An apple a day keeps the doctor away?

Åh, det är något visst med dessa fina augustikvällar när skymningen faller allt tidigare. Den klara kylan som är där, värmen till trots. Än så länge. Jag tog en kvällspromenad igår och det till och med doftar ljuvligt – sötman från mognande äpplen i trädgårdarna. Vilken guldgruva! Så jag tänkte lite på äpplen.

En kvist med äpplen från ett äppelträd.Jag är i ärlighetens namn lite kluven till frukt. Äpplen också, även om jag personligen tycker att det är en av de “bättre” frukterna. För alla tål/tycker inte om frukt, fastän det är tänkt att vi ska göra det: 500 gram frukt och grönt/dag är rekommendationen. Passar det för alla? Jag är tveksam.

Men jag ska förtydliga, jag säger inte att det är dåligt per se med frukt. Jag tycker själv om att äta frukt, men menar att det kan vara belastande att äta, beroende på i vilket (fysiskt) läge man befinner sig. Att det är gott säger jag som vanligt ingenting om, du har säkert koll på att jag tänker på kroppens funktioner i första hand vid det här laget. Det är mitt fokus här.

skördade äpplenFör, låt oss ändå inse det faktum att det finns en hel del kolhydrater (socker) i frukt. Visst kan de väl innehålla proteiner och fetter, men det är allra mest sockerarter. Även om det är fibrer och vitaminer (i bästa fall) och annat, så är det små sockerbomber.  Sen kan vi styra hur kroppen reagerar (tänk insulin) med hjälp av det vi intar på samma gång, till exempel kan proteiner och fetter i nötter hjälpa till med att dämpa insulinpåslaget – om vi jämför med att äta en banan på tom mage.

Med tanke på mitt jobb, har jag med människor att göra som söker hjälp för att må bättre. Ofta med matsmältningsproblem, krångligt med tarmproblem och inte sällan en underliggande försurningsproblematik som skapar en massa konstiga symtom som kommer från… ingenstans? Allt känns ovisst.

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktTycker jag att det är bra med frukt då? Inte. Igen: att äta frukt kan vara belastande för organen i det läget. Inte minst för att kolhydraterna = sockerarter och de kan skapa en bullrig jäsning i tarmarna (särskilt vid nedsatt matsmältningsfunktion). Blir du gasig? Luktar det “jäst” av gaser eller avföring? Det kan vara tydliga ledtrådar.

Jag brukar inte rekommendera frukt i maträtter (även om jag gärna äter det ibland då och då) av den enkla anledningen att proteiner och fetter tar längre tid att bryta ner än sockerarter och att det blir en onödig jäsning av sockret i tarmarna. Blir lite bullrigare än vanligt, kanske? Gasbildning? Ät hellre frukt någon halvtimme före maten (så att den hinner brytas ner innan maten kommer ner) eller två timmar efter maten, så att det slipper störa matsmältningen. Det rimmar inte riktigt med alla fruktefterrätter, va…? Jag vet.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Men många tycks ha vant sig vid en undermålig matsmältning (gaser, magknip och andra så kallade skitproblem) och tänker att “det är så det ska vara” – men det är det alltså inte. En vana betyder inte att det är korrekt. Det handlar om hur man mår, hur man reagerar. Lyssna till kroppen. Jag får en kamp med både matsmältning, sockerrus och gaser om/när jag äter frukt, men jag kan välja den reaktionen medvetet eller avstå. Då kan vi iallafall göra ett medvetet val.

Och apropå val. Om jag ska rekommendera äpplen till dig som tycker att du mår bra i kroppen och vill äta frukt, så är det inte riktigt gårdagens nyheter jag tänker på. Läs om Försäljningsstopp för giftäpplen via länk eller klicka på bilden.

20160817

 

På sätt och vis känns det inte helt otippat med tanke på Granny Smiths blanka, nästan vaxartade skal och det känns som att de håller för evigt – kan det vara bra, verkligen? Jag ÄLSKAR smaken på äpplen som Granny Smith (hårda och syrliga) men jag äter dem inte längre av den anledningen. För att det inte känns… äkta. (Är bekämpningsmedel i frukt ofarligt?)

äppelplockningNågot vi däremot har omkring oss nu i drivor och klasar är naturliga svenska äpplen. Närodlade, välsmakande och ljuvligt doftande. Vilken lyx! När jag promenerade igår kväll såg jag en kratta stå lutad under ett träd, bredvid en låda full av plockade äpplen, det såg så fint ut! Det syns nog inte på bilden men jag var tvungen att fota och gjorde det snabbt, för jag tror att de var hemma och kunde se mig genom fönstret…

Om man känner att man kan äta äpplen, så finns det något alldeles fantastiskt man kan göra – nämligen koka sitt eget äppelmos. Lätt som en plätt.

skördade äpplen

kokta äpplenmosade äpplen genom sil

 

 

Jag brukar göra det själv (okej, har gjort någon gång men vill göra det mer), för man lägger bara ett par äpplen i en kastrull och kokar, tills de blir mos… inte så avancerat. Sen tar man en trådsil och pressar fruktköttet igenom med en sked = skal och kärnor blir kvar i silen. Och det fina är, att om man har vant sig av med att äta stora mängder socker (så där så att smaklökarna blir avtrubbade), behövs det ingen tillsatt sötning eftersom äpplena ofta är söta. Naturligt, gott och enkelt. För att slippa tillsätta knepiga konserveringsmedel så fryser man in och bara tar fram lite i taget. Till glutenfri gröt eller glutenfria plättar, till exempel.

äpplen varsågodDär jag bodde förut, plockade ägarna av sina träd i skördetid och ställde ut korgar på trottoaren med en lapp som löd “Äpplen, varsågod”. Så fint! Dessutom hängde de ut rosa plastpåsar på staketet, så att man kunde plocka med sig. Jag minns faktiskt inte om jag tog med något äpple, men jag stannade och fotade, varm i hjärtat över deras generositet.

Så, passa på att plocka äpplen från eget träd eller fråga om du får plocka hos någon annan. Köp svenska äpplen i affären, njut dem om du mår bra av det – men ett tips är att vara varsam och måttfull. Det gäller ju egentligen i allt.

äpplen på en kvistJag ser allt fler som har fettlever i mina QMA-mätningar och det handlar inte bara om alkohol och läsk längre… det kan även vara socker i godis och till viss del från frukt. Nu finns det inte mycket fruktos i just frukt, även om det låter så, det finns mest i “godis, läsk och andra sötsaker” – MEN i min värld kan även frukt vara belastande om man har fettlever och äter mängder av frukt. (Många verkar göra det.) Därför anser jag det vara onödigt att “kruta på” om man kan ta det lite lugnt.

Ett tips är att äta med måtta och lära sig att känna in reaktionerna, att lyssna till sin kropp. Det finns ingen som är bättre på att förstå din kropp än du. Ofta känner vi om något inte stämmer, lyssna till den känslan. Och bejaka när det känns bra. Kanske är det en god idé att pausa frukt ett tag. Kanske inte.

“Äppel, päppel, pirum, parum. Kråkan satt på tallekvist. Hon sa ett, hon sa tu – ut och plocka äpplen nu!” …eller något sådant. 😉

// Kram Linda

Jag välkomnar hösten. Och yogastarten.

Åh, de här klara dagarna med lite kyligare luft. Sol och värme i all ära, men nu får det gärna ske ett årstidsskifte. Trots att jag har jobbat i sommar med sen semester nu på slutet, har jag haft möjlighet att vara i solen på förmiddagar och/eller kvällar i stort sett hela sommaren. Därför känner jag mig nöjd nu. Annars hade det kanske känts värre…?

Regnränder på en glasruta.Igår var det jämngrått medan jag satt på snabbtåget mellan Alvesta och Stockholm, efter en fin ledighet hos nära vänner. Det kändes avslappnat och skönt när regndropparna på rutan rann iväg i snabb fart åt olika håll. Som att det inre tempot liksom kan varva ner något… eller är det bara jag?

För mig har höstens smygande intåg i augusti/september oftast känts positiv. Jag känner mig kreativ när träden skiftar färg. Inte just därför, men det är något i atmosfären. Den klara, friska luften. Fram till att löven trillar av och de blir till en gråblaskig smet på asfalten, är det lite som ett… naturligt energipiller? Jag försöker att insupa det allt jag kan.

gyllene höstlövMen ser fram emot tjockare tröjor, halsdukar och stövlar. Och så yogan. Snart är det dags för den nya terminen att dra igång igen. Och det känns kul att så många nya redan har hört av sig för att vara med. Jag mötte en av mina fina yogis på affären i förra veckan och hon frågade (möjligen bedjande) :
– När börjar yogan igen…? 
Haha. Det är så kul att jobba med något som människor längtar tillbaka till. Det har varit ett långt uppehåll sedan maj och även om vi alla har haft semester eller åtminstone har upplevt en sommar, är det inte säkert att lugnet har infunnit sig.

Nästan tvärtom va, i många fall? Ja, jisses vad mycket det är som ska pressas in under en och samma ledighet. Mycket beror på vädret och det är lätt att ha höga förväntningar. Stress, omkringkuskande och ganska lite vila. Tur ändå att vi har haft rätt rikligt med sol, så att det inte har varit ett helt bedrövligt väder

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerEller så har man verkligen kunnat befinna sig i nuet och vara närvarande. På stranden, i stugan, till sjöss eller utomlands. Fast jag vet ju själv hur det är. Oj, jag vet hur jag ska andas och tänka för att bli mer balanserad. Gör jag det? Hm. Mer än förr, absolut. Men jag andas inte alls alltid som jag gör under ett yogapass – förrän jag påminner mig själv om tekniken. Vi har det ju med oss hela tiden, det gäller bara att komma ihåg det. Och eftersom vi är människor är det väldigt lätt att glömma bort…

Därför har jag förstått att mina klasser (och även andras) är så viktiga. I mitt fall blir det en tillåtelse för deltagarna att lägga sig ner och vila – som att göra ingenting en liten stund. Släppa prestationen. Bara få vara i sig själv, bry sig om sin egen kropp och släppa ansvar om alla andra runt omkring. Det finns nog fortfarande en brist på det i vardagen. Men här är tiden avsatt för just det.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Så det ska bli skönt. Även om jag inte helt kan släppa taget och vila i de yogaklasser jag håller, så är det en stillhet som är läkande. En atmosfär som lugnar. Innan jag provade yogan kunde jag inte förstå att det gick att finna ett sådant lugn. Nog för att det kan kräva sin övning – men det finns där.

Dessutom, varje höst när det närmar sig färgade löv, börjar jag gnola på Melissa Horns “Under löven” (den funkar i och för sig även i andra årstider). Jag har delat den förut och för den som tycker om den, kommer den här igen. Passar perfekt. Gärna i kombination med stor halsduk, stickad tröja och stövlar. 😉

Jag önskar dig en fin och lugn start på hösten, även om den kanske inte officiellt har kommit till hela landet ännu…?

Men den känns ju i luften.

// Kram Linda

En fin musikpromenad i Uppsalaparken.

När jag fyllde jämnt, fick jag i present av min bror att gå på A Walk In The Park i Uppsala (12/8). En endagsfestival som har varit i Kalmar och Helsingborg, med akter som Miriam Bryant, Melissa Horn och inte minst – Lars Winnerbäck. Jag uppskattar dem alla och bara tanken på att de samlas på en och samma plats samma kväll, var helt klart lockande… men det är något särskilt med Lasse.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Förmodligen för att vi är så gott som jämngamla, han har kunnat sätta ord på de där känslorna som jag upplevde i ungefär samma tid. Samma läge. Ingen har förstått så som han, haha. Men dessutom är han en magisk musiker, med fantastiska melodier och ord, så han och hans musik har haft en given plats i en stor del av mitt liv.

Jag har kuskat runt en hel del och sett/hört honom i Eskilstuna 2006, i Linköping 2008 och i SPÖREGN på Zinkensdamms IP samma år, på Johanneshov 2009 samt vid invigningen av Tele 2 Arena 2013 (slutet av inlägget via länken), så nu fick det bli i Uppsala… där vi även såg honom på Fyrishov 2009.

Eskilstuna 2006

Eskilstuna 2006

Men är det bra så är det. Jag går gärna på konserter och det är något särskilt med hans publik. Att så oerhört många kan texterna och sjunger med. Och det kan förmodligen vara ett rejält irritationsmoment och låta illa, men här är det varken eller. Tycker jag. Man står mitt i en unison sång, det är som en matta av ljud som han kan vila emot. Det är magiskt. Tänk att stå så och bara ta emot, vilken enorm kärlek från publiken.

konsert UppsalaSå, även den här gången gick jag med min bror. Och det var en fantastisk “parkpromenad” i Uppsalas Botaniska trädgård. Bara en sån sak. Det är dessutom något som har kommit med åldern; att jag blir så nöjd när konserter eller festivaler håller vad de lovar; när det är smidigt och enkelt fastän det är så herrans mycket folk (publikrekord, tydligen). När artisterna börjar spela på utsatt tid (!) och levererar mer än väntat. I love it.

Det är någon åldersgrej, va…? haha. Men det känns så ordnat när det bara kan få vara som det är bestämt. Jag minns en konsert år 2008, när vi tålmodigt stod på Mosebacke och fick vänta på en svensk superstjärna som satt fast i en taxi efter ett försenat flyg. Det var förvisso inte hennes fel och det blev en bra kväll ändå, men det är något särskilt med respekt gentemot den publik som vill vara delaktig. I april var jag med min fina vän Jasna på Adéle och då var det köerna in som stoppade upp flödet, men när planeringen väl funkar är det föredömligt.

Miriam Bryant & Melissa HornMiriam Bryant var grymt. Hon är ju en ren och otämjd naturkraft. Energisk, rolig, fokuserad och musikalisk. Hennes mellansnack var opretentiöst och naturligt, hon rev ner både skratt och applåder. Melissa Horn var underbar. Så vän och mjuk, men ändå så vassa formuleringar och starka budskap. Även hon är väldigt rolig, med samma sorts självironi som Miriam, så det var en skön stämning – trots melankoliska melodier och grå himmel. Båda fick entusiastisk allsång från publiken och det bubblade formligen över när Lars Winnerbäck gästade Melissas “Som jag hade dig förut” – alltså före sin egen konsert.  Det är ödmjukhet.

Mellan akterna städades området – eftersom vissa vuxna människor tydligen inte kan städa upp efter sig på allmän plats – så det kändes rent och fräscht. Det fanns vakter och personal överallt, det var lugnt och stilla. Picknickfiltar och mattält. Trevligt. Den ena bra artisten efter den andra. Som en dröm i en park. Jag hoppas att det kan vara en återkommande festival, något för nästa år också?

stoppa ofredandet…i sommar har det ju dock varit lite si och så med festivalupplevelser, verkar det som. Jag tänkte tanken inför, att det vore väl f*n om det kom fram rubriker om övergrepp när ämnet har stötts och blött så i media, men man vet ju inte… one can only hope. Därför blev jag snudd på rörd när det på stora bildskärmar – mellan konserterna – sändes ut ett budskap om att hjälpa varandra. Att uppmärksamma om någon for illa. Det rullande budskapet löd:

“HJÄLP OSS STOPPA OFREDANDET.
Ser du något? Hör du något? Fråga om allting är ok.
Visa att du bryr dig. Kontakta vakt, polis eller någon av oss
som jobbar med festivalen om du behöver hjälp.
Ta hand om varandra och ha en fantastisk festival!” 

I en kall och kantig värld, var detta fina arrangemang som en mjuk filt. (Jag har hittills inte hört eller sett något om övergrepp och hoppas att ingenting hände.) Alla jag såg verkade ha kul. Trivas. Det var bra organiserat, bra flöde både vid in- och utgång – så många människor på samma yta till trots. Jag är imponerad.

Winnerbäck UppsalaOch så Lasse. Han är ju kung. Kanske är det den prestationsångest, stress och osäkerhet han har brottats med inför kändisskapet, som gör honom så… äkta. Och kanske står han stadigare idag, men det är något med en person som levererar den musik som han gör och ändå visar ödmjukhet. Han behöver inte Jante, han är definitivt bra nog. Ändå har han “det där” som så många tycker om honom för. En känslighet. Utöver det faktum att han är en ofattbart bra låtskrivare med känsla för människors… känslor. Lite så.

Summa summarum: det var en lugn, fin och galet bra “promenadkväll” i parken. Med detta vill jag tacka dig Andreas, för biljett och ditt sällskap. Det här var för mig ett perfekt sammanhang, där jag kände mig hemma och det är ett fint minne att spara. Musik och människor i en magisk mix.

Det här låter som nån recension, men jag vill mest dela med mig av en positiv upplevelse. En sådan som gör att man kan känna gemenskap, trygghet, glädje och hopp. Något fint och varmt i en värld som kan vara hård och kall. Det gör mig glad och tacksam – ända in i hjärteroten. 

// Kram Linda

Ps. En mörk augustikväll i Linköping 2008 var det ren magi, inte minst till tonerna av “Elden” som är en av favoriterna. Här med karaktäristisk allsång (fast från spelningen på Johanneshov). Vrid upp volymen och sjung med, vetja. 😉

 

I denna ljuva skördetid_2.

Åh, det här är verkligen en magisk tid. (Igen.) Ynnesten och glädjen i att kunna skörda de frukter, bär eller grönsaker som har tagits om hand en period nu. Jag blir glad och tacksam varje gång, för även om jag inte anser mig ha “gröna fingrar” känns det faktiskt allt roligare för varje skörd. Varje år.

vattenkannorDock kan jag inte ta så mycket kredd nu, jag har inte gjort så mycket mer än att vattna, men jag är glad att jag får ta del av skörden ändå. Bara känslan av att kunna äta en måltid med en egen sallad, gjord på gröna blad, lök, morot, rädisa, persiljerot, dill och persilja. Veta hur de odlats, äta med andakt. Det är på riktigt rikedom för mig.

Men det är klart, att vattnet är en viktig del i odlandet. Precis som en näringsrik jord och grogrund samt tillit, tid och tålamod – det är som med allt annat; känslor, rutiner och mönster. Om vi omsorgsfullt vattnar, gödslar med kärlek och värme, så kommer det goda att kunna gro. Växa och utvecklas för att sedan kunna skördas.

salladslökVattnar du dina drömmar så att de får växa? Ser du till att de får tillräckligt med vatten och slipper att torka ut? Eller dränker du dem? Ibland känns det så frustrerande att vänta in, det kan vara lättare att vara för generös med vatten, men det är inte heller alltid toppen att gasa på. Tålamod, min vän. Tålamod.

Ibland måste vi lita till att det blir bra när vi saktar in och lyssnar inåt, när vi gör det som känns rätt. Oavsett vad andra säger, även om andras röster talar emot oss. Då är det den inre rösten som styr. Det är egentligen det vi kan hålla fast vid, det som stämmer med vad vi önskar oss. Och att vi kan lära oss att lyssna till just den inre rösten. Låta den tala med vänlig stämma.  Tillit.

nyskördatOch så tillåta att dessa bitar faller på plats i sinom tid. Utan att forcera det, utan att låta det gå alltför långsamt. Allt har sin unika rytm, se bara på naturen. Där sker allt i sin takt, utan att vi behöver göra någonting. Jorden snurrar och med det kommer förändringar hela tiden. På riktigt. Ge det tid.

Jag tycker att alla dessa delar är svåra. Utmanande. Jag har så många gånger velat att saker skulle hända redan igår och “ska det väl växa kan man väl vattna på rejält direkt?” Nja… numera gör jag det som jag vill att det ska bli. Med tålamod, tillit och ger det tid. Hur ska de annars kunna växa? Mina drömmar, tanker, idéer och växter. Allt har ju sin naturliga rytm ändå.

salladsgrodaDet är fortfarande sommar kvar och fler tillfällen att skörda. Vi kan fortsätta att vörda den näring som naturen ger oss. Om vi bara ger från vårt håll, med engagemang. Vatten, ljus och näring samt tillit, tid och tålamod. Det ett bra grundrecept för allt i livet som ska kunna expandera och växa.

Jag har ju snöat in på det här med mat som ha en läkande effekt, till skillnad från den mat som kan skapa slitage och bryta ner. En stor del i glädjen, är förstås att man kan odla sin egen mat. Bli mätt av det naturen kan ge. Inte minst att kunna ge bort till andra, det som har skapats. Som en present!

Jasnas prästgårdssyltJag fick själv nyligen en burk körsbärssylt av en fin vän, en sån som sannerligen inte växer på träd. Även om körsbären hade gjort det. Så omtänksamt och gulligt, en glädjande present! I love it. Tusen tack, fina Jasna! För omtanke, engagemang och den fina paketeringen. Prästgårdssylt när den är som bäst. 

Jag önskar dig lycka till med ditt odlande, hur det än ser ut och vad du än odlar. Tids nog hoppas jag att du får avnjuta en härlig skörd.

// Kram Linda

skördat sommaren 2016

Jag beklagar din förlust.

Åh, livet. Min nära vän fick för någon vecka sedan veta att hennes nära vän inte har lång tid kvar att leva. Mitt i sommarvärmen blev det alldeles isande kallt. Det kom förstås som en chock att  läget var så mycket sämre än de hade trott, även om de kanske kände på sig att det var rätt illa.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Med en snabb utveckling av sjukdomen och spridning ut i kroppen, hade så många organ påverkats. Och även om ingen riktigt vet eller bör säga hur lång tid någon annan har kvar att leva, verkar det handla om veckor… Veckor. Vad gör man när man fruktar att det bara är veckor kvar?

Hur gör man när tiden är så utmätt? Jag vet inte. Men jag vet att jag gick in i någon sorts “umgänges-mood” när min vän blev sjuk. Ville ses så mycket som möjligt, utan att vara för påflugen för någon av oss, samtala och bara vara. Som tur var kunde jag styra min tid och mina dagar extra mycket just då, något jag alltid kommer att vara tacksam över. Vi pratade inte så mycket om döden – utan om livet. Det var inte så deppiga samtal, just. Men det VAR samtal.

vår, knoppar i motljusOch när jag tänker på det nu, kunde det mycket väl ha blivit precis tvärtom egentligen. Tystnad. En osäkerhet; vad säger man? Vad tusan passar i en sån situation? Kanske ingenting, men mest troligt allt. Tricket då var att vara “precis som vanligt” i en ovanlig situation. Jag ville för allt i världen inte zooma ut och försvinna. Jag kunde inte det. Även om det kanske kan vara lockande ibland att vika undan med blicken och sticka huvudet allt längre ner i sanden. Tvinga undan sorgen för att slippa känna.

Vi fick dessvärre inte så många veckor när hon blev sämre, men det är ovärdeliga dagar och minnen, sådana samtal som jag önskar att vi kunde ha idag.

Min nära vän, som nu är på väg att förlora sin vän, är likadan. Hon vill umgås och prata. Skapa minnen. Men framförallt visa medmänsklighet och kärlek. Inte prata om döden – om man inte vill – utan ge av sin tid. Medan den finns.

Dimma och dis, men ett ljus som bryter igenom.“- Jag beklagar sorgen”, brukar man säga till anhöriga när någon har gått ur tiden. För att det är den spontana reaktionen, såklart. Men jag läste någonstans (var minns jag inte) att formuleringen “jag beklagar din förlust” kan vara mer passande i det sammanhanget. I’m so sorry for your loss.

Naturligtvis är en förlust även en sorg, men den visar ju också att vi har ÄLSKAT – och det vill vi ju inte vara utan. Kärleken. Det betyder inte att vi inte kan sörja, tvärtom. Sorg kan komma som en följd av att våga älska med ett öppet hjärta. Så även sorgen har sin rättmätiga plats, även om den är smärtsam och kan kännas bottenlöst djup. Så ser ju livet ut.

En gulrosa ros, symbol för färg.Men förlusten kan verkligen beklagas. Tomheten efter en person som kan ha varit självklar så länge men inte längre finns där. Som inte kan svara, berätta, umgås och ge råd. Tystnaden som skär i i öronen, längtan efter kloka ord. Närheten. Kramarna. Saknaden efter en uppenbarelse. En stor förlust.

En förlust som följer med, som en skugga man försöker lära sig att leva sida vid sida med. Även om det skaver och aldrig känns bekvämt. Det är en del av livet. Det här är något vi levande måste lära oss att hantera, att leva med dem vi har omkring oss medan vi har möjligheten. Ta vara på den tid vi har och göra det bästa av det. Att våga älska fullt ut, även om det kan innebära sorg senare.

Att låta sorgen ta sin plats, är också att låta tårarna finnas. Eller som jag tolkar gruppen Kents formulering i den magiska “Mannen i den vita hatten“, att tårarna är de dyrbaraste smycken vi har.

“Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser”

Ja, vad vet jag? Men kanske är det en del av vad livet handlar om…?

Att leva medan vi kan. 

// Kram Linda

Kunskap om sig själv genom andra.

Vi lär oss egentligen väldigt mycket om oss själva genom andra. Om vi ser och lyssnar. Hur du reagerar på något jag säger, säger en hel del om dig – men hur jag reagerar på DET säger i sin tur massor om mig. Förvirrande ja. Men rätt logiskt, ändå. Vi ansvarar alla för våra egna reaktioner.

En dramatiskt orolig himmel med mörka moln och solen bakom.Det kan vara lätt att säga “men DU då?!” utan att reflektera över vad man verkligen reagerar på. Vad som slår an en sträng inuti mig på djupet. Det är bättre att agera än att REagera – säger de lärde – men yeah right… i praktiken är det inte alltid så enkelt. Ibland smäller det bara till av irritation, innan man hinner andas in lugnet. Man tänker inte på att via den knutna näve vars pekfinger siktar på en annan person, så pekar tre fingrar tillbaka på oss själva. Men det ligger mycket i det. Inte sant?

Det kan verka lätt att skylla ifrån sig, klandra andra, hävda sin rätt och vilja vinna. Stjäla energi som en tjuv. När det modigaste faktiskt är att våga säga “jag hör vad du står för och jag tycker inte likadant, men jag väljer att respektera din åsikt.” En fråga som också brukar ställas i sådana sammanhang, är: vill du ha rätt eller vill du vara lycklig…? Det tål att tänkas på.

låst lägeFör många år sen jobbade jag på en arbetsplats där – jag vid ett tillfälle kände att – “de var d*mm* i h*v*d*t!”. Jag tyckte att de sade fel, gjorde fel och tyckte fel. Det var ett helsike, för att jag var så frustrerad, arg och missnöjd. Men… tror du att det var DE som var dumma i huvudet? Knappast. Jag skulle inte vara där, på den platsen. Jag var klar att gå vidare för att befinna mig på en annan plats i livet. Men att skylla på att “andra var dumma i huvudet” var ett svagt svepskäl. Jag fegade, reagerade istället för att agera; men när jag väl förstod var i livet jag befann mig, valde jag att släppa taget och gå. Det tyckte nog att det var lika bra, de också.

För jag är inte den som bara har rätt – jag har haft fel så många gånger, även om “fel” är en definitionsfråga. Jag har sagt och gjort saker som jag har ångrat, ibland även långt efteråt. Men jag tror också att det är vad det handlar om att vara människa. Att kunna utvecklas, göras om och göra rätt. Att erkänna sina misstag och förbättra det som känns obekvämt. Kanske är det så att vi ska göra det lite bättre, om vi vill, men att det är värre att ångra det vi aldrig gjorde? Jag vet inte. Mer än att det är högst mänskligt att fela.

Ett hjärta av gräs.Många gånger har jag oroat mig för att riva upp känslor. Som om de inte var en naturlig del av livet. Jag har plåstrat, slätat över, fallit till föga och varit flexibel. Allt för att undvika konflikter och konfrontationer. Jag har varit rädd att göra människor upprörda. För att inte bli omtyckt. Tills den dag jag insåg att jag inte kan påverka hur andra reagerar – inte ens om de skriker och exploderar av ilska. No can do. Jag kan bara ta ansvar för mig. Även om det innebär att andra inte tycker om mig.

Men egentligen – hur sunt vore det att bli omtyckt av alla? Då är man säkert så borstad och nedslipad att man aldrig stöter sig med någon. Nej, jag ser hellre känslor och passion – att kunna uttrycka något som människor antingen kan hålla med om eller välja bort… det behöver ju inte bli aggressivt för att vi ser olika på det. Det behöver inte leda till hat, när det finns möjlighet till tolerans.

Sprakande och glittrande fyrverkerier mot en mörk himmel.Men om reaktionerna är dramatiska eller häftiga kan jag bara avvakta och invänta ett lugn. Intala mig att jag varken sagt eller gjort fel, utifrån min känsla och min ståndpunkt. Vad andra än säger eller tycker. För det är stor skillnad på att provocera för att få en reaktion eller att vara sann i sina åsikter. Ärlighet  never goes out of style.

Och i värsta fall; let’s agree to disagree – vi behöver inte tycka likadant. Det är okej. Tänk, vilket lugn det kan medföra. Många vill vinna. Knäcka den andre till tystnad eller kapitulation. Som om en höjd röst eller övertalningskampanj skulle kännas bra i hjärtat…? Nä, säkert inte hos någon part. Att debattera eller diskutera kan leda till olika synpunkter, som olika sidor av samma mynt. Bara det att tycka diametralt olika men ändå kunna lyssna till vad den andre har att säga – med ett öppet sinne… det vore väl nåt?

Tom O'Bryan, föreläsning om gluten, mars 2014 i Stockholm.Det här är mitt lilla forum och jag skriver om det som tilltalar eller intresserar mig, som aktuella ämnen kring kost, näringsvärden, yoga och stress som dyker upp i media, sånt jag funderar kring och om saker jag har lärt mig både i kortare kurser och längre utbildningar. Tycker man samma sak; varmt välkommen. Är man av en annan åsikt så tycker vi helt enkelt olika. Jag vill ha ett utlopp, en ventil för det jag gör idag. Men jag gör det inte för att “vinna över någon” på min sida för att ha ‘rätt’…

…jag vill hellre vara lycklig. 😉

// Kram Linda

“Bara få va mig själv.”

Åh. Som. Jag. Längtar. I november ska jag gå och uppleva Laleh på Globen, dit hon har flyttats från Hovet för att hon har sålt så många biljetter. Det blir ju att båda se och höra henne, men det känns mer som en upplevelse. Det är något visst med henne, på så många sätt.

Redan i filmen “Jalla! Jalla!” tyckte jag att hon strålade, som den stjärna hon är. Så oerhört vacker och när hon sedan släppte sitt debutalbum 2005 var jag fast. Den låt som fastnade som mest hos mig då var “Tell me”. Dessutom var jag fascinerad över att hon blandade språk hejvilt så som hon gjorde, fick man göra så? Ja, tydligen. Vem kan säga något om det? Hon kompromissar inte med sin musik.

Hon tycks alltid ha gått sin egen väg, med en otrolig fingertoppskänsla, integritet och en stor konstnärlig begåvning som jag verkligen beundrar. Genom tillfällen som “Så ska det låta“, “Scenen är din” på Gröna Lund och “Some die young” i Norge efter Utöya… allt hon har gjort har det lilla extra. Tycker du inte…?

Ett knippe lila, ljuvligt doftande syréner med gröna blad.Men varför tar jag upp det här nu, månader innan konserten? Jo, för att hon har varit väldigt aktuell som upphovskvinna, när hennes “Goliat” har sjungits på så många skolavslutningar. Den är helt magisk och texten så bra. Tänk, så många fina barnkörer som sjunger om det världen behöver nu:

“Vi ska ta över världen
vi ska bli stora,
vi ska bli mäktiga.
Och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer.”

Se gärna den makalösa videon längst ner. (Sjung gärna med!) Tänk om barnen kan känna att de faktiskt är mäktiga och viktiga, att de kan göra jorden hel…? Vi måste hitta något positivt som lyser vår väg framåt (det händer väldigt mycket mörkt i världen nu), så att vi kan fokusera vår energi åt rätt håll. Sprida ljus.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På samma sätt, tror jag att vi alla behöver budskapet i hennes Bara få va mig själv – inte minst barnen! Så att de får lära sig att man inte alltid behöver passa in i de fyrkantiga ramar som vuxenvärlden har skapat (och har så svårt att gå ifrån). Att det finns någon som säger “Jag ska bara få vara mig själv, vill bara mig själv”. Det kan göra stor skillnad för ett barn som inte vet hur det ska vara. Som kanske känner att det inte passar in alls där det befinner sig. Så att de vet att de är perfekta som de är.

Världen behöver vackra (jag menar insidan, även om hon är bedårande även på utsidan) och viktiga förebilder, här en modig, stark och klok kvinna som har tagit sin strålande karriär i sina egna händer – det inspirerar mig stort! Hon har inte haft en enkel väg i livet, ändå fortsätter hon att hänföra. Säljer så många biljetter att konserter måste byta arena. Vad kan jag säga? Jag längtar verkligen.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Det gäller att fånga upp budskap som rymmer hopp och optimism och låta barnen marinera i dem. Stötta och supporta dem i att utforska sina egna vägar, att det går att vara sin egen – den man innerst inne är. Oavsett vem andra vill att man ska vara. Det är viktigt att de vet det. Vi vuxna också. Fantastiska Laleh. Eller som hon uttrycker det:

“Så tro på mig, för jag vet att du är modigast. Du kan.”

// Kram Linda

Allt eller inget. På eller av.

Det är lite lustigt ändå. För att vara ett land med ordet “lagom” i vårt vokabulär, vet jag ganska många som – liksom jag – har haft en utmaning i att vara just… måttfulla. Men jag ska inte tala för andra nu, utan enbart för mig själv.

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.En dag kan man börja se saker som har legat dolda på ett annat sätt, ur ett annat perspektiv. I ett annat ljus. Det är fint att vi kan förändras, hela tiden. Om vi vill. Komma till insikter som syntes omöjliga för inte så länge sedan, eller bara inte kunde upptäckas då. För att man inte kunde se klart.

Livet kan ju vara så där ironiskt att det bjuder en på stora utmaningar, vare sig man har bett om dem (oftast har man kanske det?) eller inte alls. I mitt fall, den här tiden i livet, har jag medvetet kunnat vara uppmärksam på vad som sker och det kan räknas som ett steg framåt, nu ska jag bara undvika att ta två steg tillbaka…

Regnränder på en ruta, med en tågperrong i bakgrunden.Skämt åsido, jag har i perioder i livet haft en förmåga att gå ‘all in’. Fullt ut. Eller inte alls. Jag har haft en tendens att se saker och uppfattningar som svart/vita, det har sällan funnits ett färgspektrum däremellan. Det har tyvärr i många fall kunnat kategoriseras som “bra eller dåligt” och det är något jag inte är stolt över idag, men ett steg närmare sanningen är att erkänna det. Att kunna göra om, göra rättare.

Jag vill ju att världen ska få vara färgglad, spraka och bubbla eller kunna vara lite smådassig i färgerna. Blek och lite tråkig. Känslorna likaså. Vad som helst, hellre än bara korpsvart eller snövitt. Ytterligheterna. När det vackraste kan ligga längs mittlinjen av spektrat. Det vet ju alla.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.I mitt fall handlade det mycket om att prestera. Att sakna en god självkänsla. Att välja i varje sekund och göra det snabbt, för att det alltid kändes som en brådska. Bra eller dåligt. På eller av. Det har handlat om prestationsångest och med det snabba val; hur ska jag göra? Inget var riktigt grundat i mig, jag hade ingen magkänsla utan gissade mest.

I många fall virvlade bara frågorna runt runt, jag uppfattade inte vad jag ville, tänkte, kände eller tyckte. Eller var vad som förväntades av mig. Frågorna var svåra att greppa och kanske föddes all min ambivalens ur denna förvirring. Jag kategoriserade kanske undermedvetet in saker och ting i bra och dåligt, fastän jag så väl vet att det inte existerar. Det var 100% åt något håll.

Men, det är väl så man kan börja se klart på tillvaron, slutligen. Se hur mönstren har sett ut, vilka uttryck det har tagit sig. Vad det egentligen betyder. Yogan har hjälpt mig att vända inåt, att bit för bit våga se vad det är jag hanterar. Hur jag vill fortsätta framåt, lugnet har skänkt mig en fristad och det har inte alltid varit lätt. Sanningen är inte alltid enkel, men det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Se hur det har påverkat en att leva på ett visst sätt.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Att man har varit hård mot sig själv, framförallt. Inte gett sig själv vila och ro att skapa sig en egen uppfattning,  att välja från hjärtat. Det är därför det är så viktigt för mig idag att andra kan få lära sig att lyssna, känna och tycka. Det viktigaste är trots allt inte vad andra anser, utan vad vi själva vill och mår bra av. Tänk att det ska vara så svårt att följa, ibland.

Jag tror att vi ofta från unga år får lära oss att ställa upp på andras känslor och krav. Bjuda till. Bita ihop. Fastän vi i själva verket blommar som mest när vi kan göra det vi brinner för. Det som gör oss passionerat uppslukade och ger energi; då kan vi även få ork över till andra. Det är möjligen “ego” att sätta sitt eget välbefinnande först, men det handlar ju om att jag själv ska orka…? Då måste jag ju vara lite ego? Det betyder inte per automatik att göra andra illa, utan att kunna ta hänsyn till sina egna behov.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Just nu upplever jag att jag släpper lite mer på den mentala bromsen. Eller är det egentligen gasen? Jag känner in vad jag gör, ser hur jag reagerar och… varför. Läser av mina egna reaktioner, om jag vill fly eller stanna kvar för evigt. Det här är förstås att tala i gåtor, men kanske förstår ändå du hur jag menar. Vad jag säger och varifrån det kommer. Hur man kan stanna upp och analysera känslan när den dyker upp…?

Kanske vågar du, liksom jag, släppa taget en stund för att få en liten paus? Lossa greppet lite grann och till och med låta saker vara lite halvdana? Utan att för den sakens skull låta det blir lite hur som helst. Bara ta det lite lugnare.

Du vet vad du kan. Jag vet vad jag kan. Det behöver inte längre handla om att prestera så mycket som vi tror. Det kan räcka med att göra rätt saker, på rätt sätt och framförallt – i rätt tid. Det kan låta som en prestation i sig, men ibland är det läge att bara vänta in stunden. Att sluta prestera.

Dubbla regnbågar på en stålgrå himmel med solsken.Det låter väl inte klokt, men jag tror dock att det är precis vad det är. Det genuina, som kommer av sig självt när det är menat. I den form det ska ta. Utan att tvingas eller vara vitt eller svart, snarare skimrar det i en vacker obestämbar färg. Fram och tillbaka. Och man inser att bra nog ÄR good enough. När bitarna sakta faller på plats.

Det är dags för nya tider nu. Nya skimrande, glänsande tider.

// Kram Linda

Ett sjuhundrande tack!

Åh, jag hoppas att du har en fin sommar! Även om vädret är ostadigt, behöver inte humöret vara det. Jag trivs på ett roligt och givande “sommarjobb”, men har fått förfrågningar från klienter om att ta emot dem även under sommaren – jag som trodde att ni skulle gå på semester? – så det gör jag gärna, också. Att ni vill fortsätta med era hälsoundersökningar och har intresse i er hälsa glädjer mig.

700 gillaOch bara en sån här sak! I skrivande stund snuddar Mitt nya livs Facebook-sida vid 700 gilla-tummar. Jag tycker att det är jätteroligt!  Och jag förstår att de som får 7.000 eller 70.000 likes inte tycker att det är så mycket, men för mig betyder det massor. Det är många fler än 7 eller 70…

Skämt åsido, jag är genuint glad och tacksam över varenda en som har gått in och bemödat sig med att gilla, när det finns så mycket att klicka på nu. Och överallt. Det känns som att det nyss var maj månad och 500 tummar upp.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jag vill återigen tacka dig som läser, som mejlar om din egen historia och som kommer för besök: som gör hälsoundersökningindividuell kostrådgivning eller går i mina yogaklasser. Tack till dig som går in på Facebook via min hemsida och “gillar” – tack för ditt engagemang. Jag skulle göra mitt jobb ändå, men det gör det ännu roligare att du deltar.

Jag läser alla mejl och svarar på dem – men kom ihåg att om du inte har fått svar, så kan du ha skrivit in din mejladress fel i kontaktformuläret.  Sånt händer. Jag försöker att gissa mig till en korrekt mejladress men det går inte alltid. Jag svarar så ofta jag kan, det skulle aldrig falla mig in att ignorera en fråga eller ett påstående med flit. Så att du vet.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Är det något du funderar på eller önskar att jag skriver om (min syn på ämnet, kanske?) så mejla mig gärna. Annars kan vi gärna fortsätta så här, jag är mycket nöjd och belåten med hur det är.

Vill du på något sätt nå mig, så gör du det här.

Jag har lagt upp datum för höstens besökstider i kalendern, om du är redo att boka tid för en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller något annat… även höstens yogadatum ligger uppe nu. Välkommen.

Så, ett hejdundrande… men även ett sjuhundrande – TACK!

// Kram Linda

Skippa aluminiumfolie i sommar…? (Eller alltid.)

Jag läser en ny viktig artikel just i grilltider och blir full i skratt. Funderar ett ögonblick på att bifoga en ritning på hur man viker sig en foliehatt, för den som möjligen tycker att det här ämnet är galenskap. Men skämt åsido, här kommer det lite vettiga forskningsresultat. För hälsan, vill säga. Om du frågar mig.

grillspett med fiskDet har ju sagts en längre tid att aluminium har visat sig ge negativa effekter på hälsan och vi har fått tips från olika håll om hur man kan skydda sin mat från aluminium. Nu dras det ett varv till, då den egyptiska forskaren Ghada Bassioni, kemichef vid Ain Shams University i Kairo, kommit fram till att kryddstark och syrarik mat som tillagas i höga temperaturer med aluminiumfolie kan vara skadligt för kroppen. Så artikeln lyder “Forskare larmar: grilla inte i aluminiumfolie”

Det här handlar främst om aluminiumfolie, men jag undviker aluminium över huvud taget för egen del. Dr Mercola skrev 2014: First Case Study to Show Direct Link Between Alzheimer’s and Aluminum Toxicity– vilket kan direktöversättas till “den första fallstudien som visar en direkt länk mellan Alzheimers och aluminium toxicitet”… bara en sådan sak. Läs gärna.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Naturligtvis finns det de som hävdar motsatsen (som med allt annat), det gäller bara att tänka till och välja det som stämmer bäst för en själv – och lyllo den som slipper Alzheimer’s, helt enkelt. Eftersom det ännu är oklart, men finns tecken på vad som kan förvärra eller avlasta, så är vi alla livs levande försökskaniner… helt enkelt.

Men här är några tips från alzheimers.org.uk för att undvika sjukdomen.

För mig finns det ingen anledning att använda aluminiumfolie, mer än att det skulle vara praktiskt, jag undviker det i köket. Jag förvarar hellre mat i glasburkar eller tillagar/grillar mat på andra sätt än att linda in det i folie. Är det inte bra för hälsan, känns det bäst att skippa det helt.

glutenfritt bröd med ost och zucchiniJa, just ja. Därför skippar jag “vanliga” bakpulver som kan innehålla natriumaluminiumsulfat (det var svårt att hitta länkar på det, men ge det gärna ett försök) och väljer istället bikarbonat när jag bakar min egen typ av glutenfritt bröd. Dock behöver bikarbonatet syra för att reagera och “jäsa” (det finns redan i bakpulver), så jag pressar ner lite färsk citron i smeten. Funkar fint, tycker jag och det känns skönt att veta att det är aluminiumfritt, även om jag vet inte exakt hur det ser ut i bakpulver idag. Det kan ha förändrats.

Jag undviker det även PÅ kroppen, så jag för in ämnet på det också. Det är oklart om/huruvida aluminium i det som räknas som antiperspiranter kan orsaka bröstcancer, men jag har för länge sedan slutat använda sådana. Det känns så ONÖDIGT att utmana ödet. Visst, cancer är ju omkring 200 stycken systemsjukdomar, så det kan finnas mycket att undvika därute, men när det finns en uttalad risk känns det bara fel att använda. Och är det så att man plågas av svett som luktar, så kan det bero på bakterier – även inifrån. Det går ett hitta förklaringar till det mesta och har man illaluktande svett, så är det bättre (i min värld) att ta reda på varför, än att dölja det med antiperspirant… det tycks finnas en del aluminiumfria alternativ att välja på.

Min fina vän Jennie intervjuades i ämnet “Stort sug efter metallfri deodorant” för ett år sedan och jag kan inte föreställa mig att människors intresse i aluminiumfri antiperspirant har minskat sedan dess. Besök henne gärna på Gryningen i Stockholm, hon är både fantastisk och kunnig! Bild: Maja Suslin/TT

Och oavsett vad framtida studier kommer att visa, så känns det klokt att vara förutseende… det är kanske inte så mycket “foliehatt” över detta med aluminium som det först lät? Det känns bara inte sunt i min värld att belasta kroppen med något – plaster, mjukmedel och allehanda andra kemikalier – utan att tänka på följderna… om man ens vet om dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Att inte orka bry sig är en sak och ett val man gör, men att tro att det är bra och inte undersöka vidare för att förändra… det kan bli komplicerat. Några små belastande saker i taget må verka harmlöst, men så fort de börjar staplas på hög kan det leda till intoleranser, allergier eller obalanser. Det är klokt att försöka vara ett steg före utvecklingen, samtidigt som det är smart att vara närvarande i nuet. Det är klurigt det där.

Men att inte vilja är också en mänsklig rättighet, ett val man gör. Att stänga av all information man inte orkar ta in eller vill göra någonting åt. Vi har ansvar för oss själva ett helt liv, ingen annan kan tvinga oss till något annat än det vi vill göra. Det är viktigt att komma ihåg, att lyssna inåt och se till sin inre kompass. Sen kan man skapa sin egen sanning. Göra egna medvetna val.

Vy över en sjö en stilla sommarkväll, med en himmel i rosa.Så. I de allra flesta fall kan det handla om att börja implementera en annan livsstil än den man blivit van vid och möjligen gjort sig beroende av. Steget kan vara långt till att försöka. En av mina klienter sade att hon hade funderat på att komma till mig i 1,5 år – så många behöver en startsträcka. Det är också helt okej; man kan bara inte bli motiverad på andras villkor. För andras skull. Det handlar om att vara “där” själv, på rätt plats vid rätt tidspunkt och ha rätt inställning. Då kan det ske stora förändringar.

Låt denna tanke marinera, fundera på var du landar i aluminiumröran. Skapa dina egna åsikter och följ det du tror på. Då blir det sant för dig. Det är ju egentligen det enda som betyder något.

Men jag vill ge dig en möjlighet att välja.

// Kram Linda

qma hälsoundersökningPs. Önskar du komma mer i balans? Vill du göra en hälsoundersökning eller en Hårmineralanalys efter sommaren, för att kolla din näringsstatus?
Här kan du söka och boka tid för besök.
Varmt välkommen!