Alla goda ting är… sju?

För en månad sedan idag, den 10 november, “fyllde” mitt företag 7 år. Det känns fortfarande spännande. Jag minns ännu den där gråa torsdagseftermiddagen 2011 när jag sprättade upp kuvertet som jag hämtat in från brevlådan; Mitt Nya Liv var fött. Och som jag hoppades och trodde att det skulle bli ett nytt liv.

Det blev det verkligen. Det var en tid i förändring som kom, med många roliga och fina kontakter. Vänner, kollegor, lärare och elever. Det har varit en ynnest att samtidigt få utvecklas tillsammans med så många av samma sort. Med samma energi. De som har haft en annan energi har jag nog omedvetet backat lite bort ifrån, för att kunna vara den jag är; bibehålla mig själv. Spännande och lärorika tider.

Nu har det passerat sju år. Det känns nästan overkligt men tiden är ju sådan, ibland svishar den förbi och ibland släpar den sig fram. Fascinerande. Jag har haft mycket kul och skrattat högt, gråtit en hel del, kämpat på i motvind och försökt surfa fram i medvind och nedförsbackar… det har runnit en hel del vatten under broarna, kan man sammanfatta det. Så oerhört mycket har hänt, ändå.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Och en egenskap jag uppskattar så mycket, är att jag kan stanna upp och reflektera. Jag är inte lika rädd för det längre, det gör inte lika ont, jag springer inte fram med skygglappar och stänger av. Och jag gissar att det till stor del beror på att jag har vågat möta allt det jag försökte springa ifrån. Att jag har mött mina rädslor och smärtor… släppt fram dem i dagsljus och tillåtit mig själv att hantera situationen. Jag ville aldrig, men det blev så. Tack och lov. Det har blivit ett helt nytt liv. Jag är en helt annan – men ändå jag.

En av mina stora fascinationer i livet är att kroppens alla celler byts ut över en tidsperiod på sju (7) år. Det ger mig hopp, om något! För ju mer vi lär oss om oss själva, livet vi lever och hur våra organ fungerar – desto mer kan vi ju påverka. Jag är alltså inte riktigt densamma idag som när jag fick brevet i min hand att mitt företag registrerats. Jag älskar den tanken. Man säger att alla goda ting är tre, och jag funderade lite över om de är sju… men med tanke på de sju dödssynderna, sakramenten och de sju små dvärgarna så vet jag inte längre. 😉

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har lagt minst sju år på att vrida och vända på allt. “Älta” skulle nog många säga, men jag ser det som att jag slutligen valde att sluta fly. Man orkar inte springa hur länge som helst, i alla fall inte jag som är mer explosiv än maratonlöpare. Jag får lätt håll (“mjältperson”) och tycker att det är vedervärdigt att vara ute och löpa. Skönt då att jag nu tillåter mig själv att sakta ner. Att jag idag kan vara utan att prestera. Glädje.

Och även om jag i grunden fortfarande är jag, så sker det saker under resans gång. Ett sätt att se på världen och situationer ur en annan synvinkel, ett annat perspektiv, en vilja att förändra. Den där lilla rastlösheten som ändå hjälper mig framåt, är även den en generator. Jag ogillar att stå stilla på en plats och stampa, det vet den som känner mig. Men inte för att undvika lugn och ro, jag älskar känslan av trygghet, utan för att få stimulans. Att inte ledsna.

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Så jag väljer nu att gå in på en ny väg. Jag vet först efteråt om den riktningen håller, men jag måste prova eftersom jag har fått frågan! Jag har lagt om min tid och mitt liv lite grann efter nyår; därför kommer jag nu att erbjuda kostrådgivning på distans (Skype/FaceTime) en period (till att börja med) istället för fysiska möten. Och jag tror att det kan vara bra både för dig och mig. Jag kan ta emot samtal från hela landet – eller från andra länder! Du kan sitta hemma utan att köpa en tågbiljett eller att behöva bege dig ut i trafiken, kanske lite mer i lugn och ro. (Har du varit på hälsoundersökning hos mig tidigare och vill göra ett återbesök, kontakta mig här!)

Detta är inte “up and running” i nuläget, men kommer att starta efter årsskiftet. (Du får gärna meddela mig här om det är av intresse för dig.) Just nu snickrar jag på vad man ska få med sig från det mötet. Jag kommer att prata om kost  (efter blodgrupp), livsstil och hälsa med samma energi och intensitet som jag gjort hittills! Jag kommer dock inte att ge råd om kosttillskott som jag då personligen inte kan följa upp och kontrollera med min maskin, men jag tror och vet att många har frågor om kosten – och önskar hjälp och stöd på sin väg.

Det blir ett nybesök första gången även över telefon eller dator och sedan uppföljning, precis som jag har haft tidigare med mina hälsoundersökningar. Detta för att det är viktigt för mig att skapa en relation, att få veta vem du är och inte bara rabbla vad jag tror på – jag vill hjälpa till. Alla är olika och jag vill att du ska förstå hur jag tänker, så att det landar genuint hos dig och för att det ska kunna bli en rutin – eller en ny livsstil?

För tiden går, sekunder och minuter blir till timmar som blir till dagar, veckor, månader och år. Jag vill göra det allra bästa jag kan av min tid och det börjar – här och nu.

Vill du följa med?

// Kram Linda

Det viktigaste av allt.

Radiotystnad igen. Oktober redan. Livet, det är bra knepigt ibland. Plötsligt kan mattan ryckas undan och man famlar i fallet på vägen ner, innan man möjligen slår hårt i botten. Och så försöker man på alla sätt att resa sig för att klättra upp igen, fastän ben och armar är som gelé och det bara snurrar runt i huvudet.

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Men, när det verkliga livet händer och allting ställs på sin spets så utkristalliseras det som är viktigt. Det som verkligen betyder något. Bakom alla ridåer, fasader, masker och hittepå – verkligheten. Det är när något som detta sker, som man kan sortera. Välja ut. Avfölja, radera och avstå. Vila.

För det finns så mycket yta. Så mycket onödig utfyllnad. Fillers. (Jag menar inte skönhetsingrepp här, to each his own). Det finns mycket som görs och sägs för att man inte vill ha stillhet, inte står ut i tystnaden. Ensamheten. För att man hellre vill vara i rörelse. Tro mig. Jag vet. Jag kan allt om att vara i rörelse, för att tänka på annat och slippa – känna. Så såg mitt liv ut förut och jag gör numera allt jag i min makt för att våga stanna upp.

“Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mej lugn
Och hon viskar till mej
Allt det jag säger dej”

Jag känner mig modig, för att jag gör det jag egentligen inte vågar. Saktar in. Står kvar. Öppnar upp hjärtat. Tillåter mig att känna, även när det värker. Utan att fly. För en omvälvande livshändelse väcker ofta andra känslor och minnen som slumrat. Som tryckts ner, som har ignorerats. Som tystats.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Den där inre rösten. Gode tid, den kan sätta igång så mycket när den vet vad den ska påminna om. Som berör. Det som behöver läkas ut. Sorg. Sorger från förr. Jag har rensat i veckor – månader och år, känns det som. För att bevara det som ska vara kvar och låta resten få gå vidare. Sorterat. Processat. Avhandlat. Så tillfredsställande.

För några veckor sedan lämnade min fina mormor denna värld. Det var något av det värsta och det vackraste jag har varit med om, att få sitta intill och vara så nära i tre veckor. Ynnesten att kunna stanna kvar och slippa gå, att inte lämna en sjuk människa ensam. Vi trodde först att utgången skulle bli en annan, men man kan inte alltid välja eller bestämma själv. I så fall hade vi gjort det. Men vi fick vara med, där. Vara delaktiga. Det var fint, på sitt sätt.

“Det bor en annan i min kropp
Hon har den vackraste av själar
Hon är kärlek och hopp
Och hon berättar för dej
Hur mycket jag älskar dej”

Älskade mormor. Jag är så tacksam över att jag fick vara med och hjälpa dig. Över hur jag och mamma spenderade nätterna med dig. Att vi fick vara dig nära. Hur jag lärde mig av mamma vad vi kunde göra. Lyfta och vända dig. Att få hålla handen, badda pannan med en våt handduk, fläkta dig med en solfjäder och få viska i ditt öra. ”Jag älskar dig”. Jag saknar dig, men det hjälper mig något, inbillar jag mig. Att du hade familjen omkring dig, både dag och natt. Att vi fick göra det för dig. Och att du tog emot det.

Personalen (som insåg att vi skulle stanna kvar hos dig i skift och därför ställde in en extra säng till oss) var så fin och som var du än har varit så blev du även här en av deras favoriter. Precis som i hemtjänsten, där de tävlade om att få gå hem till dig. Den effekten hade du på så många, mormor. Har man träffat dig så förstår man. Hemtjänstpersonalen saknar dig och de ringde oss och grät. Varit med på din begravningen. Det du. Det händer inte alla. Du kunde det där med att knyta kontakter och vara social.

“Det bor en ande vid min fot
Som blåser värme över huden
Det kittlar och du såg att jag log
Men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
Och värma dej”

Personalen på sjukhuset var så omtänksam och gav dig tid och energi, det var fint att se. Vi var så tacksamma för Linn, Jimmie, Mathilda, Frida, Sanna, Shokria och de andra som hjälpte till. Som lyfte, smärtlindrande, lugnade och brydde sig så även om oss anhöriga, om det så var mitt i natten. I tider av kaos – vilket vi även kunde bevittna på akuten – var vi ändå lyckligt lottade med ett så värdigt och respektfullt bemötande och hjälp när vi behövde den. Jag var nog ändå lite överraskad där… det borde jag kanske inte ha varit.

Ett hjärta av gräs.Mormor, jag är så tacksam över att vår tid med dig även fick flera av oss andra i familjen att komma närmare varandra. När vi sågs så mycket och ofta, även om det var en hemsk tid i sig. En tid av förlust. Hur vi bidrog på olika sätt, som sällskap på dagar och nätter, med att baka bröd till frukosten, komma med lunchlådor, vara på besök, genom samtal, ge kramar och skänka tröst. Livet i sin renaste form. Det är minnen jag kommer att bära med mig i hjärtat för evigt. Tack för det, alla ni. 

Det är sådant som verkligen betyder något. Det viktigaste av allt.

“Här är jag med allt det andra
Som gör en människa hel
Och jag hoppas
Jag hoppas att du orkar
Och att ängeln i rummet
Det är henne
Du ser”

Kortspel med spelkort utspridda på ett bord.Älskade mormor, hur tackar man för de 42 år vi fick tillsammans? För vår relation, för alla otaliga samtal? För all matlagning, alla skratt, för alla berättelser om ditt liv som jag fick lyssna till och fråga om – och alla våra kortspel? (Min fråga är, vem ska jag nu spela ”Sympati” med?) Alla nyårsaftnar vi firade tillsammans med skaldjur, bubbel och samtal.

Jo, jag vet. Att 89 år är en aktningvärd ålder, att ingen lever för evigt och att du har haft ett långt och bra liv… men det är en klen tröst ibland. I stunder av saknad. Jag saknar ditt skarpa intellekt, din humor, dina principer och ditt sällskap. Men livet går vidare utan dig på plats (jag hoppas att du är med mig).

Vi har tagit farväl, med tacksamhet och kärlek över det vi har fått ha tillsammans med dig. Det var svårt, men samtidigt så vackert, som du själv ville ha det. Så nu ska jag vara modig igen och göra det jag egentligen inte vågar. Gå vidare framåt.

Sov i ro, mormor. Vi älskar dig. ♥ Kärlek, för alltid.

// ditt barnbarn, Linda

Dags att yoga igen. ✨🙏🏻✨

Heeej! Allt väl med dig? Här har det varit radioskugga… eller skrivarskugga ett bra tag nu. Och skugga kan nog vara fel ord i sammanhanget, för det har man ju knappt funnit någon i sommar, men rekordvärme och en sorts “ledighet” i skön kombination, gjorde att det föll sig naturligt att ha ett uppehåll. Bara så.

Gröna lövkronor i sommarsol mot blå himmel.Och det är rent överraskande hur jag faktiskt har “loggat ut” från vissa saker, det märker jag nu när jag till alla konton där jag ska logga in igen slår jag fel lösenord och får börja om… men jag tror att det är en bra sak. Att helt släppa taget för en stund. To detach. Andas. Tänka andra tankar.

För det är också då man börjar längta igen, efter avbrottet. Och i det här läget längtar jag efter yogan – och mina fina yogis och yoginis. Vissa av er har ju skickat sms under sommaren med frågan “…men, nääär börjar vi igen?!” och det gör mig såklart glad. För mina yogaklasser är ju ingenting (mer än ett tomt rum med en mysig stämning och bra musik, enligt mig) utan ert deltagande.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Men du – det börjar dra ihop sig nu! Det är snart dags för terminens yoga. Och jag har platser kvar, både i Märsta och på Södermalm. Det är ett naturligt och sunt flöde, deltagare kommer och går. Byter aktivitet till något annat, kommer tillbaka och lämnar. The flow of life. Det är inte alltid samma saker som tilltalar oss i perioder, jag vet verkligen hur det känns. Men i yogan trivs jag, särskilt den lugna, stilla, meditativa och vilande jag får förmånen att leda och vara i.

Livet är tillräckligt stressigt och aktivt i övrigt, jag behöver någonstans där jag verkligen kan få vila. Landa. Läka. Andas. Bli stark igen. Utan att behöva tänka på prestation och att vara duktig, vig, smal eller snabb. Nej tack. Här handlar det om att känna efter, vända sig inåt och ta hand om kropp, själ och sinne. Sånt där som kan både låta och kännas läskigt. Och visst, andningen och lugnet kan göra att känslor tillåts komma upp till ytan. Men det är inte farligt, då betyder det bara att det är dags att möta dem…

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerÄr du intresserad av att yoga i Märsta på tisdagar kl 18.30-20 (Forum, biografen) alternativt på Södermalm (Havregatan 10) på måndagar kl 17.30-19 eller torsdagar kl 18.30-20, så hör gärna av er här! Skriv en rad om önskemål gällande tid och plats, så återkommer jag om hur det ser ut!

Jag hoppas att hösten och vintern 2018 kommer att gå i lugnets tecken. Där vi kan slappna av, sakta ner, vila, andas och närma oss det inre; oss själva. Det går bra att vara aktiv och träna parallellt med detta, men vi kommer att ägna oss åt att lugna ner hjärna och nervsystem.

Låter det inte ljuvligt…?  

Namaste.

// Kram Linda

(Anmäl gärna ditt intresse för terminen här.  🙂 )

“Jag vill bara ha roligt!”

Ja, så sa en kompis till mig i höjd med årsskiftet efter en utmanande tid –  ”jag vill bara ha kul!”. Något klack till i mig och jag tänkte ”jag med”. Jag ville också ha kul. Efter en tung period och omvälvande år, kändes det välkommet att 2018 skulle få bli roligare än de senaste åren. [Come what may.]

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Jag har (som många andra, jag är inte unik där) haft tuffa år i olika delar av livet, där jag inte har haft så himla kul. Där jag har isolerat mig och det har varit en kamp. Men jag kände liksom inte för att kämpa så längre. Jag ville faktiskt bara släppa taget och “vara” – se vilka situationer och människor som skulle kunna komma till mig om jag slutade fäkta. Vilka händelser och vilka skeenden som skulle dyka upp då.

Och 2018 har hittills varit fint. Inte bara i upplevelser (det har pendlat där) men i känsla. Känslan av att känna hopp, glädje, mod och styrka. Det där att vara modig och våga göra saker som man knappt törs… Att utvecklas; ja att ständigt utvecklas som människa! Att släppa mönster som inte längre – läs: aldrig – har gynnat mig, men först nu var det läge att dumpa delar av den barlasten.

Och jag tror inte att jag var redo för allt detta tidigare. Jag vill tro att det finns en gudomlig plan av någon sort… som leder en fram till ett avgörande, en gräns, i precis rätt tid. När man faktiskt är redo. När saker och ting har fallit lite mer på plats i livet. Där och då kan saker förändras för alltid. Om man vill. Om man är motiverad nog.

Ljuvligt doftande hägg i solskenet.Det här har jag påmints om under året. Mitt löfte till mig själv, att faktiskt ha kul. Genom att göra det jag har velat, jobba lite mindre (även om det låter motsägelsefullt här) och därmed även spendera a little less. För att få mer fritid, tid att leva. Det har varit ett roligt, kreativt och samtidigt svårt halvår. Att förändra och förändras är ju ändå läskigt! Man vet vad man har, men inte vad man får…

…men det har dock skrämt mig mer att alltid veta vad man får. Som en kvävande känsla av stagnation. ”Samma samma”. Dag ut och dag in? Det är inte jag. Jag vill veta mer om nya saker, ställa frågor, träffa nya människor, lära om. Därför har jag alltid hållit mig rullande. Ibland i för hög fart för att riktigt hinna med och orka och ibland irrat planlöst runt, men ändå. Utan att stagnera, för det hade varit min största skräck. Trygghet, lugn och stillhet? Ja visst. Men stillastående? Nej nej nej. Tack.

Dator och uppkoppling för att kunna jobba på pendeltåget.Jag jobbar i mitt företag på halvtid och blev av med ett extrajobb mot min vilja (vi hade ju så kul!) i januari, men fick ett annat (som var minst lika roligt!) och sedan ett till. Och så ett till. Jag sökte andra jobb för att kunna fylla upp med enstaka timmar – och fick dem. Så mellan mina åtaganden med mitt företag (yogaklasser, hälsoundersökningar och annat) jobbar jag timmar på ett av Migrationsverkets förvar, på Arlandas ena Taxfreebutik (hej terminal 5) och på (Stockholms största) hotell Clarion Sign vid Norra Bantorget – högst upp på spaavdelningen där poolområdet är under bar himmel. Och det är superkul! Inte minst den variation som blir, och kollegorna jag träffar, när jag jobbar där det finns möjlighet.

Jag ser hur vissa rynkar pannan och undrar hur det egentligen står till när jag berättar att jag i nuläget har tre (!) extrajobb, men det är för att det är kul. Och nu vill jag ha roligt! Det speglas ju i det man gör. Det är förmodligen jätte-osmart att ta tre nya jobb ungefär parallellt, om man inte har lust att lära sig nya saker. Om man inte känner för att vara flexibel och “ta seden dit man kommer”. Om man inte vill ta in olika nya datasystem i huvudet på en gång, lära sig olika rutiner på olika ställen och – ska jag vara helt ärlig har det inte varit jättelätt. Men roligt! Jag behöver den stimulansen, utmaningen. Jag vill.

Sommarhimmel med slöjmolnJag har så intressanta samtal. Om högt och lågt, diskussioner jag aldrig hade haft om jag inte hade tagit dessa möjligheter. Det är supergivande. Ämnen som burfåglar, skäggvård, om HVB-hem,  spelarfruar, flighter, alkoholregler och lagar, om  mellanlandningar på olika flygplatser i världen. Att lära sig mer om smink, om att skapa en Aperol Spritz eller läsa på om utlänningslagen. Jag försöker och misslyckas (ibland), men det är mer okej att faila när man i alla fall gör sitt bästa, det känner jag på varje arbetsplats. Jag samlar på mig upplevelser och nya erfarenheter. En vän i familjen sa nyligen “Linda, varför skriver du inte en bok om allt du är med om?!” …men jag skriver här. Det räcker för mig just nu, och att uppleva dessa saker. Det är värt allt, nu.

Du vet den där ”Happiness is not a destination, it’s a way of life”-tavlan (som kanske hänger hemma hos någon du känner, strax intill det snirkliga ”Carpe Diem”-uttrycket på väggen)? Jag är lite ironisk nu, men menar allvar: vi har iallafall möjligheten som människor att kunna välja lycka. Det är till stor del ett mindset och det beror på hur vi ser på livet. Men jag vet hur jävligt det kan vara att försöka. Och vi kanske inte är förmögna att göra det JUST NU. Om vi går igenom sorg, förlust eller har en livskris. Men när dimman har skingrat sig och vi ser klarare – då är det upp till oss att skapa grunden, den miljö som lyckan skulle kunna gro i. Det kan vi inte springa ifrån.

Närbild på solgula blommor i solsken.Det känns bra att släppa taget och låta det ske som ska ske. Sluta lägga mig i så mycket och låta universum verka… “går det lätt så är det rätt” brukar man säga om när det är friktionsfritt, men sker det inte så var det väl inte meningen? (Klysch-SM?) Jag vet inte riktigt, men jag ska iallafall försöka att göra det mycket oftare. Våga. Om jag törs.

För jag vill ju ha roligt.

// Kram Linda

Tack vackra yogastudio. För allt.

Juli nu. I slutet av förra veckan röjde vi ur vår fina lokal, stängde dörren och låste den bakom oss. Det känns speciellt och det blev känslosamt, för det är ju ändå en milstolpe. Mamma, du har haft den i över tio år och nu går du i pension. Eller ja, passion. För mig blev det lite som att “växa upp” som yogalärare här. Det är fint.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Det har varit en mycket skön och fin plats att få jobba på. I lugnet, i stillheten och med den svaga doften av söt rökelse. Att få se hur deltagarna kommer in och släpper ner sina axlar. Slappnar av. Säger “åh, det är så skönt att vara här” som Pavlovs hundar litegrann. Lugnet. Stillheten. Andningen.

När vi röjde ur, kunde jag inte släppa tanken på det skrattanfall vi fick när vår lilla vattenfontän gick torr och började gurgla ljudligt under en yogaklass. Ljudet av vattenglasen som har stått tätt ihop och skallrat i skåpet och gjort dig halvt galen, mamma. Eller när elementet kortslöt med en smäll och mörklade lokalen, som blev helt tyst. Jag dör, vad roligt och dråpligt. Just den tiden är över nu.

Yogastudio i Märsta, Saturnus Friskvård.Och kostkurserna, när vi har ställt upp stolar i yogasalen och det har lagats mat i lilla köket. Vi har samtalat, skrattat och kommit till allt större och mer intressanta insikter kring maten. Det har varit en lång och rolig resa och de 10 åren har gått på halva tiden. Känns det som. Det är över nu, för den här gången i alla fall.

Men minnena kommer att finnas kvar länge. Alltid. Några av mina yogisar deltog samtliga tillfällen – från första till sista gången – under en termin. Avvek inte alls. Närvarolistan såg ut som ett staket. Vilket kvitto, vilket beröm. Vilken ära. Tack igen alla som har varit med, det har gjort våra tio år helt suveräna. För att du har varit med oss. Och tack till dig som följer med mig framåt.

Det är mycket som väcks inom en vid avslut, gör vi rätt? Gör jag rätt? Men vi har ju försökt tänka tanken på att avveckla tidigare och då har vi inte riktigt varit helt klara. Vi behövde mer tid för tanke och reflektion. För och emot. För att vi skulle kunna landa i valet och känslorna. Så beslutet kom i helt rätt tid. Till slut.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack mamma, för alla dagar tillsammans. För allt tålamod. För all hjälp. För alla klasser vi har lett för varandra – och ihop. För alla gongbad och övriga aktiviteter. Tack för att jag har fått möjligheten att utvecklas i min lärarroll hos dig, det har varit värt så mycket mer än vi båda troligtvis förstår.

Jag är både glad och stolt över vad du har åstadkommit under 10 års tid. Hur omtyckt din (vår) yogastudio har varit. Att du nu stänger och varvar ner är ju inte på grund av svikande kunder – tvärtom kommer ju bara fler och fler – men det är klokt att sluta på topp. Njuta av livet med pappa. Det unnar jag er båda. Att kunna “cruisa” runt med bilen, åka ut med båten och bara… ja, ha kul.

Det tragiska i historien är ändå att den privata bostadsrättsföreningen skötte ärendet så illa som de gjorde och inte tog hänsyn till att du har skött dig exemplariskt som hyresgäst i TIO års tid, mamma. Jag vet att du kan lägga det bakom dig, men visst var deras oförmåga att kommunicera sorglig, liksom bristen på respekt för den verksamhet som ändå skulle fortsätta i lokalen (fastän folk utanför dörren – i en renovering sedan februari – skulle BILA BORT balkonger på husväggar där isoleringen var demonterad), oviljan att bemöta oss med ett schysst sätt – otrevliga svar och attityd på frågor om hur verksamheten skulle kunna fortlöpa. Hur kan man göra så? Även om de har rätten på sin sida, hur kan man vilja vara en sådan person?

Det har fått mig att tänka extra på det; hur är jag mot andra? Oavsett vad jag själv tycker och vad jag bestämmer mig för, lyssnar jag ens på andra? Bryr jag mig om vad de säger och vad de anser, även om det kanske inte alltid blir just som de vill? Visar jag dem respekt? Eller kör jag bara över, är otrevlig och vresig, hasplar jag ur mig hot? Det är viktigt att kunna stanna upp och reflektera.

Men vet du vad, mamma? Vi slipper dem nu, så de gjorde det faktiskt lättare för oss att slita oss, att vilja flytta ut, kunna låsa dörren och gå. Hade det inte varit för deras beteende, så hade det nog varit mycket svårare att avsluta. Nu ville vi inte vara kvar, med risken det skulle innebära att vara framtida hyresgäst. Så det finns en mening med allt. (Huset var snyggare innan renoveringen och vi slipper även det nu. 😉 )

Och jodå, det här är delvis skrivet i affekt. För man (läs: jag) blir besviken på vuxna män som beter sig som… något helt annat. Vet man att det ska BILAS BORT balkonger i en lokal där det är massage och yoga, där människor söker lugn och stillhet, så kan man väl ge nån form av lättnad om det inte går att ta emot kunder men man ändå krävs på hyra? Nej. Vilket tålamod du har haft, mor.

Oljudet dånade och huset skakade ibland så att saker föll ner från hyllor och väggar och gick sönder. Ändå inte förståelse, utan ilska och arrogans. Yogin i mig tog djupa, lugnande andetag och tackar igen för att jag kan gå. För att möta framtiden någon annanstans. För de energierna – som de blev – hade ändå inte passat mig. Jag vill vara där det är vänligt och vackert.

Men de goda minnena finns alltid kvar. Och vi har varandra, mamma. Det är viktigast. Resten får vara som det är, det blev som det skulle vara. Så. När dörren är stängd bakom oss… då kommer något nytt, vilket jag har skrivit och sagt hundra gånger bara i år… det ska bli spännande att se vad. Eller hur?

Kom! Vi drar! 🙂

// Kram Linda

PS. Du som är intresserad av att vara med på MediYoga i Märsta i höst, på tisdagar kl 18.30-20 från v 35 – i en annan central lokal – kan kontakta mig här! Om du inte redan har gjort det och betalat in anmälningsavgiften, då vet jag att du vill. Vi ses och hörs! DS.

Kom ihåg mellanrummen.

Ja, det är så lätt hänt att det ser fint ut, på ytan inte minst. I sociala medier, där det finns många kanaler att välja på. De ser ut att ha det mycket bättre än jag, mycket roligare. Godare, större och finare. Men låt dig inte luras, för det finns även saker som vi inte ser, det där bakom… som vi alla har en dos av.

Rosa löjtnantsshjärtan på rad, med gröna blad i bakgrunden.För det är klart att vi hellre visar upp det vackra än det bråkiga, unkna, ensamma, instängda eller migränframkallande. För det är mänskligt att vi i den mån vi kan presentera våra liv, gör det till något vackert. Roligt. Fint. Även om vi alla är väl medvetna om mellanrummen i livet.

Stunderna mellan det roliga och fina, där det kan vara ensamt, det är där det kan vara gråt och frustration, uttråkat, trött och långtråkigt. Där det kan vara förtvivlat, bedraget eller bara nollställt. Glädjelöst. Utan större tillit eller hopp om morgondagen. Det där man kämpar med, känner skuld inför eller skäms över. Det är något mänskligt.

Det är lätt att bli förblindad av andras liv, det de vill presentera – särskilt om man själv befinner sig i ett… mellanrum. Det kan vara smärtsamt och ensamt. Men för den som vet att det finns mellanrum, kan det vara enklare. Ingen har roligt jämt. Ingen är alltid glad. Eller lyckad, hyllad och ärad. Det pendlar. Allt har en baksida. Det kommer stunder, det är därför det kallas mellanrum.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Jag uppskattar egentligen dessa mellanrum. Det är en paus, en tid att ladda om, återhämtning. Och jag har befunnit mig i så många mellanrum i livet att det har blivit långa pass, egentligen. Det vill jag inte sticka under stol med, i många texter på denna hemsida har jag skrivit om rädslor, svaga länkar och motgångar, men det är inte heller vad jag vill lyfta fram i alla lägen. Dock är det inte alltid bara sol, sol, sol. (Även om det är det just nu. ☀)

Jag vill inspirera till att våga förändra, jag har själv gjort förändringar i mitt eget liv; i kosthållning och genom att bryta mönster och möta min vardag och min omgivning på ett annat sätt. Det är inte alltid guld och gröna skogar, det kan till och med vara ganska sällan i perioder. För livet är inte alltid bara roligt. Jag är övertygad om att vi är här för att få lärdomar; men att lära oss och att göra förändringar är inte alltid smärtfritt. Saker och händelser kan verkligen göra ont.

En gotländsk strand med vy över havet.Det kan därför vara skönt att det hamnar i mellanrummen. Det går oftast över inom en kortare tid. Allt är föränderligt och det enda som vi vet är bestående är just – förändringen. Klyschigt, jag vet. Men det gäller att kunna hantera det, att vara flexibel. Om vi blir svikna, lurade eller tappar tron på människor är det förhoppningsvis främst för stunden, en kortare period. Vi läker ihop och går vidare eller möts igen, men… kanske aldrig på riktigt samma sätt? Eller så blir det som det en gång var, beroende på om vi förändras och vad vi verkligen vill.

Jag tar ofta och gärna upp mellanrummet i yogan (när jag inte försöker mig på att hålla yogapass på engelska…) när jag talar om andetaget. Där blir ett mellanrum en stillhet. Ett lugn. En väntan på nästa andetag, men vi låter kroppen signalera när det är dags att andras. Utan att pressa eller tvinga fram ett andetag, får vi ett mellanrum att vila i.

rosalila blomsterFör många kan det vara svårt och läskigt att lära sig ett annat sätt att andas i början. Vi vänjer oss tidigt i livet vid att andas högt uppe i bröstet eller halsgropen och när andetaget väl kommer ner i kroppen, kan det väcka upp nedtryckta känslor. Det är inte farligt, det kan vara smärtsamt, men yogan skapar det inte… den kan väcka upp, släppa känslan fri.

Och i just den stunden kan det vara lite lättare att lyssna inåt. Känna efter vad just jag behöver, vad jag vill och önskar. Just vad jag känner. Det är kanske också lite svårare för att man inte säkert vet hur man ska nå dit… det är dock viktigt att våga lyssna, att våga slappna av, att våga vara i lugnet. Även om det är skrämmande. Även om det kan göra ont.

Så, jag anser att mellanrummen är viktiga. De är inte alltid roliga och bekväma. Men för att landa, vila och andas. Vända sig inåt och möta sig själv. Det där som kanske är det allra viktigaste vi kan göra, oavsett vilka vi har omkring oss. Fråga åt vilket håll jag vill gå vidare. Introspektion och reflektion.

Ett hjärta av gräs.Kom ihåg det när du ser hur roliga och fina och spännande saker ”alla andra” gör. Vi har alla mellanrum där vi hanterar det som inte syns utåt. Där vi är människor. Där vi väntar in andetaget. Innan vi andas djupt och går vidare igen.

Det är i mellanrummen.

Kom ihåg det.

// Kram Linda

En vänlig grönska.

…nej vet du, jag tycker inte att vi ska prata så mycket om att det vänder snart, att vi går mot mörkare tider igen. (Men jag kunde inte hålla mig.) Mitt i de varmaste och vackraste av sommardagar när solen knappt ens går ner, är det alltid “någon” som ska påpeka att det snart är advent igen, men nej… nu njuter vi av allt det sagolika istället. Så länge det finns framför oss.

Det somriga, det gröna, det vackra runt omkring oss i dessa tider, det… vänliga.

“En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.”

För där jag befinner mig, är det precis vad jag upplever. En vänlig grönska. Som om det inte vore gott nog ändå. Det är så lugnt och galet vackert med skog, berg, sjöar och åkrar att jag knappt finner orden. Och ändå tjatar jag vidare om det varenda gång jag är här/där, jag vet. För att det är som Paradiset på jorden. För mig.

Det är vyerna och allt det vackra som knockar mig, men även den varma vänligheten har en stor påverkan. Att det är så stilla. Ingen trängsel, ingen stress, inga knuffar eller hårda ord. Inte som tunnelbanan i Stockholm, direkt. Även om det kanske inte delas ut så hårda ord heller, inte till mig i alla fall. Knuffar, stress och högt tempo finns där – men det är jag 50 långa mil ifrån. Tack för det.

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Jag gillar verkligen Stockholm. Jag är född i utkanten, har bott i mitt i smeten och rört mig i länets alla delar genom jobb. Jag hittar bra, tar mig fram i kollektivtrafiken och kör gärna i innerstan – men njuter av att få lämna det också. City chick och lantlolla. Det är skönt att vara anpassningsbar och flexibel. Men inget slår känslan av att sitta på min lilla altan i morgonsolen med en kopp te i handen och se ut över skogen, sjön och bergen. Inget.

Att lyssna till fågelsången, höra vindens sus i träden. Stillheten. Vänligheten. Där kan man en klar vinternatt se stjärnhimlen, för att det inte ens finns gatlyktor som stör… men på sommaren går ju solen knappt ner. Det skymmer bara en stund. Jag trivs så bra att det är jobbigt att lämna varje gång, men jag njuter av att få vara  i det. Till fullo.

“Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.”

Vad jag uppskattar så djupt och mycket jag kan, är just att få vara i det. En stund på jorden. Att få njuta, vila, ladda batterier och finna styrka. Stressa av. Sova. En plats för eftertänksamhet och ro. Mitt Lindaro. En så viktig del av mig.

När jag än får vara i det, känns det som att jag får syre igen. Som att det blir lugnt inuti. Det är ju SÅ jag vill känna, om inte alltid så ibland. För även den här platsen skulle kunna bli “vardag” och det vill jag inte. Jag vill inte tappa taget om alla de fina detaljer som gör det till en av mina favoritplatser på jorden.

Melodin bara kommer i huvudet på mig när det är tyst och stilla, då är det ju Cornelis som sjunger. Men han är lite svårare att finna, så jag väljer Susanne Alfvengrens version. Vacker, med samma innebörd. En stund på jorden.

Att få andas lugnt och stilla i det vackra och vänliga. Uppskatta det. Fylla på med ny och ren energi. Det blir nog inte vackrare än så. För mig.

Men nu ska jag leta efter en fyrklöver. Med över tusen kvadratmeter gräsmatta borde det ju åtminstone finnas en…? 

// Kram Linda

Att uppskatta det som fungerar.

Jag tänker att jag ska bli ännu bättre på att uppskatta när saker och ting är bra, när det faktiskt funkar. Det där som man kanske inte direkt tänker på. Som när tågen går i tid (jodå, det händer!), frånvaron av ett blödande skavsår eller som när man slipper ett iskallt hällregn. (…sommarens värme och vackra väder hittills har väl varit snudd på overklig?) Sånt kan vara lätt att ta lite för givet.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Du vet, det kan vara allt ifrån småsaker till de stora omvälvande sakerna. Jag vill – för jag tror att det ofta är ett val – vara så uppskattande jag kan. Det är när det är ”som det ska vara” som det är lättast att tappa det, tror jag. Ödmjukheten. Tacksamheten. Vördnaden.

Och man kan uppskatta det mesta. Förra veckan var jag med en vän i Göteborg i ett par härliga dagar och hade galet kul, vi gick på en i mitt tycke suverän Foo Fighters-konsert (ja, den här texten kan möjligen vara lite färgad av det) och var – lediga! Ljuvligt. Jag passade på att njuta fullt ut när vi “gjorde stan”; av sällskapet, solen, staden, maten, människorna, skratten, butikerna, upptågen, promenaderna och – musiken. Helheten. Upplevelsen. #balans på den.

Du vet, det är ju inte lika kul den dag man råkar tappa sin relativt nya smartphone rakt i backen och den där lilla sprickan i glaset sprider sig så att det ser ut som ett fint spindelnät, inklusive vassa glasflisor att få in i fingret… det hände mig för ett par veckor sedan – och ÄR ett i-landsproblem, ja – men det känns viktigt att uppskatta när det inte är så, även om det kan kännas lite i överkant för andra kanske. (Foten i kläm? Jajamensan!)

rosalila blomsterJag vet många som har mycket. ”Allt” i andras ögon, ändå klagar de. Gnäller. Visar missnöje. Vad som är värdefullt i någons liv, är ibland futtigt i någon annans. Men som bekant är det ju också vanskligt att gapa över mycket, med risk för att mista hela stycket… och man ser ju inte andras sorger på utsidan, vad de själva anser sig sakna.

Vad vi än har, om vi så känner oss förfördelade, så är det förmodligen bra nog ändå. Good enough. Det är viktigt att påminna sig om. För vi lever i en privilegierad del av världen. Det är ett faktum vi inte kommer ifrån, hur vi än vänder och vrider på det. Ändå glömmer man det på en sekund om telefonen får en spindelnätskärm och tröttheten infinner sig som en smäll i ansiktet. Jag vet. Men det är ju trots allt “bara” en telefon.

Att till exempel få ont i en kroppsdel är ju något man reagerar på och undrar ”vad nu…?” och stundtals går det inte att tänka på annat än värken. Vissa lever med ständig smärta på grund av olyckor eller sjukdomar. Ont i organ och / eller vävnad. Men att uppskatta en kropp utan smärta är inte alltid lika lätt, tror jag. Den tas lätt för given. Den bara ska funka. Känner man inget så är det inget. Och man kan alltid vara lite smalare, lite smidigare och lite mer tränad. Eller?

En vit solig molntuss på en klarblå sommarhimmel.Det gäller att uppskatta sådant, tänker jag. Som när bilen inte behöver repareras, när nycklarna varken är förlagda, inlåsta eller borttappade, när det inte regnar in eller man inte har försovit sig. Att då kunna uppskatta läget som de är. När allt är lugnt. Även om maten inte blev supergod, så brändes den iallafall inte vid. Alternativt att hinna bli klar till en deadline och uppskatta det, utan att direkt stressa vidare till nästa sak på listan.

Eller som när det är på allvar och man kommer ur en tuff period, något som har varit tungt en tid. Kanske en livskris där man har varit så bruten att det blir som att lära sig gå igen, lite som Bambi på hal is, eller så milt att man bara borstar av sig dammet och fortsätter framåt. Men lättnaden då, att kunna stanna upp och vara tacksam över den, inte ta den för givet. Jag tror att det är viktigt.

Och lite apropå det… här är – i mitt tycke – en fantastisk text på temat, av en grupp som jag… nyligen har sett. Ur en av mina gamla favoriter “Walk“:

“I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough
Where do I begin?
I’m learning to walk again
I believe I’ve waited long enough
I’m learning to talk again
Can’t you see I’ve waited long enough”

Bara det att kunna vara öppen och acceptera en process, även om det är svårt och jobbigt. Ett steg i taget, en dag i taget. Rätt vad det är kan det vara enkelt både att gå och springa igen. Ännu lättare blir det om vi uppskattar framstegen, inte anser att vi borde ha sprungit ett Maraton för länge sedan. Tacka och vörda kroppen, själen och sinnet. Det kan göra underverk.

( …som en liten bonus och för att jag fortfarande är helt hög på upplevelsen av konserten förra veckan, så får du (som vill) här även videon till texten ovan – en hommage till den fantastiska filmen “Falling down” – där hela bandet är med och agerar även i videon. Jag är förtjust i Dave Grohl, musiken och humorn. Så är det med det. 😉 )

Men bara det att kunna sakta in och reflektera: jag mår bra, jag är här. Även när allt är på topp. Det behöver inte finnas en millimeterplanering (note to self). Vi kan ta det lite mer på volley. Njuta av det som bara är bra. Av kroppen, även när den inte gör ont. Av att bussen kommer i tid. Sådana saker.

Jag andas och tar in livet lite som det kommer, det kan vara just så enkelt. Just nu, just här. I denna sekund.

Life is good. Good enough, i alla fall.

// Kram Linda

Tio tusen (10.000) steg om dagen…?

Det är lustigt ändå hur saker faller på plats plötsligt. Som att det hela tiden har varit menat och man egentligen inte behöver kämpa så hårt för det, det bara blir som det ska. “Går det lätt så är det rätt”, säger man och jag gillar det. Sen finns det många exempel, som när jag tänkte att jag skulle vilja (läs: behöva) röra mig mer. Så faller det på plats på ett naturligt sätt genom ett jobb där man är… rörlig.

För alltså, handen på hjärtat; hur många steg går du om dagen? Vet du det? Jag tänker att många av oss generellt är rätt stillsamma nu för tiden, det är enkelt vara det idag – om det inte krävs att vi tar oss runt och är på språng i jobbet. Datorer förenklar på många sätt, även om det gör oss mer… stagnerade?

För kroppen behöver rörelse, där har ingenting förändrats genom åren. Hur lite vi än rör oss. Det sägs ju vara bra för hälsan att komma upp i 10.000 steg om dagen, för att “det ska vara lättare att hålla vikten, ha ett friskt hjärta och den mentala hälsan gynnas av motionen“. Så långt är vi kanske överens?

Men forskning visar att vi bör röra oss ännu mer på dagarna (man kunde se på dem som gick 15.000 steg om dagen hade minst risk för hjärtsjukdom) – dock sägs att 10.000 steg är bättre än 5.000 och 5.000 är bättre än – inget alls.

Vi är väldigt stillasittande idag, mot hur vi rörde oss förr i världen när vi var tvungna att jaga för att äta och samla ved för att kunna tillaga maten. När vi samlade rötter, bär och nötter för att det inte fanns i butiker. När vi inte beställde take away med ett klick på en knapp. Innan vi kunde sköta det mesta av vårt arbete vid en dator.

För snart 10 år sedan gillade jag att gå runt med stegräknare på mig för att se hur många steg jag kom upp i per dag, hur många kilometer totalt (kanske mil?). Men jag har inte haft någon stegräknare på sistone. Så döm om min förvåning när min kära mamma (!) kommer och visar att hon har fått lära sig att hon har en app i telefonen – “hälsa” – som gör just detta. Den app som jag minns att jag av någon outgrundlig anledning har varit så irriterad på, den har nämligen varit omöjlig att radera! Men har jag nånsin använt den? Nope.

Så, jag har gått runt med en stegräknare i min ficka – utan att ha en aning om det. Otroligt. (Hur lyckas jag?) Så jag gav mig i kast med den och kunde dessutom se bakåt i tiden att jag har gått rätt många steg i perioder… särskilt när jag har jobbat timmar på en statlig myndighet – där jag verkligen går mycket. Det är så kul att se! Svart på vitt. Eller vitt på rött. Orange. Strunt samma.

Förutom att jag promenerar till och från jobbet, så rör jag mig nu massor med små pauser emellan på arbetstid. Då kommer jag upp i 10.000 steg om dagen. Ibland mer, ibland mindre. Ibland tycker appen (jag hör hur det låter…) att jag har gått 13.000 steg, det vill säga 8,7 kilometer och – steg som motsvarar 10 våningar. Wow.

Jag och en kollega skrattade en dag åt detta, vi har bytt enhet inom myndigheten och jag upplever den här som mycket mer “rörlig”. På vår förra arbetsplats känns det som att jag gjorde 200 steg om dagen, till och från köket på lunchen. Men skämt åsido. Det är inte toppen att vara så stilla. Vi hade både  skrivbordscyklar att låna och löpband till skrivbord (dock passade det inte där jag var “stationerad”), det kändes mer rätt då att stå upp vid skrivbordet, så det gjorde jag faktiskt ofta – men det känns bra mycket roligare att röra sig naturligt i jobbet!

Men apropå att röra sig lite… ibland ser jag i tunnelbanan hur människor hellre åker rulltrappa, än att gå. Jag är uppfostrad av en mamma som föredrar att gå i trappor (gärna bredvid rulltrappan) “för att få vardagsmotion” och det där sitter djupt i mig. Därför blir jag förvånad när det är stopp i en rulltrappa och det lätt bildas en lång kö som istället för att promenera upp steg för steg, står i – kö. För att stå stilla och åka.

Inget konstigt med det, kanske. Men det hjälpte oss inte att jaga djur eller samla ved för elden; att stå stilla och vänta. Det känns ju inte naturligt? Bekvämt, ja. Men sunt? Jag tycker att ekvationen känns rimlig när jag ser detta; att många inte mår så bra i kroppen. Inte för att vi står i en rulltrappa då och då (kanske dagligen?) utan snarare för att så mycket har förändrats omkring oss sammanlagt. 

Många knäar under arbete och ekorrhjul, känner att man inte orkar ge mer energi än vi nödvändigtvis måste. En hiss eller rulltrappa kommer väl till pass då. Eller varför inte en hoverboard? (Jag avstår från att tycka till om “möjligheten” att bara stå helt stilla och åka med, istället för att röra oss och stärka skelett, hjärta och alla andra organ i kroppen… my lips are sealed.)

För mig personligen – blodgrupp A och yogini – är det optimalt att promenera. Det känns bra i kroppen med den typen av motion eftersom jag inte kan eller vill förmå mig att gå till ett gym (jag har försökt…), så jag är tacksam för det. Att jag har hittat mitt sätt, min väg. Det som passar just mig.

Så att jag slipper gå iväg och promenera efter jobbet eller springa på ett löpband på ett gym. Det är otroligt ändå, att vi idag sitter stilla vid skrivbord mest hela dagen och äter (kanske) lunch med tveksamt näringsinnehåll, sittandes vid skärmen under stresspåslag, sedan tar vi bilen till gymmet för att löpa på ett band – INOMHUS. Allt är upp-och-ner-vänt. Inte sant?

I mitt jobb med funktionsmedicinskt tänk, anser jag att vi bör göra som organen vill och ge dem näringen och energin de behöver, allt annat är egentligen otänkbart. Vi kan tvinga våra kroppar ett tag dit vi vill ha dem, sedan blir det ändå som kroppen vill. Och om vi då blir stillasittande, stressar och inte tar hänsyn till organens funktioner… hur blir helheten då?  Lyssnar vi inåt eller kör vi bara på utan att vara lyhörda?

Ta gärna reda på hur många steg du går om dagen, för att få ett hum om var du befinner dig. Vad kan du förändra eller förbättra, känner du dig peppad att göra det? För även om det inte är 10.000 steg, så är 5.000 bättre än 0. Kanske är det ett sätt att stärka kroppen för framtiden. I min värld: alldeles säkert mer stärkande än att knappt röra sig alls.

Ha en fin dag, gå så mycket du vill, kan och orkar – eller var helt stilla. Som tur är har vi möjligheten att välja. Gör det som passar bäst för dig. (Och hjärtat. )

// Kram Linda

General Data Protection Regulation

Ja, GDPR är ett förkortning av ett långt och krångligt uttryck som jag skriver om här, men jag mejlar inte ut om det eftersom du förmodligen redan har MEJLBOMBATS av hundra andra med information om det ökade skyddet av uppgifter om dig. Det är dock inte mindre viktigt för det.

Små vita blommor med gröna stjälkar och blad.Det är alltså en dataskyddsförordning som idag den 25 maj 2018 börjar gälla i samtliga EU-länder, en uppdatering av PUL (personuppgiftslagen) som gör att du kan känna dig ännu säkrare gällande företags hantering av dina personuppgifter. I början tyckte jag att det lät överdrivet men nu förstår jag att det handlar om vår integritet. Ett lite lurigt ord idag, när vi väljer att fläka ut och vräka ut det mesta om oss i sociala medier…

Men det är en bra sak! Se på bilden nedan (klicka för att förstora den ), vad som händer under 1 minut på Internet 2017. EN. MINUT. Den enorma mängden data, som 900.000 (nästan en miljon!) inloggningar på Facebook. Det skickas 16 miljoner sms. Görs 46,200 posts på Insta. 452,000 tweets. Varje minut – och detta ökar i rekordfart, vi har inte sett någonting liknande förut…

Och eftersom användandet ökar, vill EU att vår integritet ska skyddas allt mer.
Det innebär nu att många företag måste se över sina hanteringsrutiner och sin integritetspolicy – så även jag – men i längden hoppas och tror jag att det bara blir bättre för oss alla.

Även jag är privatperson utanför min yrkesroll och vill vara säker på hur mina uppgifter hanteras, so it goes both ways. Så att säga.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Med detta sagt, vill jag bara förmedla att även jag har vidtagit åtgärder som är viktiga för att hantera känsliga uppgifter: i det fall där du har varit hos mig för en hälsoundersökning, har jag bett om ditt personnummer, din vikt och din längd (för att kunna beräkna din hälsa via min analysmetod) – dock behåller jag bara dina uppgifter så länge vi har ett samarbete. Tre år efter avslutad behandling raderar jag journalen, som är anonymiserad och inlåst i ett skåp när de inte används, precis som analysmaskin och dator för detta ändamål.

Om du bokar ett besök hos mig via Boka Direkt ger du mig tillåtelse till att hantera dina uppgifter och om du registrerar dig för att få mina inlägg på mejl så får du själv godkänna och acceptera detta. Du kan även säga upp det genom att klicka på länken längst ner i det mejlutskicket.

Du kan när som helst kontakta mig på info[snabela]mittnyaliv.se om du har frågor eller funderingar, för att slippa utskick eller för att kunna rätta alternativt radera dina personuppgifter.

Vita väldoftande och blommande syréner.Kom bara ihåg – i enlighet med GDPR – att inte skriva något om din hälsa via mejl (vilket är en märklig sak då jag ju till stor del jobbar med just hälsa och hälsoundersökningar, men det är en känslig uppgift och dem ska vi behandla med stor respekt) , då det är som att skicka vykort. Det är för oskyddat. Så skriv ingenting om din hälsa i mejl till mig, så slipper vi den hanteringen av känsliga uppgifter. Det är för allas skull.

Här kan du läsa min integritetspolicy.

Tack på förhand, för din förståelse och ditt förtroende.

Ha en fin dag i solen! ☼

// Kram Linda