En vänlig grönska.

…nej vet du, jag tycker inte att vi ska prata så mycket om att det vänder snart, att vi går mot mörkare tider igen. (Men jag kunde inte hålla mig.) Mitt i de varmaste och vackraste av sommardagar när solen knappt ens går ner, är det alltid “någon” som ska påpeka att det snart är advent igen, men nej… nu njuter vi av allt det sagolika istället. Så länge det finns framför oss.

Det somriga, det gröna, det vackra runt omkring oss i dessa tider, det… vänliga.

“En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.”

För där jag befinner mig, är det precis vad jag upplever. En vänlig grönska. Som om det inte vore gott nog ändå. Det är så lugnt och galet vackert med skog, berg, sjöar och åkrar att jag knappt finner orden. Och ändå tjatar jag vidare om det varenda gång jag är här/där, jag vet. För att det är som Paradiset på jorden. För mig.

Det är vyerna och allt det vackra som knockar mig, men även den varma vänligheten har en stor påverkan. Att det är så stilla. Ingen trängsel, ingen stress, inga knuffar eller hårda ord. Inte som tunnelbanan i Stockholm, direkt. Även om det kanske inte delas ut så hårda ord heller, inte till mig i alla fall. Knuffar, stress och högt tempo finns där – men det är jag 50 långa mil ifrån. Tack för det.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Jag gillar verkligen Stockholm. Jag är född i utkanten, har bott i mitt i smeten och rört mig i länets alla delar genom jobb. Jag hittar bra, tar mig fram i kollektivtrafiken och kör gärna i innerstan – men njuter av att få lämna det också. City chick och lantlolla. Det är skönt att vara anpassningsbar och flexibel. Men inget slår känslan av att sitta på min lilla altan i morgonsolen med en kopp te i handen och se ut över skogen, sjön och bergen. Inget.

Att lyssna till fågelsången, höra vindens sus i träden. Stillheten. Vänligheten. Där kan man en klar vinternatt se stjärnhimlen, för att det inte ens finns gatlyktor som stör… men på sommaren går ju solen knappt ner. Det skymmer bara en stund. Jag trivs så bra att det är jobbigt att lämna varje gång, men jag njuter av att få vara  i det. Till fullo.

“Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.”

Vad jag uppskattar så djupt och mycket jag kan, är just att få vara i det. En stund på jorden. Att få njuta, vila, ladda batterier och finna styrka. Stressa av. Sova. En plats för eftertänksamhet och ro. Mitt Lindaro. En så viktig del av mig.

När jag än får vara i det, känns det som att jag får syre igen. Som att det blir lugnt inuti. Det är ju SÅ jag vill känna, om inte alltid så ibland. För även den här platsen skulle kunna bli “vardag” och det vill jag inte. Jag vill inte tappa taget om alla de fina detaljer som gör det till en av mina favoritplatser på jorden.

Melodin bara kommer i huvudet på mig när det är tyst och stilla, då är det ju Cornelis som sjunger. Men han är lite svårare att finna, så jag väljer Susanne Alfvengrens version. Vacker, med samma innebörd. En stund på jorden.

Att få andas lugnt och stilla i det vackra och vänliga. Uppskatta det. Fylla på med ny och ren energi. Det blir nog inte vackrare än så. För mig.

Men nu ska jag leta efter en fyrklöver. Med över tusen kvadratmeter gräsmatta borde det ju åtminstone finnas en…? 

// Kram Linda

Att uppskatta det som fungerar.

Jag tänker att jag ska bli ännu bättre på att uppskatta när saker och ting är bra, när det faktiskt funkar. Det där som man kanske inte direkt tänker på. Som när tågen går i tid (jodå, det händer!), frånvaron av ett blödande skavsår eller som när man slipper ett iskallt hällregn. (…sommarens värme och vackra väder hittills har väl varit snudd på overklig?) Sånt kan vara lätt att ta lite för givet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Du vet, det kan vara allt ifrån småsaker till de stora omvälvande sakerna. Jag vill – för jag tror att det ofta är ett val – vara så uppskattande jag kan. Det är när det är ”som det ska vara” som det är lättast att tappa det, tror jag. Ödmjukheten. Tacksamheten. Vördnaden.

Och man kan uppskatta det mesta. Förra veckan var jag med en vän i Göteborg i ett par härliga dagar och hade galet kul, vi gick på en i mitt tycke suverän Foo Fighters-konsert (ja, den här texten kan möjligen vara lite färgad av det) och var – lediga! Ljuvligt. Jag passade på att njuta fullt ut när vi “gjorde stan”; av sällskapet, solen, staden, maten, människorna, skratten, butikerna, upptågen, promenaderna och – musiken. Helheten. Upplevelsen. #balans på den.

Du vet, det är ju inte lika kul den dag man råkar tappa sin relativt nya smartphone rakt i backen och den där lilla sprickan i glaset sprider sig så att det ser ut som ett fint spindelnät, inklusive vassa glasflisor att få in i fingret… det hände mig för ett par veckor sedan – och ÄR ett i-landsproblem, ja – men det känns viktigt att uppskatta när det inte är så, även om det kan kännas lite i överkant för andra kanske. (Foten i kläm? Jajamensan!)

rosalila blomsterJag vet många som har mycket. ”Allt” i andras ögon, ändå klagar de. Gnäller. Visar missnöje. Vad som är värdefullt i någons liv, är ibland futtigt i någon annans. Men som bekant är det ju också vanskligt att gapa över mycket, med risk för att mista hela stycket… och man ser ju inte andras sorger på utsidan, vad de själva anser sig sakna.

Vad vi än har, om vi så känner oss förfördelade, så är det förmodligen bra nog ändå. Good enough. Det är viktigt att påminna sig om. För vi lever i en privilegierad del av världen. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån, hur vi än vänder och vrider på det. Ändå glömmer man det på en sekund om telefonen får en spindelnätskärm och tröttheten infinner sig som en smäll i ansiktet. Jag vet. Men det är ju trots allt “bara” en telefon.

Att till exempel få ont i en kroppsdel är ju något man reagerar på och undrar ”vad nu…?” och stundtals går det inte att tänka på annat än värken. Vissa lever med ständig smärta på grund av olyckor eller sjukdomar. Ont i organ och / eller vävnad. Men att uppskatta en kropp utan smärta är inte alltid lika lätt, tror jag. Den tas lätt för given. Den bara ska funka. Känner man inget så är det inget. Och man kan alltid vara lite smalare, lite smidigare och lite mer tränad. Eller?

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Det gäller att uppskatta sådant, tänker jag. Som när bilen inte behöver repareras, när nycklarna varken är förlagda, inlåsta eller borttappade, när det inte regnar in eller man inte har försovit sig. Att då kunna uppskatta läget som de är. När allt är lugnt. Även om maten inte blev supergod, så brändes den iallafall inte vid. Alternativt att hinna bli klar till en deadline och uppskatta det, utan att direkt stressa vidare till nästa sak på listan.

Eller som när det är på allvar och man kommer ur en tuff period, något som har varit tungt en tid. Kanske en livskris där man har varit så bruten att det blir som att lära sig gå igen, lite som Bambi på hal is, eller så milt att man bara borstar av sig dammet och fortsätter framåt. Men lättnaden då, att kunna stanna upp och vara tacksam över den, inte ta den för givet. Jag tror att det är viktigt.

Och lite apropå det… här är – i mitt tycke – en fantastisk text på temat, av en grupp som jag… nyligen har sett. Ur en av mina gamla favoriter “Walk“:

“I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough”

Bara det att kunna vara öppen och acceptera en process, även om det är svårt och jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget. Rätt vad det är kan det vara enkelt både att gå och springa igen. Ännu lättare blir det om vi uppskattar framstegen, inte anser att vi borde ha sprungit ett Maraton för länge sedan. Tacka och vörda kroppen, själen och sinnet. Det kan göra underverk.

( …som en liten bonus och för att jag fortfarande är helt hög på upplevelsen av konserten förra veckan, så får du (som vill) här även videon till texten ovan – en hommage till den fantastiska filmen “Falling down” – där hela bandet är med och agerar även i videon. Jag är förtjust i Dave Grohl, musiken och humorn. Så är det med det. 😉 )

Men bara det att kunna sakta in och reflektera: jag mår bra, jag är här. Även när allt är på topp. Det behöver inte finnas en millimeterplanering (note to self). Vi kan ta det lite mer på volley. Njuta av det som bara är bra. Av kroppen, även när den inte gör ont. Av att bussen kommer i tid. Sådana saker.

Jag andas och tar in livet lite som det kommer, det kan vara just så enkelt. Just nu, just här. I denna sekund.

Life is good. Good enough, i alla fall.

// Kram Linda

Tio tusen (10.000) steg om dagen…?

Det är lustigt ändå hur saker faller på plats plötsligt. Som att det hela tiden har varit menat och man egentligen inte behöver kämpa så hårt för det, det bara blir som det ska. “Går det lätt så är det rätt”, säger man och jag gillar det. Sen finns det många exempel, som när jag tänkte att jag skulle vilja (läs: behöva) röra mig mer. Så faller det på plats på ett naturligt sätt genom ett jobb där man är… rörlig.

För alltså, handen på hjärtat; hur många steg går du om dagen? Vet du det? Jag tänker att många av oss generellt är rätt stillsamma nu för tiden, det är enkelt vara det idag – om det inte krävs att vi tar oss runt och är på språng i jobbet. Datorer förenklar på många sätt, även om det gör oss mer… stagnerade?

För kroppen behöver rörelse, där har ingenting förändrats genom åren. Hur lite vi än rör oss. Det sägs ju vara bra för hälsan att komma upp i 10.000 steg om dagen, för att “det ska vara lättare att hålla vikten, ha ett friskt hjärta och den mentala hälsan gynnas av motionen“. Så långt är vi kanske överens?

Men forskning visar att vi bör röra oss ännu mer på dagarna (man kunde se på dem som gick 15.000 steg om dagen hade minst risk för hjärtsjukdom) – dock sägs att 10.000 steg är bättre än 5.000 och 5.000 är bättre än – inget alls.

Vi är väldigt stillasittande idag, mot hur vi rörde oss förr i världen när vi var tvungna att jaga för att äta och samla ved för att kunna tillaga maten. När vi samlade rötter, bär och nötter för att det inte fanns i butiker. När vi inte beställde take away med ett klick på en knapp. Innan vi kunde sköta det mesta av vårt arbete vid en dator.

För snart 10 år sedan gillade jag att gå runt med stegräknare på mig för att se hur många steg jag kom upp i per dag, hur många kilometer totalt (kanske mil?). Men jag har inte haft någon stegräknare på sistone. Så döm om min förvåning när min kära mamma (!) kommer och visar att hon har fått lära sig att hon har en app i telefonen – “hälsa” – som gör just detta. Den app som jag minns att jag av någon outgrundlig anledning har varit så irriterad på, den har nämligen varit omöjlig att radera! Men har jag nånsin använt den? Nope.

Så, jag har gått runt med en stegräknare i min ficka – utan att ha en aning om det. Otroligt. (Hur lyckas jag?) Så jag gav mig i kast med den och kunde dessutom se bakåt i tiden att jag har gått rätt många steg i perioder… särskilt när jag har jobbat timmar på en statlig myndighet – där jag verkligen går mycket. Det är så kul att se! Svart på vitt. Eller vitt på rött. Orange. Strunt samma.

Förutom att jag promenerar till och från jobbet, så rör jag mig nu massor med små pauser emellan på arbetstid. Då kommer jag upp i 10.000 steg om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Ibland tycker appen (jag hör hur det låter…) att jag har gått 13.000 steg, det vill säga 8,7 kilometer och – steg som motsvarar 10 våningar. Wow.

Jag och en kollega skrattade en dag åt detta, vi har bytt enhet inom myndigheten och jag upplever den här som mycket mer “rörlig”. På vår förra arbetsplats känns det som att jag gjorde 200 steg om dagen, till och från köket på lunchen. Men skämt åsido. Det är inte toppen att vara så stilla. Vi hade både  skrivbordscyklar att låna och löpband till skrivbord (dock passade det inte där jag var “stationerad”), det kändes mer rätt då att stå upp vid skrivbordet, så det gjorde jag faktiskt ofta – men det känns bra mycket roligare att röra sig naturligt i jobbet!

Men apropå att röra sig lite… ibland ser jag i tunnelbanan hur människor hellre åker rulltrappa, än att gå. Jag är uppfostrad av en mamma som föredrar att gå i trappor (gärna bredvid rulltrappan) “för att få vardagsmotion” och det där sitter djupt i mig. Därför blir jag förvånad när det är stopp i en rulltrappa och det lätt bildas en lång kö som istället för att promenera upp steg för steg, står i – kö. För att stå stilla och åka.

Inget konstigt med det, kanske. Men det hjälpte oss inte att jaga djur eller samla ved för elden; att stå stilla och vänta. Det känns ju inte naturligt? Bekvämt, ja. Men sunt? Jag tycker att ekvationen känns rimlig när jag ser detta; att många inte mår så bra i kroppen. Inte för att vi står i en rulltrappa då och då (kanske dagligen?) utan snarare för att så mycket har förändrats omkring oss sammanlagt. 

Många knäar under arbete och ekorrhjul, känner att man inte orkar ge mer energi än vi nödvändigtvis måste. En hiss eller rulltrappa kommer väl till pass då. Eller varför inte en hoverboard? (Jag avstår från att tycka till om “möjligheten” att bara stå helt stilla och åka med, istället för att röra oss och stärka skelett, hjärta och alla andra organ i kroppen… my lips are sealed.)

För mig personligen – blodgrupp A och yogini – är det optimalt att promenera. Det känns bra i kroppen med den typen av motion eftersom jag inte kan eller vill förmå mig att gå till ett gym (jag har försökt…), så jag är tacksam för det. Att jag har hittat mitt sätt, min väg. Det som passar just mig.

Så att jag slipper gå iväg och promenera efter jobbet eller springa på ett löpband på ett gym. Det är otroligt ändå, att vi idag sitter stilla vid skrivbord mest hela dagen och äter (kanske) lunch med tveksamt näringsinnehåll, sittandes vid skärmen under stresspåslag, sedan tar vi bilen till gymmet för att löpa på ett band – INOMHUS. Allt är upp-och-ner-vänt. Inte sant?

I mitt jobb med funktionsmedicinskt tänk, anser jag att vi bör göra som organen vill och ge dem näringen och energin de behöver, allt annat är egentligen otänkbart. Vi kan tvinga våra kroppar ett tag dit vi vill ha dem, sedan blir det ändå som kroppen vill. Och om vi då blir stillasittande, stressar och inte tar hänsyn till organens funktioner… hur blir helheten då?  Lyssnar vi inåt eller kör vi bara på utan att vara lyhörda?

Ta gärna reda på hur många steg du går om dagen, för att få ett hum om var du befinner dig. Vad kan du förändra eller förbättra, känner du dig peppad att göra det? För även om det inte är 10.000 steg, så är 5.000 bättre än 0. Kanske är det ett sätt att stärka kroppen för framtiden. I min värld: alldeles säkert mer stärkande än att knappt röra sig alls.

Ha en fin dag, gå så mycket du vill, kan och orkar – eller var helt stilla. Som tur är har vi möjligheten att välja. Gör det som passar bäst för dig. (Och hjärtat. )

// Kram Linda

General Data Protection Regulation

Ja, GDPR är ett förkortning av ett långt och krångligt uttryck som jag skriver om här, men jag mejlar inte ut om det eftersom du förmodligen redan har MEJLBOMBATS av hundra andra med information om det ökade skyddet av uppgifter om dig. Det är dock inte mindre viktigt för det.

Små vita blommor med gröna stjälkar och blad.Det är alltså en dataskyddsförordning som idag den 25 maj 2018 börjar gälla i samtliga EU-länder, en uppdatering av PUL (personuppgiftslagen) som gör att du kan känna dig ännu säkrare gällande företags hantering av dina personuppgifter. I början tyckte jag att det lät överdrivet men nu förstår jag att det handlar om vår integritet. Ett lite lurigt ord idag, när vi väljer att fläka ut och vräka ut det mesta om oss i sociala medier…

Men det är en bra sak! Se på bilden nedan (klicka för att förstora den ), vad som händer under 1 minut på Internet 2017. EN. MINUT. Den enorma mängden data, som 900.000 (nästan en miljon!) inloggningar på Facebook. Det skickas 16 miljoner sms. Görs 46,200 posts på Insta. 452,000 tweets. Varje minut – och detta ökar i rekordfart, vi har inte sett någonting liknande förut…

Och eftersom användandet ökar, vill EU att vår integritet ska skyddas allt mer.
Det innebär nu att många företag måste se över sina hanteringsrutiner och sin integritetspolicy – så även jag – men i längden hoppas och tror jag att det bara blir bättre för oss alla.

Även jag är privatperson utanför min yrkesroll och vill vara säker på hur mina uppgifter hanteras, so it goes both ways. Så att säga.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Med detta sagt, vill jag bara förmedla att även jag har vidtagit åtgärder som är viktiga för att hantera känsliga uppgifter: i det fall där du har varit hos mig för en hälsoundersökning, har jag bett om ditt personnummer, din vikt och din längd (för att kunna beräkna din hälsa via min analysmetod) – dock behåller jag bara dina uppgifter så länge vi har ett samarbete. Tre år efter avslutad behandling raderar jag journalen, som är anonymiserad och inlåst i ett skåp när de inte används, precis som analysmaskin och dator för detta ändamål.

Om du bokar ett besök hos mig via Boka Direkt ger du mig tillåtelse till att hantera dina uppgifter och om du registrerar dig för att få mina inlägg på mejl så får du själv godkänna och acceptera detta. Du kan även säga upp det genom att klicka på länken längst ner i det mejlutskicket.

Du kan när som helst kontakta mig på info[snabela]mittnyaliv.se om du har frågor eller funderingar, för att slippa utskick eller för att kunna rätta alternativt radera dina personuppgifter.

Vita väldoftande och blommande syréner.Kom bara ihåg – i enlighet med GDPR – att inte skriva något om din hälsa via mejl (vilket är en märklig sak då jag ju till stor del jobbar med just hälsa och hälsoundersökningar, men det är en känslig uppgift och dem ska vi behandla med stor respekt) , då det är som att skicka vykort. Det är för oskyddat. Så skriv ingenting om din hälsa i mejl till mig, så slipper vi den hanteringen av känsliga uppgifter. Det är för allas skull.

Här kan du läsa min integritetspolicy.

Tack på förhand, för din förståelse och ditt förtroende.

Ha en fin dag i solen! ☼

// Kram Linda

När en yogaera tar slut…

Javisst. Igår kväll höll jag den allra sista yogaklassen i vår yogastudio, där vi har huserat sedan 2007, och avslutade därmed den allra sista terminen där – någonsin. Det kändes speciellt. För att vara en person som kan ha kusligt nära till stunder av nostalgi och vemod, var jag beredd på alla möjliga känslor skulle välla upp. Sorg, tomhet, osäkerhet?

Men istället kände jag lugn. Som att det nu är klart. För vi har länge funderar av och till, på om och hur vi skulle gå vidare när min mamma ville bromsa in och kliva av (gå i ”passion”) och när ett beslut är fattat blir det ju som det blir. Det fanns inget att fundera på längre. Och det kan vara knepigt för någon annan att sätta sig in i just känslan av att släppa en lokal, men efter 10 års fint arbete och underbara yogis/kunder var det ändå ett avslut.

Jag har hållit yogaklasser i omkring 12 terminer. Sex år, om jag har räknat rätt. (Snart är jag inte densamma som när jag en gång började, för på sju år byts alla celler i kroppen ut. Bara det är en svindlande tanke.) Gånger 14 tillfällen. Det är uppåt 168 klasser. Min lärare sade att ”det är efter att ha hållit 200 klasser man börjar komma in i det…” och det har jag ju passerat, med tanke på yogaklasserna jag även håller på söder, sedan 2012 (nu två kvällar i veckan).

Om jag sedan har ”kommit in i det” lämnar jag åt deltagare att avgöra. Ibland går det knackigt, inte minst på engelska (haha), man är ju inte Yoga girl precis. Men i de allra flesta fall har det gått utmärkt. Tack och lov.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerFör det fina är att yogan gör “jobbet”. Visst, jag vill ju erbjuda en lugn atmosfär, en plats att vila på med fin musik – oj, vad många som behöver det idag – men effekten i kroppen, den kommer av yogan. Främst de långa djupa andetagen. Det är en ynnest att få vara med om det, så känner (tänker och säger) jag ofta. Väldigt ofta.

Och samtidigt – vad kul jag har haft! Spontant kommer jag att tänka på när min mamma deltog i klassen och vi plötsligt hörde ett högt sörplande ljud. Vi spärrade båda upp ögonen innan vi kom på att det var den lilla fontänen utanför yogasalen som hade gått torr på vatten och började gurgla. Vi kunde inte sluta skratta, även när den var avstängd och andra deltagare låg omkring oss och andades lugnt och djupt.

Eller när elementet, som behövdes för att värma upp lokalen en kall vinterkväll, plötsligt kortslöt elen så att det smällde till högt och musiken tystnade. Min förvirring i ett par sekunder – hur löser jag detta? – och fnisset som bubblade upp när situationen hade löst sig. Medan deltagarna fortfarande vilade i godan ro.

Hjärtan i sju olika chakrafärger.Men också det vackra i att se andra slappna av. Hur situationer och människor kan röra mig till tårar. Vissa låter sina tårar rinna under meditationer, bara släpper på spärrar och spänningar… hur vackert är inte det? Vi har skrattat också, ibland där det inte alls passar in – bara för att det blir så – eller när vi ska vissla på både in- och utandning. Det är skönt och förlösande att skratta, även om det inte är därför vi är där i första hand.

Jag tänker på alla de som säger att de ”inte kan sova” eller har svårt att slappna av och därför kommer för att prova på yogan, som efter en kvart snarkar så ljudligt att jag tyvärr måste väcka dem… det har snarkats och hostats, men också vilats och sovits genom åren. (Det har jag tagit som en komplimang.)

Ett av mina favoritljud har kommit att bli en unison utandning. På riktigt.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.På sätt och vis blir det en intim situation när så många kommer och släpper garden samtidigt. En förtrolig stund och närvaro när man lägger prestation, fasad och attityd åt sidan. Det blir en mjuk och behaglig atmosfär att vara i, tycker jag. En plats jag trivs på och jag hoppas att det har visat sig i min roll, även om jag har mycket kvar att lära.

Jag har ytterst sällan varit sjuk (peppar, peppar). Ibland har livet kört ihop sig, så vid några tillfällen har mamma kunnat hoppa in och leda en klass. Tack för det! Månne har jag dåligt minne, men jag kan inte erinra mig att så många klasser har ställts in helt…? Jo kanske, men jag har velat lösa det på alla sätt.

Men hur som helst, som Sissi så klokt sade så fortsätter yogan, ”vi byter bara lokal” och så är det ju. Jag ser fram emot att få träffa vissa av er även i fortsättningen – på en annan plats. Det ska bli spännande att se hur, jag ska göra mitt yttersta för att även det ska bli bra. Såklart. Men det mesta gör vi ju alla tillsammans. Det blir liksom så.

Så, när en yogaera tar slut… så tar en annan vid.

Tack för den här tiden, alla ni som har varit med oss, nu eller förr, hos mig eller i mammas grupper. Det har gjort våra liv både lite vackrare och lugnare.

Over and out.

// Kram Linda

Hålla en yogaklass på engelska?

Men dra mig baklänges… jag tycker mycket om att hålla yogaklass. På svenska, tänker jag då. Mitt modersmål. Där känner jag mig ändå hemma och nu relativt trygg, i termerna och i att förklara en övning. Vilka organ som involveras, stärks, påverkas. Varför och hur. Det känns bra.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Så kommer en dag en förfrågan om jag kan hålla yogaklass… men på ett lite annorlunda sätt. På stol. För en grupp människor i en utsatt situation i livet, människor som med fördel skulle kunna lära sig ett sätt att andas på för att kunna slappna av i kroppen och landa lite genom mjuka rörelser, trots en komplicerad situation. Jag ville förstås prova, tänkte att jag tar det som det kommer. Med bara en liten hake, detaljen att deltagarna inte hade svenska som sitt modersmål.

Men jag tog det som det kom. På svenska. Jag  t a l a d e  t y d l i g t. Visade och gestikulerade. Och jag såg att alla deltagare ändå förstod. Att de gjorde som jag. Att de slappnade av mer och mer i kroppen, att de såg lugnare ut efter en stund. Jag kände dem inte, vi hade bara setts ett par minuter innan yogastunden, så jag fortsatte på svenska. På mitt sätt, även om det inte var som vanligt.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Och det uppskattades. De som hade bett mig hålla yoga uppfattade deltagarna som positiva till det, flera av dem kändes mer avslappnade efteråt. Vilket var roligt, för mig handlade det om att kunna hjälpa – om så bara en av dem. Om det så bara var en person som kände att det här hjälpte mig, så var det värt allt. Jag var nöjd och tacksam över att få ha guidat några till lugnet.  För mig är det bland det vackraste att göra.

Så efter ett par veckor kom frågan igen. Om jag kunde hålla yoga. Igen. För andra människor men med i stort sett samma förutsättningar. Och jag svarade ja. Tog med min lilla musikspelare och min lilla högtalare, med det kan jag hålla yogaklass (nästan) var som helst. Men den här gången hade jag träffat människorna ett par dagar inför och visste att ytterst få av dem förstod svenska…

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.…så jag klev ur min comfort zone. Tänkte “då gör jag det på engelska”. Utan att ens ha vokabuläret för det. Och för att vara blyg (egentligen), ha svårt att stå på scen och inte älska att prestera (längre) så kände jag mig modig. Under dagen innan yogapasset funderade jag på uttrycken. Vad heter bröstkorg? Chest? Thorax? Breast? Och tänkte att jag ändå får ta det som det kommer. Jag har ju de svenska orden för det annars, det löser sig.

Jag var som en parodi på mig själv stundtals. Haha! Fick hålla tungan rätt i munnen och när jag var tvungen att byta ut ett ord på engelska mot svenska så skrattade deltagarna, även om det var vänligt.  De hängde med. Mitt uttal var inte toppen. Men det gick bra, ändå. För jag vilade i att yogan skulle göra sitt – jag gjorde mitt bästa för att förmedla hur. Och de lyssnade, andades, slappnade av.

Tända ljus i ljuslyktor - ljus i mörkret.Det var så fint att se. Jag kände mig så ödmjuk inför förfrågan, att få hjälpa människor som uttryckligen var nöjda efteråt. Inte alla, eftersom flera av dem bjöds in utan att veta om de ville delta, men många tyckte om det. De hade funnit ett lugn som de kanske finner sällan annars. Lite fler än en handfull av dem kändes positivt påverkade av känslan i kroppen. Det var rörande och väldigt starkt för mig, plötsligt.

Och jag var nöjd. Stolt över att jag faktiskt vågade instruera på engelska för första gången utan att vara så vass på det, att jag slängde mig ut och inte hade ett enda nedskrivet ord framför mig. Jag skapade i stunden och tog det precis som det kom. Så tacksam för att det gick så pass bra som det gjorde.

Strax efter dessa två klasser ställde jag samma fråga: om det var något de undrade. “Do you have any questions?” osäker på om jag skulle kunna svara på frågor. Men den enda frågan som faktiskt dök upp efter båda klasserna, och från olika människor, var:

– When is the next time?

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Tacksamheten. Ynnesten. Ödmjukheten. I att få hålla en lugn yogaklass och få förmedla något så stilla som andning och mjuka rörelser i ett par minuter, när det i slutänden väcker frågan “när får vi göra detta nästa gång?”…det finns inget finare betyg, även om det inte handlar om mig.
Det handlar om yogan.

Inhale. Exhale. Thank you. Namaste.

// Kram Linda

Tacksamhet till det vackra i livet. ♥

Det händer mycket omkring oss. Sorgligt nog har stora, begåvade artister gått ur tiden och några av de senaste i raden är Jerry Williams, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Tim Bergling aka Avicii, alldeles för tidigt. På grund av otaliga informationskanaler får vi veta det direkt, ofta från olika håll samtidigt. Som ett kallt duggregn av obehagliga nyheter direkt mot oskyddad hud.

Det blir chock och dråpslag mitt i vår intensiva tid. En vass lavett. Man har fullt upp med att jonglera sig själv och allt annat i livet, när det plötsligt kommer en nyhet om att någon vi har sett upp till i många långa år, eller en kort stund, och som har gjort ett djupt intryck inte finns med oss längre. Någon som har lagt ett soundtrack till våra liv.

Det blir så påtagligt när kända personer går ur tiden, men det händer ju även dem vi har omkring oss, dem vi älskar. Det är en känsla vi förmodligen aldrig kommer att vänja oss vid, att det är slut. Att kontakten är bruten (om man inte tror på något annat) här och nu. Saknaden. Tomheten. Sorgen. Döden. Det är dock en del av livet och vad det innebär att vara människa.

Och det är många som i ett försök att trösta säger ”…hellre att ha älskat i en sekund än att inte ha älskat alls!” så där livscoach-käckt att man skriker ”I H*LV*TE HELLER, FÖR DÅ HADE DET INTE BEHÖVT GÖRA SÅ HÄR ONT!” inombords. Men säger ”du har säkert rätt”. De har säkert rätt, men man (jag) är inte mottaglig för det där och då. Eller någonsin?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Livet. Lycka och sorg. Skratt och gråt. Det är svårt att hantera ibland, nästan outhärdligt, vissa av oss tar till både alkohol och droger, alternativt sex, mat, spel eller något annat som hjälper oss att fly från verkligheten en stund. Smärtan. Men det funkar ju inte för evigt. We can run but we can not hide

Ibland gör det så ont att det svartnar framför ögonen. När det känns svårt att bara andas, hur ska man då kunna överleva? Jag har pratat rakt ut i luften med min saknade vän i flera år nu. Inte vet jag om hon hör, men kanske? Det känns så, det är väl det viktiga? Mina farföräldrar. Det känns som att de finns intill mig ibland. Min morfar och min nästanmorfar. Vem vet?

I en kultur där vi har skjutit döden allt längre ifrån oss och inte ens vill höra talas om den, blir det ändå som att luras. För hur vidrig och skrämmande tanken än är, så kommer vi alla dit. En dag. Ingen vet när och hur. Och tur är väl det. Men vi kan till stor del påverka våra liv. Den makten har vi.

Och när vi ser en gudabenådat begåvad ung man lämna jordelivet redan vid 28 års ålder får det en att tänka. I alla fall tänker jag. Hur lever jag mitt liv? Är jag tacksam? En dag är allt borta. Det är en sanning och det må låta hårt, men vi kan stanna upp och göra massor för att påverka vår tid här och nu. Foto: ur dokumentären “Avicii: True Stories”

Hur mår jag? Vill jag förändra något? Umgås jag med människor så som jag vill? Omger jag mig med dem som är vänliga och stärkande för mig? Något jag har förstått av Bronnie Wares bok om vad döende människor ångrar på sin dödsbädd är att få som ligger för döden anser att de har jobbat för lite. Tvärtom. De upplever att de har jobbat bort så mycket annat, vänskap och barnens uppväxt, det där som kanske egentligen är det viktigaste…? Jag skrev om det redan 2013, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i livet, särskilt när vi kommer upp i fart och tiden rullar på.

Jag tror på och är intresserad av möten. Samarbeten, utbyten av varandra och lärdomar. Relationer. Finns det något vackrare, oavsett om det är i kärlek eller platoniska? Vänner eller antagonister? Och finns det något mer komplicerat? Vi kan känna på ett par korta sekunder om en person alls “matchar oss” eller inte, kanske finner vi varandra direkt som vänner eller partners – kanske har vi ingenting att säga varandra. Istället för att bara reagera, kan vi vända fokus inåt och tänka till. Vad väcker just den här känslan i mig? Det finns alltid någonting att lära. Om vi vill.

 Jag tror att vi lär oss mycket av att till och med betrakta andra. Att känna och uttrycka tacksamhet. Över livet, det vi har. Jag har många gånger i livet känt djup sorg och fått bearbeta många upplevelser, ibland har det varit så svårt att känna tacksamhet. Men jag har vetat att det har varit min nyckel till frihet. Det gäller att påminna sig om att inte tappa den balansen, hur mörkt och tungt det än kan kännas. Även om eller när ingen står vid ens sida. Foto Jerry Williams: Niclas Brunzell

De små sakerna, om helheten känns svår. De små ljusglimtarna. Detaljerna. Stunder av stillhet, samtal, möten. Förståelse. Värme. Tak över huvudet, mat på bordet, en fungerande kropp. Även om det blir svart runt omkring mig får jag inte ta det grundläggande för givet. Jag har klagat en hel del genom livet, men främst har jag sörjt. Och velat vända om skutan. Det funkar sällan att bara gnälla och inte göra något åt saken, man bör ha en egen plan. En målbild.

För vi har makten och möjligheten i detta land att kunna ta hand om och ansvar för oss själva. Ingen annan kommer att göra det åt oss, så vi bör ta alla chanser som ges. Att lyssna inåt. Förändra, om vi vill. Be om hjälp om vi behöver. Och vi har – tänker jag – skyldigheten att vara tacksamma. För det vi har. En dag står vi på en enkelriktad väg där vi inte kan ta med oss någonting alls när vi går.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i. Jag är tacksam för mycket. Inte minst min familj, mina vänner och roliga jobb. Mina platser jag kan besöka när jag vill för att vara fri och fylla på ren energi och kraft igen. Allt är kanske inte precis som jag önskar, men jag övar på att vara tacksam och medveten – att få dessa nyheter om fina människor som lämnar oss, blir ännu en påminnelse om det.

Ínget varar för evigt. Var rädd om det du har. Visa uppskattning. Var tacksam.

Jag gör det verkligen, allt jag kan.

// Kram Linda

 

Roger Pontares mystiska sjukdom (och kost).

Eh, ja… Det är rätt intressant när man läser en artikel som går lite mot det som sägs generellt och är vedertaget, när jag kommer på mig själv med att tänka “yes”. Äntligen. Det blir som ett kvitto på det jag själv anser och någon annan som understryker, istället för att det bara är jag som tjatar.

I det här fallet handlar det om Roger Pontare. Plötsligt dök han upp och såg annorlunda ut. Det här är hans ord, hans situation och hans påståenden – som jag vill lyfta fram. Du förstår säkert varför, om du har läst något jag har skrivit tidigare. Här om hans mystiska sjukdom:

Roger Pontares mystiska sjukdom: Läkarna kan inte hitta vad som är fel

“Roger Pontare har drabbats av en hudåkomma som
varken läkare eller professorer kan diagnosticera.
Han har sökt svar i nära två år nu, utan resultat. ‘Man vill visa sig stark och frisk och inte visa att man har några åkommor när man står i offentlighetens rum’, säger han i ‘Malou efter tio’.”

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag repeterar (för säkerhets skull) att det är, “en hudåkomma som varken läkare eller professorer kan diagnosticera.” Uppfattat och noterat. Jag menar det inte på ett arrogant eller ironiskt sätt, jag vill bara veta hur det fungerar. Gången. Man kan ju bli uppgiven av att känna att det inte finns hjälp.

“Trots att han under åren har besökt otaliga läkare, så är det ingen som kan säga vad det är för hudåkomma som har drabbat honom. De har gjort allergitester, blodprov och omfattande hälsotester där man har undersökt njurar, lever och sköldkörtel.
Även två professorer, en specialiserad på hud och en på ögon, har undersökt honom – men utan resultat.

– Nu i slutet när jag har gått till så många läkare så känner man direkt om de kan göra något eller inte. Då börjar jag nästan våndas för deras skull för att de ska kunna känna att de kan göra något.”

Det går två år och alla proffs går bet. Då föreslår hans son Vincent och dennes flickvän Agnes (för övrigt Idol-vinnare) att han ska lägga om sin kosthållning. Jag har suttit på samma föreläsning som dessa två, när en amerikansk läkare inom funktionsmedicin gästade Stockholm, så jag tror att de har ett genuint intresse i hur insidan fungerar.

“-Kan det vara så enkelt?” undrar säkert vän av ordning. (Inte jag.) Ja, det kan det vara. Mat kan vara som ett gift för kroppen. Eller läkning. Jag jämför det  med att lägga sten efter sten på en börda och till slut blir det – för tungt. För vår  kropp kan hantera en hel del en längre tid, men en dag är det stopp. Vi blir förvånade. “Vad nu? Det har ju alltid fungerat?” Men kanske har kroppen signalerat lite smygande under flera år. Medan det har skavt. Tills den en dag skriker “STOPP!!!

Så var det för mig, jag varken ville eller hann lyssna. Kunde inte heller. Dock vill jag inte spekulera i Roger Pontares problematik, han kanske har lyssnat in sin kropp hela tiden, det som intresserar mig här är att läkare inte kunde råda honom eftersom de inte visste vad som var fel… och han väljer att vända sig till alternativmedicinen för att få hjälp.

En vit näckros i en damm: lotusblomma.Det kommer alltså en vändning. Han har då provat “kortison, antibiotika, allergitester, hälsotester – helt utan framgång.” Huga. Det påminner mig om en klient jag hade med svår och ofta återkommande migrän en, hon hade fått en epilepsimedicin (!) som inte hjälpte henne, läkarens sista förslag var – botox. (Hon lade om sin kost, tog främst bort gluten och anfallen minskade för att sedan försvinna…) Roger Pontare säger själv:

“-Har man ätit konstigt och stoppat i sig massor bara för att det är gott under en längre tid, så tar det ju också tid att få bort det. De här påsarna under ögonen beror mycket på att jag har ätit fel. Jag bara litar på att kroppen ska tåla. Men man blir äldre och äldre och till slut säger den stopp. Därför måste jag tacka både Vincent och Agnes, för att jag har fått en helt annan insikt om hur jag ska behandla mig, säger han till Aftonbladet.

“-Kostrådet är: håll dig borta från mejeriprodukter. Ät bara kött, fisk, grönsaker. Aldrig socker, mjölk eller vete – bort med sådant. Det är svårt att låta bli, men går det bara åt rätt håll kan man ju synda någon gång och äta en god pasta. Jag ska inte vara så kaxig, ibland blir man sugen, berättade artisten.  “

Hör du också änglakörerna? I do. Men, sanningen är att det egentligen inte är så “lätt” som det verkar. Han gör det, visar att det gör skillnad och talar ut. Men vi har så mycket mer än sunt förnuft att dela med. Att ta bort socker, mjölk och vete (som man vet skapar inflammationer inom oss) är i sig ingen hjärnkirurgi. Men vi har starka krafter inom oss som inte alltid vill. Han gör det och klarar av det, men många klarar inte av att släppa vissa beroenden. (Ps. Det finns glutenfri pasta på till exempel ris, eller vermicelli på mungbönor…)

Jag menar verkligen inte att raljera. Jag om någon, med mitt sockermissbruk och svåra beroende (inte minst som tröst när det är jobbigt), kämpar också. Jag vet ju vad dessa ämnen gör i kroppen och det skapar biokemisk obalans, men det är svårt att släppa. För många av oss. Även om vi försöker.

Trots det är många beredda att göra en förändring, när det väl är kritiskt läge och vi har ont, är rädda eller bara försöker stå ut. Men in min värld är det klokt och sunt att förändra kosten – ändå. För framtiden.

För vad du än gör, undvik akutläge. Undvik akutmottagningar. Förändra det du vill och kan redan nu i ditt liv för att bli starkare och hälsosam (och här menar jag inte att banta, utan att ta hand om cellerna), för att slippa skytteltrafik till akuten i framtiden. Det om något är en motivation för mig, att göra mitt yttersta för att undvika.

Summa summarum? Alltså: när de ”professionella” står handfallna och inte begriper vad som sker, om du börjar bli desperat och är beredd att göra vad som helst – prova en kostomläggning. Ta bort gluten, socker och mjölk för att själv se och känna om det blir bättre. Ibland är det så ”enkelt”. Har du frågor kring det så kan du skriva till mig här: kontaktformulär.

Skisser från kostkurs på whiteboard-tavla.Man måste bara lära sig förstå ATT och HUR kosten påverkar våra celler – sådant vi pratar om vi vår grundläggande kostkurs (meddela mig gärna här om du vill bli kallad nästa gång). Läs på, utbilda dig och bli friare. Är du tillräckligt motiverad kan du förflytta berg. Eller möjligen bli friskare och må bättre. Det kan verkligen vara motivation nog.

Varför inte prova? Jag är på din sida. Vi kan göra så mycket för oss själva och vår hälsa, det är bara viktigt att veta om det. Vi är inga marionetter för någonannan om vi inte vill vara det. Du är starkare än du någonsin tror.

Roger märker själv en förbättring när han gör en förändring. Han talar ut. Jag förmedlar det bara vidare till den som vill läsa. Och jag säger ödmjukt:

Word.

// Kram Linda

Om påskgodis och sockermissbruk.

Påsken, alltså. Godisfest i vårt land i flera dagar. Det är egentligen helt chockerande, att det säljs godis för 280 miljoner kronor i påskveckan. Ja precis, 280 000 000 kronor. (Men många lägger annat än godis i påskägget.) Det är väl egentligen inte så konstigt – “för så har vi ju alltid gjort” – men om man nu börjar tänka efter lite och se hur dessa effekter landar i samhället omkring oss, så kan man bli lite… orolig?

Frida Boisen skriver så bra om det i sin krönika; Ja vi är sockerberoendeFör ärligt talat, många av oss är just det. Men det är lite som alkoholmissbruk, tänker jag, att man inte riktigt (vill) se det själv. Och i det fall man påtalar att det är väldigt mycket socker i det ena eller det andra – om diskussionen kommer upp eller någon ifrågasätta varför jag inte äter det här eller det där… – så blir personen ofta defensiv och säger “jag äter inte så mycket socker”. Men om jag råkar se deras matlåda (mest kolhydrater) eller hör/ser hur mycket alkohol (sockerarter) de dricker… nja, så vi är inte där ännu.

Och jag ska inte kasta sten i glashus, inte alls. Jag är en av de största drogarna på socker, därför försöker jag hela tiden hantera min konsumtion (så lite som möjligt) och hantera det suget, men det är svårt när det är så mycket omkring oss som “triggar”… vi måste ju äta och det kan lätt bli obalanserat.

Jag har ett komplicerat förhållande till socker och sött, men inte svårt att erkänna det. Så långt har jag kommit i min process. Och när dessa artiklar på kort tid poppar upp som majskorn (socker) ur en kastrull, känner jag mig manad att fläta ihop dem till något som är lätt att förstå. Om man vill. Kanske är det någon som läser eller lyssnar och tänker till.

Bara en tiondel av svenskarna äter hälsosamt enligt en ny rapport från Livsmedelsverket i mars 2018, där (…) “det är farligt att äta ohälsosamt. Det är det som orsakar mest ohälsa och för tidig död i Sverige.”

“Enligt Socialstyrelsen har en fjärdedel av alla svenskar så dåliga matvanor att de riskerar att bli sjuka och dö i förtid. Enligt WHO är dålig mat numera den största riskfaktorn att dö i förtid i Sverige. Och det är bara en tiondel av oss som äter så pass hälsosamt som Livsmedelsverket
rekommenderar alla att äta.”

Och det här är såklart ingen rolig läsning, men vi har två val. 1.Att vara nöjda och “göra som vi alltid har gjort” och sedan bara se var vi landar eller: 2.Ändra vår livsstil, även om vi inte har ont eller mår dåligt för stunden. Det där är lurigt, även det. Varför ändra något som inte plågar mig nu, om det så kan bli ett problem i framtiden…?

Svårt att hitta motivation? Då ber jag dig att läsa om att socker fungerar som knark för hjärnan, från Illustrerad Vetenskap. Känns det igen…?

“Väl inne i munnen träffar smaken av godisbiten tungans smakreceptorerna för sött och en signal skickas vidare till hjärnbarken där
områden bearbetar olika smaker. 

Signalen frigör dopamin, som är ett ämne som skickar signaler mellan hjärnans nervceller. Ämnet utlöser en känsla av lycka och glädje. 

Dopamin påverkar hjärnans belöningssystem, som är ett nätverk av signalvägar mellan hjärnregioner med dopaminreceptorer. Det är också här som ämnen som kokain och alkohol påverkar oss.

Stimulansen får oss att vilja upprepa handlingen för att få känna den sköna känslan igen. Och när hjärnan väl har lärt sig hur effekten uppnås finns det ingen väg tillbaka: Sockersuget ger sig till känna och godisbitarna blir oemotståndliga.

Det är inte farligt att äta en påse godis, men om kroppen får riktigt mycket socker blir hjärnans belöningssystem överaktiverat. 

Det leder till missbrukssymptom som att man mister kontrollen och känner ett behov av vilja ha mer – precis som när en missbrukare är beroende av kokain. Kroppen vänjer sig vid att få socker, så du behöver mer och mer för att kunna uppnå lyckokänslan.” 

Hur många har inte sett barn som gråter för att de inte får sött (eller för att de blir ifråntagna en ipad, det är samma reaktion, samma beroende) eller har upplevt känslan själv, abstinensen? Det är hemskt. Och det är på allvar nu. Det har det varit hela tiden, men det kommer upp alltmer nu. Vi blir mer medvetna.

Så vad fyller man ett påskägg med annars? Här är 25 tips på saker att stoppa i påskägget som inte är godis, från Loppi. Några förslag inför nästa påsk, med ett helt år att ställa om mentalt. Och även känslomässigt. Det är viktigt. Om barn lär sig redan från början att ett påskägg kan innehålla annat än godis och socker, är mycket vunnet.

Det är inte synd om barn som inte äter mängder av socker, tvärtom. Det handlar mycket om vuxnas känslor och projiceringar, att “barn måste få glass när det är sommar” är vårt påhitt. Våra känslor. Vårt behov, Vårt sug. Vår trygghet. Vi är medskapare till deras uppfattningar om livet. Hur vill du skapa?

Denna hälsoentreprenör ger alternativ till traditionellt påskgodis, i form av “raw food-godis som innehåller nötter, dadlar, gryn och fröer – bättre alternativ till godis”. Visst, raw food är också ofta sött men det är mindre kemikalier, tillsatser eller färgämnen (“Kan ha en negativ effekt på barns beteende och koncentration“) som stressar små barnkroppar : vi vet vad det innehåller.

Låter det orimligt att ditt barn skulle äta nötter och frön? Prova. Såvida det inte finns en allergi, förstås. Och om du går i tankar att bli gravid; ät gärna så nyttigt du kan under graviditeten eftersom det har visat sig att det kan börja där (om ADHD, “Du är vad din mamma åt” – du är till och med vad din farmor åt).

Det här är så lurigt på grund av alla känslor som socker bidrar med. Känslan av lugn, glädje och kick eller rus… för en stund åtminstone. För när blodsockerdippen väl träder in, tippar det över till stress inuti. Men vi är inte alltid medvetna om det. Det gäller att bli vän med sitt förhållande till socker, även om det inte är just som man önskar. Att ta det steg för steg, att skaffa stöd och hjälp på vägen för att göra annorlunda.

Eller, gör som Frida Boisen skriver; fyll påskägget med kärlek och tid. Erbjud telefonfria stunder med fullt fokus på den andra människan. Prata, men framför allt – lyssna. Umgås, lär känna och bara var i stunden. Lev.

…så du förstår säkert vart jag vill komma, var en förändring börjar någonstans för att sedan kunna spridas som ringar på vattnet? Ja just det, med oss vuxna.  Och det handlar om vad vi gör, inte vad vi säger. För det ser ju barn igenom direkt.

Okej, det här är inte godis – men det är också det som är poängen, menar jag. Genom att tänka tanken att marknadsföra dessa “Rottuggisar – krispiga påskgula morötter för sylvassa häxtänder” försöker man skapa och erbjuda något annat.  Jag blev glatt överraskad när jag såg dem i affären, sedan beror det på vad vi gör av möjligheten…

Frågan är alltså vad vi vill, orkar med och klarar av. På riktigt. Om vi har koll på våra egna impulser, beroenden eller ej.

Det är där det börjar. 

// Kram Linda

Håll. Dig. Ifrån. Akuten.

Sommartid. Äntligen vår, hörni. Som vi har längtar efter detta! Värmen och våren dröjer enligt meteorologerna, men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Eller… själv märkte av skiftet i lördags natt när jag satt på Danderyds akutmottagning och stirrade på min display på telefonen, när den slog över från 01.59 till 03.00.

Nästan förblindad av trötthet. Räknade minuter. Och sekunder. Jag satt där med en anhörig, för att en annan nästan 90-årig anhörig skulle få hjälp. Från 17-tiden på kvällen. Det var en lång natt för att vara så kort. Det var som en mardröm. Även om det började bra, för att det var väldigt lugnt. Då.

Tyvärr flyttades vi in i kaoset i väntan på provsvar och läkare som lyste med sin frånvaro. Nog för att det larmas överallt om det problematiska läget på akuten, vilket anses vara toppen av ett isberg, men jag tänkte att ”om man inte måste söka hjälp akut – så håll dig så långt du kan därifrån!” Eller som min 90-åriga anhöriga trött sa om ironin i situationen:
“-Man ska vara frisk nog för att orka sitta här.”

Jag kände när jag satt där – och skrev denna text – att jag måste utfärda en varning. Varna för att hamna där. Jag gjorde det för lite drygt tre år sedan i ungefär samma sits, då var det en aningen kortare väntan än i helgen, men jag varnar så gärna igen. För att det finns så mycket vi kan göra för att förhindra det. (Om man inte måste söka vård akut, såklart.)

Men när det handlar om livsstilsrelaterade problem (hjärta/kärl, mage/tarm, allergier osv) kan vi göra så mycket mer än vi anar. Det vi inte tror är så viktigt, kan skapa ett biokemiskt kaos inom oss. ”Spelar det verkligen någon roll vad jag äter? Åh, jag måste ta en cigg. Jag kan väl dricka bara lite kaffe…?” Det spelar roll. Allt vi gör, äter och dricker spelar roll. Och där satt jag i över 10 timmar, såg hur kroppar hade kunnat stärkas i god tid inifrån med hjälp av livsstilen. För är vi starka inuti tål vi andra motgångar och obalanser som infektioner och inflammationer, som sedan kan påverka vitala organ som njurar, lever, lungor, hjärta och hjärna/nervsystem. (Jag menar alltså inte benbrott här, även om benskörhet absolut kan förebyggas.)

Så snälla du. Börja våren med att hedra dina organ – ära alla dina kroppsfunktioner. Vi saknar dem inte förrän det är försent, innan det gör ont eller det gör oss rädda. Gör det du kan göra för att må bra, förvänta dig inte att någon kommer att göra det åt dig. På allvar, jag är verkligen seriös. Kanske har du själv suttit på akuten och förstår vad jag menar…?

Ingen kommer att jobba extra snabbt för att ge dig hjälp (såvida du inte har en dyr försäkring som tar dig förbi kön, det finns väl sådana?). Ingen kommer att fokusera på just dig. De har 15-20 andra som behöver hjälp samtidigt. Eventuellt kommer de att fräsa åt dig att inte stå och titta på dem när de gör sitt jobb, för de blir jättestressade då. Det hände mig.

Jag har haft många olika jobb där människor har suttit och tittat på mig, i väntan på hjälp. I receptioner eller butikskassa, till exempel. Och man måste kunna hantera det när man väljer ett jobb som kräver det. Jag blev mållös. Och arg. Men jag sade inte vad jag egentligen tyckte om hennes sätt att sköta sin position. Vad är det för fel på svensk sjukvård idag? Och vilken politiker kommer att kunna lösa situationen? Sådant skrämmer mig och får mig att vilja fokusera på hälsan.

Om rummet man tilldelas (som luktar… död) är syrefattigt, så vill man ställa sig utanför. Efter typ 5-6 timmars väntan, vid halvtid nånstans mitt i natten. Ta en kort promenad fram och tillbaka. Se sig om och få en uppfattning om ifall NÅGOT händer när det varken känns eller verkar så. För om man – som den sura sköterskan påbjöd – ”ta en promenad i hisshallen istället” och (gud förbjude) därmed missar läkarens visit, så vet man aldrig hur länge man får sitta. Och. Vänta. Men det vet man å andra sidan inte innan heller. Moment 22.

Vi andades ut lite när en sköterska plötsligt kom för att hjälpa oss, men vi insåg snabbt att så inte var fallet då hon tagit fel på person (!). Sköterskan hävdade att “det hade varit svårt att ta blod” via vår anhörigas port a cath och började rota vid halsen, när venkatetern satt i armvecket – och alla hennes prover redan var på analys. Vi sa “eh, det måste ha blivit ett misstag nu” varpå sköterskan förvirrat svarade “jaha, då har vi sorterat fel”. Okej?

En annan “läkarperson” talade nästan enbart i latinska termer med en kollega på telefon om en annan patient, i vårt rum när det väl var dags att fokusera på vår anhöriga. Och sedan upprepade denne samma sak som en av hennes kolleger redan hade sagt till oss. På detta väntade vi alltså i flera timmar. Utan att få någon egentlig information, man måste bara “vänta”.

Akuten är inte att rekommendera. Om man inte måste vara där. Jag vill få den som läser detta att förstå att vi kan göra TUSEN och åter tusen saker för att lyssna på våra kroppar och vad de behöver. Om vi vill. Även om vi inte tror det och många vill få oss att tro annat. Hur det nu har kommit sig.

Vi kan sätta i system att ignorera våra behov. Vi kan falla för vanans makt, vi kan inta mat och dryck som är illa för oss för att ”unna oss det”, vi kan ständigt blunda för hur vi skadar oss själva på insidan. Vi kan ljuga för oss själva (jag vet) och låtsas som att vi inte kan påverka. MEN VI BEHÖVER INTE GÖRA SÅ. Tro mig. Undvik akutläge.

Vi kan leva på ett bra sätt så att vi stärker kroppen, så att vi mår gott. Tyvärr kommer denna insikt ofta alldeles för sent, det är därför jag anser mig ha en skyldighet att skriva en påminnelse om detta nu! Och du behöver inte göra som jag – gör på ditt sätt. Genom att äta bra, dricka vatten (merparten av mina klienter dricker för lite vatten och det kan i sin tur direkt påverka hjärta, kärl och blodtryck), röra oss och vila/sova tillräckligt. Så att vi håller balansen på egen hand, för: läkemedel är inte en naturlig del av människokroppen.

Våra organ kräver inte smärtstillande, blodtryckssänkande eller antibiotika – från början. Om man inte har en medfödd sjukdom. Jag menar att vi kan fokusera på livsstilsproblem här. Vi kan göra MASSOR för att skapa balans. Om vi vill.

Om man måste besöka akuten, så måste man. Då gäller det att rusta sig med en hel del mat och mellanmål för ett halvt dygn, renat vatten (jag skulle inte dricka vatten från en kran på ett sjukhus…), eventuella klädombyten, gärna varma kläder när sömnen vill svepa en med och ett STORT tålamod.

Jag skrev detta tidig söndagsmorgon, för att jag har blivit så djupt besviken på akuten, när jag har besökt den. (Och det är flera nätter jag har suttit där med anhöriga nu.) Fastän jag inte vill känna så. Kanske blir jag överbevisad en dag, men som det har varit hittills… nej. Jag klarar mig, men det känns verkligen förnedrande att en person i 90-årsåldern ska sitta där en hel natt och försöka att hålla sig vaken, medan en sur kvinna ber mig att inte stå och titta ”när hon gör sitt jobb”. Really? Utan någon information om hur lång tid någonting kommer att ta. Jag skrev detta i både vrede och sorg över att så många som faktiskt behöver hjälp får en nonchalant behandling. För att patienter tror att det måste vara så. Att man måste acceptera läget.

Jag är frisk och kan hantera en vuxen människas dåliga självkänsla, men det gör det inte okej. Att någon beter sig så. Alls. Jag blir förbannad för dem det drabbar.

Och jag personligen kommer att göra allt jag kan för att hålla mig så långt som möjligt ifrån akutmottagningar, för framtiden. Måste jag, så måste jag. Men jag vill fortsätta att bygga upp min kropp inifrån hellre än att slita på den. Man måste inte må sämre med ökad ålder (kolla bara in hon här som mår bättre med åren, snygg som få men det är insidan som räknas), endast för att vi nånstans har sett det omkring oss – så att det har blivit en ”sanning”; att vi ska må sämre med åldern…? Jag säger nej tack. Jo, det sker förstås ett naturligt åldrande, men vi behöver inte skynda på det.

Så min uppmaning här och nu, från djupet av mitt hjärta, av omtanke och respekt för din kropp och dina funktioner, är att du gör samma sak – tar hand om din insida framför allt – för din egen skull.

Det är både du och din kropp värd. ✨

// Kram Linda

PS. Strax efter klockan 04 kunde vi äntligen åka hem. Sommartid, that is.

PS igen. Min anhöriga fick alltså lämna akuten efter positiva besked och skickades med recept hem, men eftersom kommunikationen personalen emellan inte var hundra, undrar jag i mitt stilla sinne hur snabbt det hade gått om den hade varit det. Elva timmar ändå, på grund av väntan på provsvar…? Kanske.