Mitt nya liv – med tvillingar. ♥ ♥

Hej min vän.

Det är väldigt länge sedan nu. Jag hade tänkt skriva långt tidigare, men så har det inte funnits tid till det… dag och natt har båda mina armar varit upptagna, nästan, så jag har liksom inte kunnat sitta ner för att öppna datorn.

Och det är lustigt ändå hur allt annat i mitt liv strax innan saktade in; hur mina klienter inte bokade in sig på samma sätt som tidigare och hur mejlen inte kom i samma strida ström som förut, men jag fick ett annat jobb på heltid. Jag hade redan valt att dra ner till två yogaklasser istället för tre i veckan. Jag hann inte heller skriva inlägg den takt jag önskade – eller lyckas kommunicera varför. Som att det på ett sätt redan var klart, att det förbereddes utrymme för den tveklöst största resan i mitt liv hittills.

Att bli mamma.

Och vilken resa det har varit. Jag valde att bli mamma på egen hand via en klinik i Danmark, med start i oktober 2014, en resa jag gärna hade delat med dig men kanske har du sett det från ovan. Man brukar ju säga att om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle bli, så hade jag aldrig vågat. Och så säger man, “men jag hade aldrig velat vara utan det”, när det har gått bra. Fram till nyligen tänkte jag att det nog inte skulle gå vägen, inte efter fem års fruktlösa försök. Jag hade inte börjat bearbeta att jag skulle bli barnlös – det ordet kunde jag bara inte identifiera mig med – men insåg att det kunde vara dags att börja.

Tack och lov fick jag ut många ägg i mina försök, ägg som befruktades och delades, som kunde frysas ner. Så de gånger jag kunde göra nya frysförsök var många. Under de fem år jag reste kontinuerligt, under mina 14 resor till och från Danmark, gjorde jag 10 försök. Men 9 av dem blev inte ens ett plus, jag blev aldrig gravid. Förrän i det allra sista försöket, med de två sista ägg som fanns kvar i frysen. Otroligt. 

Båda valde att stanna, den sista gången. Båda valde att utvecklas till små, vackra människor som hänför mig dagligen (och nattetid). En pojke och en flicka. En dröm som gick i uppfyllelse, tvillingar blev nästan för mycket att hantera, för bra för att vara sant. Men nu är de här: Isak och Juni. Två bedårande själar som jag är så tacksam över att få leva med – över att överhuvudtaget få träffa!

När människor i min omgivning frågade mig – under denna femåriga process – om jag hade barn, svarade jag ofta bara kort “Nej…” och tänkte: “…inte än“.

Det var någonting inom mig som inte gav upp, något jag ofta kunde vara lite arg och irriterad på. Varför kunde jag inte bara vilja vara utan barn…? Varför skulle det betyda så mycket? Varför kunde livet inte bara vara nog som det var, skulle inte det vara enklare? För alla försök, all längtan, all väntan, all smärta och sorg (utöver alla pengar) var så tungt utmanande och utmattande. Men jag kunde inte ge upp. För mig var saknaden och tomheten alltför stor, där skulle det bara vara barn. Så, så länge jag hade ägg kvar gjorde jag mina resor. Det var planen, så fick jag tänka till sedan.

Vissa mornar gick tåget till Köpenhamn runt kl 07 från Stockholm, så jag kunde ta nattbussen till Centralen. Jag vände hemåt efter behandlingen och landade på Centralen igen runt kl 22, ofta med huvudvärk. Om jag inte fick sällskap av min fina pappa som gjorde flera resor med mig. Så följde en två veckors nervös väntan. Det blev en vana att göra graviditetstestet, kliniken önskade ju besked, en fredagskväll eller lördagsmorgon, så att jag kunde hantera min sorg under helgen och vara ‘fit for fight’ på måndagen. För sedan var det ju klientmöten, yogaklasser och jobb igen. Och tanken på att åter försöka föddes.

Jag har ju suttit med försök som har blött ut under yogaklasser, insett vad som skett men bitit ihop och med lugn röst guidat genom passet, för att släppa fram gråten när deltagarna gått. Det har varit smärtsamt, nätterna långa och resorna många. Och ändå, när jag sitter här med de allra vackraste (bokstavligt talat) små själar som jag har sett, när de ligger och sover bredvid mig, är det ju värt allt. Varenda tågresa, varenda natt med funderingar, varenda tår. Märkligt, att det kunde ske till slut.

Kanske hade du ett finger med i spelet ovanifrån? Jag kan ju intala mig sådant… och vem kan motbevisa mig? Kanske höll du även ett vakande öga över den förlossning som kunde ha utvecklats till ett trauma, men som stannade vid att bli ett drama. Det som kunde ha blivit sugklocka och akutsnitt, för att pojken (kallad “tvilling 1”)  inte hade kommit ända ner i bäckenbotten och min livmoder var uttröttad efter två dygn, men då kom krafter djupt inifrån som gav mig ork att krysta fram dem. Den 29 juli 2019, 16 minuters mellanrum. Herregud. Jag trodde inte att jag hade det i mig. Men nu vet jag. 

Det tog alltså två dygn, kostade 1,5 liter blod och med ett Hb på 81 fick jag åka lite rullstol efteråt, men det var så värt det – såklart. Det gick ju bra. Nu är de här och vi fortsätter framåt tillsammans, det är mitt fokus i nuläget. En dag i taget, vi lär känna varandra fortfarande och jag är så oerhört tacksam över att jag orkade. Att jag inte gav upp. 

Här börjar en ny tid, ett nytt liv. Som en vän och kollega uttryckte det, så har mitt företagsnamn aldrig varit mer passande. Hur det ser ut framåt nu vet jag inte riktigt, men jag ska ta all tid jag har för att vara tillsammans med mina barn. Vara närvarande – så mycket jag kan. Jag ser på min gudson som idag är 19 och vänners barn att det går fort. Jag vill vara hos och med dem.

Idag skulle du ha fyllt 44 år, min vän. Samma dag som vi ska fira att en av mina barns vackra gudmödrar fyller år. Tänk, livet och döden. Jag hoppas att du finns med oss någonstans, att du ser, följer och vakar över oss. Tanken känns fin.

Att du ändå är med. 

Kram och kärlek,

// Linda

Sommartid är inget aprilskämt. ☀

Sommartid nu. Jag bara ÄLSKAR ljuset. När aprilsolen skiner är det helt ljuvligt (bortsett från hur tydligt det blir att fönstren behöver putsas). Våren är min favoritårstid, tätt följt av den klara och färgsprakande hösten. Jag är ett vårbarn och det påverkar säkert, men mest handlar det om att ljuset äntligen kommer tillbaka efter en flera månader lång, kall och mörk period.

bländande vårsol över snöDet är när vi kommer ut ur grottorna och kisar som vampyrer mot ljuset som man inser hur LÄNGE det faktiskt har varit mörkt. Kanske hade man nästan gett upp hoppet om att det skulle skina en sol igen. Och att dagarna skulle vara längre än till klockan 15 på eftermiddagen… men nu är det ljust lääänge!

För genom horisontellt regn, yrsnö och hal is kan det kännas tröstlöst och man längtar efter solen och våren. Det kan vara lite som att irra runt i en tjock och ogenomtränglig dimma när man plötsligt kommer ut på andra sidan. Och man kisar som en yrvaken mullvad. Haha.

När det i mars varit ömsom snö, ömsom sol kunde jag inte räkna alla omkring mig som klagade. Jag har för få fingrar och tår för det. Det är för kallt, för blött, för nånting. Oavsett. Som om det inte har varit så alla marsmånader hittills i mannaminne. That´s vår for ya! Hur orkar de? Jag orkar inte klaga på vädret. Jag kan ogilla det, men det förändrar ingenting att bränna energi på vare sig vind eller stiltje.

Jag fyller år i slutet av april, även då kan det vara snö på marken. Det var det ibland när jag var barn. Eller så soligt och hett att det känns som högsommar, det hände året jag tog studenten. Det är det som är så häftigt med årstider och jordsnurr. Det växlar. Man vet inte. Det gäller att vara flexibel, ta det som det kommer. Jag tror att många har svårt att förhålla sig till att vara rörlig, man vill ha varmt och sol jämt. Men skulle vi längta efter sol då? (Minns alla som klagade över hettan förra sommaren…)

Det som är så tydligt för våren – tycker jag – är att oavsett regn, snö eller sol så är det känslan i luften. Ljuset. Det kan snöa fastän det är vår, såklart. Vintern är över och sommaren ligger framför oss. Låt oss njuta av skiftet nu. Av att vi har gått in i sommartid. Gå långsammare, stanna upp och höra fåglarna. Fågelkvitter en tidig vårmorgon kan vara ett av de vackraste ljuden som minner om djurliv. Liv som vaknar ur dvala. Sommartid.

Det är klokt att sakta in. Kanske stanna upp. Vila. I andra länder skrattar de åt oss tokar som stannar upp vid en husvägg i lä och vänder ansiktet mot solen. Men det är ju en påminnelse om liv. Värme. Det är ändå fint att vi kan uppskatta något som andra faktiskt vant sig vid och tar sig för givet. Det är fint att kunna njuta.

Ibland kan det kännas som att ett långdraget obehag tar slut, att livet blir allt bättre. Som när en värktablett börjar verka, man kan slappna av och öppna upp. Solen hjälper oss att ta in, blomma ut. Jag såg massvis av små gula Tussilago-solar i helgen. Krokusen lyser gul eller lila mot brun jord. Tänk, bara ett par veckor (!) kommer rabatter att blomma och dofta ljuvligt. Underbart.

Ett knippe gula tussilago i en mini-vas, bredvid en sten med texten "puss och kram".Vi vet ju av erfarenhet att hösten och nästa kalla, mörka vinter ligger på andra sidan sommaren, men så är det ju varje år. Och långt innan dess kommer sommarvärmen och inte minst – våren. Den nya tiden, det nya ljuset. Och det är dags för oss att njuta av det. Sommartid.

Namaste.

// Kram Linda

Kvalitet före kvantitet.

Så här i svallvågorna av helgens festival kan man låta det sjunka in och njuta. Tänk att så många ändå fick känna att “rätt låt vann”. Det var länge sedan.

Loreen i Melodifestivalen 2012.Melodifestivalen 4 februari 2012. Jag höll på att blåsas av soffan när Loreen första gången framförde “Euphoria. Det var något helt nytt, något känslosamt och så konstnärligt samtidigt att jag bara gapade. Detta på en arena för något som ibland benämns som ”snabbmatsmusik”… även om det kan vara roande. Jag minns att jag tänkte och sade till mitt sällskap att ”hon kommer ta hem Eurovision”. Vilket hon gjorde.

Det betyder inte att jag har fingertoppskänsla eller hittar något som ingen annan ser. ALLA tyckte om Euphoria, det var ingen högoddsare, ingen hjärnkirurgi alls. Men visst är det mäktigt att ett helt folk känner samma sak, när många ofta kan tjafsa om vem som har rätt och vem som får sista ordet…? Fascinerande.

Melodifestivalen 23 februari 2019. Exakt samma slag i bröstet 7 år senare när John Lundvik framförde “Too late for love”. Eller, snarare i hjärtat. På ett par sekunder. Rakt in, med musik, framförande, energi och begåvning. På riktigt. Äkta. Jag visste direkt att han skulle vinna.

Återigen, det visste alla andra också. För i finalen ville alla internationella jurygrupper strö sina 12:or över herr Lundvik. Majoriteten av det svenska folket röstade på honom som vinnare. Ingen stod i vägen för honom. Dessutom blev han historisk eftersom han i Eurovision i maj kommer att ”möta sitt eget bidrag”, som låtskrivare i Englands bidrag. För första gången någonsin.

Det är en häftig upplevelse och lite speciellt ändå att de vinner nästan på dagen med 7 års mellanrum. Varför vinner dessa två så stort och självklart? Jag tror att det de har gemensamt är den genuina känslan. Begåvning förstås, en fantastisk låt och något som SUGER IN en. Men också det som är på riktigt. Äkthet. Det där vi kan sukta efter i en värld av snabba beslut, snabbmat, fort fort fort… kanske även undermedvetet. Att vi söker mer substans, mer värde. Något som verkligen betyder något. Kvalitet före kvantitet.

Det är ju ett nöjesprogram som vissa älskar och andra avskyr. På bästa sändningstid, inramat med glitter och ballonger. Lite plastigt och ytligt utåt, även om det talas mycket om att vara sig själv och att bli accepterad för den man är? Så kommer det där helt oväntade i en ganska seg massa av blaha. En bra text, ett allmängiltigt ämne och en fantastisk gospelkör.

Inga konstigheter. Men ändå. Den välter ett helt land. Vinner en förkrossande seger. Det är det där man inte kan se eller ta på, det “bara är”. Känslan. Det gäller ”bara” att kunna snickra ihop alla dessa ingredienser som gör en låt så överlägsen, så många försöker, så få lyckas. Lundvik har skrivit många bra låtar på vägen men här blev det en total fullträff, för att han – som han själv säger – följer sitt hjärta.

Informationsflödet omkring oss är massivt flödande, nästan dränkande. Åsikter, inlägg, uppmaningar och rapporter finns överallt. Hela tiden. Det är lätt att ta del av, bara att öppna upp, bjuda in. Men kanske är det så att vi hellre önskar bra än mycket, det som kommer för enkelt har vi en tendens att värdera lägre. ”Lätt fånget, lätt förgånget”…?

Jag är tacksam över att resten av Sverige och Europa såg och hörde precis samma sak som jag. I en värld av kyla, mörker, mörka makter, skjutningar och våld på öppen gata är det skönt att något får lyfta och sammanföra oss genom bra musik. Ett snyggt nummer och en (alldeles för) bra låt.  Glädje. Hopp. Mod. Kärlek. Rakt in i våra hjärtan.

Hur det går i Eurovision i maj får vi se, förutom att han redan är historisk. Jag hoppas och håller mina tummar för att denna ödmjuka man ska få all den uppskattning han förtjänar. Men en sak kan vi i alla fall vara helt säkra på:

Det är aldrig för sent för kärlek.

// Kram Linda

Dags för lugn och stilla yoga igen.

Ja äntligen. Efter ett uppehåll på 10 veckor (!) över vinter, jul och nyår är det dags att dra igång de lugna kvällarna igen… inte just nu då, utan i slutet av januari. Men jag längtar. Det har hänt en hel del under denna paus.

För alla dessa storhelger… hur mycket man än vill vila, så hänger man (läs: jag) ändå på i stressen och tempot, springer fram och man (jag) ska prestera så himla mycket. Göra fint, göra gott. Hade det bara handlat om MIG så hade jag kunnat sitta hemma med tända ljus, men det är ju många som ska samlas för att fira och det gör ju att man (jag) vill kamma till sig lite och göra sitt bästa. För det ÄR ju mysigt…

…jag hade en jättefin och rolig jul, men samtidigt är det skönt när januari drar in och det blir stilla. Efter alla måsten. Ett nytt år är ett oskrivet blad, där allting går lite långsammare. Skönt ändå. Och det känns mysigt att få komma igång med yogaklasserna igen. För min del som lärare handlar det om samhörigheten, lugnet, tilliten, stillheten, tystnaden och andetagen. En förnämlig plats.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Jag älskar musiken, den vackra och berörande, och att människor vill vara med. Att känna in, vrida och vända, sträcka ut och lyfta – men framför allt vara som de är. Det är så rörande. Att våga lyssna på oss själva är något av det viktigaste vi har att lära oss i det här livet, om det så är att alla andra gör tvärtom – att våga hålla sin linje.

Själv har jag egentligen alltid velat undvika platser där man måste “vara bra”, prestera. Jag har varit blyg och haft lätt för att skämmas, så jag ville själv skapa en plats där du får göra som du vill. Där det enda som spelar roll är hur din kropp talar till dig. Gör det ont? Stå över. Det vet bara du. Vill du ligga ner och andas när andra sitter upp? Fint. Huvudsaken är att du lyssnar inåt.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Därför känns det fint att samla grupperna igen, till en plats för lugn och stillhet. För lugn rörelse. För musik, sång eller tystnad. Du väljer. Det är så skönt att i denna tävlingsinriktade värld att ta bort just det – tävlingen. För att du inte kan böja dig lka djupt framåt som alla andra, det säger ingenting om dig som person. Du är fin precis som du är.

Det är två veckor kvar, men jag längtar redan. 

Både klasserna i Märsta och på Södermalm fylls på nu, men om du är intresserad kan du kontakta mig här, kanske finns det plats över.

Namaste,

// Linda

Hej då 2018. Hej 2109!

2018. Ännu ett år som passerar och försvinner, som öppnar för ett nytt. 2019.
Jag tycker att det känns spännande, då de senaste åren har varit rätt kämpiga överlag och inte har levererat så värst mycket positivt – vilket jag tycker att många med mig vittnar om. Jag fokuserar gärna på det positiva, men även 2018 har varit ganska slitigt (…i ärlighetens namn).

Dock finns det ju undantag i skimrande ögonblick – och nu börjar det banne mig känns som att en ny tid gryr! 😍 Vem vet, kanske blir 2019 riktigt bra…?

2018 började som 2017 slutade: med värme, skratt och samhörighet på jobbet, med viktiga, vänliga och vackra arbetskolleger. Jag blev till och med avfirad med buller och bång och presenter, otroligt fint och tacksamt då det inte ens är brukligt att göra det med ”timmisar”…? Eftersom jag blev av med min tillfälliga anställning då kontoret/enheten jag jobbade på stängde ner, så jag föll fritt där för en kort stund.

Jag bestämde mig tidigt för att 2018 skulle få bli ett roligt år, att jag skulle låta glädjen och lusten styra mig – även om det kunde innebära sämre ekonomi, jag ville inte bara leva med plikter, måsten och krav… i ett jobbigt ekorrhjul. Och tack och lov gick det bra. Över. Förväntan. Jag sökte tre timmisjobb och fick – fyra. Galet. Tänkte att ‘nu är det bara att satsa’ och försökte lära mig helt nya datasystem och rutiner, regler och strukturer – samtidigt. Som jag lärde känna nya kollegor. Spännande, så här i efterhand var det många öppnade dörrar som gjorde att jag kunde välja när och var jag ville jobba. Det kändes kul!

Jag har en förmåga att göra det onödigt krångligt för mig själv, men… äh. Det bara blev så och det gick ju bra! Vintern och våren var bra med allt nytt och yogan gick som tåget med fulla yogaklasser. Det var en lugn och stilla plats att få vara på, för balans och återhämtning även för mig. Jag åkte till mitt ljuvliga Jämtland både på sportlovet i februari (hej -29 grader) och över påsk – jag fick även vara där över midsommar, lyxigt!

Det firades bemärkelsedagar, mina vänner fyllde 30 och 35 och 40 år under vintern och våren och hyllades med stora kalas eller rent av överraskningar… jag fyllde själv 42 i slutet av april och kände att det kanske är svaret på allt… ändå? Under sommaren fyllde min bror 40 och min mamma 65. Det var många kalas!

I början av juni gjorde jag en otrolig resa med en god vän till Göteborg för att gå på en efterlängtad Foo Fighters-konsert. Det var en av mina absolut bästa konsertupplevelser hittills. Kanske också för att vi åkte till hennes hemstad, så hon kunde visa mig den i tre dagar – i vackert väder. Sist jag var på en konsert i Göteborg var Michael Jackson 1997! Det var också speciellt att få stå så nära (längst fram nästan) en legend. Må han vila i frid.

I slutet av juni släppte vi taget om vår fina yogastudio sedan tio år tillbaka. Det var supertungt men vad vi hade bestämt oss för. Det kändes viktigt att få vara ledsen och sörja, minnas alla fina möten och människor – även om man vet att det måste bli på ett visst sätt. Man vet att allt förändras, vet inte vad man kan få och saknar det som varit… men jag är lyckligtvis rätt bra på att ladda om. Framåt filar jag lite på ett nytt sätt att arbeta med klienter, var vi än befinner oss…

Sommaren var magisk och varm så in i… ugnen. Jag gillar ju norra Sverige och har inget problem med kyla, så de +30 graderna jag plötsligt hade hemma var lite väl överdrivna, tycker jag. Låg mest i mina föräldrars pool när jag inte jobbade och det var mitt sätt att överleva. I juli gjorde vi i familjen en resa till magiskt vackra Österrike. För att fira min mamma skulle fylla 65 och att min bror hade fyllt 40. Det var en suverän vecka i makalös natur, vi såg så mycket på en vecka att vi var helt slut efteråt. Men vilket land, så vackert och vänligt! Jag skulle lätt kunna åka tillbaka dit.

Under sommaren bjöd mina jobb på en massa kontraster, inte minst jobbade jag på Arlanda när det var fotbolls-VM och fick träffa både resenärer till matcher och några av fotbollsfruarna. Jag jobbade under poolpartyn på Pride, annars dök det upp både trolleriartister,  en Hollywoodkändis (som jag inte kände igen!) som beställde champagne, dokusåpadeltagare som var urtrevliga och en himla massa vanliga härliga människor! Nu under hösten hamnade jag mitt i händelsernas centrum genom att bland annat dagligen möta många personer som beviljats att vara kvar i Sverige för att studera (läs: gymnasielagen). Märkligt hur man hamnar mitt i utan att aktivt söka sig dit. Både intressant och spännande.

Och från det ena till det andra… i slutet av augusti avled min älskade mormor efter en tids sjukdom. Vi har stått varandra nära i livet och naturligtvis var det svårt, men vi fick (läs: tog oss) möjligheten att vara hos henne dag och natt i tre veckor, både på sjukhus och hospice. Det gör något med en att vara så nära en döende och döden under flera veckor, det där som vi liksom inte vågar närma oss annars. Här tvingade jag mig själv att våga vara nära, ärlig och stå kvar. Det var så mycket närhet och tillit, självklart en massa sorg men också mängder av kärlek. Nu finns saknaden kvar, men även en tacksamhet över att få ha spenderat så mycket tid med henne på slutet.

Mitt i sorgen över att hon låg för döden, gick jag med min bror på en musikkonsert som varit planerad sedan 8 månader – Lars Winnerbäck på Södermalm. Och om Foo Fighters hade varit magisk, så var det här snäppet vassare ändå. Det var som en tröst för två brustna eller tilltufsade hjärtan. Han är bra på sådant, Lasse. Vi var väldigt i valet och kvalet om vi ens skulle gå mitt i allt, men valde att göra det tillslut. Två dagar senare somnade hon in för alltid. 

Samma morgon som hon drog sitt sista andetag och vi hade varit där och tagit farväl, började sms:en att rasa in. Min yogatermin skulle starta på Söder samma kväll och en efter en hörde deltagare av sig och meddelade att de inte skulle delta alls under den hösten. Samma dag. Det var tungt. Jag hade just tagit farväl för alltid av min älskade mormor och skulle släpa mig till en arbetsdag,  när mina yogisar plötsligt meddelade att de inte ville delta. Det var en vidrig känsla en vidrig dag. Jag funderade på vad det var Universum ville säga mig, skulle jag avstå helt från yogan? Lägga ner? Men de var två som verkligen ville vara med så vi körde, jag ville ha lugnet och läkningen även för egen del i det jag befann mig i, och under terminens gång växte gruppen till att vara i princip full när det var sista tillfället för terminen. Det kändes bra. Tack till er som deltog och kom tillbaka, det var värt mycket för mig.

Yogaklassen i Märsta blev stor men deltagandet svajade lite under terminen. Jag hittade en annan lokal som inte var samma sak som den fina studio vi haft, men jag blir varm av de deltagare som kan sluta sina ögon och ändå känna att “det är samma sak, bara en annan plats”. Ni är så starka, kloka och värdefulla. Tack.  Jag ser fram emot en vårtermin som blir ännu bättre i en ännu bättre lokal!

Mitt lilla företag Mitt nya liv fyllde 7 år i november. Hösten var lite tung av olika anledningar, men jag har nu samlat energi och kraft för att förhoppningsvis möta 2019 starkare. Man vet aldrig med livet. Jag har gett mig själv tillåtelsen att göras INGET när det har varit trögt, därför var hösten och vintern inte helt hundra i inlägg på hemsidan. Det kanske inte märktes, men jag valde att vila och är stolt över mig själv för det.

Så 2018 har varit mörkt och dystert, men även ljust och roligt. Både kvällar för sig själv och resor – inombords och ut i den stora världen. Om man ska fatta det kort. Utvecklande och givande, det är tur att man kan lära fortfarande.

Jag önskar oss alla ett fint 2019. 

// Kram Linda

Alla goda ting är… sju?

För en månad sedan idag, den 10 november, “fyllde” mitt företag 7 år. Det känns fortfarande spännande. Jag minns ännu den där gråa torsdagseftermiddagen 2011 när jag sprättade upp kuvertet som jag hämtat in från brevlådan; Mitt Nya Liv var fött. Och som jag hoppades och trodde att det skulle bli ett nytt liv.

Det blev det verkligen. Det var en tid i förändring som kom, med många roliga och fina kontakter. Vänner, kollegor, lärare och elever. Det har varit en ynnest att samtidigt få utvecklas tillsammans med så många av samma sort. Med samma energi. De som har haft en annan energi har jag nog omedvetet backat lite bort ifrån, för att kunna vara den jag är; bibehålla mig själv. Spännande och lärorika tider.

Nu har det passerat sju år. Det känns nästan overkligt men tiden är ju sådan, ibland svishar den förbi och ibland släpar den sig fram. Fascinerande. Jag har haft mycket kul och skrattat högt, gråtit en hel del, kämpat på i motvind och försökt surfa fram i medvind och nedförsbackar… det har runnit en hel del vatten under broarna, kan man sammanfatta det. Så oerhört mycket har hänt, ändå.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Och en egenskap jag uppskattar så mycket, är att jag kan stanna upp och reflektera. Jag är inte lika rädd för det längre, det gör inte lika ont, jag springer inte fram med skygglappar och stänger av. Och jag gissar att det till stor del beror på att jag har vågat möta allt det jag försökte springa ifrån. Att jag har mött mina rädslor och smärtor… släppt fram dem i dagsljus och tillåtit mig själv att hantera situationen. Jag ville aldrig, men det blev så. Tack och lov. Det har blivit ett helt nytt liv. Jag är en helt annan – men ändå jag.

En av mina stora fascinationer i livet är att kroppens alla celler byts ut över en tidsperiod på sju (7) år. Det ger mig hopp, om något! För ju mer vi lär oss om oss själva, livet vi lever och hur våra organ fungerar – desto mer kan vi ju påverka. Jag är alltså inte riktigt densamma idag som när jag fick brevet i min hand att mitt företag registrerats. Jag älskar den tanken. Man säger att alla goda ting är tre, och jag funderade lite över om de är sju… men med tanke på de sju dödssynderna, sakramenten och de sju små dvärgarna så vet jag inte längre. 😉

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har lagt minst sju år på att vrida och vända på allt. “Älta” skulle nog många säga, men jag ser det som att jag slutligen valde att sluta fly. Man orkar inte springa hur länge som helst, i alla fall inte jag som är mer explosiv än maratonlöpare. Jag får lätt håll (“mjältperson”) och tycker att det är vedervärdigt att vara ute och löpa. Skönt då att jag nu tillåter mig själv att sakta ner. Att jag idag kan vara utan att prestera. Glädje.

Och även om jag i grunden fortfarande är jag, så sker det saker under resans gång. Ett sätt att se på världen och situationer ur en annan synvinkel, ett annat perspektiv, en vilja att förändra. Den där lilla rastlösheten som ändå hjälper mig framåt, är även den en generator. Jag ogillar att stå stilla på en plats och stampa, det vet den som känner mig. Men inte för att undvika lugn och ro, jag älskar känslan av trygghet, utan för att få stimulans. Att inte ledsna.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Så jag väljer nu att gå in på en ny väg. Jag vet först efteråt om den riktningen håller, men jag måste prova eftersom jag har fått frågan! Jag har lagt om min tid och mitt liv lite grann efter nyår; därför kommer jag nu att erbjuda kostrådgivning på distans (Skype/FaceTime) en period (till att börja med) istället för fysiska möten. Och jag tror att det kan vara bra både för dig och mig. Jag kan ta emot samtal från hela landet – eller från andra länder! Du kan sitta hemma utan att köpa en tågbiljett eller att behöva bege dig ut i trafiken, kanske lite mer i lugn och ro. (Har du varit på hälsoundersökning hos mig tidigare och vill göra ett återbesök, kontakta mig här!)

Detta är inte “up and running” i nuläget, men kommer att starta efter årsskiftet. (Du får gärna meddela mig här om det är av intresse för dig.) Just nu snickrar jag på vad man ska få med sig från det mötet. Jag kommer att prata om kost  (efter blodgrupp), livsstil och hälsa med samma energi och intensitet som jag gjort hittills! Jag kommer dock inte att ge råd om kosttillskott som jag då personligen inte kan följa upp och kontrollera med min maskin, men jag tror och vet att många har frågor om kosten – och önskar hjälp och stöd på sin väg.

Det blir ett nybesök första gången även över telefon eller dator och sedan uppföljning, precis som jag har haft tidigare med mina hälsoundersökningar. Detta för att det är viktigt för mig att skapa en relation, att få veta vem du är och inte bara rabbla vad jag tror på – jag vill hjälpa till. Alla är olika och jag vill att du ska förstå hur jag tänker, så att det landar genuint hos dig och för att det ska kunna bli en rutin – eller en ny livsstil?

För tiden går, sekunder och minuter blir till timmar som blir till dagar, veckor, månader och år. Jag vill göra det allra bästa jag kan av min tid och det börjar – här och nu.

Vill du följa med?

// Kram Linda

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Dags att yoga igen. ✨🙏🏻✨

Heeej! Allt väl med dig? Här har det varit radioskugga… eller skrivarskugga ett bra tag nu. Och skugga kan nog vara fel ord i sammanhanget, för det har man ju knappt funnit någon i sommar, men rekordvärme och en sorts “ledighet” i skön kombination, gjorde att det föll sig naturligt att ha ett uppehåll. Bara så.

Gröna lövkronor i sommarsol mot blå himmel.Och det är rent överraskande hur jag faktiskt har “loggat ut” från vissa saker, det märker jag nu när jag till alla konton där jag ska logga in igen slår jag fel lösenord och får börja om… men jag tror att det är en bra sak. Att helt släppa taget för en stund. To detach. Andas. Tänka andra tankar.

För det är också då man börjar längta igen, efter avbrottet. Och i det här läget längtar jag efter yogan – och mina fina yogis och yoginis. Vissa av er har ju skickat sms under sommaren med frågan “…men, nääär börjar vi igen?!” och det gör mig såklart glad. För mina yogaklasser är ju ingenting (mer än ett tomt rum med en mysig stämning och bra musik, enligt mig) utan ert deltagande.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Men du – det börjar dra ihop sig nu! Det är snart dags för terminens yoga. Och jag har platser kvar, både i Märsta och på Södermalm. Det är ett naturligt och sunt flöde, deltagare kommer och går. Byter aktivitet till något annat, kommer tillbaka och lämnar. The flow of life. Det är inte alltid samma saker som tilltalar oss i perioder, jag vet verkligen hur det känns. Men i yogan trivs jag, särskilt den lugna, stilla, meditativa och vilande jag får förmånen att leda och vara i.

Livet är tillräckligt stressigt och aktivt i övrigt, jag behöver någonstans där jag verkligen kan få vila. Landa. Läka. Andas. Bli stark igen. Utan att behöva tänka på prestation och att vara duktig, vig, smal eller snabb. Nej tack. Här handlar det om att känna efter, vända sig inåt och ta hand om kropp, själ och sinne. Sånt där som kan både låta och kännas läskigt. Och visst, andningen och lugnet kan göra att känslor tillåts komma upp till ytan. Men det är inte farligt, då betyder det bara att det är dags att möta dem…

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerÄr du intresserad av att yoga i Märsta på tisdagar kl 18.30-20 (Forum, biografen) alternativt på Södermalm (Havregatan 10) på måndagar kl 17.30-19 eller torsdagar kl 18.30-20, så hör gärna av er här! Skriv en rad om önskemål gällande tid och plats, så återkommer jag om hur det ser ut!

Jag hoppas att hösten och vintern 2018 kommer att gå i lugnets tecken. Där vi kan slappna av, sakta ner, vila, andas och närma oss det inre; oss själva. Det går bra att vara aktiv och träna parallellt med detta, men vi kommer att ägna oss åt att lugna ner hjärna och nervsystem.

Låter det inte ljuvligt…?  

Namaste.

// Kram Linda

(Anmäl gärna ditt intresse för terminen här.  🙂 )

“Jag vill bara ha roligt!”

Ja, så sa en kompis till mig i höjd med årsskiftet efter en utmanande tid –  ”jag vill bara ha kul!”. Något klack till i mig och jag tänkte ”jag med”. Jag ville också ha kul. Efter en tung period och omvälvande år, kändes det välkommet att 2018 skulle få bli roligare än de senaste åren. [Come what may.]

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har (som många andra, jag är inte unik där) haft tuffa år i olika delar av livet, där jag inte har haft så himla kul. Där jag har isolerat mig och det har varit en kamp. Men jag kände liksom inte för att kämpa så längre. Jag ville faktiskt bara släppa taget och “vara” – se vilka situationer och människor som skulle kunna komma till mig om jag slutade fäkta. Vilka händelser och vilka skeenden som skulle dyka upp då.

Och 2018 har hittills varit fint. Inte bara i upplevelser (det har pendlat där) men i känsla. Känslan av att känna hopp, glädje, mod och styrka. Det där att vara modig och våga göra saker som man knappt törs… Att utvecklas; ja att ständigt utvecklas som människa! Att släppa mönster som inte längre – läs: aldrig – har gynnat mig, men först nu var det läge att dumpa delar av den barlasten.

Och jag tror inte att jag var redo för allt detta tidigare. Jag vill tro att det finns en gudomlig plan av någon sort… som leder en fram till ett avgörande, en gräns, i precis rätt tid. När man faktiskt är redo. När saker och ting har fallit lite mer på plats i livet. Där och då kan saker förändras för alltid. Om man vill. Om man är motiverad nog.

Ljuvligt doftande hägg i solskenet.Det här har jag påmints om under året. Mitt löfte till mig själv, att faktiskt ha kul. Genom att göra det jag har velat, jobba lite mindre (även om det låter motsägelsefullt här) och därmed även spendera a little less. För att få mer fritid, tid att leva. Det har varit ett roligt, kreativt och samtidigt svårt halvår. Att förändra och förändras är ju ändå läskigt! Man vet vad man har, men inte vad man får…

…men det har dock skrämt mig mer att alltid veta vad man får. Som en kvävande känsla av stagnation. ”Samma samma”. Dag ut och dag in? Det är inte jag. Jag vill veta mer om nya saker, ställa frågor, träffa nya människor, lära om. Därför har jag alltid hållit mig rullande. Ibland i för hög fart för att riktigt hinna med och orka och ibland irrat planlöst runt, men ändå. Utan att stagnera, för det hade varit min största skräck. Trygghet, lugn och stillhet? Ja visst. Men stillastående? Nej nej nej. Tack.

Dator och uppkoppling för att kunna jobba på pendeltåget.Jag jobbar i mitt företag på halvtid och blev av med ett extrajobb mot min vilja (vi hade ju så kul!) i januari, men fick ett annat (som var minst lika roligt!) och sedan ett till. Och så ett till. Jag sökte andra jobb för att kunna fylla upp med enstaka timmar – och fick dem. Så mellan mina åtaganden med mitt företag (yogaklasser, hälsoundersökningar och annat) jobbar jag timmar på ett av Migrationsverkets förvar, på Arlandas ena Taxfreebutik (hej terminal 5) och på (Stockholms största) hotell Clarion Sign vid Norra Bantorget – högst upp på spaavdelningen där poolområdet är under bar himmel. Och det är superkul! Inte minst den variation som blir, och kollegorna jag träffar, när jag jobbar där det finns möjlighet.

Jag ser hur vissa rynkar pannan och undrar hur det egentligen står till när jag berättar att jag i nuläget har tre (!) extrajobb, men det är för att det är kul. Och nu vill jag ha roligt! Det speglas ju i det man gör. Det är förmodligen jätte-osmart att ta tre nya jobb ungefär parallellt, om man inte har lust att lära sig nya saker. Om man inte känner för att vara flexibel och “ta seden dit man kommer”. Om man inte vill ta in olika nya datasystem i huvudet på en gång, lära sig olika rutiner på olika ställen och – ska jag vara helt ärlig har det inte varit jättelätt. Men roligt! Jag behöver den stimulansen, utmaningen. Jag vill.

Sommarhimmel med slöjmolnJag har så intressanta samtal. Om högt och lågt, diskussioner jag aldrig hade haft om jag inte hade tagit dessa möjligheter. Det är supergivande. Ämnen som burfåglar, skäggvård, om HVB-hem,  spelarfruar, flighter, alkoholregler och lagar, om  mellanlandningar på olika flygplatser i världen. Att lära sig mer om smink, om att skapa en Aperol Spritz eller läsa på om utlänningslagen. Jag försöker och misslyckas (ibland), men det är mer okej att faila när man i alla fall gör sitt bästa, det känner jag på varje arbetsplats. Jag samlar på mig upplevelser och nya erfarenheter. En vän i familjen sa nyligen “Linda, varför skriver du inte en bok om allt du är med om?!” …men jag skriver här. Det räcker för mig just nu, och att uppleva dessa saker. Det är värt allt, nu.

Du vet den där ”Happiness is not a destination, it’s a way of life”-tavlan (som kanske hänger hemma hos någon du känner, strax intill det snirkliga ”Carpe Diem”-uttrycket på väggen)? Jag är lite ironisk nu, men menar allvar: vi har iallafall möjligheten som människor att kunna välja lycka. Det är till stor del ett mindset och det beror på hur vi ser på livet. Men jag vet hur jävligt det kan vara att försöka. Och vi kanske inte är förmögna att göra det JUST NU. Om vi går igenom sorg, förlust eller har en livskris. Men när dimman har skingrat sig och vi ser klarare – då är det upp till oss att skapa grunden, den miljö som lyckan skulle kunna gro i. Det kan vi inte springa ifrån.

Närbild på solgula blommor i solsken.Det känns bra att släppa taget och låta det ske som ska ske. Sluta lägga mig i så mycket och låta universum verka… “går det lätt så är det rätt” brukar man säga om när det är friktionsfritt, men sker det inte så var det väl inte meningen? (Klysch-SM?) Jag vet inte riktigt, men jag ska iallafall försöka att göra det mycket oftare. Våga. Om jag törs.

För jag vill ju ha roligt.

// Kram Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.