En vante på en brevlåda.

Jag har haft körkort sedan 14 december 1994. Men jag åker oftast kollektivt, har faktiskt aldrig ägt en egen bil – vilket bara känts bra hittills, för att jag har klarat mig utan och det ger en massa vardagsmotion att röra sig hela tiden. Dock kör jag gärna lånad bil när tillfälle ges. Men, detta till trots…

vintervag-med-sno-och-is…en förmiddag i februari hade jag svårt att åka kollektivt. Det det var en dag när jag stressade för att hinna med bussen, i detta fall. Jag går lite för ofta hemifrån för nära bussens avgång, så jag kan behöva springa sista biten. Så himla onödigt, men så funkar jag (på tal om vardagsmotion…). Så även denna kalla och dystra vinterdag.

Det var en situation med en himla röra av jacka, vantar, väska, hörlurar, telefon, busskort, matlåda och annat – men oftast har jag stenkoll på läget. Här trodde jag att jag hade det. När jag var på väg från bussen mot pendeltåget såg jag igenom mina saker, kände i fickor och insåg till min fasa att en av vantarna saknades… jag stannade först upp, såg mig omkring, gick sedan sakta igenom spärrarna vid tåget, klev nästan på det, men kände att jag fick ta nästa tåg. Jag måste hitta den.

Nej. Jag vet. Det är ingen big deal. En vante. Det finns värre saker i livet än att bli av med en vante, det är jag fullt medveten om. Ändå var det så jobbigt när det gick upp för mig att den inte var hos mig. Den kom nämligen från min farmors. Min salig farmor som lämnade oss för ganska precis 9 år sedan nu.

svart-tumvante Det blev som en klump i halsen, du vet när man tänker att “jag måste ha den!” och det går ju liksom inte att förklara känslominnen. De är inte rationella. Ett doftminne kan kasta en tillbaka i tiden till något man trodde att man hade glömt för länge sedan, så man känner direkt när det betyder något för en. Det var en väldigt söt svart liten tumvante dessutom, fint stickad och så lagom nätt. Vissa tumvantar är gigantiska, men den här var perfekt för mig.

Så jag gick tillbaka och snurrade runt, försökte se bussen jag hade åkt dit med, om den hade bytt nummer på det busstorg där jag stod, för att gå en annan linje därifrån? Men hur skulle jag kunna skilja dem åt, “min” buss från de andra, de ser ju likadana ut? Jag ville gå och titta igenom den, men var var den? Tänkte sedan att om någon hittat min vante, så kanske de skulle kontakta avdelningen på SL för hittegods…?

Ensamma fotspår i snön. Så, medan jag gick fram och tillbaka samma väg som jag gått från bussen, slog jag numret till SL. Insåg under samtalet att det skulle ta flera dagar för vanten att eventuellt nå fram till deras avdelning Stockholm, så chansen kändes ganska liten. Mitt i detta reflekterade jag inte ens över att jag jagade en vante. Efter ännu en vandring i området, med blicken fäst vid marken, klev jag motvilligt på tåget och åkte iväg. Jag måste ju till jobbet.

Tänkte på farmor. Hur jäkla klumpig och slarvig jag varit. Kände mig modfälld. Och även om jag vet att det inte är konstruktivt att vara sin egen värsta ovän, var jag djupt besviken på att en vante gått förlorad. Ett minne. Ett band till min farmor. Hela arbetsdagen fanns känslan i min kropp, som om jag på ett sätt hade svikit min farmor. Fastän jag naturligtvis inte hade gjort det med flit.

När jag kom tillbaka stationen med tåget den kvällen, såg jag mig noga omkring. Inte en tillstymmelse till vante. Med en tungt hjärta gick jag hem och kände att det här var en synnerligen tråkig dag. Skönt att den var till ända. Jag hade ingen förhoppning om att faktiskt hitta vanten igen och känslan gnagde i mig, fastän jag försökte bli av med den. Få den att släppa.

min-vanteSå, döm om min förvåning när jag morgonen efter går samma väg från bussen mot tåget, ser mig runt omkring (“kanske, kanske?”) och UPPTÄCKER MIN ÄLSKADE  VANTE PÅ EN BREVLÅDA. Högst uppe på den gula brevlådan ligger min svarta, blöta, tunga och kalla vante. Behöver jag säga att jag blev överlycklig? Ja, kanske orimligt glad och rörd, men det kändes som att bandet till farmor var tillbaka. (Jag fotade den till och med, haha!) Så lade jag försiktigt ner min vante i väskan.

På tåget till jobbet var jag sedan djupt tacksam och så mycket lugnare. Kände att jag var så GLAD att en person hade brytt sig om min vante, lagt den så att den skulle synas och – tagit sig den tiden. Inte bara rusat på! Jag ville tacka, vem-det-nu-var, på det sätt jag kunde. Så jag knåpade ihop en text till lokaltidningen och skickade in den direkt:

notis-i-tidningen

Sedan var det frid och fröjd… vanten har jag fortfarande och är så himla nöjd med det. Jag hoppas att den som lade min vante på brevlådan kunde läsa det.

–  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –  –

Så. Härom dagen gick jag i samma område (som så många gånger i veckan) och pratade i telefon med någon, när jag såg något i ögonvrån, men jag sprang på… så vände jag mig om och noterade – en svart vante. Inte min, men någon annan hade tydligen tappat sin. Bra ställe för sånt, verkar det som? Då kom mitt minne tillbaka, jag hade inte tänkt på att jag tappade min sedan det hände. Var det någon som letade lika febrilt efter den nu, som jag letade efter min då?

Tänk att lite garn kan betyda så mycket.

I samma veva avslutade jag samtalet, jag hade farten uppe och ångade på mot tåget… men så stannade jag upp i steget och tänkte “Vänta nu! Vad håller jag på med?” Insikten slog mig att jag hade en möjlighet att återgälda tjänsten. Jag kunde ju få chansen att hjälpa någon annan nu. Den såg lite trasig ut, men någon kanske letade efter den ändå.

nagons-vanteJag såg att det var ett par minuter kvar till tåget skulle gå, vände mig om och gick bort till vanten, lade upp den på brevlådan (fotade igen, yes) och gick till tåget. Kanske slöts en cirkel där? Kanske blev någon annan lika glad som jag? Pay it forward, du vet. Att kunna göra en tjänst, för att man vill. Inte för att man måste. Jag vill inte springa och vara så upptagen att jag missar människor och …vantar på vägen.

Det är ingen notis i tidningen jag eftersträvar, men om den personen blir en tiondel så glad som jag blev av att återse sin vante, så är det värt den lilla uppoffringen det är att kunna stanna upp, se och göra. Vi kan ju hjälpa varandra. Samma brevlåda men en annan vante, mer än ett halvår senare. Jag kan bara hoppas att den har “hittat hem” nu.

Håll hårt i det du håller kärt, det är inte alltid man har turen att saker kommer tillbaka… men man vet faktiskt aldrig riktigt säkert.

Chansen finns.

// Kram Linda

Presenter till pappa i Prag.

Åh, när man fyller 65 år ska man firas rejält efter ett långt arbetsliv och en möjlig pension i annalkande. Min pappa har just fyllt 65 år, men jag skriver “möjlig” för att jag inte tror att han är riktigt klar ännu. Han är bra på sitt jobb, den här byggnadsingenjören. Men firas ska man förstås. Och det finns alltid något att fira!

husfasader-pragI november för 5 år sedan, när pappa fyllde 60 år, så åkte vi i familjen till Teneriffa på en gemensam resa till solen. Nu gjorde vi en Prag-resa över fyra dagar och hade det mysigt. Vilken fin stad! Ingen av oss hade varit där tidigare, min tanke inför var – som så många andra gånger – “vad kommer det finnas för mig att äta…?” Lite väl mycket, skulle det visa sig. 😉 (Herre min skapare, så mycket mat.)

Men mina tankar kretsade främst kring gluten, som jag skyr så mycket jag bara kan. Får jag i mig det av misstag så kan jag inte göra så mycket, men jag vill ju undvika det. Mycket gluten i form av bröd, hur skulle jag hantera det? Vilken sorts frukost på hotellet? Vad kunde jag ta med själv? Vad skulle man kunna köpa i butiker där? Jag pusslar ju i skrivande stund med en fjärde matbok som har inriktning på “Picknick och resa” så tankarna rör sig i det området.

Därför, döm om min förvåning och tacksamhet när jag kunna känna “vilket härligt land!” Att det skulle kunna vara lätt att vara på besök, att det fanns alternativ och att mina medhavda “nödlösningar” som nötter och avokados låg kvar i väskan – men det är aldrig fel att ha med några sådana ändå.

allergener-pragDet var roligt att se restauranger ha sånt fokus på allergener och dessutom tydlig information om detta, särskilt eftersom jag (så gott som) alltid ställer frågan “is there any gluten in it…?” På ett av dessa ställen låg en lista framme på allergener, där varje siffra fanns återgiven i menyn. Jag tror att det främst var jag i min familj som hörde änglakörer, om man ska vara ärlig, men jäklar så mycket lättare det blir! Enkelt.

Förmodligen är det så många flera generellt som väljer bort allergener (som tex gluten, mejeriprodukter från ko, soja, skaldjur, jordnötter och så vidare) för att man har upptäckt att man mår så mycket bättre utan vissa saker – såvida man inte får direkt andnöd, då är det ju galet viktigt att undvika.

mat-i-prag-2016

Till frukost på hotellet fanns det rikligt med gluten, men det gick att välja kokt ägg, grönsaker och lite annat istället. Jag ska vara helt ärlig med att jag inte helt uteslöt mejeriprodukter (läs: yoghurt) och sockerarter, vilket jag borde ha gjort, men det fanns mycket annat att välja på ändå. Det går om man vill.

glutenfri-restaurang-pragVi hittade dessutom en italiensk helt glutenfri (!) restaurang – även när det gällde pasta. Min familj ville gärna prova på att äta helt glutenfritt en lunch – inklusive bröd och öl – och det var både fint och gott! Mycket uppskattat. Restaurangen heter Alriso och jag rekommenderar den gärna. De hade till och med en glutenfri Tiramisu (!) som jag valde att prova – trots mejeriprodukter och socker – som dagens 65-årstårta. Ibland får man välja sin “strider”, men så länge de är glutenfria… så, ja tack.

Det kändes så positivt, vi var alla mätta och belåtna efter måltiden – någon något förundrade över att en pasta kunde vara så god ändå och någon ville se om samma öl gick att beställa hemifrån…? Roligt att det kan vara så bra.

Vi avverkade många mil (?) genom att promenera hela dagarna, så det var väl helt okej att äta mycket. Karlsbron, borgen på höjden, kyrkor, synagogor och judiska kyrkogården, alla dessa vackra små gränder och stora affärsgator. Vi har vandrat över tusentals kullerstenar och sett ut över hela staden från det höga tornet vid det gamla torget av Prag… då måste man ju äta också! 😉

blommor-och-ljus-pragSom final på födelsedagsfirandet, besökte vi även en fine dining-restaurang Svatá Kláraen bit utanför Prag  – i en  naturlig grotta. Vilken fin upplevelse! Varenda detalj var genomtänkt, servicen i toppklass och vi fick sitta intill en öppen brasa. Det var en hög mysfaktor och ett värdigt firande. Även de kunde trolla fram glutenfria alternativ, som bröd till en skaldjurscocktail och i efterrätten, trots att vi hade glömt att meddela att vi faktiskt var några som önskade glutenfritt…

Summa summarum? En fin resa och bra dagar tillsammans med familjen. God mat, många mil i benen, upplevelser och minnen för livet. Jag är tacksam för allt nämnt ovan och för att det var så pass lätt att äta i en stad som Prag…

Namaste och tack, för allt. 

// Kram Linda

Ooh la Laleh. Om livet och döden.

Du vet. Ibland känner man att man är med om ett ögonblick som kommer att finnas kvar som minnen inom en till den dag man dör. Det kanske inte verkar så stort innan det verkligen sker, men känslan. Det är känslan det handlar om.

Snötyngda grenar i en tyst vinterskog.Vi lever i rätt kalla, snabba och mörka tider. Vinter, ja. Men det går att applicera på andra områden i livet och samhället också. Jag har en känsla av att många går på autopilot, att vi biter ihop och fortsätter framåt. Forza. Vi känner inte alltid efter (läs: ganska sällan, faktiskt) och det är förmodligen helt naturligt. Det är bra att “hålla ihop” om man har saker att göra, inte bryta ihop för ofta. Man biter ihop istället och spänner käkarna lite extra.

Men plötsligt blir man så berörd. Någonting sipprar in och går förbi våra murar, allt fokus och andan vi står och håller. Det är som om man kippar efter luft och upplever att känslan går in på djupet. I hjärtat. Omöjligt att undvika. Vi ser allvaret, djupet och tyngden i ögonen. Men det är inte den mörka och ensamma känslan, utan den andliga. Den lätta. Känslan av en gemenskap, att det finns något större och mer betydelsefullt att fylla våra liv med… det gäller att hitta värmen, ljuset och guldkornen.

Det hände mig i fredags. Men alltså, Laleh. Jag är så tacksam över att jag valde att fira in Mitt nya livs femårsdag tillsammans med min fina vän Jasna och – dig. (Jo, det var ju några andra där i Globen, men jag kan känna att det hade rätt att vara där också.) Något att minnas för livet. Det var bättre än bra.

snohjarta_2Jag har länge – sedan “Jalla! Jalla!” – fascinerats av Laleh och skrivit om henne förr (senast i maj och i juli) men det beror helt enkelt på att hon är en av mina absoluta förebilder som människa. Jag råkar ju älska hennes musik, men även om det hade varit på ett annat vis anser jag att den här tjejen kan vara en förebild för oss… alla? Vi kan våga vara oss själva mer. Våga glänta mer på locket, släppa murarna och andas.

Köra vår egen stil, välja vår egen linje. Om så i det lilla, alla har ju inte täckning för att sälja ut Globen och ställa sig på scen, om man säger så. Laleh går verkligen sin egen väg, är tuff och egensinnig för att få det på sitt sätt – hon vet ju hur det ska vara – samtidigt som hon är vän som en älva, studsar runt på scenen med en massa energi och vinkar till publiken likt ett barn. Och så oerhört begåvad, både som musiker, artist och som överlevare.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Hon sjunger och talar ofta om döden. Så vackert och viktigt, det är ju trots allt en del av livet. För många av oss, som försöker bita ihop och springa på, kommer sanningen och verkligheten plötsligt så nära. Så klok, så god och så modig. För mig är det oundvikligt att relatera till att hon har förlorat hela sin familj (far, bror och mor) i olyckor och sjukdomar när hon talar om att vi ska “prata om de döda, på så sätt finns de kvar”…fastän hon egentligen pratar om David Bowie en stund.

Det magiska ögonblick när hon satt ner på scenen i sin vackra klänning och aukustiskt spelade “Wish I could stay” – om de som måste lämna oss, så känslosamt och skört att man kunde ha hört en knappnål falla – kommer att finnas inom mig för evigt. I ett fullsatt Globen på omkring 13 000 personer kunde man höra människor andas. Så vackert. En fulländad upplevelse.

laleh-aukustisktOch hur publiken sedan började nynna så lågt och finstämt… tillsammans. Hur hon stannade upp, bara blundade och njöt. Jag blev nästan tårögd och jag hörde människor snyfta. Det var gripande och rörande, bjöd in till att minnas och sakna sina förlorade nära och kära. Det där som det knappt finns tid för annars. Känslan.

“Take me to the lake side
place me among the trees that hide,
from the dust and from the old
by the river and by the oak

Will there be a bowl of soap
like the songs we were told,
will there be a boat
that will take me to the other side

Because I’m on my way to somewhere
I’m on my way to something,
but I’ll meet you when you get there

I wish could stay my friend
I wish could stay…”

Jag hoppas att detta fullständiga “hallelujah moment” går igenom rutan om/när detta visas i TV (det framgick att konserten filmades för just det syftet).

Laleh, “Wish I could stay” från Colors 2013 (här originalversion)

Jag minns så väl när jag först hörde hennes underbara debutalbum “Laleh” år 2005 och reagerade på att hon blandade språk på skivan… svenska, engelska och persiska. Kunde man göra så? Fick man göra så?! Haha, snacka om att sitta fast i gamla djupa hjulspår. Varför skulle hon INTE kunna göra det?

Att vara sin egen och bestämd, handlar främst om att veta hur man själv vill ha det. Hur slutresultatet ska se ut. Det är att vara ego på ett positivt sätt, som är bra och viktigt för ens självkänsla, det behöver inte vara på bekostnad av andra. Att våga säga nej för sin egen del kan vara en styrka. Och det tycker jag att hon visar mig. Oss. Alla.

laleh-kristallerHon som fyller Globen och sjunger, dansar och vinkar. Som får alla att stå upp och sjunga “Jag ska bara vara mig själv“, men också bjuder in i de lugna och fina ögonblicken som ger rysningar av välbehag i en (års)tid av kyla och mörker. En känsla av att det är ett stort ögonblick. Hon ger intryck av att vara så mycket äldre. Det är fint att kunna förmedla så stora och genuina känslor i dessa tider. På djupet. Jag tror att det är vad många av oss behöver…

…så jag är glad att det går bra för henne, nu även i USA som låtskrivare och producent för andra artister. Hon har så mycket värdefull visdom att erbjuda mänskligheten. Tänk, fina lilla Laleh. Hur stor hon är.

Jag är tacksam för konsertkvällen, att jag inte bara var nära… jag var där.

// Kram Linda

Fem år och över fyrahundra inlägg senare…

Idag 10/11 “fyller” mitt företag 5 (fem!) år. Det är ju smått galet. Om man säger så. Eller så är det precis tvärtom, väldigt klokt. Som en underfundig liten femåring. Så fort det går när man har roligt. Det gäller att fånga upp tiden (här 1, 2, 3 och 4 år) och följa med. Leva fullt ut i varenda ögonblick. 

femarsljusI dessa tider, när vi ena dagen ser ett omvälvande presidentval och andra dagen möter det värsta snöovädret på hundra år (eller ja, de sammanföll faktiskt på samma dag…) gäller det att stå stadigt. Att ha en stark grund att stå på. Vi testas, på så många sätt, i denna tid.

Personligen tycker jag att dessa “test” oftast skapar något nytt, oavsett om det är en obekväm eller behaglig upplevelse. Man tvingas vända sig inåt, bestämma sig för vad man vill representera. Stå för. Kanske blir det inga större överraskningar, men det är ändå bra att landa i sina värderingar. I hjärtat.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Jag började skriva här en kall januaridag i 2012, då var det dags att öppna upp portarna till det “bygge” jag hade snickrat på inom mig i flera år. Åh, denna eviga och ständiga tankeverksamhet. Från min egen krasch, genom min långsamma återhämtning, via utbildningar tog det form… det som skulle bli till min plattform. Jag kände att jag ville knyta ihop det hela, men kunde inte omfamna vidden av det eller hur det skulle se ut, det var på sätt och vis omvälvande. Med darriga fingrar publicerade jag det första inlägget.

Jag ville lyfta fram min egen resa. Hur jag hade kämpat för att komma in på rätt spår, även om det fortfarande var långt kvar då. För att jag både ville och behövde bearbeta mitt och se om det kunde hjälpa andra på deras väg, då skulle min kamp kännas ännu mer värdefull (alternativt ha ett värde alls, det är svårt att se när man är mitt uppe i sin egen process). Men även om jag var efter många i min utveckling låg steget före några i min utveckling – så jag kunde börja hjälpa dem så smått med mina insikter…

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Och jag ska vara ärlig; jag hoppades kunna nå ut till andra och ge stöd eller verktyg för att de skulle kunna ta sig framåt på egen hand. Men. Även om ingen annan hade brytt sig om det, var det ett oerhört värdefullt och viktigt steg för egen del att ta. Det här var viktigt för mig själv.

För det innebar att vara riktigt ärlig. Så sann jag vågade vara, mot mig själv och andra. Att sluta ljuga, ducka och gömma mig. Det är skrämmande när man har levt på ett sätt hela livet, för att sedan bli “någon annan” och skapa något nytt. Men eftersom det handlade om att verkligen hitta till mig själv på ett nytt och speciellt sätt, kändes det bra. Jag ville utmana mig själv att våga stå kvar även om andra inte tyckte som jag. Fastän det var läskigt.

Det kändes fint att ha en plats att uttrycka mig på. Och idag tycks det ofta vara just det som lockar människor till hälsoundersökningar, yoga eller individuella kostrådgivningar. Att jag har varit igenom en tuff period själv. “Du vet ju hur det är.” Det känns också fint.

manus-på-väggOch jag har alltid skrivit, med ett par års uppehåll när jag inte ens har orkat skriva. Sedan fem-sex års ålder har jag skrivit små böcker, noveller och andra texter. Dagböcker, anteckningar, dikter… jag har haft det som en naturlig ventil i hela mitt liv. Ord. Meningar. Texter. Känslor.

Men det har aldrig varit som det är idag. I snart fem år – helt otroligt – har jag skrivit inlägg om sådant jag har gjort, tänkt eller funderat på. Tankar och ämnen som känns viktigt för mig, min syn på det. Intressant det där, jag som har levt med prestationsångest i den större delen av mitt liv. Om jag skriver från hjärtat, om vad jag vill, så flödar det. Oavsett hur det känns när jag publicerar. Ofta känns det good enough. Ibland till och med “yes!”

Närbild på textning av "Ja, visst gör det ont...?" av Karin Boye.Men om någon annan “lägger sig i” vad jag ska skriva – även om det är av välvilja – så låser det sig gärna. Så jag har valt att skriva ifrån hjärtat, det som “behöver” bli skrivet. Oavsett om folk läser eller ej. Och naturligtvis gör det mig glad om någon tycker om det jag skriver; kan finna tröst eller känna sig mindre ensam. Eller för att bli uppmuntrad, pushad och informerad. Om någon håller med om det jag skriver.

Men mest av allt skriver jag för att jag måste = jag vill.

Idag har det blivit över 400 inlägg. Det är vad rubriken syftar på. Först gjorde jag inlägg måndag/onsdag/fredag (syns du inte så finns du inte?), sedan glesade det ut till publicering måndag/torsdag (man vill ju inte tjata för mycket) och nu är det så ibland, men ofta endast måndagar. Det är lurigt det där. Jag vill ju skiva, men varken för mycket eller för lite. (Lycka till, med det.) Sen hinner man ju inte alltid få till något som är bra nog. Jag vill inte bara skriva “för att”, jag vill vara rädd om den plats jag har.

Flamingodekor från mitt förra liv, på en trädgårdsmässa i Sthlm.Jag frågar alltid mina klienter när vi ses om hur de hittade till mig och de allra flesta svarar “via nätet” (andra svarar att de kommer via någon vän eller kollega som har varit hos mig tidigare). Jag blir både glad och tacksam. Det känns lätt att försvinna i mängden och lite klurigt att nå ut, att “annonsera” och försöka synas. Men ändå verkar det gå bra so far. Det här är mitt skyltfönster, för att tala som en fd dekoratör.

Och jag vill fortsätta skriva. Tills jag viker in skägget, går hädan eller drar ett sista andetag. Gissar jag. För att jag tycker så mycket om det och har funnit min kanal, en plats för mig där den som vill kan läsa och lyssna. Den som tycker att det passar andra bättre, behöver ju inte läsa. Jag ser fram emot många fler inlägg med tiden och hoppas komma ihåg att prioritera det, eftersom det ger mig en möjlighet att ventilera. Mina åsikter och känslor.

Även om det står stilla ibland och jag verkligen vill hitta på något att skriva om.

publicerade-sidorUtöver de inlägg som publiceras i veckorna, finns det över 250 fasta sidor under kategorierna i överkant på hemsidan. 269 stycken i nuläget, för att vara exakt. Där finns mer information och ämnen jag vill upplysa om. För den som önskar några tips och råd utan att det kostar. Och det blir säkert fler av de sidorna också, ett steg i taget. En sak i taget.

Det har hänt en hel del på fem år. Som kostkurser, utbildningar jag själv har gått, yogaklasser, privata sessioner, hälsoundersökningar och personliga möten med en herrans massa härliga människor. Jag är stolt över att mitt företag seglar ännu, efter dessa första år. Och hoppas förstås på många fler kreativa, utvecklande, ventilerande texter, inlägg och år. Det vore en dröm.

Tusen tack, för att du läser, mejlar och möter mig som du är. 

Jag hoppas att du vill följa med mig in i framtiden.

// Kram Linda

PS. Hur jag ska fira? Genom att imorgon gå på Laleh i Globen med min fina vän Jasna. Jag återkommer med en rapport om hur konserten var. Längtar.

All denna “specialmat” nu för tiden…

I helgen har jag varit på två olika födelsedagsfiranden, det har varit så trevligt. På det senare diskuterade vi det faktum att allt fler har “specialmat” på sin önskelista, som glutenfritt, utan laktos/kasein eller vegan/vegetariskt. Det låter så bökigt, skapar en massa problem – men så behöver det inte vara! Det glädjer mig. (Jag behöver väl inte ens nämna att jag är en av alla med SPECIALmat…?)

20161030-lax-och-gronsakerMånga människor som äter som jag eller har inspirerats av mig eller andra att lägga om sin kosthållning, uttrycker ofta att de känner sig “besvärliga”. Att det blir knepigt i många sociala sammanhang att inte kunna eller vilja äta än det ena eller andra… Men. Kära Vän. Du. Är. Inte. Besvärlig. Om något, är du ansvarsfull. Du vill välja en annan väg för din kropp. För din hälsa – för din framtid.

Men, jag förstår precis vad du menar. Att göra något annorlunda, något annat än  normen är att känna sig lite “krånglig”. Att välja bort vissa matvaror gör att andra befarar att de måste göra detsamma. Det stöter på ett motstånd. Förändringar mottas sällan med öppen famn. Så fungerar vi människor.

Dock, vill jag å det bestämdaste tacka mina nära och kära för all support. I takt med att jag bestämde mig för hur jag vill äta (och inte) och kunde stå rakryggat för det, har jag mötts med en så fin respekt. I början när jag blev bortbjuden på middag eller kalas, tog jag dessutom med mig mat (!).

läkande kostI vissa kretsar anses det nog vara ofint. Ta med egen mat? Men så var det aldrig menat, jag ville bara inte vara en belastning för dem jag besökte. Jag ville inte att de skulle känna sig obekväma, eftersom knappt JAG visste vad jag skulle äta. Men jag var säker på att det inte var potatis, (gluten)pasta, fläskfilé, mejeriprodukter och en hel del annat. Jag såg det som enklast för alla parter att jag tog med egen mat. Sagt och gjort. En enkel sallad eller någon variant av gryta kunde det bli.

I takt med att jag var tydlig med vad jag kunde äta, lagades det sedan mat även till mig. Fisk, kyckling, grönsaker, ris, såser, sallader – det var rikligt med mat som vi alla kunde välja av. Jag kunde så småningom äta mer av det de andra åt, även om det blev varianter och det även fanns sånt jag inte kunde välja. Så jag tar inte längre med mig mat. I lördags var det samma sak, det är en enorm generositet. Och egentligen är det inte så konstigt, det jag äter. Det är bara på ett annat sätt ibland.

grönsaker matdagDet jag gärna tipsar mina klienter om – vars familj och vänner får panik så fort de hör var de INTE äter – att istället skriva en lista på VAD de äter. Att kunna erbjuda en lista på vad de kan laga till, om så önskas. Då får de uppslag, idéer om råvaror och det blir flera möjligheter än förbud. Win-win, tänker jag.

Det kan vara så enkelt som rena råvaror utan tillsatser; som fisk, fågel, nöt, vilt. Nötter och frön. Grönsaker och rotsaker. Gröna blad. Bra fetter. Bär. Eventuellt glutenfria mjöler. Som bara några exempel. När vi har fått in en vana och lärt oss vad vi kan äta, så blir det mycket enklare för alla parter. (Jag höll mig hemma under en väldigt lång tid för att förstå själv vad jag skulle kunna äta, jag hoppas att du slipper det.)

Vi kan göra livet lättare för oss själva och varandra genom att mötas på halva vägen. Att ta med egen mat – eller vara tydlig med förslag om någon frågar. Jag vet flera som tar med sig egen mat på “bjudningar”, hellre än att stanna hemma. Och om vi kan undvika att bli stötta eller reta oss på vad andra håller på med, så kan vi samsas och umgås på ett helt nytt sätt. Vi måste kunna få bryta oss ut ur den vanliga strömmen utan att det anses vara bort-i-tok-galenskaper.

smorgastarta_festmatIgår var vi på ett 49-årsfirande där vi redan innan visste att det skulle bjudas på smörgåstårta. Jag älskar just smörgåstårta, men eftersom vi i min familj inte äter gluten, tog vi faktiskt med oss en egen variant, pappas home made. På glutenfritt bröd, men i övrigt väldigt lika. (Inte den på bilden, den kommer ur Min nya mat 3.Festmat.) Och så supergod. På ett sätt blev det lite jobbigt för värden som så gärna ville bjuda oss och kände sig lite dum, men vi kom ju med våra “specialmatskrav” och ville avlasta alla inblandade. Det var förstås inte meningen att någon skulle känna så. Vi fick så mycket annat gott att äta och dricka också!

Dock kom diskussionen senare, eftersom det kom upp efter hand att så många önskade äta glutenfritt, vegan och fritt från mejeriprodukter – så det lutade åt att “nästa år blir det en smörgåstårta alla kan äta”. Och det är klart, världen förändras. Vi förändras. Saker och ting blir något annat än det alltid har varit. Det var inte alltid bättre förr.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Vi bör bara vara beredda att hänga med i svängarna, lära oss att laga mat på andra sätt och – respektera varandras olikheter. Och gör vi inget större problem av det, kan vi fortsätta att umgås på ett relativt enkelt sätt. Och uppskatta det, åt båda håll. Ingen av oss vill ju vara till “besvär” men det blir egentligen inte värre än vi gör det…

Båda bjudningarna i helgen var fina, mysiga och trevliga. Maten blir en del i att ses, men ju mer vi kan avdraMATisera, desto enklare att “bara vara”. Kommer vi dit en dag, tro…? Jag hoppas det.

Tack för en fin helg, alla inblandade. Och ert tålamod.

Det är värt massor.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med din kosthållning, hur du kan äta utifrån din blodgruppskost? Här kan du BOKA TID för en individuell kostrådgivning. Välkommen!

Matbok 4.Picknick & resa… på gång

Aaah, vintertid. Igen. Jag har ingenting emot det, jag tycker om att få kura och tända ljus. Jag kan tycka att sommaren kan vara en lång radda av “nu är det sol så nu måste vi ut och ha roligt!” fastän man kanske inte har lust med det. Jag är förtjust i höst och vår, de känns mer kravlösa. Och nu, vintertid.

20161030-paradisvyJag “firade” in min omställning till vinter med att sova i TIO timmar (!) – och jo, jag vet att det är en sömnstörning, som det är att bara sova 5 timmar – och vakna upp på den plats som är min favorit. Vidare firade jag med en lång promenad (vad sägs om 4,5 timmar?) i klar luft och sol med fint sällskap och avslutade dagen med en god middag. Toppen.

Men annars då? Jo tack, här är det matbokssnickerier på gång. Sedan jag drog igång detta halvgalna projekt “jag-ska-göra-sex-stycken-matböcker-med-olika-teman” så vet jag liksom vad jag har att göra i oktober/november varje år, för att matboken ska vara klar i december. Nu är nummer 4 på gång. Men det vore synd och skam att klaga, det är ju roligt! Jag önskar bara att dygnet hade fler timmar ibland.

20161030-disk-i-koketIbland önskar även jag att jag hade en diskmaskin, men bara en kort stund – för jag tycker egentligen att det är rätt meditativt att handdiska. Förutom när jag lagar flera olika måltider parallellt och det blir så mycket glas, porslin, rostfritt stål och skålar att jag helst vill gå och lägga mig… Då kan jag drömma om stora fina industridiskmaskiner som är färdiga på 15 minuter. En liten stund, åtminstone.

Men för det mesta är jag tacksam. Det här är ett roligt projekt. Och jag säljer gärna mina böcker till likasinnade, men även om de inte får någon köpare så är det en möjlighet för mig att manifestera det jag tror på och står för – ett sätt för mig att skapa det som jag aldrig har hittat själv. Fastän jag har sökt högt och lågt. Annars hade jag förmodligen nöjt mig med att köpa det som redan fanns. (Men man ska aldrig säga aldrig…)

20161030-layoutfixDet är något visst med att sätta ihop en produkt på egen hand. Från idé till färdig trycksak, liksom. (Från ax till limpa? 😉 ) Även om – vilket jag är väl medveten om – det hade kunnat bli ännu bättre om jag hade tagit hjälp av proffs. Men det var inte syftet här, jag är glad att jag fattade det i tid. För det var att det skulle bli good enough – tillräckligt bra – att det blir som det ska vara men att det allra viktigaste var att – jag skulle göra det själv. För processens skull. Det hade kanske inte blivit min sak annars.

Jag är tvungen att lägga perfektionen åt sidan. Prestationsångesten och kraven som varit så höga genom mitt liv. Jag är inte kock, ingen receptmakare, inte heller AD eller copywriter – faktiskt inget av det. Men jag behöver kanske inte vara det heller för att förmedla det jag vill? Nej, det har visat sig att det går utmärkt att göra sig förstådd ändå, trots att jag har fått backa på mina egna krav på mig själv…

Ett hjärta av gräs.Good enough, alltså. Tillräckligt bra, det finns ju ett uttryck för det så det bör ha en mening. Tänk om flera av oss kunde komma dit, att det räcker med att göra sitt bästa – man behöver inte betala med sin energi. Sin hälsa. Dessutom var jag trött på att kämpa, stressa och aldrig någonsin vara nöjd över det jag gjorde. Och om jag är nöjd spelar det ju ingen roll vad andra tycker. Det är väldigt skönt att ha fattat det. (Om än sen på bollen.)

Det gäller att hitta sin egen nisch. Och jag har mitt lilla “hörn” i Universum. Vad som sedan händer vet ingen, men jag har kul här och nu. Det är det viktiga.

20161030-lax-och-gronsakerSå i nuläget är matbok 4.Picknick & resa på gång. Jag har gjort inköp av mat, tillagat den, fotat och nu – layout. Good enough. En del i processen. Det är skönt nu när hösten gjort sitt intåg, att drömma sig tillbaka till varma sommarbilder – även om jag även har fotat en vinterpicknick! – och skapa igen. Layouta och leka.

Är du nyfiken på den kommande matboken, för att du har funnit en glädje i att trolla med mat och livsmedel som utesluter gluten (vete, korn, råg), mejeriprodukter från ko, vitt socker, fläskkött och en massa annat som känns jobbigt för kroppen att hantera…? Läs gärna mer här (mer info kommer) eller se bilder nedan som ett smakprov på vad den innehåller. Pusslet läggs bit för bit.

I december finns den till försäljning för 300 kronor.

20161030-matbok-4-picknick-resa-framsida

20161030-matbok-4-picknick-resa-paj

20161030-matbok-4-picknick-resa-wrap

 

 

 

20161030-matbok-4-picknick-resa-kaka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske skulle du till och med unna dig själv en julklapp…?

Okej, vi hörs om det! Nu ska jag jobba vidare här. Må så gott.

// Kram Linda

Saker som sagts och gjorts. Eller inte.

Hej vännen. Jag brukar skriva till dig den här tiden på året efter som det är nu din födelsedag infaller…. eller jag har gjort sedan du lämnande oss, men nu i år kände jag att jag inte hade något att säga. Så jag avstod först. Jag tycker att det är skönt att vara tyst när jag inte har något jag verkligen vill säga.

Solen strålar från en blå vårhimmel.Luften är fri men samtidigt så dyrbar. Jag vill inte fylla den med tomt pladder, bara för att skriva om något, även om vissa av mina texter säkert kan passera för sådana om man frågar andra. Men hur som helst. Jag kom på att jag visst hade något att säga dig. Något som skaver i mig.

Du har inte funnits här på fem år nu, snart blir det sex. Var den tiden har tagit vägen orkar jag knappt reflektera över – en dag här, en annan dag borta. Och ju äldre jag blir, ju mer livserfarenhet jag samlar på mig… desto svårare blir vissa saker. Ur ett annat perspektiv än det man hade då. En massa nya insikter radar liksom upp sig.

Tiden har gått. Saker och ting har förändrats. Jag har förändrats. Jag ser saker och ting i ett nytt ljus, på ett nytt sätt, även om det var som det var då. Och det som smärtar mig ibland, är de saker jag inte gjorde och sade när jag hade möjligheten.  Är det tomheten och tystnaden som får en att märka sånt…?

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag saknar dig ännu, men det behöver jag inte ens skriva. Tänker på dig. Pratar med dig ibland. Önskar att jag kunde be om ursäkt för vissa saker jag har insett idag. Saker jag har sagt och gjort, fast jag önskar att det inte varit så. Saker när vi var små, när vi blev äldre och när du blev sjuk… men det går ju lik förbaskat inte att göra ogjort.

Du var så enkel att vara med. Chosefri. Jag vet att du (förmodligen) skulle utbrista “Men, lägg av!?” om du stod framför mig och hörde hur jag tänker, men det är kanske vad det handlar om att vara människa. Att reflektera över sina handlingar. Vad man sade, hur man gjorde det och – varför? Du skulle kanske inte förstå vad jag menar här, men vissa saker fastnar. Som när du gav mig beskedet om din sjukdom. Jag kunde nog ha tagit emot det på ett annat sätt, känner jag så här efteråt. Även om jag gjorde mitt bästa då. Förlåt.

Närbild på en blommande rödrosa Kärleksört.Och jag vet, det tjänar ingenting till att älta. Det blev som det blev, för att det är som det skulle vara. Kanske. Men när jag först tänkte att jag inte hade något att säga dig, kom jag på att det har jag ju visst. Jag vill be dig om ursäkt för allt det jag inte såg, förstod eller sade genom livet. För den gråt som var opassande, min tystnad, de skratt som kanske störde och min tjurighet. När jag inte visste hur jag skulle göra eller vara. Det där svåra med att vara människa.

Det är inte alltid lätt att göra rätt, om man säger så.

Någonstans så tror jag ändå att du förstår precis. Men det känns viktigt att få förmedla mig just nu, om det så är rakt ut i Universum. Jag kan ju för tusan inte nå dig på annat sätt, än att vara nära dig i tanken. Känslan. Ibland känns du extra nära i hjärtat. Du är saknad av så oerhört många här och kanske tänker vi lite extra på hur vi kan vara mot varandra just nu. Jag gör det. Visdomen kommer med åren, right…?

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Jag vill återigen och på djupet tacka för alla år vi fick ihop. Du var en så stor och viktig del av mitt liv. Och du är det än idag. Jag saknar att jag aldrig kan “återuppleva” våra USA-minnen med dig, inte heller utan dig, tyvärr. Det är inte detsamma att prata med andra om vår resa. Det kommer för alltid att vara “vår sak”. Men så får det vara, det var kanske menat så…?

Må så gott där du är, kära vän.

// Stor kram, Linda

Att åldras fortare än vi behöver.

Jag läser om anti-aging-krämer och botox, hur vi förtvivlat vill trolla bort de rynkor och linjer som livet har ristat in i oss. De små märkena livet ger oss, det som gör att vi är – vi. Vi vill ta bort dem. Fina tecknen på att vi har levt, att vi utvecklas och blir allt klokare. Visare.

Närbild på barken på en trädstam - en symbol för "rynkor".Men jag dömer inte den som vill ta bort sina linjer och rynkor. Inte alls. Jag förstår känslan. Dock tänker jag att medan vi lever på ett sätt som gör att vi åldras fortare, så blir det himla slitigt att samtidigt ta sprutor eller köpa dyra krämer. Som ett moment 22 lite grann. Stressigt. Och varför åldras fortare än vi behöver…?

Det finns ett par saker man kan tänka på för att kroppen ska få vila och hinna med att reparera sig själv inuti – att motverka det naturliga åldrandet. Det är egentligen helt naturliga och grundläggande saker, men vi kan ha hamnat lite på sniskan, sovit för lite och så… vilket gör att vi har skapat en obalans och så är vi där med ingrepp för att trolla bort resultaten. Här är några exempel:

Sen natt eller tidig gryning.* Sömn – att sova är läkande. Att inte sova nog skapar ett slitage på kroppen. Vi kan inte lagra sömn inför eventuell sömnbrist (sägs det), men vi kan sova ikapp. Eller tillräckligt. Vi kan hedra oss själva så pass att vi kommer i säng i god tid på kvällen och ger kroppen de timmar sömn den behöver. (Note to self.)

Om man kommer isäng men inte kan sova, kan man försöka ta reda på varför. Handlar det verkligen om själva temperaturen i sovrummet eller hur mörkt det är… eller är det faktiskt någonting inuti som skaver? Som inte ger ro? Att nå in till kärnan av känslan kan faktiskt ge ett lugn, även om det är smärtsamt och sorgligt först.

* Minimera sockerarter – framförallt rent socker. Kanske har du fått en kick av socker, så att du vet känslan – att det funkar som en “motor” i kroppen. Om vi äter socker (ibland även sockerarter) så att våra inre motorer snurrar snabbare, så åldras vi fortare. Varför lägga i gasen om vi inte behöver, om vi lika gärna kan puttra fram i ett makligare tempo? Där vi hinner med vardagen? Men jag vet, socker är en lömsk drog, så jag säger inte att det är enkelt.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.* Drick nog med vatten. Det här må låta klyschigt – att dricka vatten. Men många jag möter i mina samtal dricker alldeles för lite. Hur ska kroppen då trolla med det den behöver vatten till…? Tror du att en torr hud blir rynkigare än en mjuk och elastisk? Huden blir finare om kroppen får hjälp med utrensning (vatten) och det leder mig in på…

* …att bra fetter är viktiga – inte minst för huden. Bra fetter är viktiga för hela kroppen, som smörjmedel, energi och isolering. Hur ser vi ut om vi mest äter transfetter? Jag vill inte ens tänka på det. Huden ska vara mjuk och följsam, ju bättre fetter vi kan inta, desto lättare har kroppen att producera bra hud. Beroende på hur vi lever och vilka vi är, behöver inte alla samma mängder fetter, ta reda på vad du behöver och skapa en egen planering.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.* Att vi kan ta upp näring är viktigt. Kroppen behöver näring för att bygga hud; till exempel behövs A-vitamin, E-vitamin, C-vitamin och antioxidanter för att bilda kollagen och zink samt koppar behövs för att bilda elastin. Om vi har näringsbrister kan detta halta, har vi dessutom en trasig, läckande tarm som inte kan absorbera  näringen…. förstår du då hur svårt det är för kroppen att ta upp näringsämnen för att sedan omvandla dem? Tro mig: svårt.

* Kosttillskott kan stötta en trött och slutkörd kropp. Maten och livsstilen går alltid i första hand, det är det som skapar våra organ, men om kroppen är körd i botten, kan man stötta med kosttillskott medan man hittar till en inre balans.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.* Stress är förödande för huden. Stress är ju skadligt för hela kroppen, även då vi känner att “åh, det är ju så roligt!” – därför att det för kroppen är ett massivt stresspåslag. Kroppen reagerar på/med kamp- och flyktbeteende med hormoner som flödar, i det fall det är akut: adrenalin. Om vi stressar över lång tid, flödar kortisol för att “ta oss igenom” den tuffa tiden. Man får inte stanna upp, för då kan det bryta ut olika infektioner och vi blir förkylda. Bara den tanken stressar oss ju…?

* Tobak, koffein och alkohol – behöver jag ens nämna dem? Tobak skadar huden, koffein stressar kroppen och alkohol = flytande socker. Inte bra för huden, den kan åldras fortare om vi “unnar” oss detta.

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.* Ät gärna efter din blodgrupp – eftersom jag anser det slita minst av allt på din kropp. Ge kroppen det den behöver (inte det den skriker efter) för att behålla sin grundläggande balans. Åtminstone den större delen av tiden, till och från tappar vi alla balansen och får kämpa med att hitta upp på banan igen. Och sedan hålla oss kvar där.

* Och sist (men inte minst), undvik gluten i form av vete, korn eller råg. Kort och gott. Det finns så mycket forskning på hur skadligt det är för vår hälsa att äta, så jag väljer bort det för att slippa åldras i rasande fart.

…alltså, gör du någonting av detta: sover för lite, dricker för lite vatten. äter socker, gluten, slarvar med maten och näringen, dricker alkohol /kaffe eller röker? I så fall kan det vara bra för dig att tänka över din livsstil, planera om dina vakna timmar och skapa en hållbar balans för dig – så som du vill ha den.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi går oundvikligen mot ålderdom, men vi kan ju försöka bromsa in och tänka till i god tid. Vi behöver inte skynda på åldrandet. Vi vet aldrig hur lång tid vi har kvar på planeten och om du känner att “nej, man måste ju få njuta lite, jag kanske dör imorgon?!” – så håll fast vid det. För det är högst frivilligt hur vi vill leva våra liv.

Jag försöker själv att tänka på det. Det är inte lätt, men jag vill. Viljan är viktig för att finna motivation. Och att åldras fortare känns inte som något jag strävar efter. Jag vill ju leva uti hundrade år

Vill du förändra ditt liv och din livsstil, så börja i liten skala. Ett steg i taget, en dag i taget. Önskar du hjälp med t.ex en hälsoundersökning eller individuell kostrådgivning, kan du boka tid här. Välkommen.

Jag önskar dig en fin dag!

// Kram Linda

Om innerlig yoga. Och Yoga girl.

Åh, jag spinner vidare på temat “stillhet” från förra veckan… jag lyssnade nämligen på den bedårande Rachel Bråthén – aka Yoga girl – när hon gästade Värvet nyligen. Med tanke på alla vackra bilder på halsbrytande positioner  (som jag aldrig skulle kunna åstadkomma) och snygga poser på surfingbrädor, hade jag kanske en liten fördom om att vi skulle tycka och tänka rätt olika… men tji fick jag. Shame on me.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerOavsett vad hon hade tyckt, hade det ju varit okej. Jag tycker om att lyssna de djupa intervjuerna i Värvet, ofta är det sympatiska och fina samtal. Men det gladde mig ändå hon talade så varmt om hur yogan verkligen kan förändra på djupet. Inuti. Det är väl inte en överraskning för någon som är insatt i ämnet, men för mig blev det positivt. Inte minst eftersom det är ett ämne jag gärna återkommer till själv.

Jag talar ofta om känslan i mina klasser. Att lyssna till de inre signalerna. Att våga det. För att kroppen gärna vill och kan meddela oss något, om vi väl är så uppmärksamma. Att det kan vara tid att släppa ner garden och istället möta det vi är, det som finns inom oss. Det behöver inte handla om prestation, vi behöver inte hålla känslor och signaler på avstånd – även om det kan vara behändigt. Ett tag.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.En lång period i livet varken kunde eller ville jag känna in. Jag vågade in, orkade inte. Alls. Jag visste att det skulle komma upp så mycket att bearbeta och hantera att jag höll mig springande. “Stanna upp? Skojar du? Jag springer ju för att slippa känna!” Men en dag var jag tvungen, min kropp tvingade mig att bromsa in när jag inte längre orkade springa, men inte kunde kliva av för egen maskin.

Jag var rädd, konstant. Jag var så trött och utmattad; jag visste inte vem jag var och var jag skulle, allt var en enda stor förvirring. Och det är lite det yogan handlar om. Att våga landa och känna acceptans till hur det är, hur det har varit. Tempot saktade långsamt in, det slutade snurra så fort, jag ville sluta springa. Det var slutligen i yogan jag kunde och vågade möta mina känslor. Och det var en fin och omvälvande upplevelse, olik något annat jag har gjort.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Kanske fastnade jag för att Yoga girl är så akrobatisk –  men menar att det inte bara är fina positioner som yogan handlar om. Utan att det finns utrymme för att vara i det som är, nära sig själv. Även om det här är relativt nytt för oss i Sverige. Men jag anser att det finns ett allt större intresse för det även här. Att acceptera livet som det som är… och sig själv.

I många år och på många platser i livet har jag känt mig mal placé. Som att jag inte passat in, men jag har ändå ansträngt mig för att göra det. Som en udda fågel – eller smält in ‘som handen i handsken’, för att jag har varit som en kameleont på många sätt. Det har bara kostat mig så MYCKET energi att försöka vara som andra. “Normal”. Det har varit som ett heltidsjobb.

Bild inifrån yogastudion, med vita mattor på golvet och gongongen i bakgrunden.Sedan jag själv hittade till yogan och fann en tröst och läkning i den, har jag också hittat en plats som passar mig. Äntligen. Den här yogaformen är lugn och stilla, inkännande och mjuk, den passar inte alla… men den passar mig och drar tydligen till mig människor som vill det jag gör. Det känns så fint och värdefullt att äntligen känna så.

I intervjun med Yoga girl kände jag det ännu tydligare, att det är här jag vill vara. Jag vill fortsätta att förmedla det jag gör idag. Hur viktigt det är att vara sann mot sig själv. Att bryta mönster. Låta yogan vara den nyckel som kan låsa upp de känslor som vi möjligen har låst inne… jag säger det ofta och gärna. För att jag själv har gjort och gör det – och för att jag menar det. Och visst kan det kännas läskigt och utmanande, men jag tror att det i många fall är nödvändigt.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Ibland i livet behöver man förändra och göra avslut för att kunna komma vidare. Inte minst kan då yogan vara en lugn plats för att låta släppa upp sina innersta tankar och känslor innan man gör slag i saken… det kan vara känslor som bubblar upp, och det kan vara skrämmande, men yogan skapar inget som inte redan finns där. Under ytan.

Så, jag håller inte helt med om att vi svenskar inte riktigt har förstått ännu att det handlar om detta; jag själv upplever att allt fler vill vara i lugnet och stillheten som prestationsfri yoga kan erbjuda. Jag har så gott som fullt i mina klasser och nu står några i kö till nästa termin – fastän vi inte har träffats. Så allt fler förstår och vill vara där, lite närmare sig själva. Det är så fint.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Lyssna gärna till Yoga girl och – dig själv! Jag hoppas att du känner att du har hittat eller kan hitta till en plats där du kan lyfta på locket och möta dig själv. Känna in. Hur du än gör det och på ditt sätt. För det går att springa, men inte hur länge som helst. Men det är nog inte heller meningen.

Jag önskar dig en fin höstdag.

// Kram Linda

Skulle du gå den extra milen…?

På engelska säger man “would you go the extra mile?” och jag tycker att det är ett intressant uttryck. Det betyder ungefär: skulle du göra lite mer än det som krävs och paradoxen är spännande. Vi vill gärna vara till lags och bränner ut oss på att vara duktiga. Men att anstränga oss för vår egen hälsa…? Det är ibland tveksamt.

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Idag tänker jag annorlunda och kan ta min egen historia som exempel. När jag kraschade 2006 kände jag att det var professionell hjälp som var nödvändig. Fram tills dess hade jag virrat runt “lite här och lite där”, gjort lite som jag trott och tyckt själv, testat lite här och lite där. Men jag insåg att jag inte skulle klara mig om jag fick “halvdana” råd. Jag behövde träffa någon som förstod, lyssnade och gav mig tips som var hållbara.

Att jag skulle börja 2006 och fortfarande 2016 prioritera att få bästa tänkbara råd… det hade jag väl inte tänkt mig. Men vad gör man? Överlever. Jag hade så många brister och “störningar” inuti då att jag var trött, ledsen, missnöjd och uppgiven stor del av tiden. Men jag prioriterade inte heller att må bra, för att jag egentligen inte förstod vad jag skulle göra, istället sökte jag “kickar” som gav mig ett kortvarigt rus. Gärna i socker och annan stimulantia. Om kroppen inte tar upp näringen bra är det svårt att skapa hormoner – därmed är det svårt att känna harmoni om hormonerna saknas. Ungefär så såg mitt liv ut. Näringsbrister skapade mitt humör, mina känslor, min kropp.

Jag insåg i desperation att jag verkligen behövde hjälp.

Kosttillskott, kapslar och tabletter i en handflata.I skrivande stund har jag i 10 år lagt så mycket tid, energi och pengar jag har förmått på att läka. På kosttillskott. Att ändra min kosthållning. På samtal och mental träning. På att bearbeta sorg. Och vet du? Idag är jag en annan person. Och jag idag saknar inte den jag var då – jag har snarare hittat mer hem. Det är en annan värme och kärlek än jag har mött i mig själv tidigare. Tänk att förståelse och förlåtelse kan göra så gott.

Jag vet att jag har kostat på mig massor. Det har ekat tomt i plånboken många gånger, jag har till och med lånat pengar för att kunna ta hand om min kropp, själ och sinnet – men vad skulle jag göra? Sitta ner och låta det gå ännu längre? Spåra ur ännu mer? Förlora hoppet helt? Jag kunde inte det och hade tack och lov möjligheten att fortsätta läka mig själv.

Ett hjärta av gräs.Det finns förstås mycket jag har valt att offra för det. Om man nu ser det så. För allt vi gör är val och prioriteringar. Som nya kläder. Att åka på resor. Att bo på en fin adress och ha snygga möbler. Jag lever istället billigt i mitt hem och har det “personligt” omkring mig. Men jag ser det som en vinst. Hade jag inte stannat upp och läkt ut mina smärtor och obalanser på det sätt jag har gjort, hade jag troligen inte kunnat njuta av livet i framtiden heller. Nu hoppas jag kunna gå vidare i en annan riktning än förr, där det enkla och genuina är det som räknas. Inifrån och ut.

Tända ljuslyktor i mörkret.Innan mina sår sprack upp och fördjupades till stora blödande som behövde läkas ut, var de små skavsår. Någonting var fel, men jag orkade inte bry mig om vad. För då skulle allt falla. Och ändå ville jag vara andra till lags och vara duktig – DET är en paradox.  Idag när allting har fallit för länge sedan, inser jag att läka var det bästa jag gjort.  (Sedan behöver det inte vara en katastrof för alla. Det beror på hur mycket man släpar runt på som inte känns rätt.) Men jag har också prioriterat att regelbundet gå i samtal hos människor som inte ens bor i Stockholm. För att det känns så rätt och stärker mig på min väg, det är värt resan.

Hur jag har haft råd med det? Jag har “snålat” och i perioder fått hjälp av nära och kära. Jag har dragit ner på mycket av det jag gjort, varit hemma en hel del. Lagat enkel mat i form av blötläggning och långkok. Jag har levt billigt och haft möjlighet att spara mina pengar till det jag har behövt göra. För det är jag evigt tacksam.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det jag menar är att det kan vara så värt att gå den där extra milen. Walk the extra mile. Ibland finns inte just det man söker precis intill sig på hemmaplan, men det kan vara rätt i alla fall. Även om det kräver att jag kan kliva ur min komfortzon och den trygga bubbla jag befunnit mig i. Prova något nytt för min hälsa, då mina tidigare val ledde mig till en plats där jag inte mådde bra. Det beror mycket på vad man vill och kan prioritera.

Sök den som kan gå med dig. Parallellt och bredvid, för det är du som går och gör arbetet, men du kan söka stöd och support om du vill förändra. Kom ihåg att du aldrig är aldrig ensam. Det bara känns så ibland.

Jag ville bara påminna om det.

(För min hjälp med till exempel en hälsoundersökning, individuell kostrådgivning eller en privat yogasession kan du boka tid här. Varmt välkommen.)

// Kram Linda