Chips med akrylamid (och andra val).

Ja, go’ vänner… nu är det dags igen. Media rapporterar åter om skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid i vissa sorters “fredagsmyschips” och det här sker med jämna mellanrum (20022007 och 2014 bland annat) känns det som. För att det är så det är. Kan man säga. När ska vi börja ta detta på allvar? Eller gör vi det?

Oskalad potatis.Detta sker genom en maillardreaktion, en kemisk reaktion mellan sockerarter och proteiner vid upphettning, kan man kortfattat säga. Men vi bör vara medvetna om att detta bildas naturligt även när “viss mat upphettas till hög temperatur, som vid ugnsbakning, fritering och rostning”. Även i rostat bröd, alltså. Men halterna i vissa sorters potatischips har i tester visat sig vara alarmerande höga.

Tråkigt ändå, att sådan party pooper-information landar i vardagsrummet när det äntligen är fredag och en arbetsvecka är över. Man vill ju bara ha lite gott. Inte sant? Men här tror jag det är klokt att tänka på de inre organen – inte minst barnens. Det är verkligen en investering i hälsa. För att utmana kroppen med något som anses vara cancerframkallande… nja, inte för mig. Vi bör vörda våra kroppars funktioner, inte stressa och söndra oss inifrån. Vi har långa liv som vi önskar leva i glädje, vi kan hjälpa våra kroppar att förbli starka och friska.

Men vi människor styrs så mycket av hävd och gammal vana, inte minst när man pratar om sådant man äter och dricker. (Till exempel när jag berättar för mina klienter hur kaffe påverkar kroppen, du kan kanske relatera till det själv om koffein hjälper dig att orka genom dagen eller för att sköta magen…) Det är nära panik i de lägena, skulle jag vilja påstå. Innan man har hittat en annan väg.

rosalila blomsterEn ny person har anlänt in i mitt liv. En klok och fin människa som jag har klickat med på så många plan, vi har pratat massor om mat, råvaror och hur livsmedel framställs; hen undrar ”varför äter så många människor sådant som innehåller kemikalier…?” Ja precis. Det kan man undra. (Vill man läsa mer om ren mat kontra tillsatser, kan man kika in på äkta vara. Kunskap är makt för framtiden. För hälsan, för helheten.)

Är det av vana? Trygghet? Lättja? Okunskap? Det senare är ändå svårt att hävda, eftersom media konstant rapporterar om detta och andra hälsonyheter (…medan man bör vara försiktigt med forskning och noga med vem/vad som faktiskt står bakom den). Om man aldrig läser nyheter, möjligen. Annars är det svårt att undgå. Kanske väljer många att “strutsa” i alla fall, enklast så.

“-Men det är ju så gott!” är ett argument som ofta dyker upp när det handlar om att man bör undvika onyttigheter. Inte just bland mina klienter kanske, eftersom de ofta har kommit in bit på sin resa mot hälsa, men runt omkring i samhället. ”Såå gott!” Jag vet det, men smaken har sällan med det att göra.

Det är mycket som är gott. Och skadligt. Som tyvärr sägs kunna bädda för systemsjukdomarna (de är ca 200 stycken) cancer. Är det fortfarande lika gott då? När man tänker så? Inte för mig. Det förändras allt mer.

När jag idag – som tillnyktrande, men ändock sockermissbrukare – ser fat med bullar, tårtor och bakverk tänker jag numera främst ”sjukdom!”. Det är sorgligt på sitt sätt, men det hjälper mig samtidigt i min sockerkamp; jag vill ALDRIG mer äta gluten (vete, korn, råg). Det är en skön känsla.

Däremot blir det problem för den här sockerråttan när det finns fika och bakverk som är glutenfria, då har jag inte samma automatiska broms och tar jag bara lite så vill hjärnan ha mycket… klurigt det där. Som en evig svaghet, som det är bäst att vara medveten om för att kunna hantera. Lite som med alkohol…

För nånstans är det samma beroendemönster. Jag skulle kunna ha fallit dit för alkohol när jag är stressad, trött eller ledsen. Nu är det mer en känsla av att jag vill ha socker. För att lugna, dämpa. Det vi kallar att självmedicinera. “Men det är ju bara socker!” tänker kanske vän av ordning, men för mig är det inte så bara. Det är något som kan styra mig mer än jag önskar, om jag inte tar kommando.

Fyra glas med rosévin i en skål.(Och jo, alkohol är socker. Alla former av vin, öl, konjak, whisky, grogg, drinkar eller annat (läs: läsk) är flytande sockerarter = socker. För det är ju inte proteiner eller fetter, då blir kolhydraterna över av våra makronutrienter. Hur många eller få kalorier olika listor än hävdar att det finns i alkohol…)

Så, att fokusera på mat och råvaror som är rena, att tillaga på egen hand – och att verkligen ta sig tiden för det – blir som en investering i sin egen hälsa. Inte sant? “Jag vet vad jag äter och hur mina inre organ mår av det, vilket sedan visar sig på utsidan”. Maten kan hjälpa oss att stråla, få vacker hy och se yngre ut – eller åldras snabbare och se glåmig, tärd och trött ut. Vad väljer du?

…så, märker du var jag landar nu? Just. I mina matböcker. Det blir lätt så, eftersom jag skapade de matböcker jag själv sökte när jag ville lägga om min livsstil och börja ta hand om min kropp och min mat. (Men inte hittade.) Jag är mäkta stolt och nöjd över att jag har fått ihop dem och att de kan hjälpa andra på deras väg. För det är väl en del av vad livet går ut på… att hjälpa varandra?

Matbok 1.Grunderna - framsidaJag ville lära mig om makronutrienter: fetterproteiner och kolhydrater. Om blötläggning av råvaror och varför vissa tillagningsmetoder var bra för kroppen och organen. Så jag gjorde matbok 1.Grunderna. Sedan handlade det om att få ihop rätter till 2.Vardagsmat

…och hur skulle jag tänka kring maten till 3.Fest? Om jag skulle ut på 4.Resa eller picknick? Och – hur skulle jag kunna skapa 6.Balans på insidan? Detta genom att dämpa inflammatoriska processer och stärka kroppen inifrån. (Nummer 5.Barnen är inte färdig ännu, men eftersom den redan hade fått sitt nummer (fem) lät jag det vara så.)

Och jo, det finns ju alternativ till “akrylamidchips” som man kan göra själv! 

Som rotsakschips: tunt hyvlade betor och rötter (med mandolin – håll in fingertopparna!)  som får gå i ugnen (ca 175°C i ca 30 minuter) tillsammans med kokosfett och havs- eller Himalayasalt. “Så gott!” Det tar ju lite längre tid än att öppna en påse, men försiktigt med temperaturen så är det ändå mer hälsosamt än “akrylamidstinna” potatischips. Ju.

Jag personligen ÄLSKAR grönskålschips och har ätit sådant nu i juletid – bästa grönkålssäsongen. Så enkelt, bara några minuter (ca 5) i ugnen (ca 150°C) – försiktigt med höga temperaturer! – med kokosfett och havs- eller Himalaysalt. “Så gott!”  Krispigt  och rikt på antioxidanter, vitaminer och mineraler. Lite typiskt att säsongen snart är över, men ändå.

Det finns alternativ. Det är bra att veta.

Vi kan förändra mer än vi kanske tror. Kom ihåg det.

// Kram Linda

Dags att ta tag i livet igen?

Javisst, en dryg vecka in på det nya året. Det är nånstans här det springs för fulla muggar på gym, äts “lite mer nyttigt”, man har slutat röka och dricker mindre alkohol? Jo jag tror det. All in. Och går in för det minst en vecka framåt. Det kan det väl ändå vara värt, efter all julmat – alla fester – all excess?

Nja. Jag är (missklädsamt) sarkastisk nu. Det är mest så genomskinligt; mönstret. Som om kropp, själ och sinne mår bra av att köra sk*ten ur sig en kort period, för att sedan återgå till samma stillasittande, fika en masse, att äta mindre bra och kanske ta en röka då och då? Men jag ska inte vara den som kastar sten i glashus, minsann, den här julen var det ett socker-bonanza. Fråga bara mina kolleger. (Som är mutade att inte skvallra.)

Dock känner jag nu att jag längtar efter att falla tillbaka in i mina nygamla och bekväma hjulspår, den livsstil jag har funnit “hem till”. Det som stärker och lugnar mig inifrån (även om jag i stunder av oro och brist på tillit fortfarande kämpar). Jag vill uppskatta det jag har så mycket mer, det kan vara lätt att fokusera på det som fattas och det är egentligen bara otacksamt. Har jag det inte så är det inte meningen. Jag ska försöka att verkligen känna det.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Så mycket i mitt liv gör mig genuint tacksam, mina vackra vänner som jag vill och kan vara mig själv med. Som talar tillrätta, påpekar och stöttar, håller om och berömmer. Ifrågasätter, utmanar och får mig att både tänka, skratta och gråta. Min familj, som står på min sida även om vi inte alltid är 100% överens. Vi lär av varandra hela tiden. Tack.

Att få ett mejl från en klient/kund som är nöjd ligger också högt i topp på min tacksamhetslista. Jag får det ändå ganska ofta och tackar mina lyckliga stjärnor. Nyligen fick jag det här – om min senaste matbok 6.Balans:

“Hej igen!
Jag är så glad för din bok och jag ser verkligen
fram emot att fördjupa mig i den.
Du har ett genuint intresse och klokt helhetstänk kring mat.
Boken är verkligen så som jag hoppades och mer därtill.
Bra att följa magkänslan uppenbarligen.
Tack för att jag har fått den här möjligheten!
Önskar dig ett härligt 2018.” 

Ååååh, tack tack tack! Tack! Men vet du?! Det är inte bara att du  har fått den här möjligheten – du har tagit den! Se dig omkring – världen är full av icke-tagna-möjligheter. Överallt, hela tiden. Många av oss ger järnet och försöker, men inte alla orkar. Pallar. Lyckas. Står ut. Mäktar med.

…det betyder inte att vi misslyckas, det var kanske inte bara rätt tid DÅ. Eller just nu. Vi kan börja om hela tiden – varje dag. Det är det fina med att utvecklas och ta möjligheterna. Att vi kan fatta nya beslut, igen och igen. Ingen bestämmer över oss och det går inte heller, att göra en förändring handlar om två saker; MOTIVATION och VILJA.

Så tacka dig själv! Tacka din målmedvetna och starka sida för att du tar ett steg framåt i rätt riktning. Och håll om din oroliga och rädda sida (om du har en sådan) för att du gör allt detta – ändå! Att vara modig är att göra det man knappt tror att man vågar, och man växer av det. Det är så fint.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Det här är dock de första dagarna på året, det gäller att inte vara för hård mot sig själv. Att kunna förlåta sig själv för det man inte mäktar med eller vill. Vi lever ett liv: mellan födelse och död måste vi skapa vår egen väg. Gå dit vi vill. Vi tar en dag i taget. Ett steg i taget. Sakta. Framåt. 

(Och vips! så har det gått ett år till.)

Men vet du? Jag planerar både lugn och stilla yoga samt lite kurser om läkande kost. Du kanske vill delta, för din egen skull – för framtiden? Jag återkommer inom kort, annars når du mig via detta kontaktformulär.

Vi gör det bästa vi kan av det här året. Nu.

// Kram Linda

Ps. Här hittar du matböckerna om du vill lära dig mer om kostens betydelse för hälsan, och här kan du boka tid för möte (fler tider kommer). Välkommen!

…2018 är här. Gott Nytt År!

…känner du? Hur krispigt och fräscht det känns? Som ett vitt oskrivet blad. Och frisk luft. Jag ÄLSKAR de första dagarna på året, när det bara är helt nytt. När nyårsfesten har avslutats och skratten har ekat ut. När man har piggnat till igen, när det är dags att kamma till sig och göra det bästa av året. Oh joy.

Ordet FATE skrivet i ett hjärta på ett isfrostat glas.Varje år i denna stund, känner jag mig lite som ett barn på julafton. För att allt är NYTT. Orört. Det kan bli hur som helst, inga tvång – friheten är i det läget enorm. Jag älskar den känslan. Vad som än kommer att ske, vet vi ingenting. Blir det ett bra år? Eller dåligt? Ingen vet ännu.

Jag vet knappt nånting om mitt 2018. Mer än att det har börjat bättre än 2017 slutade. Året ligger hyfsat oplanerat framför mig, förutom att jag kommer att bli av med två (2) jobb. Det är oundvikligt eftersom det ena kontoret (mitt roliga extrajobb) lägger ner och så vill min mamma växla ner för att gå i pension, så vi stänger vår yogastudio till sommaren. Men de dörrar vi stänger bakom oss kommer att öppna upp dörrar framåt… I’m sure.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.Här nånstans brukar folk få stora ögon och säga, “oj, bra att du tar det så!” Men jag har inget val. Jag skulle kunna älta och oroa mig i flera månader, men det orkar jag inte med. Istället vill jag känna tillit till att allt faller på plats och blir precis som det ska vara, eftersom det alltid har gjort det tidigare i livet. Fastän jag inte alltid har trott det. Så det ska bli spännande att se. Var det är meningen att jag ska vara framöver.

I övrigt? Musik är en stor del av mitt liv och jag har funderingar (läs: planer) på att se Foo Fighters på Ullevi i Göteborg i juni och Lars Winnerbäck på Zinken i Sthlm i augusti. Båda dessa ser jag mycket fram emot! Hur det blir utöver det har jag ingen aning om i nuläget. Come what may, tänker jag. Det blir inte alltid bäst för att man planerar ner på detaljnivå. Note. To. Self. Tänk om jag för en gångs skull kunde hinna upp till Storsjöyran…? 😉

Annars har jag tänkt jobba mindre (eh ja, det ger ju liksom sig självt nu…) just på fritiden. Det har varit mycket matboksfixande på kvällar och lediga dagar. Nu har jag i och för sig nya funderingar på att tala in yogapass, så det lär bli en del där… men jag ser fram emot det. Skulle du vilja köpa ett yogapass om jag talar in det? Låt oss hoppas det.

Nyårslöfte? Ja, jag ska sluta röka. Skojar. Jag ska bli ännu snällare mot min kropp och sova mer per natt, så det så. För jag mår verkligen JÄTTEMYCKET bättre när jag sover tillräckligt mycket, så det är dags att sluta snuva mina inre och yttre organ på den återhämtningen. Balansen. Ta hand om mig själv, eftersom jag är den viktigaste personen i mitt liv. Annars har jag inte så mycket jag måste göra eller lova. Förutom att vara en bra och medkännande medmänniska.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Mer än så är det svårt att göra inför ett nytt år. Men det går att möta dagen med ett öppet sinne och på så vis skapa mindre friktion… kanske? Ladda med nyfikenhet, glädje och tålamod, hoppas på medvind och samtidigt jobba för den. Flyta med. Surfa. Jag tror det; önska och försöka samtidigt.

Välkommen 2018. Jag hoppas att vi blir riktigt goda vänner.

På allvar.  

// Kram Linda

Tillbakablick (2017) och – Ted.

De här mellandagarna är som ett skönt vakuum – ett mjukt mellanrum. När man pustar ut efter rushen inför julafton, när man har sovit till Kalle Anka (nej, inte jag – det är obligatoriskt att se och sedan jag slutade med fläskkött och potatis så håller jag mig vaken) och man laddar om inför nyår… det är lite som en tomhet.

Jag jobbar extra i mellandagarna och trivs så bra att det inte bekommer mig, det blir även ett slags utrymme när man kan reflektera över året som har kommit och gått, vilket jag har gjort både en och två gånger… minst (här 2012, 2013, 2014, 2015 och 2016). Det blir ju som en dagbok, det här.

Hur som helst. 2017. Inte så mycket att hänga i granen, va? Pun inte intended. Men jag tycker personligen att det har varit ett slitigt år. Och kanske beror det på att jag i flera års tid (kan det få vara över snart?) har gjort en storstädning inuti. Min personliga resa har nått nya nivåer, kan man säga. Och vän av ordning undrar förmodligen vad det ska vara bra för. Men det kan jag stolt förklara: framtiden. Det ska vara bra för framtiden. Det här går inte att förklara, för att citera Stenmark, men jag började gå mot botten med mitt bagage när jag kraschade och jag är ännu inte färdig…

Ett rött äpple - en symbol för en tugga ur kunskapens fruktKul? Inte särskilt. Uthållig? Mer än jag trodde var möjligt. Utvecklande? Utan tvekan. Jag hade ju så länge smitit ifrån mig själv och hur jag egentligen mådde, tills jag insåg att jag inte skulle kunna möta en framtid och må bra i det skicket. Jag fick bita i det sura äpplet, ta tjuren (jag är oxe) vid hornen och kavla upp ärmarna. Finns det fler metaforer och liknelser så kan de passa in här… ungefär.

Jag valde att gå in i det. Ingen tvingade mig någonsin. Och det är något av det läskigaste och modigaste jag har gjort och jag är stolt – kan man vara det? – över det arbete jag har gjort när jag nu kan se mig över axeln och jämföra. Jag ville möta mig själv i min mörkaste gränd, ville sluta fly – jag ville bryta mina mönster som hade ställt till det för mig. Svårt att förklara. För andra kan det vara provocerande att förändras, enklare för en stund att fly och se åt ett annat håll.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men det funkar ju ironiskt nog så att det vi har att jobba med kommer tillbaka som en bumerang tills vi väljer att titta på det och jobba igenom känslorna. Smärtan, inte sällan. Vem känner frivilligt på smärta? Rädslan? Men när den där uppblåsta badbollen av känslor har tryckts ner under vattenytan länge nog, så störtar den upp och skvätter vatten omkring sig. Det går åt så mycket energi till att “hålla ner”.

2017 har bjudit mig på utmaningar. Känslor att erkänna och sortera, jag tror att det är så jag kan bli en bättre och klokare människa. Inte bara veta intellektuellt, utan ta ner det i hjärtat, där det verkligen känns. Brinner. Smärtar. Och sedan släpper. För att sedan befria. Jag har mött och upplevt känslor utan att fly. Det som inte syns på utsidan men kan kännas rejält på insidan. Phew.

Solsken genom björkar.Det där som man skulle kunna säga “jag vill aldrig göra om det, men inte heller ha det ogjort” om. Jag tror att mitt liv bara kommer att bli bättre på andra sidan av dessa känslostormar och bara att jag har haft utrymme att känna och acceptera allt i detta liv, det är magiskt. Jag har “bara” haft mig själv att ta hänsyn till – utan att trycka undan, förneka eller fly längre – och det har gjort skillnad… det finns en mening med allt.

Och jag tror att det här är allmängiltigt. Många är ofta rädda för att känna på känslor. Många vill fly från det som skaver, skapar sår och svider inuti. Såklart. Men när vi verkligen vågar så leder det till läkning och är uppbyggande inifrån.

Något som har varit så bra att jag måste nypa mig i armen, är mitt extrajobb – och där främst mina kollegor. Jag har varit timanställd på en myndighet och det senaste året har varit en av de roligaste arbetsplatser jag haft på över tio år. Inte för att jag vill byta bort det jag gör inom yoga, kost och näring, men jag är ofta ensam i mitt yrkesutövande. Ibland skönt och självvalt, ibland blir det lite… tomt. Att kombinera med en massa folk omkring mig har varit ljuvligt.

Och jag hade nog inte trott att mina hjärtliga, roliga, kloka, omtänksamma och kunniga kollegor skulle påverka mitt liv så mycket som de har gjort. Det har varit en så stor och fin gåva under detta år, inte minst för att balansera upp det tunga – läkningen på djupet. Vi delar upplevelser och de senaste veckorna har varit rätt turbulenta, kanske har vetskapen om att många av oss kommer att splittras gjort oss lite tightare…? Det känns så.

Men jag kommer inte att sörja att det är över, jag kommer att glädjas åt allt roligt vi har haft och delat. Humor, bus, skratt, frågesporter, samtal, tårar, förståelse, möten, fika, luncher, middagar, aw, teater, vin, saltspa och julfest – förutom jobbet, där vi har samarbetat, stöttat och hjälpt varandra. Interna skämt, gemenskapen, en naturlig plats att mötas på. Minnena är för alltid något värdefullt att bära med sig. Tack alla, ni är verkligen guld värda för mig.

Förutom detta har mitt 2017 inneburit mycket musik. (Tänk, det är redan ett år sedan den sista Kent-sången ebbade ut, jag är så tacksam att jag fick vara där!) Konserter med Lars Winnerbäck (bilden), Laleh, Aerosmith et al på Sweden Rock Festival, Guns N’Roses och Robbie Williams. För att nämna några. Musik är läkande. Så det har varit en bra och uppbyggande del det här året, det är fint att det finns en balans. Lätt och tungt.

Och apropå lätt och tungt… innan jul gick jag på bio och det visades en trailer för filmen om Ted Gärdestad – Ted – för kärlekens skull. Jag vill verkligen se den. (Premiär 3/1.) Denna vackra och genuint begåvade människa som var så känslosam, skör och till slut på en alldeles för mörk plats. Filmen ser ut att ha fångat “honom” och de spelade en av mina favoriter, “Come give me love”:

“Kom ge mig solen
Kom ge mig hav
Kom ge mig jorden
Vi lever av
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Majestätisk segelbåt sedd från Grinda.Det här är ett ypperligt tillfälle att tänka på vad denna fina man bidrog med, trots att han gav sig av i förtid. Och hans begåvade bror som skrev så stor del av allt material. Sol vind och vatten, något att tänka på i den mörkaste vintern. För det har vänt mot ljusare dagar nu… tänk, snart är det sommar igen och vips! är det midsommar. (Galet!)

“Kom ge mig sommar
Kom ge mig liv
Kom ge mig kärlek och livsmotiv
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.“Kom ge mig kärlek och livsmotiv”… det där som är lätt hänt att vänta sig från någon annan, när det helst och egentligen ska komma djupt inifrån en själv. Kärlek? Javisst. Acceptans. Styrka. Mod. Harmoni. Först när man är hel själv kan man finnas till för andra på ett bättre sätt. (Note to self.)

“Kom ge mig sanning
Kom ge mig tid
Kom ge mig kunskap
Kom ge mig frid
Kom ge mig kroppen
Kom ge mig allt som du har
Och jag ska stanna kvar”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Blir det sannare än så här? Jag tror inte det. För det handlar om att vara sann, i första hand mot sig själv – och därmed gentemot andra. Ljuger jag för mig själv så har jag svårt att hålla masken inför dig. Men kommer mina ord från en förankrad plats inom mig behöver ingen tveka, det bara är vad det är.

Jag säger ödmjukt tack och hej till 2017, för alla läxor och insikter i år. Tacksam för att du går och tar dörren med dig, vi kommer aldrig att ses igen. Du är redan historia. Men jag är nöjd med det. Skönt att det är över.

Nu ser jag fram emot 2018.

// Kram Linda

Ger det eller tar det energi..?

Hej, hur är det? Peppad och positiv eller trött och sliten? Så här i stundande juletid med det tillhörande julstöket och stressen (?) är det intressant att sätta sig ner och andas en stund, definiera vad som verkligen ger och vad som tar energi.

Jag är inne i en röjarperiod. Sedan en tid tillbaka och det är en av de största jag har haft, dels due to min personliga utveckling – som går långsamt, men framåt – som både tillåter och tvingar mig att göra avslut. Det känns så givet och naturligt att rensa ut och göra mig av med det som har gjort sitt i mitt liv den här tiden – jag måste ställa mig en viktig fråga:

“Ger eller tar det här energi?”

Och med tanke på produktionen av fem matböcker, erfarenhet av flera dekorfirmor samt en inredningsbutik, plus en lätt horder-tendens på det (bristtänkande, anyone?) har det blivit för mycket prylar hemma. Som jag “lätt” kan göra mig av med, jag behöver bara lära mig just – det.

Glasskålar, burkar och flaskor i olika storlekar och former.Saker, böcker, porslin, glas, papper, kläder… det är lätt att bli sentimental och tänka lite för långt och länge, när jag bara behöver en bråkdel av det jag har. Att rensa ur ger lätthet. I kroppen. Själen. Lättare att andas. Och inför ett stundande nytt år, när jag ändå har kommit så långt som jag har gjort och står stadigare, så vill jag gärna göra mig av med en hel del (känslomässig) barlast. Jag tänker att det blir ännu lättare då.

Det är enkelt, egentligen. Jag behöver bara tänka: “ger det här energi, eller tar det?”. Sortera. Slänga, ge bort eller spara (det som har ett affektionsvärde, men det gäller att dra en gräns ganska snabbt där också).

Utsikten ner mot sjön från min egen lilla stuga.Ingenstans är jag så fri som i mitt älskade Paradis. När jag sitter på min trappa och ser ut över åkrar, skog, sjö och berg fylls jag av en sådan energi och kärlek att jag nästan spricker. Inte minst vid solens upp- eller nedgång. Det är ren lycka. Den känslan kan jag alltid relatera till (men den går aldrig att tävla med), eller i alla fall en bråkdel av den.

Om jag blir stark, glad och känner mig pigg? Då får jag energi av saker, människor, situationer och platser. Om jag blir trött, låg och tung? Då tar det energi. Easy peasy. När det är lekande lätt och saker bara faller på plats? Energi. När jag kämpar, försöker och ber om hjälp, men ändå står och bara stampar…? Hmm. Inte så stärkande alls.

Tänk vad mycket vi går omkring med i våra liv eller intill oss, som ständigt skaver. Hur vi jämkar, fastän det är ojämnt, hur vi bönar och ber, konflikter och problem som vi drar runt på fastän vi “bara” skulle ställa oss en enda fråga… Men vad skulle det kunna leda till? Vi vågar kanske inte tänka på det. Så vi krisar och kämpar vidare, istället för att leva i lugn och harmoni. Intressant och komplicerat.

Det är skönt att lyssna inåt, göra det som kanske inte alltid anses vara korrekt av omgivningen – men jag står mig själv allra närmast, precis som alla andra. Och de val jag gör idag är inte säkert de jag hade gjort för ett par år eller ens månader sedan. Vi utvecklas. Och tur är väl det, världen behöver visdom och kunskap.

Jag ser fram emot att kliva så ren jag kan in i ett nytt år, oavsett vad det nu kommer att bära med sig. Det enda jag kan påverka på riktigt är mig själv, mina tankar och känslor – mina beslut. Att rensa ut energitjuvar känns tillfredsställande.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Så här i juletid kan en utmaning vara att tvingas umgås med människor vi kanske helst hade valt bort, som tar energi och gör en arg eller ledsen, skuldtyngd eller frustrerad. Det må så vara. Då är ett tips att i tysthet definiera detta. Utan att visa det utåt och skapa konflikter i helgerna. Tänka för sig själv. “Du stjäl av min energi och jag är medveten om det nu, kanske tillåter jag det till och med…?”

Efter jul och alla helger kan du själv välja med vem och hur du vill umgås. Och jag skulle råda till att välja de som ger energi – dem det bara är lätt och enkelt att vara sig själv med, utan att behöva välja sina ord på guldvåg. Dem du passar med som du är. Och vem vet? Kanske blir du piggare och starkare under 2018 om du gör det som känns genuint rätt på djupet…?

Det kan vara värt ett försök.

// Kram och God Jul, Linda

Julklappstips till den som har (nästan) allt…?

Men äntligen. Det tar ju så mycket längre tid än jag tror, varje gång. Och jag har korrekturläst den där sista matboken så sent in på natten (3-tiden) att jag inte har hunnit skriva nåt inlägg på länge. För varje gång jag läste om så dök det upp ett nytt stavfel – mycket märkligt! (Det finns risk för flera, skulle jag tro.) #språkpålis

Dessutom händer det så mycket roligt nu ju! Träffar med kolleger, besök på saltspa, vän-luncher, yogaklass – igen (“En kväll i stillhet inför jul” 14/12 i Märsta: hör av dig om du önskar delta), stundande julbord, vänmiddagar, bio… sånt. December vinner (redan) över trötta, tråkiga oktober och november. Snart är detta sk*tår slut och ett nytt tar form! 

Känner du som jag, att syret är på väg att ta sina när året lider mot sitt slut? Jag brukar reflektera över mitt år och kan längtar efter en nystart, ett nytt fräscht år i höjd med dessa dagar. Och snart ligger det här framför oss – som ett vitt oskrivet blad. Som vi kan göra det bästa av, rita och måla med vilka färger vi vill. Me like a lot.

Men först! Innan allt detta (2017) går till historien som ännu ett tungt och segt år – jag är bara glad om du har upplevt årets energier annorlunda – ska vi fira oss igenom en julhelg och en nyårshelg. Umgås eller vila, äta, dricka, sova-i-soffan-framför-Kalle-Anka och eventuellt ge varandra några julklappar. Typ.

Jag vill såklart tipsa om min matbokssvit som ett julklappstips för den som har allt… men kanske inte hälsan? Som du säkert vet finns det nu fem delar: 1.Grunderna i läkande kost, 2.Vardagsmat, 3.Fest, 4.Picknick & resa samt 6.Balans (yes, det stämmer: 5.Barnen finns inte ännu… den kräver mer research).

För den som vill ta tag i sin hälsa. Som vill känna sig piggare och må bättre i kroppen. Hitta en balans där det eventuellt har börjat skeva, utifrån dina egna individuella förutsättningar. Kanske har du funderat på att lära dig mer om hur kroppen fungerar, få teori och grunder (1.Grunderna & 6.Balans) eller lite konkreta tips som recept (2.Vardagsmat, 3.Fest, 4.Resa och 6.Balans).

Och vad är viktigare än hälsan? (Pengar? Smycken? Dyra viner? Snabba bilar? Not so much.) Ingenting. Den friska har så många önskemål, medan den sjuke har EN önskan. Men det är lätt att vara kaxig och odödlig, ta kroppen(s organ) för givet innan man har ont och känner att kniven ligger mot strupen. Tänk om man kunde komma på i god tid att ta hand om kroppen. Jag vet precis.

Det här är mitt försök att hjälpa till självhjälp. Att hjälpa till att sprida kunskap, skapa rutiner och låta andra få slippa den långa omväg jag gjorde på min egen resa. För den var egentligen både snårig och onödigt krånglig, men ibland måste man göra sina egna misstag för att förstå… känner du att du är lite smartare än så? Förebygg. Gärna.

Nu i december 2017 säljer jag en matbok för 300 kronor (ordinarie pris 400 kronor) och om du tycker att det är dyrt, tänk då på att det motsvarar 30 minuter i en individuell kostrådgivning. Matboken har du kvar som en lathund. Som en kompis i köket (därför enkel att bläddra i och plast på fram- och baksida.)

Vill du köpa flera matböcker så drar jag nu i december 2017 av 50 kronor för den andra (så den kostar 250 kronor) och 100 kronor för den tredje (så den kostar 200 konor) – och de resterande kostar 200 kronor/styck. Jag kan skicka mot porto från 50 kronor eller så kan du hämta på Södermalm, i nästa vecka (51). Mejla gärna via detta kontaktformulär om du vill hämta eller få den skickad.

Fyra glas med rosévin i en skål.…sedan ska vi skåla in ett Gott Nytt År! Se fram emot ett år som kanske bringar lite mer glädje, lugn och ro i världen. Det gäller att se glaset som halvfullt, att hitta de positiva bitarna och fokusera på dem. Att alltid se möjligheterna. Ringa ut det gamla och ringa in det nya. Städa ut och bjuda in allt nytt.

Åh. Jag längtar redan. ✨

// Kram Linda

50 yogaklasser senare.

Eller ja, snart. Om en vecka har jag lett 50 stycken yogaklasser för terminen. Fast, egentligen blir det 49, för min mamma har hoppat in för mig vid ett tillfälle. Och ikväll blir det gång nummer 48. Yes, så är det.

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.Men som jag alltid säger och fortsätter att upprepa, det är en ynnest. Ett galet fint jobb. Att få sitta med människor som sover… eller andas. Hjälpa dem att vända sig inåt och lyssna till vad de verkligen vill. Och eftersom veckorna rullar på så pass snabbt, så träffar jag mina yogis (män) och yoginis (kvinnor) oftare än mina vänner. Nästan. Jo. Så blir det. Så det är en lyx att det är så fina och mysiga grupper.

Roliga människor, redo att slappna av och vila – även om diskussionerna inför klassen kan gå höga. Det är olika. Jag försöker att låta lugnet råda i lokalen innan vi börjar och det flesta kommer in och lägger sig till rätta för att varva ner, men plötsligt kan hela gruppen vara involverade i en diskussion om politik eller en SVT-produktion… man vet inte alltid vad som händer.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdDen här höstterminen har förlöpt rätt smidigt. Jag har inte missat en enda klass på Söder för att tågen har stått stilla (köp en lott!) – vilket var min stora oro. Jag har inte varit så förkyld att jag har hostat eller snorat. Eller varit hes. Vilket är en jobbig sits när man är just yogalärare. Däremot har jag lyckats få hicka (!) för första gången i en yogaklass sedan 2011. Haha. Och känslan när jag sitter och ska säga “andas in” och inte vet om jag ska hicka mitt i allt… det gör att man blir full i skratt och lite håller andan. Utan att någon ska märka något.

Nej, det har varit relativt lugnt (ta i trä, det är trots allt en vecka kvar). Värre var det för ett år sedan, när ett element gjorde kortslutning så att musiken tystnade när några lampor slocknade mitt i en avslappning med 12 personer som låg och andades djupt. Haha! (Paniken.) Men det gick bra, allt ordnade till sig, musiken återkom och atmosfären infann sig inom kort tack vare tända ljus.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Det känns alltid märkligt att säga “God Jul och Gott Nytt År” till deltagarna redan i november, men jag menar det inte desto mindre. Vi skrattar åt det varje gång. Och sen “…jag hoppas att vi ses snart igen”, förstås. Man vet ju ändå hur snabbt det går tills det är dags att börja om igen. Vilket är härligt.

Nästa termin är faktiskt den sista i Märsta, sedan stänger vi ner vår yogastudio där för gott. Det känns både märkligt och läskigt och lite sorgligt – för det är att säga farväl till så fina människor som tycker så mycket om yogan. Å andra sidan måste man stänga dörrar bakom sig för att andra ska kunna öppnas framåt… jag tänker så. Mamma vill gå ner i tid (tänk pension) och jag kan inte ro runt det hela själv, vi har ju dessutom försökt hitta samarbetspartners utan att det har landat rätt. Så det känns som att allt blir som det ska vara nu.

Men hoppas verkligen att vi ses (minst) en termin till. Efter en god jul, när det har blivit ett gott nytt år. År 2018. Spännande.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Men innan dess, torsdag 14/12, håller vi som vi brukar En kväll i stillhet inför jul. Som en liten paus inför julstöket med ett lugnt och stilla yogapass, en guidad meditation och en halvtimmes läkande gongbad. Kontakta mig här om du önskar delta.

Ha en fin vecka!
// Namaste, Linda

Dags nu för matbok 6.Balans (…i livet)

Ja, nu drar det ihop sig för nästa matbok: 6.Balans… jag knåpar och korrläser som sjutton. Sedan 2013 har jag gjort färdigt en matbok varje december och 2017 är inget undantag. Temat? Min syn på balans i livet. Och “min syn” grundar sig på kroppens funktioner och behov.

Det handlar om att få ihop pusselbitarna som livet består av och tips på hur man kan göra det. Om att finna lugnet, om dygnsrytm, vikten av vatten, om fettsyrornas betydelse, näringsämnen generellt, vad vi kan göra för att stärka immunförsvaret, om fibrer och i vilka råvaror vi finner vitaminer och mineraler. Som en liten lathund för struktur i livet…?

Men det betyder inte att alla ska göra som jag har gjort. Ingalunda. Det handlar om att vi kan göra vissa saker på samma sätt (tänk: andas för att bli lugna) men även välja våra egna vägar utifrån blodgrupp (tänk: kost och motion). Vi skapar alla vår egen väg, men ibland kan det vara skönt att få vägledning.

Det kanske är tjatigt, men jag brinner för att hjälpa människor hjälpa sig själva. Jag kan inte göra jobbet åt andra, men jag kan guida och vägleda i det ämne där jag har gått före. Jag vet egentligen inte bättre, jag har bara gjort det en längre tid och kommit in i det…

…och i dessa tider när det kommer larm om höjd pensionsålder (“Många kommer att känna sig lurade”) där vi ska hålla oss starka allt längre – och som nu i helgen: att allt fler dör av demens, tänker jag att det finns  MASSOR att göra för att stärka kroppen och förbereda den för framtiden.

Men det känns ändå relativt lugnt, tycker jag. För det handlar om att förstå kroppens funktioner. Och kunde jag vända på min sjukdomstid, så kan du. Det är bara svårare att må bra om vi gör tvärtemot vad kroppen och de inre organen behöver (näringsfattig mat, för lite sömn, massor av stress…) för sina funktioner – men om vi serverar den näring som behövs och kan stärka upp oss inifrån, så är alla förutsättningar så mycket bättre. Rätt logiskt ändå, va?

Lär. Känna. Din. Kropp. Den fungerar inte exakt som alla andras, behöver inte samma kaloriantal (och framförallt inte samma sorts kalorier) som alla andra så det gäller att förstå för att kunna förebygga eventuella obalanser. Som en liten “verktygslåda för balans” där man kan plocka go’bitarna… eller alla verktyg.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Om vi till exempel äter en näringsfattig frukost (eller inte alls) i stress, sedan är hungriga innan lunch och drar i oss något “onyttigt”, kastar i oss en köplunch stående vid ett skrivbord på jobbet – i stress – och sedan fikar på eftermiddagen samt äter en gigantisk middag sent på kvällen, som organen får ta hand om under natten… anar du då hur lätt det är för kroppen att sköta matsmältning, nervsystem, ämnesomsättning och avgiftning? Korrekt. Inte så lätt. Gör vi så dag ut och dag in, blir det ännu tuffare för kroppen.

Det gäller att hitta en sund rytm i sitt livspussel, att tillföra kroppen bästa näringen (laga mat från råvaror själv, kanske?) och hitta lugnet i livet. För ju mer vi har omkring oss, desto mer närvarande i lugnet är det viktigt att vara. Att kunna stanna upp och lugna ner nervsystemet är s.u.v.e.r.ä.n.t. viktigt.

Dessa råd kommer från en person som med dålig kosthållning, skyhög sockerkonsumtion och usel självkänsla körde sin kropps funktioner i botten och en dag vacker vårdag inte kom ur sängen. Kan jag hjälpa en person att tänka till (i god tid) och slippa den vägen, så blir jag lycklig.

Med matbok 6.Balans har du en lathund som du kan slå i, för påminnelser om hur din kropp vill ha det och recept. Inte fullt så många recept som i matbok 2, 3 och 4 utan lite mer som i 1, teori och förklaringar kring “pusselbitarna”. (Matbok 5.Barnen är pausad i nuläget, den behöver mer research. Håll ut.) Med alla dessa matböcker får du ju en helhet som du sedan kan praktisera… spännande.

Vill du få en matbok skickad till dig eller blir du sugen på att ge bort en i julklapp…? Kontakta mig här, så löser vi det! Under december månad kostar en matbok 300 kronor – istället för ordinarie 400 kronor – plus frakt, ca 50 kronor. (Jämför med en kostrådgivningssession i 1,5 timme för 950 kronor.)

qma hälsoundersökningVill du ha hjälp i ett personligt möte med dina rutiner för ett nytt liv? Hitta din väg framåt, för att skapa en balans? Kika in här och boka en tid för: individuell kostrådgivninghälsoundersökning, andning eller personlig yoga, till exempel.
Välkommen!

Och ett avslutande tips: vad du än gör och hur du än gör för att komma i balans, ta aldrig (insidan av) din fina kropp för givet.

Lova mig och dig själv det. 

// Kram Linda

Om trötthet, stress, vila och hur djur gör…

Vi är roliga, vi människor. Intressanta. Vi hittar alla möjliga sätt för att kunna orka ännu mer, om vi redan är uppe i varv. Otroligt uppfinningsrikt och kreativt. När jag träffar mina klienter och de beskriver att de är trötta, så brukar jag fråga:

-Vet du vad djur gör när de blir trötta? 

Samtliga svarar faktiskt direkt: sover.

Och det stämmer såklart. De stannar upp, lägger sig ner och gör just det. Sover. Medan vi homo sapiens (som betyder “vis man”…) ser oss om efter passande stimulantia för att orka lite till. Ända in i kaklet. Hoppa över vilan och återhämningen, kanske även sömnen. Jag vet, för jag har haft väldigt lätt att hamna där. Men det är aldrig för sent för ännu en påminnelse.

Kaffe är ju populärt för att bli “pigg”. Det är konstigt att inte dricka kaffe i det här landet. Ändå är det just koffeinet som stressar binjurar och lever, så “kicken” är egentligen en ytterligare belastning på binjurarna; ett stresspåslag. Man blir tyvärr bara piggare för stunden, skjuter upp vilan och belastar organen samtidigt. (Men säg inte det till någon, särskilt inte om kaffet. Det brukar bli så dålig stämning då.)

Energidryck som en snabb lösning på trötthet har seglat upp som en stark utmanare. Man ser ofta någon med en burk i handen. Det finns mycket att tycka till om gällande dessa drycker, men en sak är att den är kyld och därmed lättare att klunka i sig, mängden koffein motsvarar att dricka kaffe… det är bara det att man sippar kaffe… och får i sig mindre mängd. Oftast. Det går ju tyvärr att skapa hjärtproblem med mycket koffein – eller till och med död.

Så, socker.  I energidrycker, godis, fikabröd eller frukt. Snabb “piggkick”… men alla som har ätit socker någon gång vet att effekten är kortvarig, när det dippar igen skriker kroppen efter mer socker och så är karusellen igång. Nervsystemet får sig en smäll. Vi upprätthåller stressen i kroppen och jagar de små, korta kickarna. Stirrigt. Allt annat än harmoniskt.

Choklad – också en vanlig favorit. Ofta full av socker, men det är främst teobrominet i kakao som skapar en stress för både binjurar och lever, då det är en form av koffein. Så är snurren igång. Kanske tar man en chokladbit eller kaka till kaffet. Dubbelkick. Och ännu värre dipp sedan. Berg-och-dal-bana.

Fyra glas med rosévin i en skål.Alkohol. Flytande socker som många använder för att lugna ner kropp och hjärna efter en hektisk dag på jobbet. Given “flyktsoda”. Men förutom att det är en form av sockerarter för kroppen (det är inte proteiner eller fett) som bland annat belastar både nervsystem och lever, har alkohol en negativ egenskap; att den bär med sig risken för personlighetsförändring.

(Droger av allehanda slag går jag inte in på här, jag kan för lite om det och syftet med inlägget är att belysa hur enkelt vi använder “vanlig” stimulantia helt utan att tänka på effekterna… eller så vet vi bara inte om det.)

Jag kämpar själv med detta i stunder av trötthet, särskilt vill jag äta socker och choklad. Ingen är perfekt, vi är alla lika inför trötthet och utmattning – frågan är vad vi gör med den. Hur vi väljer att skapa energi och ladda batterierna. För mig handlar det ofta om att meditera och känna in vad det är som “stör”. När jag vill äta stimulantia är jag oftast ledsen eller riktigt trött.

En Stockholmsvy i gråskala.Så, hur gör man då för att ladda batterierna och skapa energi på ett bättre sätt? Det primära är att undersöka vad det är som gör oss trötta; är det stress på jobbet, våra relationer, våra höga krav på oss själva? Något annat? När man väl har hittat vad det är som kostar på, kan vi fatta nya beslut och kanske förändra livsstilen – om det så innebär att lära sig stresshantering, ta konflikter eller gå i samtal. Det kan vara individuellt.

Men vi måste förstå att denna stimulantia också tar energi, vår kraft. En koffein-kick är bara ännu ett stresspåslag (hej adrenalin!) som ger en snabb skjuts och sen försvagar oss ytterligare – det blir en negativ loop. Vi behöver mer koffein, socker, fika för att komma upp i energi igen… en liten stund innan det åter dalar.

Och vi kommer inte ur en negativ spiral genom att missbruka fel saker ännu mer. Jag lovar. Jag försökte i många år. Tills min kropp sade “nu är det do or die”. Vad jag valde? Do. Många gånger har jag tänkt att jag vill hoppa av, slippa vara med och ta mitt ansvar – men jag vet att det finns en mening med att jag är här, med vad jag har att bidra. Precis som du. Vi har alla vår plats i detta Universum, vi är en varsin viktig bit av detta stora pussel. Vi har alla något att lära.

Står du vid rodret eller styr någon annan? Vad får dig att tappa energi? Hitta dina “tapp” och förändra dem! Vi kan inventera våra energitjuvar, dricka mer vatten, äta näringsrikt, andas djupt, skratta innerligt och ha goda relationer. Omge oss med människor som är bra för oss och minimera det som stör och stressar.

Men egentligen är det rätt “lätt”. Vi bör göra som djuren när vi blir trötta.

Sova.

// Kram Linda

Söker du hjälp för att få lugn? Här kan du boka tid för individuell kostrådgivning, personlig yoga, hälsoundersökning eller att lära dig andas. Välkommen.

Att vila ikapp i tystnaden. (Hej höstlov.)

När man inte går i skolan längre – och därmed inte heller har ett höstlov – så får man se till att skapa sig den ledigheten på egen hand. Planera innan terminen drar igång, så att det finns utrymme… för vila och återhämtning. (Det gjorde jag bra.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Det har hänt en hel del de senaste veckorna som jag så gärna hade varit utan, men jag vet ju hur livet är… det dyker upp utmaningar för att göra oss starkare. (Så snart kan jag lyfta en bil. På mina raka armar.) Besvikelse. Men med hjälp av mina kloka och fina kolleger på jobbet har jag ändå kunnat andas och bara vara i det, vilket är fint. Tack.

Jag tycker mycket om mina jobb. Men det spelar i sammanhanget ingen roll, för jag har varit grymt trött. Snudd på utmattad. Det har varit tungt, både fysiskt och känslomässigt – men jag har lärt mig av tidigare krasch när det är läge att dra i bromsen. Se och känna varningssignalerna. Tröttheten trots sömn, den rubbade balansen. Att kunna äga problemet och lösa situationen. För ingen gör det åt mig.

Därför passade det extra bra in just nu att kunna vara ledig. Sedan flera år tillbaka har vecka 44 varit vikt för en veckas Paus i Paradiset. Platsen på jorden som jag nästan alltid längtar till. Vad jag än gör och var jag än befinner mig. För att det är så naturligt “hemma”. Utan måsten och krav. Och för att det är så makalöst vackert att jag tappar andan.

Vi äter god middag med släktingar, umgås och skrattar, pratar om ÖFKs bedrifter“en framgångssaga!” – och bara gör annat än det man gör till vardags. Det kan vara en liten flykt, javisst, men en skön sådan… ibland är det vad som hjälper en framåt, bidrar till läkning och lugn. Älgstek och hjortron, samtal och skratt. Att de kallar mig eljest bär jag som en krona. “Fjällen är fond till det här.” 

Yogan har ett kort uppehåll, så även klienter och andra åtaganden. Men det är så att jag tar med mig lite jobb till Paradiset. Det är bara så fint att kunna byta miljö en stund, äntligen få friskt syre i lungorna. Fjälluft. När mitt älskade lilla hus byggdes runt 2007 tänkte jag att det vore toppen om det kunde bli min “lilla skrivarstuga”. Och här är jag nu. Och skriver. Och älskar det. Och känslan av att jag inte måste göra någonting. Jag gör det för att jag vill.

Jag har nämligen en matbok till på tapeten nu till vintern, den femte i ordningen, fastän den heter nummer sex. (Inga konstigheter, barnboken behöver mer research så “Balans” får komma före.) Jag har ju en tidigare planering som lovar två matböcker till och det är dags att sno ihop “Balans”en nu.

Balans, då? Vad handlar den om ? Livet. Livsstilen. Hur vi mår på insidan, vilka förutsättningar vi skapar för oss. Fysiskt i första hand, men även det som kan påverka hur vi mår mentalt och känslomässigt. Pusselbitarna i livet. Förslag på hur man kan strukturera upp de olika delarna, så att de får plats. Men det handlar i slutänden om att skapa utrymme för dem. (Vill du har mer hjälp än så kan du ju boka tid för besök här.) Jag har rätat upp mitt liv några gånger och tänker att jag vill dela med mig av några genvägar…

För mig handlar mycket i nuläget om – just tystnad. Att höra mina tankar. Känna vad jag vill. Och vill avstå ifrån. Vad jag vill rensa bort och vad jag vill ha kvar. Reboot. Det är ju så vansinnigt lyxigt att vi människor har möjligheten att skapa och även omskapa våra liv, revidera och känna efter. Det finns de som är “fängslade” (känslomässigt eller fysiskt) som bara hänger med… som inte kan eller våga välja, som inte tar sin chans och sitt tillfälle att göra det. Tystnaden gör att jag hör mig själv och mina önskningar.

Jag såg ett inslag för nån vecka sedan om att tystnaden i naturen bidrar till att sänka stressnivåer och att just tystnad blir en allt större bristvara i våra städer. Jag tackar min lyckliga stjärna för vår plats som är så tyst att man hör vindens sus och att nätterna lyses upp av stjärnhimlen. Nog för att jag gärna går på konserter eller befinner mig i andra slamriga miljöer (helst inte tunnelbanan, då), men det finns inget mer läkande än tystnaden och stillheten… i naturen.

Jag vet människor som hellre skulle ge bort sin högra arm, än att sitta i tystnaden och vara för sig själva. Jag känner tvärtom. Jag skulle bli galen om jag inte kunde lämna storstaden, stöket, trängseln och bullret. Det kommer nog med utveckling och mognad(?). Förr var jag rädd för ensamheten och jag vill självklart inte vara solo jämt, men att vara själv i små doser för vila och återhämtning det är ovärderligt. En nödvändighet idag, när det alltid är något som låter.

Det enda problemet med Paradiset är att jag måste återvända hem…

..men jag ser det som en ynnest i sammanhanget. 

// Kram Linda