Ett brev till dig.

Jag känner så starkt att det är dags att skriva till dig nu. Så att du vet och känner att jag ser och uppmärksammar dig, att du inte är bortglömd. För att skänka dig tröst. Du är inte ensam i den situation du befinner dig. Det bara känns så.

“Vem älskar dig
när jag farit till landet långt bort
och ej längre finns kvar”

vår 2015 blommorJag vet så väl hur det är, på den plats där du är nu. När det inte alls blir som man har tänkt sig och marken gungar. Ibland påtagligt. Jag vet hur det känns i mörka stunder när oron och ångesten letar sig fram, jag vill också att du ska förstå att du inte är övergiven. Det bara känns så.

“Vem ger dig mod
när du tvivlar och ej längre känner
den kraft som du har”

Blommande ljuslila och ljusrosa syréner.Jag vet hur det känns att låta tårarna rinna bakom solglasögonen, gråta i duschen, skrika in i kudden. Av besvikelse, sorg och ilska. För att ventilera, låta det komma ut. För om det stannar kvar blir det för smärtsamt inuti. Känslorna måste få komma ut, få ta sitt utrymme och lämna kroppen.

“Vem tröstar dig
då ditt inre är fyllt av en sorg
som du inte rår på”

Närbild på en violett midsommarblomster och gröna blad i bakgrunden.Jag vet hur det är att tappa tron på något bättre, något större. Att famla i blindo efter något stadigt att stå på eller hålla fast vid. Om så ett halmstrå. Jag vet så väl, jag har sett det på nära håll. Men glöm aldrig en sak, även om den är svår att förstå. Du har en mening här, betyder så mycket och du är inte ensam.

“Vem lyssnar till dig
när bruset från livet är högre
än du vill förstå”

Rosa pioner och vita prästkragar i en blomsterrabatt.Du är en fin människa. Jag är stolt över dig, för du fortsätter framåt, ett steg i taget. En dag i taget. Fastän du inte vet hur morgondagen ser ut – med hopp om att den blir allt bättre. Det är faktiskt inte alla förunnat att orka ladda om, även om jag tror att vi har det inom oss. Styrkan. Men viljan?

   “Ge din själ stilla ro
vandra vill om du tror
att du vet var din inre längtan bor”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Det är modigt att inte våga, men att göra det – ändå. Att kasta sig ut och se om repen håller. Falla fritt mot marken, som i den verkligaste av mardrömmar. Utan skyddsnät. För du vet innerst inne att rädslan bara kan övervinnas med kärlek. Att älska. Jag vet hur du kämpar med att våga – och samtidigt vilja fly.

 “Ditt hjärta blommar
känn doften av liv
Du är större än du nånsin tror”

Hjärtformat i rädislandet.Jag ser dig, hör dig och förstår dig. Förlåt för att jag har vänt bort min blick, slagit dövörat till och ibland låtsats som inget. Det har inte varit schysst, men det är för att det har gjort ont även i mig. Från och med nu finns jag här, intill dig igen. Den här resan gör vi tillsammans. Ett steg i taget. En dag i taget.

Och igen: jag är så stolt över dig. Mer än du någonsin kan förstå.

Du är större än du nånsin tror.

// Kram Linda

Åsa Jinder och Magnus Carlsson – Stilla ro och nära

Jag använde den här texten och melodin i ett inlägg för två år sedan, för att jag tycker att den är så oerhört vacker. Nu kändes det som läge för den igen. 

Fortfarande lurigt med socker.

Åh, vilken rävsax jag har satt mig i. Haha. Det här är inte det enklaste jobbet att ha, när man har/haft en dragning till socker som jag. Å andra sidan är det här inget jag måste göra, jag VILL att det ska vara så här. Jag vill fortsätta framåt och växa – i ansvar och medvetenhet. Undvika att ljuga för mig själv. Sluta smussla. Sånt får tillhöra mitt förra liv.

Sockrade geléhjärtan - godis.Men det är svårt även för mig – FASTÄN jag VET. Fastän jag förstår. Har pluggat på. Ser. Hör. Numera. För mig är det tyvärr ändå inte “lätt”. (I wish.) Jag kan vilja droga på socker i för stor mängd, om jag inte sansar mig. Balanserar noggrant. Ibland är gränsen hårfin. Ibland tippar jag över. Jag skulle kunna kalla mig allergisk mot socker. Så illa är det.

Min smala (?) lycka är att jag inte äter gluten – alls – om jag inte får det i mig via t.ex sojasås i mat. Det kan ju finnas vete (korn eller råg) i lakrits, choklad och till och med rostad lök. I algsallad, kryddor, nötter och snacks – fler saker än vi tror. Jag gör mitt yttersta för att undvika det och känner inte ens sug. Men det är väl så att “summan av lasterna är konstant…” och  sockret har jag fortfarande kvar. Det är faktiskt omöjligt att avstå från sockerarter, hjärnan måste få sin näring, även om jag bör välja de komplexa varianterna med bra fibrer.

Kanelbulle med pärlsocker.Kakor, bullar, pizza, pasta och annat på vete, korn eller råg går ALLTID bort. Jag klarar mig bättre när jag slipper kämpa emot “fikabröd” (men tycker det är tillräckligt svårt med annan mjölmat och glutenfria alternativ). Det sköna är att gluten inte lockar mig en sekund. Jag har ingen aning om hur en semmelwrap smakar. Och jag vill – ärligt – inte veta.

Men om jag äter mat som är för söt (för mig och min känslighet), dricker något som är för sött eller äter… typ frukt. Då kan ruschen vara igång. Då vill jag ha godis. Torkad frukt. Mer frukt. Vad som helst. Och det låter väl inte som det värsta som kan hända att äta och – det är det nog inte heller. Men KÄNSLAN i kroppen är vidrig. Sökandet. Stressen. Harmonin och lugnet är långt borta. Det är värst.

Närbild på färska röda hallon.“-Men känner du sug fortfarande, du som inte äter socker?!” är en befogad fråga jag får ibland. Eh… ja. Jag anser att det är en medfödd känslighet för min del. Som jag kommer att vilja hantera resten av mitt liv. (Nyckelord: vill.) Det är lättare än känna att jag måste. Jag har insett min svaghet för sockerarter och har accepterat att jag ska hantera varje steg på vägen så länge jag lever. För sockerarter finns ju i typ allt – utom rent fett. Ju känsligare man är, desto fler saker kan trigga igång ett sug.

Vissa hävdar att det inte finns socker i vin (eller säger de kalorier? kolhydrater?) och var och en får stå för vad de anser, men jag är relativt säker – typ 100% – på att vin varken är flytande proteiner eller fett. Så för mig ÄR alkohol flytande socker. Och därmed en källa till sötsug.

Buddhan, en symbol för upplysning. Att lyssna inåt.För mig är ärlighet viktigt, både mot andra men framför allt mot mig själv. Inte smussla, gömma och ljuga. Vara ärlig med sockersuget som har varit ett missbruk. Jag vill undvika hyckleri; det här ÄR lurigt. Inte för alla, men för många. Och de som vill komma till mig, gör det bland annat för min egen erfarenhet. Det finns de som läser i en bok hur jobbigt det kan vara och de passar kanske andra bättre.

Men jag ska föregå med gott exempel. Det anser jag också, eftersom jag kommer med råd för att kunna styra in ekipaget på en hälsosammare väg. Men i det här läget vill jag jämföra med sponsorskap inom AA (Anonyma Alkoholister). Möjligheten att kunna prata med någon som har varit där, som tar en dag i taget. Som en nykter alkis. Jag brukar kalla mig för tillnyktrande sockermissbrukare, för det är så det känns. (Och jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte var alkohol som blev “min” drog.) Där ser jag en fördel med att ta med mina egna upplevelser.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Vissa stunder är det lugnt. Stilla och skönt. I andra perioder är det värre. Sliter och drar. Särskilt under stress; om den så är fysisk, psykisk, mental eller känslomässig. Då kan kroppen ropa efter sött. Något som skapar ett lugnande serotonin-rus. Som dämpar stressen för en stund. Det gäller att fånga upp hormonerna där innan det drar iväg alltför långt… det finns tillfällen när jag har biktat mig inför vänner. När jag gått över den sockergräns jag tidigare har dragit för mig själv. För att vara ärlig, för att undvika lögner och smussel. Jobbigt. Men det här är något jag har med mig i livet.

Jag har kunnat känna mig som en knarkare på jakt efter nästa fix med huvudvärk, trötthet och uppblåst kropp som ett kvitto – allt detta för att hjärnan vill ha en snabb kick… det gäller bara att komma på det här i tid, för när suget väl tar över kan det jämföras med abstinens efter droger

En färgsprakande tallrik med läkande kost.Så det handlar om att vara nöjd. Känna mig mätt. Lugn. I balans. Det kräver sin insats, disciplin och engagemang – det vet jag. Att hitta min väg. Är jag stressad och kroppen önskar sött, så vet jag att jag bör balansera med meditation, att dricka vatten över dagen och tillföra bra fetter.  Först planering, sedan planering och så planering igen.

Vill du ha hjälp med din situation? Önskar du ta över rodret från sockersuget, för att må bättre? Jag kan göra en hälsoundersökning (med en mätning av näringsstatus) eller individuell kostrådgivning  och du kan boka tid för besök här. Eller skriv till mig, via detta kontaktformulär.

hjärta av vinbärHur du än gör vill jag att du ska veta att det går att förändra. Och leva med. Vi har bara olika vägar genom livet. Det gäller att hitta sin egen.

// Kram Linda (tillnyktrande sockermissbrukare)

Gå ner i vikt? Se till att vara mätt.

Det är oerhört svårt att gå ner i vikt när man är hungrig. Så man måste kämpa mot hungerkänslor. Som att bestämma sig för att liksom hålla andan och en viss linje, på ren vilja. Särskilt när hjärnan och kroppen skriker att den inte alls är tillfredsställd, för att vi drar ner på antalet kalorier. Usch.

Lax med grönsaker i en gryta.What? Vara mätt för att gå ner i vikt, verkligen? Ja, det kan bli en inre konflikt redan här, för att banta handlar väl om att späka sig? Det är väl det vi har lärt oss, att leva på minimalt antal kalorier? Hmm. Ja förr kanske, tänker jag. Men det känns som andra tider nu, nya tider.

Och om man är villig att göra på ett annat sätt (nej, jag tänker inte på 5:2) och ge det lite tid, kan man slippa tvång, hunger eller ren vilja. För det kan möjligen fungera kortsiktigt, men inte i längden. Även om vi kanske vill tappa vikt nu-nu-nu så spelar det ingen större roll vad vi VILL. Det är kroppen som bestämmer i slutänden. De inre organen. Vi kan bara kämpa emot ett tag.

För en dag kan den säga att “NU vill jag ha ALL mat jag har förvägrats”.
På en gång. Känns det igen?

promenad_1Tränar du ofta eller “hela tiden” utan att gå ner i vikt? Vi är alla olika, men det kan förstås bero på en obalans mellan intag av mat/dryck och träning. Jag själv räknar i ärlighetens namn inte direkt kalorier, eftersom vi kan äta rejält av något som anses innehålla kalorier, men istället stressar både nervsystem eller immunförsvar… personligen tycker att det sistnämnda är viktigare att ta hänsyn till. För balansen.

Men jag har en hel del klienter som kommer med samma problem: “Jag går inte ner i vikt!” Här handlar det om att tänka om, för att förstå kroppen och vad organen önskar för att fungera optimalt. Och utifrån det jag hittills har sett och lärt, kan det kan bero på något (eller samtligt) av följande:

* Utmattade binjurar – det sista kroppen vill prioritera (oftast) är att
tappa vikt. Harmoni inombords är av större vikt för kroppen.
* En sköldkörtel i obalans, inte sällan till följd av utmattade binjurar
(detta beror ofta på stress över tid eller näringsbrister).
* Hormon(o)balans – se de två punkterna ovan. Men räkna för säkerhets
skull även in hypofysen (som är överordnad i det endokrina systemet)
– och att den behöver lugn och stöd.
Obalans i matsmältningen; svårt att omvandla fetter och aminosyror (proteiner) till de hormoner som krävs för punkterna ovan.
*Näringsbrister – vid brister kan kroppen reagera med “Svält!” och vill därför inte att släppa vikt. Det kan även bero på tarmarnas status (tex läckande tarm).

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Med detta som bakgrund, handlar det inte alltid “bara” om att äta mindre och träna mer. Kroppen är inte dum. Hur mycket vi än tycker att den sviker oss, så behåller den kilon om annat behöver prioriteras – såsom pH-balansen. Främst för blodets skull, det får inte påverkas och därför är det vävnaden som blir påverkad. Så att vi håller balansen.

För mig handlar det om att göra det så enkelt som möjligt. Som att till exempel äta mat för sin blodgrupp, så att det avlastar kroppen/blodet så mycket som möjligt. Att ta hänsyn till eventuella näringsbrister och tillföra individuellt anpassade kosttillskott. Dessutom gärna äta rejält till frukost (gärna varm lagad mat) och lunch (gärna matlåda) och mindre på kvällen, som en soppa eller liknande. Senast klockan 19. Det kan ta tid att komma dit, men värt ett försök.

Sen natt eller tidig gryning.Kan man sedan avstå från mat till klockan 07 (frukost) får kroppen naturligt en 12-timmars fasta. Den kan vila, återhämta sig och balanseras inifrån – utan sena och mastiga måltider att kämpa med under natten. Kanske förbättras även sömnen? Jag föredrar 12:12, att äta mat under 12 timmar och fasta under 12 timmar. Kroppen uppskattar det.

Här kan vissa klienter komma med invändningar; som att de inte vill äta så mycket till frukost på morgonen (vilket jag kan förstå, vi är alla olika) eller att de måste äta senare på kvällen för att inte bli hungriga (om man istället vänder på det till att äta mer på morgonen, kan man över tid hitta en bättre balans) – men i många fall handlar det om ännu en relativt enkel lösning:

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Att dricka vatten på dagarna. Jag upplever det som mättande. Vi bör inta omkring 2-2,5 liter vatten beroende på hur långa vi är och vad vi väger, samt temperaturen ute. En varm sommardag kan det ju krävas mer och om vi bälgar i oss kaffe (som är vätskedrivande), bör vi fylla på med lika mycket vatten. Det här är grundläggande för kroppen, vilket förvånansvärt många inte har en aning om. Det hade inte jag heller.

Vet du till exempel att vattenbrist (att vi druckit för lite) kan ge samma signaler som sötsug? Kroppen signalerar törst och vi tänker “hm, socker!”. När jag började fylla på vatten regelbundet under dagen, minskade mitt sötsug. Min hunger. Inga konstigheter egentligen, men vi konstrar gärna till det. Och jag menar vatten här (inte läsk, te, kaffe, mjölk eller något annat). Men det gäller att ha balans i sin näringsstatus, innan dess hade jag också svårt med sötsug.

Mättnad handlar också om att äta tillräckligt med fett. Om du tror att du blir fet av fett, så har du inte hängt med i debatten. Vi blir främst tjocka av sockerarter, inte bra fetter som smör, kokosfett eller olivolja. Eller, det kan vi kanske bli, men det är inte lika lätt eller vanligt att överäta fett som socker, för det finns ett hormon (leptin) som signalerar mättnad. Det säger stopp tidigare.

En färgsprakande tallrik med läkande kost.Många upplever att vegetarisk mat inte är mättande och min syn på det att det i många fall saknas rejält med fett. Inte bara proteiner. Många är fortfarande “fettskrämda”. Sockerarter i grönsaker, rotsaker och sallader ger inte mättnadskänsla för alla. Inte heller proteiner och kolhydrater i bönor och baljväxter, i alla fall inte för mig. Jag behöver fettet.

Det här är grundläggande saker som jag upplever även stämmer bra in på många av mina klienter. Vi balanserar ofta upp med stöttande kosttillskott utifrån näringsstatus, så att kroppen får hjälp. Det handlar alltid om att prova och se hur man mår, föra en dialog och framförallt – ge det tid. Ha en målbild.

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Det handlar alltid det om individuella förutsättningar, vad vi har med oss från förr och hur vi lever våra liv. Men jag tror inte att det passar alla att ta i mer och kämpa hårdare utan att lyssna inåt…

Dock hoppas jag att du hamnar där du vill vara, eller ännu hellre; befinner dig på en bra plats redan nu.

Vill du ha hjälp på din resa? Jag gör en hälsoundersökning med QMA och kan även kombinera med Hårmineralanalys (för att utgå från näringsstatus) och därifrån använder jag individuella kostråd och anpassade kosttillskott.

Du når mig här och här kan du boka tid för besök. (Ligger ingen tid uppe som passar dig, så mejla mig via kontaktformuläret. Jag kan ha möjlighet ändå.)

Välkommen!

// Kram Linda

Identifiering av energitjuvar i livet.

Min ambition är att hålla mig till att skriva om det som är konstruktivt och positivt. Att lyfta det som gagnar och skapar inspiration. Jag tycker om att umgås med människor som ger och sprider energi – som jag kan ge energi tillbaka till. Men. Sen måste man ju tyvärr träffa på andra också. Och när det blir “dumt” väldigt länge så kan jag vilja gå i taket…

En levande eld som brinner.Jag gissar att det i nuläget är en kombination av pms och krångel som bidrar till en stark känsla av “Falling down” när inget tycks funka. Så det gäller att jobba med humöret. Det  finns vissa saker jag kan bli tokig på – och visst, naturligtvis är det är min uppgift att förstå vad det är som triggar reaktionen i mig – och det blir den totala motsatsen till inspiration och lugn. Jag känner att jag vill skriva av mig det, som en sorts ventil.

Det här har ingenting med kost och näring att göra eller ämnen jag vanligen skriver om. Snarare handlar det om stress. En liten påminnelse om saker i vardagen som kan skapa en onödig påfrestning (beroende på hur man mottar och hanterar det) och stjäla både hjärnkapacitet och energi – ibland utan synbar anledning. Men ibland är den samtidigt extremt konkret.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Var ska jag börja? Min relation till Postnord (fd Posten) är lite obekväm. Så länge det är lugnt är det lugnt – men om nåt går på tok? Gaah. Och det här må vara helt ointressant för andra, men jag har också för ambition att eliminera saker i mitt liv som stjäl min energi. Här känns det extra aktuellt, det kan även vara så att de tar ifrån mig mitt konto efter det här… haha. Jag skriver ändå för att rensa ut. Katarsis.

Jag skapade ett företagskonto för ett par år sedan för att kunna skicka brev och paket. Om det var enkelt? Icke. Rena rama Fort Knox att ta sig in. Så många regler och tariffer för att skicka post (!), nya konton ska registreras, godkännas (rimligt, förvisso) och skapas, mejl ska bollas fram och tillbaka med lösenord och jag vete tusan… om det kändes användarvänligt? Inte på min karta. Jag kan inte begripa att det ska vara så krångligt. Folk ska väl vilja använda tjänsterna?

Det har dock gått bra att använda leveratören för att skicka min atrycksaker. Inga konstigheter där. Men. Håll i hatten.

trasigt lock leveransNyligen skickade jag ett par kannor för vattenrening till en klient, väl inpackade i bubbelplast och papper med ordet AKTAS skrivet på 5-6 ställen. Jag förstår att det inte hindrar paketet från att “landa i golvet”, men drömma går ju? Paketet når fram och det är en spricka i ett lock. Som varit inpackat i bubbelplast och papper. Kunden meddelar mig detta med en bild.

jag önskar reklamera leveransen hos Postnord. Och får höra att just “den tjänst jag har skickat med inte har en försäkring för detta”. Nämen, så passande. Sedan börjar det. Jag vill nämligen skapa ett konto i “kundportalen” för att kunna se om jag i alla fall kan få tillbaka fraktkostnaden och anmäler intresse för det via hemsidan. Jag får ett användarnamn och lösenord något dygn senare. Som det inte går att logga in med, när jag väl har valt ett nytt lösenord. Får ett fett felmeddelande över hela skärmen. Okej? Kontaktar kundservice och får till svar av en trevlig kille att “det sker en gång på 100″. Jag får minst 4 nya lösenord i flertalet mejl (de kommer dubbelt), men ingenting fungerar. Fastän kontot finns. Det handlar om att skapa ett lösenord, här. Han skickar ärendet vidare.

mejl indienDagen efter blir jag kontaktad av en medarbetare i Bangalore (!) Indien, som ber mig kolla kontot och lösenordet igen. Det går så där att ändra lösenordet för att kunna logga in. Inte då heller. Och förklarar detta i negativa men milda ordalag. Jag kunde dock logga in via det allra första lösenordet och reklamera min leverans, men sen tar det stopp.

En tjej på Kundtjänst kontaktar mig plötsligt med orden: “Vi har nu fått svar från våra tekniker att det ska fungera för dig att logga in i Kundportalen igen. Du ska ha fått nya inloggningsuppgifter skickade till dig via e-post.” Jaha. Härligt. Om det fungerar? Nope. I flera olika mejl har jag frågat dessa fina medarbetare, som ändå har varit väldigt tillmötesgående, om det är lika komplicerat för dem att jobba där som för oss som använder tjänsterna? Ingen har svarat på det.

Blaskigt och trassligt i ett dike, så som livet känns ibland.Jag får ytterligare 5-6 meddelanden om att mitt lösenord ändrats (alltid i dubbla mejl) men jag har vid det laget tappat intresse att försöka skapa ett konto. Jag vet att människor flyr från krig och… nivån på det här är inte i närheten, men jag tycker att det är obegripligt hur trassligt det kan bli år 2016 i ett i-land. Jag vet att jag kan skicka mina paket med budfirmor (…som inte svarar i telefon när man behöver nå dem, been there done that) det är bara så onödigt att ha sådant här energislukande i sitt liv.

Slutligen, när jag har slutat svara på mejl om att “ditt lösenord har ändrats” (för det fungerar ju bevisligen inte?) får jag ett svar på min önskade reklamation:

“Vår utredning av din reklamation är nu klar.
Enligt villkoren för tjänsten Posten Varubrev
utgår ingen ersättning för 
förlust,
skada eller försening av dessa försändelser.

Din reklamation är viktig för oss i vårt fortsatta
kvalitetsarbete och 
vi hoppas att du även
i fortsättningen med förtroende kommer att
använda 
dig av våra tjänster.
Har du några frågor om detta är du välkommen att kontakta oss.
Vi avslutar nu detta ärende.”

Haha. Kanon. Jättenöjd. Om jag har förtroende för era tjänster och jag kommer att använda era tjänster? (Inte gärna.) Dessvärre har jag inget annat val, men jag har inte för avsikt att ha en närmare relation med er. Skicka bara mina brev och paket, tack. Tappa dem helst inte i golvet samtidigt. Jag ska börja skicka med en annan tjänst, så att jag kan få ersättning i framtiden om det här upprepas.

rosalila blomsterNote to self: rensa mer bland energislukande kontakter. Har du kommit på att du har någon/något i ditt liv som du kan rensa bort? (Så här långt in i mejlet fyller nog jag den platsen.) Gör då det. Identifiera om det kostar dig mer energi än det faktiskt ger…?

Och var uppmärksam på vilka du samarbetar med. 😉

// Kram Linda

Insikter i Paradiset.

Jag smet iväg i slutet av förra veckan, så att jag fick en långhelg i mitt Paradis. Vårt vackra ställe i norr, där vi andas frisk luft, bara är i en makalöst vacker natur och tar det lugnt. Eller jobbar. Vi åkte egentligen för att storstäda och bygga en altan. Och jag jobbade via min dator en del, men ändå. Jag var där. Som Laleh sjunger så vackert.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Det är en av mina favoritplatser på jorden, kanske är det för att jag inte bor där. Det blir inte till vardag. Det är allra oftast kravlös ledighet och för att det är så otroligt jäkla vackert, vart man än ser. Åker, skog, sjö eller berg. Det är en av de platser på jorden där jag känner att jag VILL vara. I mitt liv har jag ibland känt att jag är “på fel plats” och det finns inget som stressar så mycket som att vilja vara någon annanstans än där man är… vi har ju trots allt en stund på jorden.

“Jag såg hur vi var stjärnor som landat i havet
när vi tog första stegen ifrån oceanen
det slog mig den gången
när vi vadade fram genom vattnet”

I fredags, när solen stod som högst och det var som varmast, brände jag mig nästan fastän jag tyckte att jag bara satt en stund i solen. Det var på det hela taget ett perfekt väder för altanbygge, även om vi har fått ta del av regnstänk också i dagarna. Det hör till.

Ett hjärta av gräs.Hur som helst. Det fanns tid för eftertanke och kontemplation. Och det slog mig hur många som har dykt upp i mitt liv på relativt kort tid som jag har fått innerliga relationer till. Hur vi har delat viktiga samtal eller skrivna texter – ner på djupet. In till kärnan. Inget “annars då?” eller “bilen går bra?”.

“Jag la mig på marken och tackade himlen
att vi fick stiga på land, att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga att vi har varit på jorden”

Jag tror att vi alla har delat en längtan efter mening. Förståelse – både att bli förstådd och att kunna förstå varandra. Det är många som inte känner sig helt sedda eller hörda på det sätt de önskar, hur mycket mottagaren än vill. Det når inte fram. Man kanske måste ha varit med om liknande saker, ha gemensamma upplevelser och känt att man snuddar varandras erfarenheter…?

I min vardag möter jag människor som har varit med om en hel del i sina liv. Många är överlevare. De har överlevt. Många gånger i sin ensamhet, ofta med känslan av att vara ensam. Det finns som ett magiskt band, en given förståelse som man kanske inte hittar hos sina närmaste. Och ibland blir de som står en bit ifrån ännu närmare per automatik. Det är fascinerande.

“Ja, jag var där, hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära, jag var nära, jag var där”

Det finns människor som öppnar upp, ner på djupet, om sina rädslor, farhågor och drömmar. Berättar om sina livsresor, som många gånger har varit otroliga. Om sina tillkortakommanden, men också hur de hela tiden utvecklas för att komma framåt. På olika nivåer, höjer sin medvetenhet och tar vara på lärdomar. För att kunna dra nytta av dem. De ser samband från ett annat perspektiv, förstår vilka konsekvenserna blir av sina handlingar. Och agerar där efter. Jag är tacksam över att jag får möta dessa människor.

“En stund på jorden, en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden”

Ett hjärta ritat i sandstrandssand.Jag längtade länge. Efter dem som kan se mig – den jag är på djupet – och vill höra det jag säger. De som vill kommunicera. Kanske har de kommit till mig för att jag har öppnat upp via hemsidan. Mest troligt är det förstås så. Jag vill tacka er som känner igen er. Vi som har haft samtal om annat än just vardag och jobb eller väder och vind, utan snarare det där på insidan som verkligen på riktigt känns och gör skillnad. Jag tror att du förstår.

Jag uppskattar att prata med dem som vet. Som förstår, för att de har varit där. Som inte behöver en förklaring, utan nickar igenkännande och talar inkännande. Det har blivit allt viktigare för mig. Kanske även för andra; flera säger att de vill komma till mig för min egen resa. För att jag inte bara har läst i en bok hur det kan vara och försöker förstå. För vissa har jag varit där.

Tack Jenny, Maria, Teresa, Linda, Louise, Jennie, Jasna, Jennifer, Nathalie, Ellenor, Karin, Tiina, Lotta och inte minst Tomas (för ditt manliga perspektiv och alla lärdomar). För att ni förstår, ser och hör. För att ni har dykt upp i mitt liv. Tack också ni som redan finns där sedan en tid tillbaka och vet vilka ni är.

“Jag vann över bergen
jag delade på havet
jag var den starkaste av oss
men den svagaste ändå

Jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet, trots allt”

Vita blommor med gröna blad och vita knoppar i bakgrunden.Tack för att ni får mig att tro på kommunikation på ett annat plan än det jag har varit van vid och låst in mig i. Det är stort för mig. Sånt går jag och tänker på i Paradiset. Bland annat.
Och att jag är otroligt lyckligt lottad som ska gå på Laleh i höst.  Jag längtar redan.

“Nu kan vi säga att vi har varit på jorden”  

Jag hoppas att du har haft en fin helg, var du än har varit.

// Kram Linda

Nu äter vi mat i rullpack och – “rullkorv”.

Jag vill varna för en något raljerande ton här, det är intressant att se hur vissa saker utvecklas, och jag blir lite full i skratt. Eller så fastnar skrattet i halsen, jag har svårt att bestämma mig. För jag vet ju att det är ett faktum. Men hur i hela världen hamnade vi här…?

rullpackEn eftermiddag nyligen gick jag på inköpsrunda i en stor matvarubutik. Och jag stannade upp när jag såg rubriken på kylen. “Rullpack.” Jag var tvungen att fota! Mat på rulle. Eller i rulle? Det är lite humor igen. Färdig mat, färdig att värma. Färdig – med tillsatser, socker och allt. Jag vet att det säljer och ser ju att det är plockat ur hyllorna, men ändå.

När vi var dekoratörer på en dekorfirma under början av 2000-talet åkte vi runt omkring i landet; ibland vid lunchdags skämtade vi om ifall vi skulle stanna på en bensinmack och köpa “rullkorv”. Det hände aldrig, men tanken på att köpa korv som legat och rullat i flera timmar (?) var roligt, tyckte vi. Jag äter ju inte fläskkött idag och gjorde det sällan då, så det var inte aktuellt. Rullkorv.

matbok2.VardagsmatNär jag idag jobbar med mat, indiviuella kostråd och de näringsämnen som kroppen önskar för att fungera optimalt så förordar jag att laga ren mat från grunden. Att minska på både hel- (mat som kan ätas bums…) och halvfabrikat (…som måste värmas upp/tillagas först) är en väg till balans och hälsa. Men jag såg det förstås på ett helt annat sätt förr.

En period i livet levde jag på popcorn. Som jag körde i mikrovågsugnen. För att jag var så fattig; det kändes som en bra idé och var ett gott, billigt alternativ. Idag, 15 år senare, kan jag se att jag har betalat ett högt pris för vissa idéer, men å andra sidan vunnit möjligheten att medvetet göra andra val idag. Men tänk hur många mil man ibland måste springa i cirklar för att en dag förstå? Otroligt.

majskolvar vacuumApropå majs, hittade jag härom veckan sådana i butik. Majskolvar. Förkokta och förpackade med vakuum i plast. Nyfiken som jag är, undersökte jag datummärkningen och de går ut i januari 2017. Om 8 månader! De förpackades i juli 2015. För snart ett år sedan! Imponerande lång “hållbarhet”, men jag tror att vi skulle kunna tacka tillsatserna för det. (Och det är alltså inte det här jag menar med att “laga mat från grunden”…)

Jag nämner det ofta här, men om/när mina klienter säger att “matlagningen inte får ta tid” i deras vardag så förmedlar jag att de ändå bör tillåta det. Avsätta tid. Hur ska det annars gå till att skapa en balans i livet, om vi inte tar oss tid att bry oss om det näringsintag som ska bygga upp kroppen? (Popcorn var alltså ingen bra idé.) Men de allra flesta förstår det och är beredda att förändra.

En färgsprakande tallrik med läkande kost.Någonstans har vi ändå bestämt oss för att just maten inte får ta tid i våra liv, eftersom vi har så mycket annat att göra. Samtidigt som många renoverar kök och i tv-program lagas mat av amatörkockar som aldrig förr. Förvirrande. Det kan vara läge att se över sin prioriteringsordning…?

I ett annat program på tv nyligen skulle ett par testpersoner enbart dricka näringspulver istället för att äta mat i en veckas tid (tror jag), men som jag förstod det var den främsta anledningen till att pulvret ens tagits fram, att – tjäna tid. Jag jobbar förvisso med ett antal funktionsmedicinska näringspulver, men det är för att stötta olika funktioner: leverns avgiftning, mage & tarm eller att dämpa inflammatoriska processer – detta i perioder, inte som ersättning för mat.

Jag åkte tåg i påskhelgen och mötte en amerikansk man i pensionsåldern, nu på semester i Sverige. Vi hann med ett fint samtal om livet, att hans fru hade avlidit för ett par år sedan och han själv funderade på att kliva av jobbet efter ett långt och slitigt arbetsliv som egenföretagare. Han sade det som så många av oss tänker, men när man jobbar med det fastnar det på ett särskilt sätt. Blir så sant. Kanske särskilt om man har varit sjuk och kan förstå innebörden.
“-Om man inte har hälsan har man ingenting.”

Korallfärgad kofta från H&M.Och det känns upplyftande att vi kan börja i god tid. Det är ett argument som håller. Jag tyckte synd om mig själv många gånger, bara bytt färg på mina offerkoftor, men vet att jag i slutänden själv står ansvarig för mina handlingar. Bara för att vi har fått tillgång till mikrovågsugn, rullpack och processad mat, betyder det ju inte att det är det vi måste använda eller äta. Det finns färdigskalad potatis på burk eller färdigstekta pannkakor att köpa, men vill vi ha det? Det beror på vart vi vill nå, vad vi vill ge våra organ. Vad vi har för mål. Utöver våra måltider.

Dessutom vill jag skaka om lite. Väcka upp. Skapa en tanke. Det är när vi blir medvetna som vi kan börja förändra. Vill du förändra? Om så, sök kunskap.

Är du nöjd, så sitt still i båten. Ändra inte på någonting för någon annans skull. Det är det fina med eget ansvar, vi får välja precis vad vi vill.

Grattis till oss.

// Kram Linda

Matboks-erbjudande maj ut (t.o.m 31/5).

Sommaren nalkas med tillhörande fester och kalas… det är snittar och tilltugg, plockmat, bufféer och nån smörgåstårta eller pastasallad – ibland är det svårt att veta åt vilket håll man ska vända sig när allt man ser är gluten, mejeriprodukter från ko, raffinerat socker och sånt som man önskar att man kunde välja bort.

Det kan kännas tungt då. Ibland även ensamt. Tro mig, jag vet verkligen.

Fläskkött, tomat, paprika och potatis.För att vi har tidigt vant oss vid att äta sådant som vi (kanske inser en dag att vi) faktiskt inte mår så bra av. Inga konstigheter. Jag vet precis, jag har gjort – och gör – resan fortfarande. Det är en evig tripp. Jag väljer andra sorter och varianter av mat idag, det är väl det som behövs mer: inspiration!

För det ger så många fördelar att kunna välja andra saker än just det vi är vana vid, om det känns bra i kroppen. Och vi som vill förändra för att må bättre, engagerar oss. Letar, förbereder, tillagar och packar med. Ofta. Vi hittar på egna alternativ, skapar nya varianter och – kreerar konstant. Jämt.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Det kan vara knepigt, slitigt och komplicerat, men vi gör det för att det ger bra resultat. Inuti. Skapar ett lugn, som ytan på en spegelblank sjö. (Och då är det ju som förgjort när någon annan (!) klagar på det man har tillagat. Ifrågasätter. Säger att det smakar illa eller inte ser gott ut. Som om vi bara måste lägga oss i andras liv. Det är märkligt det där.)

Vi är många som vill ha ett recept i botten, men skapa vårt eget. Det kan dock vara lurigt att veta vart man kan börja. Jag vill tipsa om mina matböcker, som kan ligga till grund för det som önskas göra. Eller följ recepten. Det är (hittills) tre rätt tunna matböcker fullproppade med information som är glutenfri, laktos- och kaseinfri (ko), utan raffinerat socker, fläskkött, potatis och …ja, du kan se här:

Klicka gärna på respektive matbok för att läsa mer om dem.

Matbok 1.Grunderna i läkande kost

Matbok 1.Grunderna i läkande kost
Grundläggande information om näring, blodgruppskost, inflammationer
och försurning, blötläggning, planering och tillagning osv

Matbok 2.Vardagsmat

Matbok 2:Vardagsmat
Vi varken kan eller bör “trolla bort” vardagens behov av bra och läkande mat.
Här finns idéer, recept och inspiration för att sedan göra på sitt sätt!

Matbok 3.Festmat_framsida

Matbok 3:Festmat
Även om det i grunden är “bra mat”, är det kul om även denna läkande kost kan kännas lite festligare… det går att göra med små medel eller utveckla vidare.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Min ambition är att hjälpa dig och alla andra som är intresserade, till en mer hälsosam kosthållning – för att avlasta kroppen ner på cellnivå – på mitt sätt.

Därför erbjuder jag även ett lägre pris maj månad ut, om du önskar idéer och inspiration till sommarens kalas, fester och “get-togethers”! (ord. pris 400 kr/st)

1 st matbok: 350 kr + frakt 50 kr = 400 kr (ord. pris 450 kr)

2 st matböcker: 320 kr / st + frakt 60 = 700 kr (ord. pris 860 kr)

3 st matböcker: 300 kr / st + frakt 60 = 960 kr (ord. pris 1200+60 kr)

Matböckerna kan förstås hämtas upp (utan fraktkostnad) på Havregatan 10 i Sthlm eller på Dalgatan 6 i Märsta, i den mån det är möjligt.

Jag är väl medveten om att det har funnits några slarvfel i texten tidigare. Detta har jag rättat till, så nu ska de sedan längre vara okej. De önskar trygga hem att komma till, att de som förstår min tanke kring avlastande, läkande kost (baserad på blodgrupp) ska veta att det finns en väg att gå. Eller flera. Innan man hittar sin egen snitslade bana. Ge bara aldrig upp.

Nu ska jag snickra vidare på matböcker 4.Picknick och resa och 6.Balans

Solgula blommor och gröna blad.Vill du komma i kontakt med mig eller beställa matböcker? Använd gärna detta kontaktformulär, uppge namn och adress (att skicka till) samt sätt in summan BG 810-4937. Tack!
Jag önskar dig en god, glad och fin sommar! ♥ ♥ ♥ 

// Kram Linda

Ps. Tack fina Inger, för att du på föreläsningshelgen senast berättade att du tycker om mina matböcker och ofta lagar mat från recepten. Det betyder mycket att höra, då fyller de ju sin funktion på ett fantastiskt sätt! Ds.

Om att inta näring och hitta sin balans.

Jag anser att det är sällan någon nämner näringsbrist i media, särskilt när det gäller idrottsmän. Vi är fortfarande invaggade i tron att vi inte behöver tillskott av näring, att “det vi behöver finns i maten”. Men ju förr vi förstår att det är svårt att få i sig näringen genom dagens mat, desto bättre kan vi balanseras.

Hjärtformat i rädislandet.Och tro mig, jag önskar av hela mitt hjärta att all näring vi behöver finns i det vi äter. Maten är ju det vi lever av och kan stärka oss med, men i ärlighetens namn finns inte samma näring i jorden idag.  Så det är svårare att få den näringen i oss, i våra kroppar. Ekvationen går helt enkelt knappt ihop.

För en vecka sedan kom en artikel som fick mig att haja till, om en löpare som kämpar med “utmattning, rekordlåga testosteronvärden och näringsbrist”. Som väljer att ta en time out för att han inte mår bra. “Löparen Johan Larsson tar paus: ‘Mår inte bra‘” Det är väl ovanligt? Men det är fascinerande att man börjar prata i sådana termer nu och leta på djupet. Jag vet ingenting om honom men  hoppas att han hittar sin balans.

Det behöver inte gå så här långt. Man kan börja balansera sin kropp utifrån sina individuella behov, även om man inte “mår dåligt”. Frågan är varför det sitter så oerhört långt inne, även när vissa börjar få värk i ligament och leder, känna sig utmattade och få huvudvärk. Det krävs att det ska göra ont och påverka livet negativt, för att det ska bli aktuellt. Jag fattar det. Så var det för mig med.

Sötmandlar arrangerade i form av ett hjärta.Det handlar alltid, alltid, alltid om maten – hur vi håller balansen eller snubblar. Det vi väljer att äta, påverkar oss på alla sätt. Och jag brinner – som du kanske vet – för att finna sin egen individuella väg, gärna utifrån sin blodgrupp. För att hitta sina styrkor och minimera det som kan försvaga oss.

Och det handlar om hur vi kan ta upp näringen i kroppen. Vi är inte vad vi äter, vi är vad vi kan ta upp. Är tarmen läckande, trasig eller genomsläpplig, är maten svårare att ta upp. För mig – som hade en läckande tarm – var det ytterst lite näring som kunde tas upp. Tyvärr var alla dessa symtom väldigt diffusa och kändes splittrande, det kan vara lite… “vad som helst”. Och det är väl ödets ironi, men det kan vara bra att veta eller lära sig hur kroppen fungerar.

För mig var det så illa, för att ens få i mig de näringsämnen jag behövde och hade gått back på en längre tid, att jag var nödgad att inta stora mängder av  högkvalitativa kosttillskott. Det fanns ingen annan väg för mig, jag ville inget hellre för att komma i fas. Och man ska vara medveten om att kroppen behöver tid, för att vända utvecklingen och låta organen återfå sina funktioner.

Turkosa vattenglas med filtrerat vatten i.Men det handlar även om sömn. Vattenintag. Stressreducering. Många bitar i livspusslet som minimerar stress och stärker kroppen, prioriteras bort. På grund av tidsbrist, ointresse, okunskap eller annat. Med tanke på hur sjuk jag blev, är min ambition att påminna om detta. Men jag vet, det är inte så aktuellt förrän man mår riktigt dåligt.

Allt fler förstår dock att det finns mycket man kan göra själv. Det gäller bara att finna “sin” vägvisare i djungeln – den man litar på och känner tillit till – och sedan göra resan själv. Ingen kan göra den åt någon annan och det finns ingen quick fix, men vi kan få hjälp att få riktningen utpekad. Om vi vill. På det sätt som känns rätt för var och en.

Vandringen mot hälsa kräver en insats, ärligt talat. Hängivenhet. Och ja, det handlar mer om hela livsstilen än om dieter. Men vinsten, när man går in i det, kan bli enorm. Det kan till och med bli den bästa resan i ditt liv.

Det vill jag att du ska veta.

Vill du mejla mig? Du når mig via detta kontaktformulär. Välkommen!

// Kram Linda

Den inre vindflöjeln.

I flera samtal jag har haft den senaste tiden, både med klienter och vänner eller bekanta, har vi reflekterat över samtiden. Över att allting ska gå så väldigt fort, över påverkan från sociala medier, att det är lätt att vara uppkopplad och nåbar och att det är lätt att…springa. Röra sig fort. Om förväntningar som finns på en, att det mesta helst måste ske ögonblickligen. Phew!

Stressade människor på Stockholms Central.Hur har det blivit så? Det är såklart en utveckling runt omkring oss, ett tempo som det är lätt att flyta med i, per automatik. Fastän man kanske försöker stå emot. Livet har blivit en stress, om inte fysisk så psykisk eller mental. Kanske andlig? Finns det en mening med det vi håller på med…? Såklart.

Men numera är stress den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Och den stressen kan dränera oss på energi. Ork. Lust och kreativitet. Leda till utmattningssyndrom. Och allra bäst är ju att slippa hamna där alls. Men det är lätt att falla in i en rytm, när alla andra runt omkring oss rör sig lika snabbt. Och egentligen är det ju lustigt, för vi kan ju bestämma reglerna tillsammans. Själva. Ingen vill ju leva med osund stress. Ändå ser vi till att livet kommer att handla om prestation. Vilket i sig inte är fel, men när allt fler sjukskrivs…

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Det här är något vi MÅSTE lära oss leva med. Förhålla oss till. Eller som terapeuter brukar vilja säga: “du måste ingenting, men du ska vilja”. Vi ska förstås VILJA förhålla oss till den stress som finns runt omkring oss, bryta den på det sätt vi kan. Hitta en väg att förändra, det är vi ansvariga för.

Vi är gjorda för att reagera med “fight or flight” – att fly eller fäkta. Så såg det ut när vi en gång i världen skulle springa från vilja djur. Det blir en explosion av adrenalin som klingar av när faran försvinner… men idag lever vi med känslan av att inte riktigt göra tillräckligt, kanske någonsin. Många upplever att de aldrig blir riktigt “klara” på jobbet. Och vi kan alltid bo lite finare, renovera lite mer, vara lite mer tränade, umgås mer, aktivare i sociala medier, äta “nyttigare”… listan kan göras oändlig. Då blir det istället ett påslag av kortisol – över tid. För att vi ska orka ta oss igenom den stress som finns runt omkring.

Men det kan komma en dag då utmattningen ger sig tillkänna. 

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.För mig, gjorde den det väldigt sent. Eller, jag stod pall förbannat länge. Tuggade i mig att jag fick signaler från kroppen, men ignorerade dem. Jag sov bra, men jag hann inte sova, för att jag hade fullt upp och kort om tid. Prioriterade bort. Jag var oerhört stark, har jag förstått så här i efterhand, stod ut i många år mer än jag ju “borde” ha gjort. Det kostade mig dyrt. Men det ledde mig å andra sidan hit.

Och vem kliver av utan skavsår som blöder? Utan brutna ben? Utan astmaanfall? “Jag KAN ju gå framåt, alltså gör jag det.” Oavsett om det är barfota, linkande och med svårigheter att få ner syre i lungorna. Usch, det är inte klokt egentligen. Tänk, vad vi kan pressa oss.

Jag tror att var och en måste hitta sitt sätt att finna det inre lugnet. Alla har sin egen väg dit och måste lyssna inåt. Vad hjälper dig att hitta lugnet? För mig är det tveklöst yogan och framförallt – andningen. Den där känslan när jag kommer ner i ett fåtal andetag per minut och stressen bara rinner av. Den är oslagbar. När stillheten och lugnet breder ut sig, det som jag inte hittar på samma sätt i vardagen. När kroppen får slappna av och inte måste vara på helspänn. När prestationen läggs åt sidan. Jag som presterade mig sjuk.

En segelbåtsmast med stag, mot en klarblå sommarhimmel.Jag brukar se på det som en inre vindflöjel. Att lära sig se vartåt det blåser. För en själv. Om det stormar eller fläktar. Och åt vilket håll. Som barn växte jag upp på båt på somrarna, då låg jag ofta och tittade på windexen i toppen av masten. Då var det självklart varifrån vinden kom. Men annars…? Hur tydligt är det för oss i vardagen?

Vore det inte bra att känna efter även i våra liv, varifrån vinden blåser? Inte för att “vända kappan efter vinden” eftersom det betyder att man är opålitlig, eller… varför inte? Egentligen. För det skulle ju även kunna betyda att man lyssnar in och litar på sig själv. Det behöver inte betyda att man sviker andra. Även om man fattar ett annat beslut än tidigare, för att vinden vänder. Att man är inkännande och uppmärksam. Den vi behöver vara ärlig mot i första hand är oss själva.

En spegelblank, stilla och lugn vattenyta på en sjö.Bara att kunna stanna upp en stund och känna efter; stormar det nu? Omkring mig eller inuti? Orkar jag med det här? Och hur hittar jag till det kav lugna? Man kan ju ge sig fasen på att när det väl har gått för långt, så är vägen tillbaka ännu längre… mitt råd är att sakta in och söka en hjälpande väg ut i god tid. Redan när det börja skava och man börjar bli andfådd. Men vi är kanske inte gjorda för att reagera med framförhållning…?

Det ligger en osedd sommar framför oss. Oavsett väder så önskar jag dig en ledig period med en stunds reflektion. Över hur våren har sett ut och hur hösten verkar bli. Vi vet med säkerhet att vi alla har 24 timmar per dygn tills vi checkar ut från livet och fram tills dess kan vi påverka var vi lägger vår tid och energi. Vår stress och vår vila. Även om det inte alltid känns så.

En stilla, vacker solnedgång en sommarkväll till sjöss.Jag vet, det är inte bara en bekväm sanning. Men det är kanske dags att putsa av vindflöjeln så att den skiner igen? Snurrar lättare och kan ge dig ett tydligt svar? Jag tror att det är värt det, för framtiden. Det kommer troligen inte att blåsa mindre framöver, om man säger så… men vi har alla chanser nu att bromsa in oss själva och reflektera.

Vi gör någonting bra av det, tycker jag.

// Kram Linda

Att fira fyrtio i dagarna fyra.

Ja men, så blev det. Allt gick i en jäkla fart och jag fick lov att ta igen mig igår. Det är lite speciellt, med tanke på att jag inte hade den minsta lust att fira någonting för ett par månader sedan. Och när jag nu inte hade några förväntningar, kunde jag mest surfa med. Jag vill tacka alla er som förgyllt mina dagar och kvällar.

presenter i urvalDet är ju trots allt inte så många gånger i livet man fyller så pass jämnt att man träder in i ett nytt årtionde. Möjligen 8-9 gånger, kanske fler om man har tur. (Jag tänker på Dagny som började blogga efter att hon fyllt 100 här.) Så för ett par veckor sedan började jag tänka att jag kanske skulle fira att jag har klarat av och hängt med i 40 år iallafall. Men i liten skala. Ingen stor baluns. Det kändes inte rätt i mig.

Så jag frågade tre nära och fina väninnor om de hade lust att gå ut och äta middag samma kväll som jag fyllde, för att göra någonting. Men ändå kravlöst. Visst ville de det. Det såg jag mycket fram emot. Jag hade bokat in att äta lunch med mina föräldrar och bror på dagen först. Lagom. Enkelt. Mysigt.

Så kom då dagen D. Kändes det något särskilt? Inte direkt. Jag vaknade upp och sade “grattis då” till mig själv, redan klockan 6. Strax efter det ringde det på dörren. What?! Det ringer inte så ofta på min dörr och klockan 6 på morgonen kändes udda. Jag fattade inte för en sekund. Märkligt, jag brukar lista ut sånt.

frukostenIn dundrade mina föräldrar och bror, med sång och fyllda korgar med frukost och presenter. Vi har inget problem att äta tidigt (jo, brorsan möjligen) så att de svängde ihop stora fina räkmackor på hembakat glutenfritt bröd kändes… naturligt. Gott och trevligt, högtidligt. Jag tänkte på hur tidigt de måste ha varit uppe och sådant gör mig tacksam. Trots den bastanta frullen stod lunchplanerna kvar. Jag hade att göra fram till dess, i telefonen och på nätet – jag ville tacka alla personligen som gratulerade.

Ja, temat under dagen blev “äta” så vi sågs på restaurangen till lunch.  När vi skulle sätta oss hörde jag “ja må hon leva…” inifrån lokalen och så dök min faster med man upp. Så kul! Jag hade ingen aning (igen!) och jag ÄLSKAR välkomna överraskningar. Inte sånt där man blir uppdragen på en scen eller nåt och ska sjunga en sång (få inga idéer nu, jag tvärvägrar) men när människor man tycker om dyker upp, då blir jag rörd. Så gulligt och omtänksamt! Vi åt och pratade och skrattade tills jag skulle åka in till stan för att möta tjejerna.

lunchfika + middagOch ja, det var riktigt risigt väder just den dagen. Men jag tänkte inte direkt på det, mer än att det var lite kallt och blött. När en av tjejerna jag skulle möta upp skrev i sms att det var ett “perfekt kravlöst mysväder” kände jag att mitt sällskap skulle bli just – perfekt. Att kunna se det positiva i det som sker står alltid högt i kurs hos mig.  Vi åt – jajamensan – på Hermans, jag blev bjuden på rawfood-fika och te. Så gott! Och vi satt och pratade i flera timmar. Precis vad jag hade önskat mig. Kravlöst. Efter ett par rundor på stan, åkte vi för att göra oss i ordning, sedan till middag på Berns Asiatiska. En fantastisk kväll med fint sällskap, god mat, Mästerkockar (min vän Jennie har jobbat med Daniel som stod i final senast, det blev ett kärt återseende dem emellan) och en otrolig present.

Jag somnade ovaggad den kvällen. Jag var inte direkt hungrig heller. Men mycket nöjd, det blev precis så bra och fint som jag hade önskat mig. Vilken present bara att ha så vackra vänner.

Adele-biljetterPå fredagens morgon vaknade jag och såg to my delight att det strax skulle släppas extra biljetter till Adeles konsert samma kväll. Jag hade länge känt att det var vad jag skulle vilja unna mig i 40-årspresent, men biljetterna hade ju tagit slut direkt så det var knepigt. När jag läste om att hon laddade för konserten kände jag att “jag kommer att gå, men hur…?” Det släpptes först fler biljetter redan 12/4, jag var på hugget och satt och försökte, men innan jag nådde fram var de biljetter som funnits slutsålda. Så dök det alltså upp nya IGEN och jag bokade tid framför min dator. Frågade en vän från kvällen innan om hon ville gå om det blev så och visst. Efter en lång väntan i waiting room och många “biljetterna du söker finns inte”-meddelanden (fastän jag visste att de gjorde det och jag var mer envis) ploppade det upp två stycken. Så.

Det är lustigt, egentligen. Jag ville inte låta det slippa ur mina händer och så var det verkligen meningen. Lite chockartat men så förbannat kul, perfekt tajming för min present till mig själv. Innan konserten hann jag även besöka min fina frisör, som också skulle gå för att se Adele, så vi möttes upp innan och umgicks en stund, de bjöd mig på födelsedagsmiddag vid Arenan. Win-win.

Adele-konsertMen alltså, Adele. Proffsig som få. Och framför allt, så vansinnigt humoristisk. Enkel. Så “vanlig”. Charmerande. Drar iväg ett stort skratt, ursäktar att hon svär och berättar om pinsamma situationer eller om när hon fått matförgiftning.  Hur hon fylle-sms:at mitt i natten. Hon dök ner nära den första publikraden så att de fick fota henne, hon bjöd upp tonåringar på scenen. FÅ divalater där. Hela Tele 2 Arena skrattade och förmodligen hade de flesta av oss velat bli kompis med henne. Jag var så nöjd.

“-När jag säger “Hello” till mina vänner frågar de ‘are you kidding?’ “

lördagen var det så Valborg. Och jag var i ärlighetens namn väldigt trött. Efter två proppfulla dagar med intryck och till söndagen hade jag planerat ett litet kalas för min familj och släkt. Så det blev ingen brasa för min del… eller jo, jag gjorde faktiskt min egen. Till saken hör att min fina frisör sopade ihop det slitna hår hon hade befriat mig från, lade det i ett papperskuvert och sade “bränn det imorgon”. En bra tanke, jag hade haft en liknande och nu fick jag det serverat.

min Valborgsbrasa“The past is the past, and I embrace a new beginning” hade hon skrivit så fint på den bruna pappåsen. Det som har varit har varit, och jag omfamnar en ny början. Perfekt. En manifestation som kändes rätt att göra i mitt eget sällskap. En liten ceremoni. På kvällen lade jag den i en ugnsfast form utomhus (och nojig som jag är när det gäller eld, hade jag en hink vatten också). Det var en skön känsla att bränna det “gamla”, här var ju håret en symbol för det. Jag omfamnar det nya. Från 30 till 40. Ett nytt liv. Mitt nya liv. Sedan gick jag och lade mig.

På söndagen lagade jag mat. Det gjorde jag även på lördagen. Sedan kom mina släktingar och vi firade mina år hittills på jorden. Vi enades om att man kanske har levt halvvägs vid 40 år då är det ju rätt många år kvar, plus att många av de första åren i livet kunde man ju inte ens stå och gå… haha. Då hände det ju inte så mycket. Det går med andra ord att effektivisera.  Jag ser fram emot ett långt och produktivt liv, många bra år i framtiden. Det är bara lite overkligt när man inte känner sig som 40. Men så kan det vara. 40 är ändå ett faktum.

blommor och sångMin omtänksamma bror hade knåpat ihop ett litet Linda-“quiz” med frågor om mig, det var så fint av honom. Han läste frågorna och de andra fick gissa. Jag satt ju med facit. I vissa ämnen var ingen av oss säker, jag borde nog ha vetat men… det var iallafall jättekul! Och sedan reste sig min kusin med fru och två barn och tog ton. De hade skrivit egen text om mig till en Veronica Maggio-låt och framförde den med gitarrspel och sång. Alltså, det är någonting med det arbete någon annan har lagt ner för ens skull. I detta fall en hyllning – till mig. Mina tårar rann, men texten var så rolig att jag skrattade. Så mycket känslor, en stor tacksamhet. Jag tror att de flesta torkade tårar. Så oerhört fint av dem.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.På söndagkvällen var jag utmattad. Jag har haft så roligt i flera dagar och var nöjd och tacksam, men jag var fullständigt utpumpad. Så många intryck, en sorts lättnad över att det var “över” att jag blivit 40. Det var svårt att släppa taget om 30-åren och “byta lag”, samtidigt känns det fint att vara där nu. Jag känner mig allt mer hemma i mig själv, ju äldre jag blir. Som att bitarna sakta faller på plats. Ändå är det någon form av separationsångest där, mycket intressant. Mänskligt, kanske?

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka er alla. Mamma, pappa, Andreas, Sylvia och Magnus, Jasna, Jennifer och Jennie, Sussie och Gregers, Micke, Anki och Alexandra, mormor, Daniel, Gunilla, Lovisa och Fredrik. Tack Per-Håkan och Christina samt Carina och Lillvor för presentkorten. Helena för den vackra skålen, Nanna för det fina armbandet du skickade. Tomas för lunchen igår! Jag hoppas verkligen att jag har kommit ihåg er alla, det är en risk med att skriva ut namn. Tack alla vänner, klienter och yogisar som har gratulerat mig. Och tack alla ni som har skrivit på Facebook, skickat sms och mejlat. Ni är guld värda, var och en av er.

blombud stor bukettOch sist, men inte minst – Tiina. Som bor så pass långt ifrån att hon inte kunde vara med, men har ringt, sms:at och skickat en vacker bukett blommor, den stod vid min dörr när jag kom hem sent på min födelsedag. Min vän, som tog kontakt med tjejerna på torsdagen för att vara med och betala min middag. Som ringde under mitt släktkalas och pratade in – för att jag satt upptagen – att jag skulle sätta på högtalaren för att hon ville vara delaktig och hurra för mig. Tiina, tack som f*n för att du är du – jag är så glad över att du finns i mitt liv. Tack också Marita för omtänksamheten, blommorna och för din dotter. Hon är en otrolig vän. Det har du gjort bra.

Tack alla.

// Kram Linda