50 yogaklasser senare.

Eller ja, snart. Om en vecka har jag lett 50 stycken yogaklasser för terminen. Fast, egentligen blir det 49, för min mamma har hoppat in för mig vid ett tillfälle. Och ikväll blir det gång nummer 48. Yes, så är det.

En yogis hand i "Gyan Mudra", tumme mot pekfinger.Men som jag alltid säger och fortsätter att upprepa, det är en ynnest. Ett galet fint jobb. Att få sitta med människor som sover… eller andas. Hjälpa dem att vända sig inåt och lyssna till vad de verkligen vill. Och eftersom veckorna rullar på så pass snabbt, så träffar jag mina yogis (män) och yoginis (kvinnor) oftare än mina vänner. Nästan. Jo. Så blir det. Så det är en lyx att det är så fina och mysiga grupper.

Roliga människor, redo att slappna av och vila – även om diskussionerna inför klassen kan gå höga. Det är olika. Jag försöker att låta lugnet råda i lokalen innan vi börjar och det flesta kommer in och lägger sig till rätta för att varva ner, men plötsligt kan hela gruppen vara involverade i en diskussion om politik eller en SVT-produktion… man vet inte alltid vad som händer.

Yogamattor och filtar i studion på Saturnus FriskvårdDen här höstterminen har förlöpt rätt smidigt. Jag har inte missat en enda klass på Söder för att tågen har stått stilla (köp en lott!) – vilket var min stora oro. Jag har inte varit så förkyld att jag har hostat eller snorat. Eller varit hes. Vilket är en jobbig sits när man är just yogalärare. Däremot har jag lyckats få hicka (!) för första gången i en yogaklass sedan 2011. Haha. Och känslan när jag sitter och ska säga “andas in” och inte vet om jag ska hicka mitt i allt… det gör att man blir full i skratt och lite håller andan. Utan att någon ska märka något.

Nej, det har varit relativt lugnt (ta i trä, det är trots allt en vecka kvar). Värre var det för ett år sedan, när ett element gjorde kortslutning så att musiken tystnade när några lampor slocknade mitt i en avslappning med 12 personer som låg och andades djupt. Haha! (Paniken.) Men det gick bra, allt ordnade till sig, musiken återkom och atmosfären infann sig inom kort tack vare tända ljus.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Det känns alltid märkligt att säga “God Jul och Gott Nytt År” till deltagarna redan i november, men jag menar det inte desto mindre. Vi skrattar åt det varje gång. Och sen “…jag hoppas att vi ses snart igen”, förstås. Man vet ju ändå hur snabbt det går tills det är dags att börja om igen. Vilket är härligt.

Nästa termin är faktiskt den sista i Märsta, sedan stänger vi ner vår yogastudio där för gott. Det känns både märkligt och läskigt och lite sorgligt – för det är att säga farväl till så fina människor som tycker så mycket om yogan. Å andra sidan måste man stänga dörrar bakom sig för att andra ska kunna öppnas framåt… jag tänker så. Mamma vill gå ner i tid (tänk pension) och jag kan inte ro runt det hela själv, vi har ju dessutom försökt hitta samarbetspartners utan att det har landat rätt. Så det känns som att allt blir som det ska vara nu.

Men hoppas verkligen att vi ses (minst) en termin till. Efter en god jul, när det har blivit ett gott nytt år. År 2018. Spännande.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Men innan dess, torsdag 14/12, håller vi som vi brukar En kväll i stillhet inför jul. Som en liten paus inför julstöket med ett lugnt och stilla yogapass, en guidad meditation och en halvtimmes läkande gongbad. Kontakta mig här om du önskar delta.

Ha en fin vecka!
// Namaste, Linda

Dags nu för matbok 6.Balans (…i livet)

Ja, nu drar det ihop sig för nästa matbok: 6.Balans… jag knåpar och korrläser som sjutton. Sedan 2013 har jag gjort färdigt en matbok varje december och 2017 är inget undantag. Temat? Min syn på balans i livet. Och “min syn” grundar sig på kroppens funktioner och behov.

Det handlar om att få ihop pusselbitarna som livet består av och tips på hur man kan göra det. Om att finna lugnet, om dygnsrytm, vikten av vatten, om fettsyrornas betydelse, näringsämnen generellt, vad vi kan göra för att stärka immunförsvaret, om fibrer och i vilka råvaror vi finner vitaminer och mineraler. Som en liten lathund för struktur i livet…?

Men det betyder inte att alla ska göra som jag har gjort. Ingalunda. Det handlar om att vi kan göra vissa saker på samma sätt (tänk: andas för att bli lugna) men även välja våra egna vägar utifrån blodgrupp (tänk: kost och motion). Vi skapar alla vår egen väg, men ibland kan det vara skönt att få vägledning.

Det kanske är tjatigt, men jag brinner för att hjälpa människor hjälpa sig själva. Jag kan inte göra jobbet åt andra, men jag kan guida och vägleda i det ämne där jag har gått före. Jag vet egentligen inte bättre, jag har bara gjort det en längre tid och kommit in i det…

…och i dessa tider när det kommer larm om höjd pensionsålder (“Många kommer att känna sig lurade”) där vi ska hålla oss starka allt längre – och som nu i helgen: att allt fler dör av demens, tänker jag att det finns  MASSOR att göra för att stärka kroppen och förbereda den för framtiden.

Men det känns ändå relativt lugnt, tycker jag. För det handlar om att förstå kroppens funktioner. Och kunde jag vända på min sjukdomstid, så kan du. Det är bara svårare att må bra om vi gör tvärtemot vad kroppen och de inre organen behöver (näringsfattig mat, för lite sömn, massor av stress…) för sina funktioner – men om vi serverar den näring som behövs och kan stärka upp oss inifrån, så är alla förutsättningar så mycket bättre. Rätt logiskt ändå, va?

Lär. Känna. Din. Kropp. Den fungerar inte exakt som alla andras, behöver inte samma kaloriantal (och framförallt inte samma sorts kalorier) som alla andra så det gäller att förstå för att kunna förebygga eventuella obalanser. Som en liten “verktygslåda för balans” där man kan plocka go’bitarna… eller alla verktyg.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Om vi till exempel äter en näringsfattig frukost (eller inte alls) i stress, sedan är hungriga innan lunch och drar i oss något “onyttigt”, kastar i oss en köplunch stående vid ett skrivbord på jobbet – i stress – och sedan fikar på eftermiddagen samt äter en gigantisk middag sent på kvällen, som organen får ta hand om under natten… anar du då hur lätt det är för kroppen att sköta matsmältning, nervsystem, ämnesomsättning och avgiftning? Korrekt. Inte så lätt. Gör vi så dag ut och dag in, blir det ännu tuffare för kroppen.

Det gäller att hitta en sund rytm i sitt livspussel, att tillföra kroppen bästa näringen (laga mat från råvaror själv, kanske?) och hitta lugnet i livet. För ju mer vi har omkring oss, desto mer närvarande i lugnet är det viktigt att vara. Att kunna stanna upp och lugna ner nervsystemet är s.u.v.e.r.ä.n.t. viktigt.

Dessa råd kommer från en person som med dålig kosthållning, skyhög sockerkonsumtion och usel självkänsla körde sin kropps funktioner i botten och en dag vacker vårdag inte kom ur sängen. Kan jag hjälpa en person att tänka till (i god tid) och slippa den vägen, så blir jag lycklig.

Med matbok 6.Balans har du en lathund som du kan slå i, för påminnelser om hur din kropp vill ha det och recept. Inte fullt så många recept som i matbok 2, 3 och 4 utan lite mer som i 1, teori och förklaringar kring “pusselbitarna”. (Matbok 5.Barnen är pausad i nuläget, den behöver mer research. Håll ut.) Med alla dessa matböcker får du ju en helhet som du sedan kan praktisera… spännande.

Vill du få en matbok skickad till dig eller blir du sugen på att ge bort en i julklapp…? Kontakta mig här, så löser vi det! Under december månad kostar en matbok 300 kronor – istället för ordinarie 400 kronor – plus frakt, ca 50 kronor. (Jämför med en kostrådgivningssession i 1,5 timme för 950 kronor.)

qma hälsoundersökningVill du ha hjälp i ett personligt möte med dina rutiner för ett nytt liv? Hitta din väg framåt, för att skapa en balans? Kika in här och boka en tid för: individuell kostrådgivninghälsoundersökning, andning eller personlig yoga, till exempel.
Välkommen!

Och ett avslutande tips: vad du än gör och hur du än gör för att komma i balans, ta aldrig (insidan av) din fina kropp för givet.

Lova mig och dig själv det. 

// Kram Linda

Om trötthet, stress, vila och hur djur gör…

Vi är roliga, vi människor. Intressanta. Vi hittar alla möjliga sätt för att kunna orka ännu mer, om vi redan är uppe i varv. Otroligt uppfinningsrikt och kreativt. När jag träffar mina klienter och de beskriver att de är trötta, så brukar jag fråga:

-Vet du vad djur gör när de blir trötta? 

Samtliga svarar faktiskt direkt: sover.

Och det stämmer såklart. De stannar upp, lägger sig ner och gör just det. Sover. Medan vi homo sapiens (som betyder “vis man”…) ser oss om efter passande stimulantia för att orka lite till. Ända in i kaklet. Hoppa över vilan och återhämningen, kanske även sömnen. Jag vet, för jag har haft väldigt lätt att hamna där. Men det är aldrig för sent för ännu en påminnelse.

Kaffe är ju populärt för att bli “pigg”. Det är konstigt att inte dricka kaffe i det här landet. Ändå är det just koffeinet som stressar binjurar och lever, så “kicken” är egentligen en ytterligare belastning på binjurarna; ett stresspåslag. Man blir tyvärr bara piggare för stunden, skjuter upp vilan och belastar organen samtidigt. (Men säg inte det till någon, särskilt inte om kaffet. Det brukar bli så dålig stämning då.)

Energidryck som en snabb lösning på trötthet har seglat upp som en stark utmanare. Man ser ofta någon med en burk i handen. Det finns mycket att tycka till om gällande dessa drycker, men en sak är att den är kyld och därmed lättare att klunka i sig, mängden koffein motsvarar att dricka kaffe… det är bara det att man sippar kaffe… och får i sig mindre mängd. Oftast. Det går ju tyvärr att skapa hjärtproblem med mycket koffein – eller till och med död.

Så, socker.  I energidrycker, godis, fikabröd eller frukt. Snabb “piggkick”… men alla som har ätit socker någon gång vet att effekten är kortvarig, när det dippar igen skriker kroppen efter mer socker och så är karusellen igång. Nervsystemet får sig en smäll. Vi upprätthåller stressen i kroppen och jagar de små, korta kickarna. Stirrigt. Allt annat än harmoniskt.

Choklad – också en vanlig favorit. Ofta full av socker, men det är främst teobrominet i kakao som skapar en stress för både binjurar och lever, då det är en form av koffein. Så är snurren igång. Kanske tar man en chokladbit eller kaka till kaffet. Dubbelkick. Och ännu värre dipp sedan. Berg-och-dal-bana.

Fyra glas med rosévin i en skål.Alkohol. Flytande socker som många använder för att lugna ner kropp och hjärna efter en hektisk dag på jobbet. Given “flyktsoda”. Men förutom att det är en form av sockerarter för kroppen (det är inte proteiner eller fett) som bland annat belastar både nervsystem och lever, har alkohol en negativ egenskap; att den bär med sig risken för personlighetsförändring.

(Droger av allehanda slag går jag inte in på här, jag kan för lite om det och syftet med inlägget är att belysa hur enkelt vi använder “vanlig” stimulantia helt utan att tänka på effekterna… eller så vet vi bara inte om det.)

Jag kämpar själv med detta i stunder av trötthet, särskilt vill jag äta socker och choklad. Ingen är perfekt, vi är alla lika inför trötthet och utmattning – frågan är vad vi gör med den. Hur vi väljer att skapa energi och ladda batterierna. För mig handlar det ofta om att meditera och känna in vad det är som “stör”. När jag vill äta stimulantia är jag oftast ledsen eller riktigt trött.

En Stockholmsvy i gråskala.Så, hur gör man då för att ladda batterierna och skapa energi på ett bättre sätt? Det primära är att undersöka vad det är som gör oss trötta; är det stress på jobbet, våra relationer, våra höga krav på oss själva? Något annat? När man väl har hittat vad det är som kostar på, kan vi fatta nya beslut och kanske förändra livsstilen – om det så innebär att lära sig stresshantering, ta konflikter eller gå i samtal. Det kan vara individuellt.

Men vi måste förstå att denna stimulantia också tar energi, vår kraft. En koffein-kick är bara ännu ett stresspåslag (hej adrenalin!) som ger en snabb skjuts och sen försvagar oss ytterligare – det blir en negativ loop. Vi behöver mer koffein, socker, fika för att komma upp i energi igen… en liten stund innan det åter dalar.

Och vi kommer inte ur en negativ spiral genom att missbruka fel saker ännu mer. Jag lovar. Jag försökte i många år. Tills min kropp sade “nu är det do or die”. Vad jag valde? Do. Många gånger har jag tänkt att jag vill hoppa av, slippa vara med och ta mitt ansvar – men jag vet att det finns en mening med att jag är här, med vad jag har att bidra. Precis som du. Vi har alla vår plats i detta Universum, vi är en varsin viktig bit av detta stora pussel. Vi har alla något att lära.

Står du vid rodret eller styr någon annan? Vad får dig att tappa energi? Hitta dina “tapp” och förändra dem! Vi kan inventera våra energitjuvar, dricka mer vatten, äta näringsrikt, andas djupt, skratta innerligt och ha goda relationer. Omge oss med människor som är bra för oss och minimera det som stör och stressar.

Men egentligen är det rätt “lätt”. Vi bör göra som djuren när vi blir trötta.

Sova.

// Kram Linda

Söker du hjälp för att få lugn? Här kan du boka tid för individuell kostrådgivning, personlig yoga, hälsoundersökning eller att lära dig andas. Välkommen.

Att vila ikapp i tystnaden. (Hej höstlov.)

När man inte går i skolan längre – och därmed inte heller har ett höstlov – så får man se till att skapa sig den ledigheten på egen hand. Planera innan terminen drar igång, så att det finns utrymme… för vila och återhämtning. (Det gjorde jag bra.)

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Det har hänt en hel del de senaste veckorna som jag så gärna hade varit utan, men jag vet ju hur livet är… det dyker upp utmaningar för att göra oss starkare. (Så snart kan jag lyfta en bil. På mina raka armar.) Besvikelse. Men med hjälp av mina kloka och fina kolleger på jobbet har jag ändå kunnat andas och bara vara i det, vilket är fint. Tack.

Jag tycker mycket om mina jobb. Men det spelar i sammanhanget ingen roll, för jag har varit grymt trött. Snudd på utmattad. Det har varit tungt, både fysiskt och känslomässigt – men jag har lärt mig av tidigare krasch när det är läge att dra i bromsen. Se och känna varningssignalerna. Tröttheten trots sömn, den rubbade balansen. Att kunna äga problemet och lösa situationen. För ingen gör det åt mig.

Därför passade det extra bra in just nu att kunna vara ledig. Sedan flera år tillbaka har vecka 44 varit vikt för en veckas Paus i Paradiset. Platsen på jorden som jag nästan alltid längtar till. Vad jag än gör och var jag än befinner mig. För att det är så naturligt “hemma”. Utan måsten och krav. Och för att det är så makalöst vackert att jag tappar andan.

Vi äter god middag med släktingar, umgås och skrattar, pratar om ÖFKs bedrifter“en framgångssaga!” – och bara gör annat än det man gör till vardags. Det kan vara en liten flykt, javisst, men en skön sådan… ibland är det vad som hjälper en framåt, bidrar till läkning och lugn. Älgstek och hjortron, samtal och skratt. Att de kallar mig eljest bär jag som en krona. “Fjällen är fond till det här.” 

Yogan har ett kort uppehåll, så även klienter och andra åtaganden. Men det är så att jag tar med mig lite jobb till Paradiset. Det är bara så fint att kunna byta miljö en stund, äntligen få friskt syre i lungorna. Fjälluft. När mitt älskade lilla hus byggdes runt 2007 tänkte jag att det vore toppen om det kunde bli min “lilla skrivarstuga”. Och här är jag nu. Och skriver. Och älskar det. Och känslan av att jag inte måste göra någonting. Jag gör det för att jag vill.

Jag har nämligen en matbok till på tapeten nu till vintern, den femte i ordningen, fastän den heter nummer sex. (Inga konstigheter, barnboken behöver mer research så “Balans” får komma före.) Jag har ju en tidigare planering som lovar två matböcker till och det är dags att sno ihop “Balans”en nu.

Balans, då? Vad handlar den om ? Livet. Livsstilen. Hur vi mår på insidan, vilka förutsättningar vi skapar för oss. Fysiskt i första hand, men även det som kan påverka hur vi mår mentalt och känslomässigt. Pusselbitarna i livet. Förslag på hur man kan strukturera upp de olika delarna, så att de får plats. Men det handlar i slutänden om att skapa utrymme för dem. (Vill du har mer hjälp än så kan du ju boka tid för besök här.) Jag har rätat upp mitt liv några gånger och tänker att jag vill dela med mig av några genvägar…

För mig handlar mycket i nuläget om – just tystnad. Att höra mina tankar. Känna vad jag vill. Och vill avstå ifrån. Vad jag vill rensa bort och vad jag vill ha kvar. Reboot. Det är ju så vansinnigt lyxigt att vi människor har möjligheten att skapa och även omskapa våra liv, revidera och känna efter. Det finns de som är “fängslade” (känslomässigt eller fysiskt) som bara hänger med… som inte kan eller våga välja, som inte tar sin chans och sitt tillfälle att göra det. Tystnaden gör att jag hör mig själv och mina önskningar.

Jag såg ett inslag för nån vecka sedan om att tystnaden i naturen bidrar till att sänka stressnivåer och att just tystnad blir en allt större bristvara i våra städer. Jag tackar min lyckliga stjärna för vår plats som är så tyst att man hör vindens sus och att nätterna lyses upp av stjärnhimlen. Nog för att jag gärna går på konserter eller befinner mig i andra slamriga miljöer (helst inte tunnelbanan, då), men det finns inget mer läkande än tystnaden och stillheten… i naturen.

Jag vet människor som hellre skulle ge bort sin högra arm, än att sitta i tystnaden och vara för sig själva. Jag känner tvärtom. Jag skulle bli galen om jag inte kunde lämna storstaden, stöket, trängseln och bullret. Det kommer nog med utveckling och mognad(?). Förr var jag rädd för ensamheten och jag vill självklart inte vara solo jämt, men att vara själv i små doser för vila och återhämtning det är ovärderligt. En nödvändighet idag, när det alltid är något som låter.

Det enda problemet med Paradiset är att jag måste återvända hem…

..men jag ser det som en ynnest i sammanhanget. 

// Kram Linda

Att ro ihop SM i Gädda. (Pun intended.)

På temat “lyfta människor jag tycker mycket om (till skyarna)” har turen kommit till en given sådan – min lillebror. Denna smarta och kompetenta sak imponerade stort på oss andra i familjen, helgen som var. Annars också, i och för sig.

 Jag har en stor fascination för människor som är bra på sin sak, det kan fånga mitt intresse och min uppmärksamhet bra länge… och efteråt kan jag reflektera över att jag faktiskt har lyssnat på ord om plattsättning, sportbilar eller truckar då och då. Men skämt åsido, det är något visst med folk som är proffs på sitt (och alla har ju något expertområde, vad det än må vara – katter, kläder eller kaffesorter…).

Och nej, man behöver inte vara bäst. Good enough är verkligen gott nog. Jag tycker bara om att lära mig saker av människor som verkligen kan sitt! Jag föredrar att se en bra glasblåsare forma en vacker vas, hellre än någon som bara knölar ihop glassmeten till en klump. Eller någon som drejar en vacker kruka, kanske inte lika kul som nån som sprätter lera runt i rummet, men mycket mer fascinerande. En konstnär som drar stadiga penseldrag på en duk, en konståkare som gör en piruett och ett hopp. (Terapeuter som själva har mått dåligt och inte bara läst om läkning och återhämtning i en bok…) Sånt.

En kontakt.Jag är själv inte vidare värst bra på teknik. Duglig, möjligen. Jag kan koppla ihop och lösa enklare devices, annars är det mest control + alt + delete (gör man så fortfarande?) samt stänga av all ström och starta om, som ett desperat försök att lösa ett tekniskt haveri. Att dra ur sladdar och sätta in dem tillbaka igen är faktiskt grovt underskattat, det säger många personer på “teknisk support”. (“Det står ‘Achtung’ här…?”.)

Datorer då? Ett smärre haveri. Det kan räcka med att jag rör mig i närheten av datorer för att de ska slockna och någon säger “Eh, det här var ett annorlunda problem… jag har inte sett något liknande förut”. Nä, men det är inga som helst konstigheter när jag är i närheten. Det finns många “nya problem” som har dykt upp just så! Tro mig.

Men min bror är grym där. På båda teknik och datorer. He got both. Och han är en av de smartaste jag känner. Hans kunskap har lett till att han har fått göra hemsida till en stor – tro mig: STOR – känd filmproducent i Hollywood (ingen som varit i media de senaste dagarna, nej). Han har även bott i Kina, där han bidrog med sin expertis till uppbyggnaden av en digitaltidningsplattform för China Daily Group och en musikdistrubutionsplattform för BenQ. Även om många jobbade tillsammans, så var det han som skissade upp projekten och drev utvecklingen. Sådant fascinerar mig. Många kan sitta och kombinera “ettor och nollor” på sin kammare… men alla blir inte bra på det.

Två små fiskare med fiskespön och glatt humör.Han har alltid fiskat. Varit storfiskareBåtungar som vi var, åt vi ofta nyfångad fisk till frukost. Och lunch. Och middag. Så att han 2010 tillsammans med sin vapendragare Niclas (som också är fiskare) drog igång Sportfish Masters, var ingen högoddsare. Det som började smått har nu vuxit till SM i Gädda, med runt 180 deltagande team i helgens final i Nyköping. Vi åkte dit för att se det hela på plats, vilket arrangemang!

Lagen ställde upp om två eller tre deltagare. Man tillämpade “Catch and release” – fångade fisken, mätte den och släppte tillbaka i vattnet: “Fisken skall tillbaks i vattnet omedelbart efter att mätning och fotografering avklarats med minsta möjliga påfrestning på fisken. Vi ser helst att ni även använder landningsmatta och gummerad håv för att minska påfrestningen.” Det är viktigt att det görs på rätt sätt.

Detta under av kompetens – min bror – har byggt upp ett datasystem så att 180 team (ca 400 pers) skulle kunna rapportera in foton på fångster under 8 timmar per dag under en helg. Under 24 kvaltävlingar runtom i landet från april till oktober – och en finalhelg. Inklusive livesändningar från sista finaldagen och uppdateringar på nätet i realtid. Jag som själv kan ha lite problem med enkla saker som stickkontakter, kan absolut inte “wrap my brain around” vad han gör och hur han gör det, men imponerad är jag. Och så stolt.

Här ett kort inslag i P4 Sörmland på fredagen 20/10 om gädd-SM-finalen:  

…jag minns en eftermiddag i baksätet på en bil för några år sedan, när han började prata om att bygga upp detta datasystem och undrade lite hur jag skulle tänka kring lösningen… jag förstod inte ens frågan. Gulliga bror, hur kunde du ens fråga mig? Och tycka vad man vill om just fiske – det är beundransvärt att bygga upp något så stort från en första tanke – att bidra och påverka så många människor som tycker att det här är så kul.

Hur som helst. Detta frö som såddes 2010 grodde och växte till något stort, har idag blivit en stor tävling som lockar många likasinnade proffs på sin sak. Och jag tror att det är vad som lockar mig – även om jag varken har kunskap eller tålamod nog för just fiske – alla dessa engagerade och kunniga människor som har en förmåga att gå all in. Bland båtar, motorer, fiskeutrustning, mätbrädor och adrenalin. Det är något tilltalande i det. Folk som står i nollgradig temperatur en tidig morgon och lyssnar på när nationalsången ekar ut över fjärden, väl förberedda med varma kläder och fiskeutrustning. Taggade och redo.

Och människor som faktiskt GÖR något. Arrangerar fullt ut och skapar en verklighet av det de tror på, tycker om och brinner för – sin idé. Något som växer och blir så stort så att så många från hela landet vill delta. Jag, som fd eventperson, tycker att det är galet kul. Vi är så stolta över dig, Andreas.

(Min vän Tiina smsade och frågade om hennes sambos kollegas lag syntes på plats, de var där och tävlade. Jodå. Totalt ställde tre deltagande lag upp från deras småländska ort och jag kunde se att det även varit en deltävling i Värnamo i september, inte långt från dem. Kul ändå! Jag hade ingen aning om det.)

Under den sista finaldagen på söndagen sände fem (!) kamerateam live – med några professionella kommentatorer (på engelska), så tävlingen gick att följa i realtid via Youtube. Jag hade det på hemma och var som klistrad när deltagarna fångade och mätte sina fiskar, tjoade, skrattade och kramades. Knappade in på täten, centimeter för centimeter. Det kändes ungefär som när ett svenskt lag är i curlingfinal i vinter-OS. Där kan jag plötsligt sitta som klistrad! Fastän jag varken fiskar själv eller ser på curling, annars. Det är intressant att det blir så.

Det är roligt att få vara med på den här resan och inte minst att se vad som sker framöver. Du har kämpat hårt och det är inte alltid enkelt, men det märks att du tycker om det du gör – för du är suverän på det! Kudos till dig, fina bror.

Du är lätt en av de coolaste och smartaste jag känner. 

Som avslutning vill jag önska dig som läser en fin vecka. Och enligt tradition… ett riktigt skitfiske.

// Kram Linda

Älskade vän.

Idag skulle du ha fyllt 42. Och vi sågs senast när du var 35. Tiden går, fina du. Jag saknar dig såklart, vissa stunder mer än andra. Mycket mer, även om jag längtar efter att få träffa dig mest hela tiden. Min kusin fyllde jämt i måndags och honom kunde jag fira… det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ett tillfälle när saknaden efter dig kändes lite (läs: mycket) extra, var på Guns N’Roses konsert i somras. Du är/var så mycket Guns N’Roses för mig. Och vi lyssnade ju så ofta på dem och sjöng. Vi sjöng ju jämt, till det mesta. “I used to love her”, “November rain”, “Paradise City” och inte minst”Patience”…
De var ju våra verkligen tonår.

Under en av de kanske mer otippade låtarna – “Yesterday” – var det som om jag hörde dig. Som om du var där. Det slog mig med all kraft. En saknad som gör sig påmind och ändå en närvaro som är så stark. Även om det har gått så pass lång tid. “Igår.”  Konstigt, det där, hur det slungar en tillbaka i tiden.

Vår skoltid, när vi sov över hos varandra, hur vi mötte vuxenvärlden, hur du åkte till USA, när du födde dina barn, din sjukdomstid och vårt allra sista möte…

Imma på ett fönster, med ett hjärta i.Det är något med musik och harmonier som har en förmåga att gå rakt in i hjärtat och öppna upp känslominnen, oavsett hur långt borta de är i tid. Plötsligt känns de återigen så aktuella, så där brännande och berörande – även om det är länge sedan det var på tapeten. Sedan minnena skapades.

Du lär mig ännu så mycket om livet. Hur jag tänker, känner och reagerar. För idag kan jag stanna upp och reflektera, en lång tid i livet sprang jag bara för fullt. Över vad som är viktigt och vad som inte är det. Vad jag kan välja bort. Och prioritera. Tänk, att du är så närvarande i mitt liv.

Men en sak känns väldigt märklig. Det har snart gått sju år sedan du gick bort. Och det sägs att alla våra celler i kroppen förnyas på sju år, vilket innebär att jag snart är en annan person än när du gick härifrån. Det är en insikt som känns både sorglig och… lugnande? Ja, jag tror det. Även lugnande.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.För mycket har faktiskt hänt. Jag HAR blivit en annan person, genom många transformerande och utvecklande processer. Jag valde ju till slut att se in i de mörkaste vrårna och dra fram det som inte längre passade in i mitt liv, ut i ljuset. Sådana mönster och beteenden från förr som jag själv ville bli fri ifrån. Bearbeta och förändra. Så nu är jag en annan… men på sätt och vis mer mig själv. Konstigt, det där.

Och vi kan liksom inte prata om det, heller. Jag kan tycka att sju år är en lång tid. Sju svåra år. Å andra sidan känns det som vi sågs för inte så länge sedan alls. Tiden är jättekonstig så. Men jag hoppas och tror att du är någonstans bredvid mig, att det är därför du känns så nära. Även i tid.

Man kan filosofera hur länge som helst kring det här, i alla fall jag. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller skriva. Mer än att jag är så oändligt glad att jag mötte dig som åttaåring och för de dryga 25 år vi fick tillsammans.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Snälla du, fortsätt att gå vid min sida och var hos mig medan jag lägger min tid och energi här på att vara med dem jag tycker om – i det här livet. Och att visar dem hur mycket jag uppskattar att de faktiskt finns för mig och jag för dem. För tiden går fort…
…men du har lärt mig att ta vara på den.

Tack för det. 

// Kärlek, Linda

Kusinen som blev en storebror.

Idag fyller du – min fina kusin Daniel – 50 år. Femtio bast. Man brukar säga “ära den som äras bör” och jag tänkte passa på att göra ungefär det, en dag som den här… för att du betyder så mycket för mig som du gör. Tack för en fin helg! 

Vi träffades år 1976 när jag föddes. Då hade ju du “stökat runt” på den här planeten i 9 år och jag var väl ärligt talat inte så mycket att hänga i julgranen det året. Eller de kommande heller, som barn. Du fick ju en ny kusin fyra år i rad (jag var nummer två) så det var ingen stor grej. “En till”, liksom. Men det var ju som vuxna vi fann varandra.

Inte minst när jag var 24 år och fick förtroendet att bli gudmor till er vackra son. Jag kunde inte ha fått en bättre “unge” att hålla koll på och umgås med. Som idag är en klok och godhjärtad ung man, vilken jag har fått äran att följa genom alla år och uppträdanden i Uppsala Musikklasser. Genom alla dessa födelsedagar, jular och konfirmation. Från djupet av mitt hjärta – tack!

Där började en resa som jag på så många sätt är så oändligt tacksam över. En resa som gjorde att jag fick möjligheten vara mer delaktig i er vackra lilla familj, ett erbjudande jag tog. Snabbt som tusan. Och det har varit 17 ljuvliga år. Men många skratt och en varm känsla av tillhörighet.

För du är en av de roligaste människor jag känner. På riktigt. Och det beror väl på att vi har samma sorts humor, great minds think alike. Det är alltid nåt bus på gång, nåt skämt, nåt vridet. Och det roliga är att din fru också är en av de roligaste jag vet, vilket gör det så härligt att hänga med er. Allt detta gör ju att det helt naturligt känns som att vi… är syskon. Även om vi inte är det.

Men alltså, frågesporterna! Utöver att vi har samma hopplösa humor, så nördar vi ju all in på frågesport och sällskapsspel. Tävlar, testar varandra och tävlar igen. Så otroligt kul! Jag uppskattar det så mycket, tack för att du utmanar och stimulerar mitt intellekt… även om du gör det onödigt svårt ibland. Men okej, jag har Google. Så kör, bring it on!

Vet du, du känns som en storebror och det har vi pratat om. Även om jag redan har en lillebror som är galet smart och rolig, även han. Det är något med humorn i vår släkt som gör det så roligt att ses. Så, att du en gång när jag var liten lämnade mig på ett fågelskär i skärgården bland måsar – ordet “störtdykning” fick en ny innebörd där, hörru – har jag i princip (ehum) förlåtit dig för. Men dyker det upp en surfingbräda och ett fågelskär så skulle jag passa mig, om jag var du…

Jag önskar dig en fin 50-årsdag idag. Jag önskar er en underbar resa och ser fram emot att få fira dig med en hejdundrande fest alldeles snart. Tills dess, må så gott och… lämna gärna en w.o. då och då, Danielsan. (Det skulle faktiskt inte skada.)
Ska vi säga så?

Vi kör på minst 41 år till ihop, tycker jag. Ja må du leva uti hundrade år!

// Stora kramar, från “lillasyster” Linda

Apropå det här med tatueringar…

Det här kan bli känsligt, men jag tänker ändå ta upp det. Jag har skrivit om det förr; för snart tre år sedan skrev jag om påverkan av tatueringsfärger i inlägget “Tatueringar kan orsaka sjukdomar” och en artikel nyss väckte tanken igen. På just det här med tatueringar.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag har ingen tatuering själv. Jag kan tycka att det är fint med vissa motiv på vissa kroppsdelar, men inte fint att jag själv har valt ut en variant eller en plats på kroppen. Och framför allt – efter att jag började läsa om kroppens funktioner, så kom jag fram till att jag inte heller vill ha någon…

Vi var fyra personer som pratade om detta i somras. Två kvinnor och två män. Ingen av oss tatuerade – alls. Lite outsiders och lite annorlunda i dagens läge, säkert, helt utan gaddningar. Men det har inte lockat någon av oss och det hade vi gemensamt. För de allra flesta har väl tatueringar idag? Det känns så.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.När jag började läsa om levern och njurarna fungerar och samarbetar, började jag också fundera på hur våra inre organ – och huden – faktiskt reagerar på bläcket. Vi tillför ju något som hela tiden påverkar oss; påverkar vårt immunförsvar. I min värld blir det något utifrån som kroppen jobbar med: huden är ju vårt största organ och levern det näst största.

Som med så mycket annat som huden har kontakt med, kan tydligen även detta ge reaktioner. För mindre än ett år sedan skrevs en artikel i Skaraborgs Läns tidning på temat Allergiska reaktioner bieffekt av tatueringar:

“I fjol kontrollerade läkemedelsverket tatueringsfärger från
29 olika tillverkare. 15 av dem visade sig innehålla förbjudna ämnen
i form av bland annat olika tungmetaller.
Dessa skulle tas bort från den offentliga marknaden.

– Det var flera olika tungmetaller av vilka en del är cancerframkallande, så det är inga roliga saker, säger Katarzyna.

– Just nu finns ingen klinisk bevisning på samband mellan cancer och tatueringar, men det finns misstankar om det och med många och stora tatueringar är det svårt att se vad som händer i framtiden.”

Ett hjärta av gräs.…det är väl det här jag tänker på, när jag undrar hur kroppen reagerar samtidigt som vi tänker att det vore schysst att täcka kroppen med en massa motiv – som om det inte fanns en morgondag. Snyggt, ja. Men är det hälsosamt? Oklart. Jag vet inte hur tatueringar faktiskt påverkar oss (sant), men jag vill väcka en viktig tanke här.

Och härom dagen hittade jag en annan artikel i tidningen: Kvinnan fruktade att knölen var cancer, läkarna trodde inte sina ögon.” Här står om den klump som läkarna hittar i kvinnans kropp – som de först trodde var en tumör:

“Läkarna blev förvånade när de undersökte den 30-åriga kvinnan från Australien. Hon hade upptäckt knölar på undersidan av sina armar och läkarna hittade också misstänkta
förstoringar i hennes bröst.

De misstänkte att kvinnan hade drabbats av cancer men när de placerade knölarna under ett mikroskop såg de
att det var något helt annat. 

Det var klumpar av bläck. Hennes immunförsvar hade reagerat med den svarta färgen från en ryggtatuering som hon haft i 15 år.”

En bläckklump. [Så vidrigt.] Tänk hur kroppen har kämpat med den under alla dessa år… Men bryr vi oss allt mindre om hur våra organ måste parera dessa ämnen? Nä, jag tror snarare att vi inte tänker på det eller vet om det. Jag gissar på okunskap, snarare än likgiltighet. Vem vill påverka sin kropp på så sätt annars…? För en snygg tatuering som hyllar en älskad fru, man eller ett barn.

Jag har ett annat förslag. Köp ett smycke som säger något. (Jag är osäker på var just det på fotot kommer ifrån.) Men ett förslag är lindasmycken -det är alltså inte jag, utan en Linda jag känner – där du kan välja på en massa fina smycken – och du kan designa ditt eget! Det finns så många sorters smycken som inte påverkar våra inre organ.

Var och en har ett eget ansvar – men även en rättighet att välja. Det vore kanske  synd att sluta tatuera en hud som fortfarande är fläckfri. Men å andra sidan, om det är var kroppen måste parera och jobba med… Och vad händer då under ytan – under tiden? Det är bara en tanke.

Jag har inga planer på en tatuering.

Men kanske ett smycke. 

// Kram Linda

Det här är blodigt allvar (för mig).

Jag har sedan ett antal år tillbaka (snart tio…?) fastnat för det som kallas för blodgruppskost. Jag bara älskar det och pratar ofta om det. Men för många låter det tydligen helt-uppåt-väggarna-galet (“-Va? Varför blodgrupp?!”) , men jag ska med nöje förklara vad det är jag blivit så förtjust i.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Först. I Sverige står hjärt- kärlsjukdomar för nästan hälften av alla dödsfall enligt Linköpings universitet. “Rökning, övervikt, diabetes, stillasittande, dåliga kostvanor, högt blodtryck, stress och ogynnsamma arvsanlag är de vanligaste riskerna för att drabbas.”

En snabb googling meddelar att var tredje sörmlänning äter blodtrycksmedicin. (Var tredje!) “I fjol skrevs det ut drygt 620 000 recept på blodtryckssänkande medicin, 172 000 fler än 2006”. Ökningen ses som något positivt, eftersom man “under de senaste 20 åren har vi allt mer insett vikten av att behandla högt blodtryck”. (Men någonstans kommer ju det höga blodtrycket ifrån…?)

För att inte tala om åderförkalkning, hjärtsvikt (nedsatt pumpfunktion), arytmi (olika rytmrubbningar) och många äter blodförtunnande läkemedel för att förhindra att blodproppar bildas. Någonting påverkar vårt blod, okej?

Närbild på en blodröd ros och tre rosenknoppar.Där är vi överens. Och oavsett vad det är som ligger bakom detta i antingen livsstilsmönster (75%) eller gener (25%), är jag av åsikten att det är viktigt att ta hand om blodet, hjärtat och kärlen. För börjar “pumpen” krångla… nej, det vill vi inte vara med om. Kroppens batteri. Usch.

Vi ska vara försiktiga med den kropp vi har fått till låns från födelse till det sista andetaget. “Kostymen”, som vissa ser det. Andra kallar det sitt “tempel”. Hur ser du på din kropp? Har du ens tänkt tanken? Jag hade det inte när jag kraschade.

Du är förmodligen beredd på vad jag kommer att skriva nu. Men först; blodet påverkas av rökning, stillasittande men även hård träning, övervikt/undervikt och – stress i alla former. Med detta sagt vill jag fokusera på näring; mat och dryck. För vi måste börja ta på allvar att vi skapar vår kropp av det vi äter; även blod och vävnad bildas av maten vi äter (råvaror eller tillsatser?).

De fyra blodgrupperna; O, A, B och AB, skrivna med olika typsnitt intill varandra.Därför är jag förtjust i blodgruppskosten. Far och son D’Adamo (James och Peter) har skrivit en bok om detta och hur de kom fram till skillnaderna mellan blodgrupperna. Jag citerar lite längre stycken nedan, men som en sammanfattning kan man säga att immunförsvaret reagerar på de proteiner (lektiner) vi äter, och blodet klumpar ihop sig (agglutinerar) – det känns inte bra att det sker i blodet. Det är min personliga syn på saken.

“-Men ska man inte få unna sig något? Inte ha lite kul?” Jo, verkligen. Men läs gärna igenom sjukdomarna ovan, om det du äter skapar obalanser, hur kul blir det då? Tänk för en sekund 15 år framåt i tiden, hur vill du må då? Sedan kommer vi tillbaka till här och nu – för det är i nuet vi skapar framtiden.

Det är komplicerat att äta skräpmat eller annan mat full av e-nummer och dricka läsk eller energidrycker, inta alkohol eller koffein och sedan bli missnöjd med att kroppen säger ifrån med obalans, trötthet eller smärta. Den vill oss bara väl och föredrar att vi gör andra val. Men lyssnar vi?

Det kan vara lite stökigt till en början att skapa nya livsstilsmönster, men du kan vara din egen hjälte. Det gäller bara att hitta inspiration och motivation att göra en förändring och ge kroppen det bästa du kan.

Jag har gjort mina matböcker just för att hjälpa till på vägen, här kan du läsa mer om 1.Grunderna, 2.Vardagsmat, 3.Fest och 4.Picknick & resa (5.Barnen och 6.Balans är på gång…) De är uppbyggda på tanken om blodgruppskost, men jag har även tagit bort inflammatorisk kost som till exempel gluten, mejeriprodukter från ko, raffinerat socker och fläskkött.

(I värsta fall; se på någon äldre person i din närhet som inte mår bra alls och gör ett val… hur vill du må i den åldern?) Vi vill ofta att kroppen ska reagera på ett visst sätt, fastän vi inte ger den förutsättningarna för det = viktig påminnelse.

Närbild på en vacker blå blomma.Jag vill även påpeka att jag i mina kostlistor även har tagit bort sojaprodukter för blodgrupp A, då det inte stämmer överens med min syn på att äta fytoöstrogen (men det gör var och en som den vill.) Hur som helst är mina rekommendationer inte exakt som de ursprungliga listorna från D’Adamo.

Läs gärna mer nedan och fundera på ett svar för egen del… skulle det vara så helt uppåt väggarna med blodgruppskost?

// Kram Linda

Bild på boken "Ät rätt för din blodgrupp" av Peter D'Adamo.Utdrag ur boken “Ät rätt för din blodgrupp”:

Om immunsystemet:
”När ett blodgruppsantigen känner av ett främmande antigen som kommit in i systemet skapar antigenerna genast antikroppar mot det främmande antigenet. Antikropparna är kemiska ämnen som tillverkas i cellerna i immunsystemet och som är konstruerade för att markera, fästa sig på och förstöra det främmande antigenet. Antikroppar är cellernas motsvarighet till försvarets smarta bomber. Cellerna i vårt immunsystem tillverkar otaliga typer av antikroppar. Varje antikropp är konstruerad för att identifiera och fästa sig på en främmande antigen. En ständig kamp utkämpas mellan immunsystemet och de inkräktare som försöker förhindra eller mutera sina antigener till nya former som kroppen inte ska känna igen. Immunsystemet svarar på angreppen med en ständigt ökande uppsättning antikroppar.

När en antikropp träffar på ett antigen från någon mikroorganism som identifieras som inkräktare, inträffar en reaktion som kallas agglutination (hopklumpning). Antikroppen fäster sig på virusantigenet och gör det klibbigt. Vid agglutination av celler, virus, parasiter och bakterier, klibbar de ihop och bildar klumpar. Därmed blir det lättare för kroppen att göra sig av med inkräktarna. (…)”

Lektiner: samband med kost
”Det inträffar en reaktion mellan blodet och den mat vi äter. (…) Detta vet vi på grund av en faktor som kallas lektiner. För att uttrycka det enkelt; när vi äter något som innehåller lektiner som är oförenliga med våra egna blodgruppsantigener, kommer lektinerna att rikta in sig på något organ eller system i kroppen (njurar, lever, hjärna, magsäck osv) och börja agglutinera blodkropparna i detta organ. (…)

När lektinproteinet, som fortfarande är intakt, etablerar sig någonstans i kroppen har det bokstavligen magnetisk inverkan på cellerna i detta område. Lektinerna får cellerna att klumpa ihop sig, vilket får immunsystemet att rikta in sig på de hopklumpade cellerna för att förstöra dem som om de vore främmande inkräktare. Denna hopklumpning kan orsaka sjukdomar som colon irritable och levercirros eller kan blockera blodflödet genom njurarna.”   

…för mig personligen och flera av mina klienter känns denna kost bra i kroppen. Och det kommer alltid att hävdas att det inte finns vetenskapliga grunder för blodgruppsdietens hälsopåståenden och rekommendationer – men det påstår jag inte heller. Jag föreslår att göra ett försök om man vill, om man söker egna lösningar på obesvarade frågor eller inte kommer tillrätta med någon obalans i kroppen. Annars kan man bara strunta i blodgruppskosten. Eller läsa “Blodgruppsdieten: fantasier och kvacksalveri” från 2004. 😉

För mig är det här inte konstigt. Att välja att äta läkande kost för att dämpa inflammatoriska processer och lugna immunförsvaret, bland annat. Samt ta hänsyn till blodet, samt därmed hjärtat och kärlek… förlåt, kärlen.

// Kram igen, Linda

Kroppen. Jobbar. Dygnet. Runt.

Här är en liten påminnelse om hur mycket din kropp egentligen har att göra. Du vet säkert hur det är, dagar när man känner sig som en urvriden trasa. När nattens sömn inte har gjort det man hoppades på, när man är utmattad. Då kan det var läge att börja fundera på hur mycket man vilar egentligen… för hur blir det om du har massor att göra – samtidigt? Och väljer bort avslappning?

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Kanske tänker du att vila är att ligga i soffan och zappa eller spela dataspel. Men det är att ockupera hjärnan med annan information för den att processa – inte att vila. Jag menar när man verkligen slappnar av så att kroppen får chans återhämta sig, ner på cellnivå. (Här tänker jag förstås andning.)

För det är ju så fascinerande att kroppen jobbar hela tiden – dag ut och dag in. Visst, vi “loggar ut” till medvetslöshet under sömnen när vi väl sover, men ändå är hjärnan igång. Fast det sker mer omedvetet då (…eller?) och kan bli till de märkligaste av målande drömmar. Tankeverksamheten jobbar verkligen hejvilt.

I övrigt är kroppen igång varenda sekund på dygnet. Har du tänkt på det?

Det mesta sker ju simultant. Vi andas, lungorna jobbar. Hjärtat slår, drar ihop och slappnar av, för att pumpa runt blod i kroppen. Celler delar sig. Håret växer. Benstomme byggs upp. Mat bryts ner smått för att sättas ihop igen till vävnader, kroppsdelar, enzymer och hormoner – bland annat.

Kaffekoppar i skåp på café.Så hur ser det ut för dig, ger du din kropp de bästa förutsättningarna? Eller blir du förbannad för att den inte gör som du vill? Trots att du sover för få timmar, dricker mer koffein – hej kaffe och energidryck – än rent vatten och kanske även slarvar med mattider och måltider…? Hm.

Vi förväntar oss ofta att kroppen ska utföra sitt jobb fastän vi jobbar emot den. Kör bilen med gasen i botten utan att tanka. Men tänk på att kroppen gör allt hela tiden för att du ska fungera i varenda cell, varenda sekund. Den håller balansen åt dig – även när du inte är medveten om det. Det är inte alltid lätt och ibland kan det resultera i utmattning, trots en natts sömn…

Så vad matar du den med? Transfetter? Kemikalier? Syntetiska tillsatser? Färgämnen? Då har den definitivt att göra – hela dygnets timmar. Tänk bara på immunförsvaret, avgiftningen, matsmältningen och hormonbalansen.

Sommarskog i solsken, strålar på stigen mellan träden.Och apropå avgiftning: vi säger ofta “detox” och tänker oss en kur på en vecka eller två med gröna blad. Men vet du om att din kropp avgiftar/detoxar varenda andetag? Varenda sekund? Jag visste inte det… eller, jag tänkte inte så i alla fall. Vi är gjorda för att avgifta via levern, lungorna (utandning), tarmen (avföring), huden (svett) och urin… allting ska fungera och kroppen strävar efter det hela tiden. Likt kugghjul som snurrar friktionsfritt inom oss.

Så frågan är: när ger du din kropp vila…? 

Och då alltså inte genom att spela spel på dator eller mobil (då jobbar hjärnan på högvarv), sträckkolla på serier eller zappa mellan TV-kanaler (även då jobbar hjärnan med alla intryck) alternativt läsa en bok (för hjärnan… ja, du fattar).
Personligen jobbade jag och var alldeles för aktiv – med alldeles för lite sömn och vila under alldeles för lång tid – men så gick det som det gick också…

Yogamadrasser på Havregatan 10.När VILAR din kropp på riktigt? Och ger dina inre organ möjligheten att få utföra sina funktioner på allra bästa sätt? Vi har en kropp. Det gäller att ta hand om den och dess funktioner på allra bästa sätt, gärna i god tid. Så kan vi undvika krämpor och problem “som kommer med åldern…”

Jag fick (here we go again…) visa legitimation på Systemet i somras. För en ung tjej, så det var ingen man som försökte ställa sig in, jag lovar. Jag är 41 år. Och jag har länge tänkt åldras så långsamt jag bara kan. Så att bli leggad var skönt i sammanhanget. Nyckeln till att hålla sig “ung” i kroppen? Jag skulle säga att hjälpa organen att utföra sina funktioner. Att förenkla och samarbeta istället för motarbeta. Och ofta är det individuellt hur.

För mig är det att vila, stressa av (yoga) och återhämta mig. Ofta. Utöver vatten, sömn, bra mat för mig, skratt och kärlek i goda relationer. 

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Ett tips är att börja unna kroppen vila ner på djupet. Hitta den form av avslappning, lugn eller mindfulness som passar dig. För den jobbar ju faktiskt dygnet runt och kan behöva bli avlastad.

Det kan vara bra att påminna sig om.

// Kram Linda