ersätter gluten med, men även att mindre intag av fibrer påverkar. Det här är bara mina tankar och synpunkter. Reflektera och fundera på din syn på saken.

Önskar du hjälp med individuell kostrådgivning? Boka tid för besök här.

Do you stuff your face? Face your stuff.

Alltså, det här kan vara en av världens (liten överdrift) mest utmanande och känslomässiga fråga. Vår eminenta lärare My uttalade den, för att få oss att tänka bredare när vi studerade Funktionsmedicin och den lyder i sin helhet:

“-Do you stuff your face or du you face your stuff?”

Sockrade geléhjärtan - godis.Jag tappade hakan när jag hörde den. Så träffsäkert. I översättning skulle man kunna formulera det som; proppar du (ätbart) i munnen för att slippa känna eller tar du hand om dina känslor?  Men egentligen handlar det nog om allt som kan döva en obehagskänsla; alkohol, smärtstillande tabletter eller nikotin… alternativt tvärtom; att svälta sig för att upprätthålla en känsla av kontroll.

Det är så jäkla lätt att distrahera sig. Jag vet det, verkligen. Jag har levt med den känslan i många år, skulle man kunna säga. Allt mindre nu, men visst fasen är det något jag känner igen. Att slippa känna om det är något som smärtar, så mycket “enklare” att äta något gott eller berusande istället. Men det är just det – istället. En sådan sak gör ingenting lättare, det dövar bara för stunden. Skapar andra signalsubstanser (hej dopamin) som kroppen kan svara på och så han man fintat bort den där sorgen, besvikelsen, skulden, skammen eller saknaden för en stund. Tills det knackar på igen. För så länge vi inte möter det, kommer det åter.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och i värsta fall måste sedan dosen börja ökas successivt för att kroppen ska reagera, döva mer. Toleransnivån ökar, om det så handlar om socker, mat, alkohol eller spel. Sex eller droger. Så sitter man där i en obekväm rävsax utan smitväg, ut – ska jag möta mina problem och hantera dem eller öka intaget av det jag dövar mig med?

Stuff my face or face my stuff…?

Tänk, att det kan anses kännas “lättare” och enklare att välja (undermedvetet eller omedvetet tänker jag, men det är ju ändå en form av val) att fastna i någon form av beroende, hellre än att möta sina rädslor. Det man är arg över, sörjer eller ångrar. Det som sitter så djupt att det kan vara svårt att andas om man släpper upp det för att känna på det. Och ändå, om man jobbar åt andra håller och kämpar med att slippa undan, så kan man behöva ta sig igenom det först – också.

Det är inte lätt att vara människa. Som han sade, herr Strindberg. “Det är synd om människorna.” Och det är inte så lätt att hantera allt vi erbjuds heller, frestelser och kickar. Många reagerar lätt på socker, som kan vara en inkörsport till allt tyngre stimulantia.

kanelbulle med pärlsocker_Men idag är konstanta fikapauser, mängder av kaffebaljor, afterworköl, godis till fredagsmys och snabbmat i drivor inga konstigheter. Det är mer en regel än ett undantag. Det är vi som inte längre vill hänga med i de svängarna som är konstiga. Trots att vi – läs: jag – känner att kroppen inte längre orkar med det livet. Att det inte känns naturligt bara för att det har blivit en “vana”.  Det som stressar inifrån, skapar problem med mage och tarm (diarré eller förstoppning eller det som benämns “IBS”) och som gör att åtminstone jag driver allt längre ifrån… my stuff.

Jag fattade att jag var tvungen att ta tag i mina saker; det som låg där och skavde. Det var inte roligt, det är det aldrig. Men jag vet idag att det var nödvändigt. Att jag har att jobba med, men att det inte är samma sak längre. Jag märker ibland när jag pratar med människor att vissa saker sitter långt inne… om jag säger att jag inte äter gluten eller dricker kaffe längre och någon svarar “Åh, det skulle jag aldrig kunna vara utan! Vad betyder det? Är det the stuff som talar…?

Jag säger inte att faktiskt det är så, bara att det är intressant.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Det finns nog många som har sin stuff i ordning. Som inte jagas av tankar och känslor, som inte äter, dricker eller gör annat för att slippa tänka och känna. Men jag tror även att många befinner sig mitt uppe i det, ju snabbare tiden går och ju fortare allt snurrar runt omkring en. Ju kortare tid det finns för att stanna upp och reflektera. Men man kan ändå tänka tanken i sin ensamhet och känna på den…

“…do I stuff my face or do I face my stuff?”

Det kan vara värt det för framtiden.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning? Här kan du boka tid för besök. Varmt välkommen!

En utmärkt och värdefull present.

Nä, jag tänkte inte skriva om mina matböcker här. Även om jag personligen tycker att de innehåller världens bästa kosthållning, som har möjlighet att hjälpa många att hitta sin balans i livet – om det så är till vardags eller fest.

matbok2.VardagsmatFör att kunna skapa en bra inre miljö (man glömmer lätt bort vikten av det, om man ens vet om det) och dämpa inflammatoriska processer, baserat på vilken blodgrupp man har. För att lugna ner kroppen och finna harmoni. Det skulle inte handla om just det den här gången. Men nu fick jag det sagt ändå.

Vad jag faktiskt vill tipsa om nu är dessutom ganska enkelt, det handlar om en present jag har fått rätt ofta de senaste åren av mina föräldrar, som jag tycker passar alla – i födelsedagspresent eller julklapp eller något däremellan. Ibland får jag det bara “ändå”. Även om vi kanske väljer olika, är det i grunden någonting vi alla behöver och kan använda oss av. Jag uppskattar det verkligen.

presentkort_2Det är: ett presentkort i livsmedelsbutik. Jag menar, mat måste vi ju äta. Dessutom flera gånger om dagen. En del tycker att mat är dyrt (allting är relativt) och ja, bra mat med fina råvaror kostar mer än färdigmat med tillsatser och sämre fetter. Det gör det möjligen lättare att unna sig bättre mat om man får pengar till det i present…?

För mig är det ren lyx att få pengar till mat på ett kort. För att det verkligen går åt – därmed inte sagt att det jag köper måste vara “dyrt”. Inte alls. Jag vill ändå hushålla och planera, men det är en perfekt present i min värld. Att själv slippa lägga pengar på mat, men äta bra. Win-win.

Hey, nu menar jag kanske inte denna present istället för smycken, blommor och resor alltid… men jag vill tipsa om att det är en bra sak att få i present. För den som har allt och gärna njuter av det goda. För den som tar ut svängarna lite extra i matlagningen, för den som alltid äter samma sak och för den som blir hungrig ibland.

presentkort_3Det kan vara en bättre present än små glasfigurer och porslinsdjur att placera i en hylla. Smidigare än kläder som har fel färg eller storlek. En bok någon redan har läst. Vad vet jag? Men jag tror att i en stor butik med matvaror finns det mycket för oss att välja på, nästan oavsett vad det är vi söker.

Det står en viss butiks namn på bilden ovan, men jag menar inte att peka ut en särskild affär. Det råkar bara vara därifrån jag har fått just dessa presentkort.

Med det vill jag helt enkelt bara tipsa om att presentkort på mat kan passa när man kör fast och fantasin tryter. För vem som helst, när som helst och var som helst. Till vardags eller inför påsk, jul eller midsommar. Om man äter mat.

Bara så.

Jag önskar dig en fin vecka.

// Kram Linda

PS. Har du fått ett presentkort på mat och vill ha hjälp med vad du ska köpa? Här kan du boka tid för en individuell kostrådgivning. Välkommen!

Alla har vi vår ryggsäck.

Det förflutna, du vet. Många är vi som har ett (osynligt?) bagage med oss, som inte alltid är behagligt eller lätt att bära. Kanske känns det som att armarna ska domna, eller som att vi är på väg att tappa balansen. Ryggsäcken. Har vi tryckt ner något i den, så att vi knäar under tyngden eller är innehållet lätt och luftigt?

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Min ryggsäck bröt nästan ryggen av mig till slut. Den var så tung, otymplig och skavde när jag gick. En dag fick den mig att tappa balansen fullständigt, jag föll på rygg och kunde inte ta mig upp igen. Blev liggandes där. Och det var skrämmande att ligga på golvet som en skalbagge med en tyngd som man inte såg egentligen… den låg ju under mig.

Så småningom förstod jag att jag var tvungen att packa ur min ryggsäck, tyngd för tyngd, för att kunna resa mig upp igen. Men det tog sin tid. Jag ville egentligen inte se eller kännas vid vad som låg i den, jag hade ju försökt springa ifrån den dessutom. Så det var högst motvilligt, den öppnades ändå upp då det var den enda vägen framåt. Där kunde jag ju inte bli liggandes?

Bagageband resväskorDet tog många år, jag tror att vissa bagage tar flera år på sig att blir lättare, att liksom hitta hem och ända fram. Fråga bara dem som blivit av med en resväska under en flygresa, även om det inte alls är samma sak egentligen. Det finns vissa likheter. Tiden är en viktig faktor. Vi kan behöva stanna upp om inte bagaget är i sin ordning… men tungt att bära ändå.

Man vet aldrig hur det blir till slut. Men det jobb jag har gjort med och för mig själv de senaste åren fram till idag, har lättat min ryggsäck väsentligt. Det känns bra idag och jag är genuint stolt över min egen insats. För ingen annan hade kunnat göra den åt mig, det var det enda jag med säkerhet visste. Jag vet också hur många som inte orkar. Som flyr, på olika sätt. Det gjorde jag också, tills jag föll och blev liggandes. Tyngden försvann ju liksom inte av det.

Sedan finns det så många som inte har så tunga bagage eller ryggsäckar, de som tycks dansa fram obehindrat i livet. Lyckliga ni. Men några av oss behöver göra “jobbet” grundligt. Idag är jag dessutom tacksam över min ryggsäck.

Kånken namnlappMen jag ska även vara lite mer specifik här. När jag var omkring 6-7 år fick jag en älskad väska att bära på ryggen av mina föräldrar. Det var en gråbeige Fjällräven Kånken. Enligt mamma, jag minns det inte själv, var jag noga med att packa min fina väska med alla mina viktiga böcker. Jag läste mycket även som barn. Älskade att gå på biblioteket.

Den där söta ryggan föll i glömska när jag blev äldre och fick nån lite tuffare (?) väska, så min Kånken hamnade först i ett förråd och sedan uppe på vinden – jag tackar både mamma och min lyckliga stjärna för att den inte slängdes. Den var i ärlighetens namn inte helt ren efter all användning och alla lekar. Hon valde ändå att behålla den. Och den har varit med mig hela vägen, men nedpackad i lådor och i förråd.  För att par år sedan fick jag upp ögonen för den igen.

KånkentvättJag kände att jag ville tvätta upp den, för att kunna använda den igen. Jag hade ju tänkt på den som en väska från barndomen, men den visade sig funka utmärkt även idag som vuxen. En bra väska är en bra väska, liksom. Och den har varit med mig under en lång tid. Den har gjort en lång resa med mig.

Det har varit en lång promenad och jag är inte framme än, men min ryggsäck har ett helt annat innehåll än för några år sedan. Jag är ännu inte klar – det blir vi väl aldrig? – men jag upplever att jag nu kan röra mig lättare och smidigare. Jag kommer upp från golvet fortare om jag faller. Det är inte alls samma sak idag.

Kånken SamariaDet firade jag i juni 2016 med att bära just den på ryggen genom ravinen Samaria på Kreta, i sex timmar. I stekhet sol fanns den där på min rygg och den vägde knappt! Det var en fin symbolik, på sitt sätt. Ett fint sätt att åter använda favoriten, på ett ställe jag aldrig kommer att glömma tack vare den magnifika naturen och det fina sällskapet.

Under de senaste månaderna, har jag noterat (och diskret fotat) hur många Kånken det finns på stan. Överallt. Det känns såklart fint att en så bra och funktionell väska inte går ur tiden. Vissa ser nyare ut, andra rejält välanvända. Kanske är många lika gamla som min, med över 30 år på nacken (läs: ryggen)?

Kånken_2

Ibland kan jag undra hur tunga andra människors ryggsäckar är, ibland tycker jag att man kan se om de liksom knäar eller lätt studsar fram… hur som helst är det intressant med bagage. Vad vi bär med oss. Och våra ryggsäckar.

Oavsett innehåll har jag min gamla fina gråbeige Kånken i original kvar. Det gör mig tacksam.

På så många olika sätt.

// Kram Linda

För tiden är nu.

För mig handlar det så mycket om känslan. Nästan uteslutande och allt mer. Jag kan mycket väl vara intellektuellt medveten om att det vore bra att intressera mig för det ena eller andra, men när det är så tråkigt att jag håller på att somna och det inte berör mig det minsta…? Svårt. Allt svårare, faktiskt.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag ställer ofta frågor till mina klienter och en av dem lyder ifall de tycker att de har ‘dålig koncentrations-förmåga?’. “Nja, inte egentligen. Främst om det är tråkigt” är det svar jag brukar få. Och jag förstår dem precis. Det är inte alltid roliga och intressanta saker livet kräver av oss att ta itu med. Vissa av dem känns motiga och tunga, men de ska lik förbenat göras.

Men det finns en rak motsats till det ointressanta. Det är när något är enkelt och går rakt in i hjärtat, omedelbart och utan att jag kan värja mig. Då finns det ju inget tvivel. Då är det givet. Lätt. Utan några som helst frågetecken. Jag har skrivit tidigare om det jag tycker berör – ända in i själen.

Det hände senast i lördags. Jag har Melodifestivalens deltävlingar på för att jag tycker det är roande, inte för att jag är så värst engagerad. Jag röstar i stort sett nästan aldrig. (Förlåt.) Jag jobbar vid datorn eller umgås gärna samtidigt, så jag ser ofta på det med ett halvt öga och lyssnar med ett halvt öra, kollar upp när jag ser vilken låt som gått “direkt till final” eller andra chansen och noterar artisten.

Jon-Henrik & AniniaMen i lördags. Det första numret och de första tonerna fick mig att sitta som klistrad. Fångad av en känsla. För orden förstod jag inte ens. Sist jag kände så i Melodifestivalen var för Loreen år 2012 (och vi vet ju alla hur det gick för henne i Baku…). Phew! Inget är klart, men jag hoppas att Jon-Henriks och Aninias vackra nummer får tävla för oss i maj.

För vi lever sannerligen i en värld full av strider. Som blir lite vackrare av det som på allvar fångar våra hjärtan – ögonblickligen. Musik behöver inte ha ord, den fångar oss på en annan universell nivå. Det visade inte minst Loreen, även om de flesta förstår engelska. Det finns inget vi behöver (miss)förstå. De röstades vidare direkt till finalen i lördags, så vi var flera som föll. Och jo, jag röstade.

Jon-Henrik, denna lugna och fina människa sade det så fint själv. Musiken ska kännas direkt i hjärtat. Han som lever och samlar kraft i naturen. Som är spirituell och talar om energier. Vi är många som uppskattar det han säger och sjunger, kanske fler som tycker att det är märkligt, men det finns definitiv utrymme för (öd)mjukhet och känsla i en hård värld. Att vara sann mot sig själv. Och så fina Aninia som kompletterade honom perfekt med sin röst, sina vackra kläder och symbolen i pannan.

hjarta-i-djup-snoTänk vad skönt det egentligen är att få navigera efter känslan i hjärtat. Det är så lätt att tro att det vi tänker är känslan; hjärnan får oss att finta bort hjärtat. För ibland är det smärtsamt att följa det som känns. Det gör att vi kan glömma bort vad vi egentligen vill. Det är lätt att gå på autopilot och göra det vi måste. Jag vet det. Verkligen.

Nu fick jag dessutom uppleva ynnesten att se denna deltävling medan jag befann mig på en plats som är en “samisk förvaltningskommun”. Där skyltar stavas både på svenska och samiska. Faktiskt inte många mil från Mittådalen, det ställe han själv kommer ifrån. Men nog om det, jag har alltid älskat den här platsen och kallat den mitt Paradis på jorden. Känslan i musiken förstärker bara min kärlek till naturen, lugnet och atmosfären. Det är fint.

“I en värld full av strider

finns en ekande kör

och hjärtat som brinner för livet,

vi går samman igen

för tiden är nu.”

I min bok finns det få eller inga textrader som passar bättre just nu, att ta med till Ukraina och Kiev. Och även om dessa två inte går vidare från den stora finalen, så är de givna och självklara vinnare för mig. Oavsett vad andra tycker och tänker, för att det känns som det gör.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det är hög tid för oss alla att förnimma det, vad just vi känner i hjärtat. Flytta fokus från tanken ner i kroppen och följa känslan. Agera utifrån kärlek. När vi är vänliga mot varandra och behandlar andra som vi själva vill bli behandlade, så kan vi skapa bra energi. Tillsammans.

Och den tiden är nu. 

// Kram Linda

Givande helg om sockerberoende.

Ja, jisses. Vilken utbildningshelg, även om det var förra helgen. (Man ska ju hinna skriva ett inlägg också och det här är så viktigt att det var skönt att låta det sjunka in…) Två dagars komprimerad klokskap från Bitten Jonsson, som är addictionsspecialist. Och tänk vad det har hänt saker under åren, bara sedan jag var liten. Nu är det sockerarter överallt.

godisFast det visste jag förstås redan innan utbildningen. Jag är väldigt tacksam över att det fanns så pass “lite” socker och sötningsmedel när jag var barn.  Undertecknad har i perioder balanserat farligt nära gränsen för sockerberoende, men jag undrar om jag är där…? Det handlar inte om undanflykt här nu, jag är bara lite osäker på kriterierna. Men jag har definitivt ett skadligt bruk. Inget snack om den saken.

Fast alla har inte det. Precis som att alla inte får samma sort sjukdomar, det är högst individuellt vad vi har för känslighet. Det finns de som inte påverkas alls, de som kan ta en eller två bitar godis eller något annat och sedan känna sig nöjd (yeah, right) eller ta ett äpple istället – de kallas för “normies”. De normala. Det sägs att de finns. 😉 Personligen har jag brottats med en sorts överkonsumtion hela mitt liv, skulle jag tro. Det behöver nämligen inte vara så tydligt. Men jo, måttfullhet blir mer och mer min sak, det har bara inte varit naturligt så här långt.

Fyra glas med rosévin i en skål.Jag har alkoholism i släkten, det kan absolut påverka känsligheten för socker i det här läget. Att jag har en lägre motståndskraft för de signalsubstanser (hej dopamin, till exempel) som drar igång i mig vid sockerintag och gör att jag blir “radiostyrd”… det är nog farligt nära ett beroende, ser jag nu när jag skriver om det. Oavsett så är jag numera väldigt medveten om det, vilket troligen är min räddning. Det är också den insikten som har lett mig hit, till mitt jobb och min plats idag.

Hur som helst, det var en omvälvande helg med många saker jag har hört och visste redan innan. Men också rejäla ögonöppnare och en ännu större förståelse för att socker kan kallas för en “drog”. För vissa av oss, åtminstone.

Och här kommer något riktigt obekvämt. Jag vet rätt många (flera i alla fall) som säger “Jag har inget problem med socker…” men vissa dricker väldigt mycket alkohol, och ofta. Öl efter öl efter öl. Alkohol är ju flytande socker. Eller vin. Eller energidrycker. Jag ser många träna hårt och ofta, liksom lite i överkant. (Och jag menar inte dig här, Jas, om du tror det. Cross my heart. 😉 ) Andra spelar dataspel eller går på casino. Somliga blir beroende av sex. Så där att det inte är “normala” (vad det nu är) mängder. Men det kan även leda till missbruk av diverse tyngre droger,  faktiskt. Socker är som en inkörsport.

Enligt de som vet, är detta samma form av beroende. Även om vissa substanser och ämnen räknas som “lättare ” än andra. De är inte alltid det.

Slå inte ihjäl budbäraren här, jag vill bara förmedla vad jag har lärt mig. Och varit uppe i själv – radiostyrd och signalsubstansorienterad. Inga konstigheter, mat och dryck är ju en av våra utmaningar i den här livstiden Många äter och dricker ihjäl sig, det är inget nytt. I vår tid handlar det inte så ofta om svält som det gjorde förr i tiden, vi är exponerade för för mycket av allt, skulle man kunna säga. (Men det är mina ord.)

Och ofta är det den beroende som inser detta sist av alla.

kanelbulle med pärlsocker_Enligt Bitten Jonsson startar alla beroenden i hjärnan – med en och samma sak: SOCKER. Det är det första som “kidnappar” våra hjärnor; flera av deltagarna på kurshelgen mindes faktiskt sin “jungfrufix” – det tillfälle då de först kände sockrets rus. Några berättade att de fortfarande kunde få en speciell känsla av att tänka på en viss sorts godis de fick som barn! Jag minns inte min första fix, men jag vet att jag som barn ofta gick omkring och sög på en sockerbit. Jag fick förstås inte göra det, men gjorde det ändå.

Jag har själv i vuxen ålder sett ett 6-årigt barn låsa in sig på toaletten (!) med en ask russin. Barnet i det här fallet hade en missbrukande förälder.

Torkad frukt, inga konstigheter kanske? Men trots allt har russin GI-värde runt 90+ (listorna säger lite olika) och det går snabbt ut i blodet. Och kanske blir man arg eller irriterad som förälder. Varför detta trams? Men det hjälper liksom inte, det är på blodigt allvar för suget är så starkt (tänk alkohol eller socker), att barnet tar det som finns till hands och gömmer sig. Big warning.

hjärta av vinbärDet är viktigt att tänka på här, anser jag. För det ÄR ett problem, åtminstone enligt de föräldrar som fyllde upp lokalen. Alla tampas med liknande saker. Barn som vägrar äta vissa saker men kan äta hur mycket socker som helst. Såklart, vi är gjorda för att ha en försmak för att äta kolhydrater – men förr i världen var det bär och rötter där det gick att få tag i, för att få energi. Idag går vi in i butiker fyllda från golv till tak med rent socker eller ännu värre – sötningsmedel. Konstgjort och knepigt.

Dessutom handlar det ju inte bara om “godis”, vilket kan vara det första vi tänker å när vi hör ordet socker. Det gäller sockerarter, så det handlar även om läsk. Saft. Om mjölmat såsom pizza, knäckebröd, mjuka mackor, pajer, pannkakor, bakverk, tårtor och kakor – även om de är glutenfria. Mjöl är socker. Annat som ligger i gränszonen för sockerkänsliga, är frukt och inte minst torkad frukt. Det blir en hel del när man tänker till.

Vad gör man då med ett barn som har problem med socker? Enligt Bitten, ska man som förälder – om man har problem med socker själv – börja just där. Söka hjälp för att komma underfund med sitt eget beteende, först efter det kan man hjälpa sina barn. Ni vet på flygplanet, instruktionen att man ska sätta på sig sin egen syrgasmask först för att sedan hjälpa barnen… det gäller även här.

Lätt för mig att säga, va? Som inte har barn. Men även om jag inte har erfarenhet av föräldraskap, så var jag det där barnet med ett komplicerat förhållande till sött.

En levande eld som brinner.Något jag på allvar BRINNER FÖR (skriker lite här) är det faktum att barnet kan påverkas av det mamman äter under graviditeten.  Det är så oerhört viktigt, inte minst för att många resonerar att “jag ska ändå bli tjock så jag kan äta vad som helst” under de kommande nio månaderna. Jag menar inte att döma någon, det som är gjort är gjort och alla väljer sin väg, utan främst påtala att forskning har visat att “Du är vad din mamma åt”. Visst är det fantastiskt? Vi kan alltså påverka barnen redan i fosterstadiet, genom att göra extra genomtänkta matval! I love it.

Dock, berättar medvetna mammor för mig, att även om de har ätit exemplariskt under graviditeten så blir ungarna ändå sockerråttor när de kommer upp i ålder. Det må så vara, vi lever med den problematiken idag – men “tänk vilken tur att du då åt så genomtänkt under graviditeten, vilken bra start för barnet!” brukar jag svara då. Allt vi gör till det bättre, spelar ju roll.

jag äter inte bakelseMin vän Tiina gav inte sina barn saft eller glass förrän de var ett par år gamla och själva förstod att det ens fanns – så otroligt imponerande! Det är ju ofta vuxna som vill att de små barnen ska “få unna sig”. (Gissa vad dessa vuxna har för förhållande till socker…?) Barnen har ingen aning om vad de missar. Och det är absolut inte barnmisshandel att undanhålla dem socker när de är så små, anser jag. Aldrig i livet. Min vän Louise var på ett barnkalas där hennes ettårige son höll på att få tårta serverad, när en jämnårig liten flicka blev matad av sin mamma. Louise fick många konstiga blickar och var nog “udda” när hon förmedlade att han inte åt tårta. Som om det var det märkliga i sammanhanget.

Så. Det är hög tid att vi skapar nya tankar och utför nya handlingar. Tänker lite längre och kanske tar tag i vårt eget förhållande till socker. Hur rolig är fredagskvällen utan ett glas vin eller öl, egentligen…? Om du ska vara helt ärlig? Här kan du göra ett test för att se om du ligger i riskzonen…

Kanske helt naturlig. Är du en “normie”? Grattis till dig.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Vi andra får ta en dag i taget. Förhålla oss till det beroende, eller skadliga bruk, som vi har. Det är nog det bästa sättet. Att vara medveten om sin “svaghet” (men det är inte att vara svag att vara medveten, anser jag) och varje dag börja om. Och förstå att vi är många som sitter i samma båt. Det om något lärde jag mig av kurshelgen. Ingen är ensam.

Det bara känns så ibland.

// Kram Linda

Jag har inte kompetens att hjälpa sockerberoende, men om du känner att du har läget under kontroll och vill ha hjälp med att skapa en individuell kostplan eller göra en hälsoundersökning, kan jag stå till tjänst. Här bokar du tid. Varmt välkommen!

Rubriker om kost som flimrar förbi…

Det har väl sällan varit ett sånt skrivande och pratande om kost som det är idag? Jag kan då inte minnas att det varit mer under mina fyrtio år i gamet. Och sen är ju undertecknad med och rör om i grytan, dessutom, eftersom jag utifrån min egen resa har djupdykt ner på cellnivå och funnit så mycket intressant…

Solig vinterdag, med vit snö och blå himmel.Därför blir det också extra spännande när rubriker flimrar förbi i full fart, håller jag med dem? Tycker jag tvärtom? Det är bra att fundera, stå för sin egen åsikt – även om det i många fall är optimalt att kunna ändra sig. Det gör inget om man är flexibel, det är värre att “vända kappan efter vinden” eller lita blint på någon som säger sig veta allt. För det gör ingen.

Det gäller att ta in information från olika håll och skapa sin egen uppfattning och sanning. Oavsett vad andra säger, tycker och tänker. Anser jag.

Vi börjar med en rubrik som flimrade förbi nu 7:e februari; “Gift i var tredje gojibärspåse” och här blir jag lite full i skratt. Inte för att det är en rolig rubrik – tvärtom, bekämpningsmedel är vedervärdiga att få i kroppen – utan för att jag räknar lite annorlunda… häng med här, nu:

gojibärGojibär =  (engelska: wolfberry, goji berry eller goji) = bocktörne, vilket i sin tur en art i familjen potatisväxter (så är även potatis, tomat, aubergine, physalis, paprika mm) som innehåller solanin, vilket sägs vara “väldigt giftig för både människor och djur, även i små doser. En dos på 24-48 milligram kan vara dödligt för en vuxen människa, men som regel behövs en betydligt större dos: 400 mg“.

Visst krävs det större doser för att , men för att påverka oss och skapa smärta i leder…? Jag har tidigare skrivit om potatisväxter här (med länkar till forskning) och märker att oerhört många som är trötta och har värk äter dessa råvaror nästan – dagligen. Det ser jag iallafall hos mina klienter. Varför? För att det är vedertaget att tomat, potatis och paprika är – “bra”. Är det…?

Nyplockade och skördade svarta vinbär.Med detta som underlag anser jag personligen att det är “gift” i varje påse gojibär. Det är därför jag blir full i skratt. Gojibär är inget jag rekommenderar, det är inte värt inflammationer eller värk i leder. C-vitamin och lykopen kan man få i sig från andra bättre livsmedel (tex grönkål, svarta vinbär och aprikoser). Det är min syn på saken.

Sen då? 15:e februari kommer en spännande rubrik som nästan varit mer förr:

Ny studie: mycket mjölk förkortar livet enligt ny forskning vid Uppsala Universitet. Gör det? Tänk, vissa studier köper så många blint rakt av (hej ett glas vin om dagen gör din friskare eller tre koppar kaffe om dagen gör dig friskare) och kommer det rubriker om forskning på mjölk så vänder det – förstås – tvärt. Stå över mjölk?! Aldrig i livet.

“- Våra nya forskningsresultat stärker hypotesen att en hög konsumtion av mjölk ökar risken för förtida död genom att orsaka en för kroppen skadlig kronisk låggradig inflammation, i synnerhet hos kvinnor, säger professor Karl Michaëlsson vid Uppsala kliniska forskningscentrum, till tidningen.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Gissa om jag ser mycket inflammationer i mitt jobb? För mig är det givet. Att komjölk är inte för oss människor, våra kroppar klarar tydligen inte av det. Men jag gissar lika mycket på kasein (protein) som laktos/galaktos (socker), då proteiner i större utsträckning kan skapa allergier/intoleranser.

I dagens läge, när det har kommit forskning som visar på att mjölk inte stärker skelettet (2014) och så många sjukdomar kommer ur inflammatoriska processer (i många diagnoser står det att det är en inflammation i grunden) är det superduperviktigt för mig att det jag äter är så antiinflammatoriskt som möjligt – även om det inflammatoriska smakar gott.

Men på sätt och vis har jag förstått att jag har det i mig, vilket kanske är aningen ovanligt, att jag kan välja bort råvaror och livsmedel som är skadliga för kroppens organ, även om jag tycker att det smakar gott. Om jag vill. För mig smakar mjölk numera bara unket och “inflammation”. I min värld är det  inflammatoriskt även om någon säger “men jag bara tar lite i kaffet, jag dricker aldrig mjölk”… och vill att det inte ska spela någon roll. Men det gör det.

Vackra kor på svenskt grönbete.Komjölk är fantastiskt för att kalvar ska få starka hormoner och proteiner, så att de snart kan resa sig upp och stå på sina ben. Det är en speciell sammansättning för just dem, men vi har kommit på att komjölk är en bra idé att dricka, i takt med att vi blir allt mer inflammerade… hmm?

Kom ihåg att effekterna kan ta flera år att visa sig, om man inte som vissa är allergiska mot kasein/mjölkprotein. Då kan det gå undan. Så även den som “har druckit mjölk i alla år och aldrig haft problem” kan ha diffus värk i leder, smärta i kroppen, lida av utmattning eller ständigt återkommande huvudvärk

Men, det här är min övertygelse. Du minns säkert vad jag skrev inledningsvis, det finns ingen som vet allt. Även om den personen säger sig veta. Luften är fri och vi har alla yttrandefrihet. Det är väl ändå rätt fantastiskt?

hjarta-i-djup-snoDock står mitt råd kvar; välj att skapa din egen uppfattning. Det som landar bäst i dig. Jag håller fast vid mina övertygelser och gör mitt yttersta för att minimera inflammationer. På de sätt jag kan.

Det är mitt mantra.

// Kram Linda

Önskar du hjälp med kostråd? Här kan du boka tid för individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning. Varmt välkommen.

Vill du som bor ute i landet ha min hjälp…?

Oj oj. Missförstå mig rätt här. Jag ser mig definitivt inte som någon guru eller något orakel. Men jag får en hel del mejl från personer som önskar hjälp – och inte bor i Stockholm med omnejd. Som inte har samma möjlighet att resa till mig för ett möte. Och i ärlighetens namn är ju Stockholm vår fina hufvudstad, men det är också “bara” en prick på kartan över vårt avlånga, vackra land…

yuppienalleNåväl. Ibland behöver man pepp. När man har kört fast eller av vägen kan man behöva någon som knuffar igång bilen eller är kartläsare (…dålig liknelse, jag vet) och eftersom det nu är flera som har frågat i mejl, har jag återigen aktiverat min telefon-konsultation” – 30 eller 60 minuter.

Tiden bokas här: som vanligt via bokadirekt (tjänst nr 18 eller 19), sedan ringer du upp mig på avtalad tid. Jag önskar summan för samtalet på BG 810-4937 två dagar innan; samtalet sker endast när jag har fått in summan på kontot. (Jag har försökt olika metoder och att få betalt i förväg fungerar bäst.)

Så, vad pratar vi om? Jag kan hjälpa dig med att ge min syn på saken, hur jag ser på hälsa, utifrån det jag har lärt mig av min egen resa och ge råd. Ibland vet man en hel del själv, men behöver pepp och styrning. Vi skapar en plan utifrån var du befinner dig i din process, optimalt är om du känner till din blodgrupp (eller kan ta reda på den före samtalet). Då kan jag ge dig mer specifika förslag.

läkande kostDock ger jag inga råd om kosttillskott här. Eftersom jag (av naturliga skäl) inte kan mäta din näringsstatus i en hälsoundersökning, undviker jag att gissa vad du eventuellt behöver, däremot kan jag ge kostråd (primärt) baserade på din blodgrupp, samt förslag på förändringar (förbättringar) i din livsstil – kanske är det sådant du inte har tänkt på… eller redan har funderat kring, men inte riktigt vet hur du ska ta dig an det.

Se det som ett coachande samtal. Jag vill ge dig verktyg för att kunna hjälpa dig själv. För även om det låter klyschigt är det precis så det fungerar – hur mycket jag än skulle försöka, kan jag inte göra jobbet åt dig. Men jag kan svara på frågor och funderingar, samt ge råd och tips. (Så att vi är överens där.)

enkät kostvanor_För enkelhetens skull, om du har en dator eller smarttelefon, kan du i förväg svara på frågor i en kostenkät via denna länk: enkät om kostvanor . Den är bra att ha som grund för vårt samtal (om du gör den i god tid före samtalet), då den ger en lite större bild av vem du är. Ge gärna kostenkäten 20-30 minuter och svara så ärligt och utförligt du kan. Tyvärr kan du inte gå tillbaka i frågorna, men du kan börja om helt ifall du önskar. Vi samtalar sedan kring dina svar och jag kan ge råd för blodgruppen.

Kom ihåg att det finns massor att göra för att förbättra sin hälsa! På många av sidorna på denna hemsida ger jag tips och råd; jag fokuserar gärna på en allt renare och lugnare livsstil i en stressig och intensiv värld. Men för individuella råd, kan vi ses för en kostrådgivning eller – höras över telefon.

matbok2.VardagsmatSom komplement finns ju mina matböcker, som jag skrev utifrån min nya kunskap om kost – och för att jag inte hittade några när jag själv sökte!
Det är förslag på mat utan gluten, mejeriprodukter från ko, fläskkött, raffinerat socker, Solanin med mera. De ska bli sex stycken, men de fyra som är färdiga i nuläget har dessa olika inriktningar;

1.Grunderna – just “grunderna” i läkande kost; om proteiner, fetter, kolhydrater, varför det är bra och avlastande med blötläggning av nötter/frön, säd o.s.v
2.Vardagsmat – för dig som önskar tips och idéer kring vardagens måltider
3. Festmat – förslag och inspiration kring helgmat och lite festligare inramning
4.Picknick & resa – för dig som söker råd kring hur man kan göra när man vill ta med sig mat, för att veta vilken näring man får i sig…

Jag vill gärna bidra för att hjälpa människor att må bättre. Så – är du redo och villig till en förändring, motiverad att göra den förändringen? Boka gärna ett möte eller samtal, du är varmt välkommen!

// Kram Linda

PS. Kom ihåg att 30 minuter går jättefort. För att hinna få svar på frågor eller tips kring kosten, var gärna väl förberedd. 🙂

Skörheten och ärligheten.

Det är mycket nu. Turbulent och kaosartat runt omkring oss på olika håll i världen, ibland känns det bara för mycket. Galenskaper. Men det finns en motverkande kraft mitt i det som gör mig knäsvag. På ett positivt sätt. Jag är så fascinerad av det raka och ärliga. Skörhet och utsatthet.

gatans körHar du sett “Gatans kör” i SVT? Tenoren Rickard Söderberg får i uppdrag att bilda en kör av samhällets utstötta; (fd) hemlösa och missbrukare… jag älskar sådant. Verklighet och substans. Berättelser ur livet. Tuffa erfarenheter och livsvisdom. Fina och varma människor som inte har (haft) så mycket, men de vill vara med och sjunga. Några har sjungit förr, andra har knappt vågat ta ton. Men nu vill de vara med och går helhjärtat in i det. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

De berättar öppenhjärtigt om sina liv inför kameran. Ler lite, ser skamsna ut ibland men det glittrar oftast i deras ögon. De får en mening, en röst och en plats. Jag njuter av den här sortens program, hellre än sci-fi och hittepå. Ser hellre när de hemlösa som har födelsedag blir firade med värme, sång och tårta – de som inte är vana att bli firade alls. Det berör mig långt mer än action och specialeffekter.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Det kan kännas lättare att titta bort. För att det kan göra ont, väcka känslor i oss och riva upp egna och gamla sår. Det som är lättare än att känna är att fly, tro mig jag vet. Byta kanal. Sysselsätta sig med annat. För det här är tunga grejer. Men det gör ändå inte att verkligheten försvinner.

När jag ville tillfriskna från mitt “gamla (sjuka) liv” tog jag beslutet att vara så ärlig jag kunde. Våga. Sluta ljuga för mig själv, eftersom det tidigare hade varit en enklare väg ut för att slippa blottas… men jag kom fram till att det skadade mig på så många plan och nivåer. Och att bli mer ärlig har gett mig så mycket gott i livet. Det är läskigt men läkande. Det är att vara modig att göra det man inte vågar. Jag uppskattar människor som är genuina och berättar sin sanning.

skörhetenSåg du dokumentären “Skörheten när den gick på tv nyligen? Ahang Bashi som själv regisserar, vann en Guldbagge (!) som Bästa nykomling för den nu i februari. Här kan man tala om mod. Ärlighet. Styrka. Hon lider av panikångest och depression, inför kameran skildras hennes känslor. Jag ryser över det faktum att hon vågar visa sig så skör. Och så stark.

Den här borde alla se. (I nuläget kan den ses i ett halvår till.) Kanske kan fler förstå att världen inte alltid är så enkel, att många har det svårt i sina liv, vad vi än har upplevt och har med oss. Att vi inte är ensamma. Att filter, fejk och fusk mest gör att verkligheten glider allt längre bort. Jag tror att vi människor är i stort behov av substans. Kött och blod. Känslor. Sammanhang.

charlotte perrelli melloOch så Charlotte Perrelli. Starka kvinna. Hon som ställer sig i Mello på bästa sändningstid och blottar sin hals, sjunger “Mitt liv” om hur utsatt hon blir av dem som anser sig ha rätt att kritisera hur hon ser ut och vad hon gör. Jag blir illa berörd över hur de agerar. Dessutom gärna anonymt. (Foto: Sven Lindwall)

Slut ögonen en sekund och fundera över hur den människa mår som anser sig ha rätt att spy galla över en artist som gör och framför musik. Jag mår illa. Vad har det med henne som person att göra? Ingenting. Det är en sak om man vill tycka och tänka inuti sitt huvud. Allt behöver inte uttalas – och särskilt inte skickas i brev till personen det handlar om. Fundera på hur mottagaren känner då.

Ibland önskar jag att varenda sorgsen människa som beter sig illa skulle kunna få terapi, tröst och samtal kostnadsfritt (lika ofta önskar jag att de verkligen ville bekosta det själva), så kanske vår värld blir lite snällare. Varmare. Mer kärleksfull.

rosalila blomsterFina Charlotte. Tänk vilket mod och den styrka som krävs för att ställa sig så naken framför så många av sina belackare. Om det så är för att sälja in en ny skiva, så är det modigt. Jag hoppas så att det är flera som får sig en tankeställare. Även om hon nu kom sist i sin deltävling. Hon står rakryggad för sin sak. Ibland trillar polletten ner i efterhand.

(Och apropå det tycker jag att programledartrion i Mello gjorde det bra, att Ace Wilder var bäst, men att “Änglahund (Hound From Hell)” borde ha vunnit allt.)

Jag vill hoppas och tro på en bättre och varmare värld (jo då, jag tvivlar rätt ofta), men det börjar med – oss. Var och en av oss. Vi får inte ge upp när det är kallt. Du minns väl Gandhis ord om att själv vara förändringen vi vill se i världen…?

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Vill vi sprida kallt hat eller varm kärlek?

Jag tror på att våga stå på sig. Vara precis den man innerst inne är. Även om man är lite skör. Man är samtidigt stark. Det är inte farligt, det kan föra oss närmare varandra. För ärlighet varar allra längst. Det visar sig gång på gång. På gång.

Jag tror också på att våga vara snäll.

Kram Linda

Vill du jobba med oss (i Märsta)…?

Yes, min mamma har en jättefin (tycker vi) yogastudio på 120 m² i Märsta, fem minuters promenad från Märsta station. I den har vi hållit MediYoga sedan 2008, efter våra utbildningar till Lärare och Terapeuter på MediYoga Institutet – och vi tycker verkligen om det. Fortfarande.

Två lila blommor i närbild, med gröna blad i bakgrunden.Men. Nu när min mamma Catarina ska minska ner sin arbetstid för att ”gå i passion”, strukturerar vi om lite grann och önskar nå en eller ett par terapeuter, yogalärare eller liknande som vill hyra in sig hos oss. På så sätt kan vi fortsätta, men på ett lite annat sätt än i nuläget.

Från och med sensommar/höst (- omkring augusti 2017 – önskar vi nämligen jobba i lokalen en varsin dag i veckan (tex må/ti) och hyra ut resterande dagar (tex on/to/fre), även helger är aktuella för utbildningar och kurser. Vi tänker oss 2500 kr/månad vid hyra en fast dag i veckan.

Vår fina yogastudio är väl uppbyggd och inarbetad, vi håller i nuläget 5 klasser MediYoga i veckan med plats för 15 deltagare (16 med en extramatta som går att lägga in) i två rum som blir till ett. Vi har även hållit kostkurs i lokalerna, det går att flytta undan mattorna för lite större golvyta och stolar finnes.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdVi tycker mycket om de lugna och fina rum där vi yogar på mjuka vita lammullsmattor, använder mjuka sittkuddar med boveteskal i, små träpallar finns att tillgå för dem som har ont i knäna, vi har en psoaskudde och det finns ett antal stolar för våra deltagare att använda sig av… möjligheterna är flera och var och en brukar hitta sin lösning.

De/den som hyr in sig kan hålla MediYoga eller andra yogaformer, eller helt andra metoder eller övningar som ändå kan passa in hos oss. Men i första hand är det aktuellt att få ihop sina deltagare på egen hand.

dalgatan vita rummetUtöver yogarummen finns även ett mindre avskilt rum för massage eller andra former av kroppsbehandling, alternativt för samtal; skrivbord och stolar finns på plats. Jag trivs som tusan även i det rummet, där jag tar emot mina klienter vid hälsosamtal och undersökningar. Min mamma har massagekunder i princip dagligen.

Är du eller någon du känner intresserad att hyra in er…? Tipsa gärna vidare, det vore kul om vi blir fler som kan dela utrymmet och lära av varandra!

Kontakta oss gärna för ett inledande samtal: genom mitt kontaktformulär, via en kommentar på Facebook eller Catarinas företag Saturnus friskvård.

Varmt välkomna!

// Kram Linda