Omstart på Instagram.

Det finns dagar då jag kan bli lite imponerad av mig själv, hur snabbtänkt och förnuftig jag är (jo då, det händer), för att andra dagar undra om mitt huvud ens är i närheten av påskruvat…? Då känner jag att jag inte förstår något alls. Det här är väl ett sådant läge.

Och utöver det blir lite komplicerat ibland att en del av mig vill sträva bakåt. Ja. Mot utvecklingen. Och det låter ju inte klokt, jag vet, men jag kan (ofta) önska mig tillbaka till tiden före internet. När DET var lugnt, vi visste inte bara om det då. Jag kan drömma om den tid där man inte per automatik och gammal vana kollade sin smartphones meddelanden och mejl, googlade på vad-som-helst – då när man inte kunde kommas åt eller jobba dygnet runt, när vila och återhämtning var en naturlig del av livet. Leda också, förvisso. Men ändå.

Och givetvis är jag en av de första att hålla med om att vila är ett eget ansvar. Det ÄR det. Men i takt med att informationsflödet blir allt mer massivt, måste man ha den bromsen i sig och välja bort. Jag gör det också. Men draken är liksom redan väckt. Den fanns inte ens förr, det var inte ett (lyx?)problem. Det är nästan samma lurighet som att undvika socker – det gör jag också. Och det går olika bra i perioder. Det finns precis framför oss och “frestar”. Hela tiden och överallt.

Hjärtformat i rädislandet.Min “broms” säger de beror på att jag är född i oxens tecken – kanske är det så, för jo jag fördrar det jordnära i nästan allt – även om jag uppskattar det nya. Jag gillar tanken på kulram (okej, överdrift), analoga klockor och kottdjur; absolut kärringen mot strömmen med hälarna i golvet – “Stopp! Vill inte!”

Men, samtidigt, säger de som kan astrologi att jag även är lejon (ascendent) och vädur (månen… phew) vilket gör att en annan del av mig lägger gasen i mattan, full fart framåtutan broms. Det kan med andra ord gå lite väl fort. Kluvet, men samtidigt blir det nog en sorts balans i sig med dessa diametrala motsatser. Tänker jag.

Och visst, för att gilla kottdjur och fasta telefoner (alltså, vad hände där med att ta bort dem?) så var jag tidig som startade eget första gången som 20-åring. Jag har ofta sagt “ja” till vad-det-än-varit och ibland missat att koppla ihop mina handlingar med konsekvenserna av det. Det blir mycket att göra om man svarar jakande hela tiden. Därför har jag med glädje lärt känna ordet “nej”.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seSå, vart kommer detta resonemang nu att leda…? Jo. Att jag var relativt snabb på Facebook när det kom hit 2007, men sedan har jag valt att inte vara aktiv på nätet mer än min hemsida. Instagram, Snapchat och allt vad det heter? Nej tack. Inget mer som tar tid, som innebär ointressanta bilder (!) som ingen bryr sig om eller kräver min insats. Det är lätt att känna så om man en gång har varit utmattad. Ren empiri.

Men. Från ingenstans (eller, under en ledighet nyss på en fin plats) fick jag för mig att jag någon gång skapade ett Instagramkonto? Kanske vore det en idé att prova att logga in? Och döm om min förvåning (och kallsvett) när jag ser att jag på mitt konto från 2012 (!) har över 700 bilder publicerade – den ena sämre än den andra. På riktigt! Jag visste inte om det. Dessutom hade 8 (stackars) följare gillat och även kommenterat. Jag lade upp det senaste fotot 2013. Hela mitt inre ville säga FÖRLÅT! Snacka om att bjuda in – på en tråkig fest – med armbågen…

Anledningen till detta läge var att jag höll på – tror jag – med att endast (trodde jag) redigera foton för att använda till matböcker och hemsida… vilka jag sedan inte heller använde. De bara låg kvar där. Jag vet inte hur jag tänkte eller vad jag höll på med, men känner att om någon sett detta så ville jag förklara mig. Jag raderade 97% av dessa dåliga foton och det kan förstås dyka upp fler, men nu under mer kontrollerade former.

Jag tänkte att det här kontot ska få liv igen, om än utan krav på prestation för egen del och att med få ord – här på hemsidan blir det längre texter, för jag älskar att skriva! – fånga upp det omkring mig som knyter an till det jag jobbar med; kost och näring, vila och återhämtning, balans och obalans...

…följ med om du vill! Jag gör gärna sällskap på vägen.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seOch jag både hoppas och tror att de kommande åren blir bättre än de som har varit, det vore ärligt talat svårt att göra det sämre. Jag heter mitt_nya_liv sedan 2012, även om jag har orienterat lite fel så är jag tillbaka på stigen och du är välkommen om du har vägarna förbi.

// Kram Linda

Mitt älskade Lindaro.

Men som jag har längtat efter dig sedan vi sågs senast. Jag vet inte riktigt var jag ska hitta dig på riktigt när jag är hemma. I små stunder, visst. Men inte i längre sammanhängande perioder. Det är väl så vi har det idag. Jag saknar det lite.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Ibland kan det gå flera timmar… till och med hela dagar. Så får jag syn på dig på håll men så försvinner du igen. Som en hal ål. Ett moln som passerar. “Det blir vad man gör det till” sägs det och – det här är det enklaste för mig. Att åka dit. Att vara i det. Som är så svårt att få syn på eller tag i annars.

Lugnet.

Jag blev yogalärare för att jag fann ett lugn i andningen och övningarna, när jag själv var fullkomligt i obalans. Det är väl ofta så, att man finner stillhet själv och önskar vara i den – för att man behöver det. Jag älskar mitt jobb, men jag kan ju inte vara där jämt. Tiden räcker inte alltid till.

"Stress" i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan, på Centralen.Runt omkring mig finns oftast en storstad med omnejd. Trafik, människor, ett evigt brus och det ska liksom gå undan. Fort. Folk rör sig hektiskt, morgon-middag-kväll och så ett dygn till: morgon-middag-kväll. Man blir nästan lite fartblind och åksjuk ibland. Det rullar på. Visst kan jag fokusera inåt och hitta min stillhet, men det är inte alltid helt enkelt. Det finns alltid något att göra, om man vill.

jag bryter gärna allting genom att åka hit och träffa dig. Mitt lugn. Känner doften av naturen, upplever stillheten. Hänförs av det vackra. Finner ro. Inte alltid, det beror på var i livet man befinner sig, men det är lättare att koppla av på en lugn plats i skogen än i en innerstadsrondell… inte sant?

Jag är så tacksam över att kunna vara här. Vila. Sova. Läsa. Yoga. Kunna åka iväg, sakta ner och stanna upp. Återhämtning. Läkning. Och särskilt mitt i vardagen. Sen vill jag tillbaka till mitt “vanliga” liv, men här laddas batterierna verkligen på nytt. Och en stunds vila ger sedan en längtan efter puls, kombinationen är den bästa. Särskilt om man har möjlighet att välja.

Men, det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

Ibland kör man fel upp för att man är ouppmärksam och måste vända. Efter några mil i skogen. Sedan kan en hydrofor plötsligt går sönder och spruta vatten 6 liter (kallt) vatten rakt ut på badrumsgolvet… och så kan man även lyckas låsa sig ute. Med datorer och telefon på bordet inlåsta på köksbordet. Phew. Tur att fin släkt och familj har extra husnycklar. Och att jag inte låste in bilnycklarna. Skulle du inte åka för att vila?!” säger familj och vänner och skrattar.

Jo, men det gör jag också.  

I år är det 10 år sedan jag flyttade in i mitt lilla hus, den fina pärla som jag fick i 30-årspresent av mina föräldrar. Den har minst sagt varit välanvänd sedan dess, jag besöker den så mycket jag har möjlighet till, kan och får. Nu hittade jag en liten paus i schemat och jag är så oändligt tacksam för det, för sedan tar det fart igen. Det blir ett annat lugn här än hemma.

Mitt fina hus. Min paradis. Det är mitt och här kan jag vara i lugnet. Vakna upp till en bländande soluppgång och betrakta en vacker solnedgång. Skotta gångar i snön eller åka lagg. Eller bara vila i regnet och ta skydd från blåsten. Pappas (eller mammas?) namn på det passar fint in.

Mitt älskade Lindaro. ♥

// Kram Linda

Är det bättre med lightläsk och artificiella sötningsmedel?

Svaret är: absolut inte. Och det är ingen hemlighet. Men det är positivt att det nu kommer forskning som visar det gång på gång, hur lightläsk kan påverka kroppens funktioner och ge sötsug, fastän många inte tror det. Nog för att var och en har sitt eget ansvar att ta, men att det skulle var “fritt från socker och kalorier” och därmed ett bättre alternativ och ofarligt…? Jag menar, kom igen.

Det är en sak att vilja dricka läsk med sötningsmedel, det är en mänsklig rättighet att välja vad man vill tillföra sin kropp. Men idag 2017 känns det bara fel att vilseleda de människor som fortfarande tror att det är bra med något som heter till exempel Zero för att det är “noll kalorier i det”…

…kalorier per se är inte fel. Tvärtom. Vi BEHÖVER ju näring för att kunna bygga upp våra kroppar. För hjärta, lungor och hjärna inte minst. Om det däremot är “skadliga” ämnen som tillförs (till och med istället för näring) så påverkar det definitivt hur vi mår på insidan, även om vi inte känner det. Man vet idag att mycket kan ske på insidan under lång tid och så en dag slår det till.

Kroppen är fantastisk i sin konstruktion. Ett verkligt mirakel. Den har egentligen samma funktioner som den alltid har haft, sedan vi bodde i grottor. Vi reagerar på samma sätt idag, även om det var rötter och bär vi åt då. Sött ger sötsug och det skapar obalans inom oss, även om vi tror att det är nyttigt. Tyvärr.

Men det här är inte nytt, vi kanske bara väljer att bortse från det; här Professor Göran Peterssons  Sötningsmedel värre än socker” från 2012. Läs gärna.
Här skriver han om Sukralos och sötningsmedel från 2007.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och vad vi än väljer istället för vitt socker, om det så är honung, lönnsirap, rissirap, kokossocker eller råsocker så påverkar det oss som socker gör. Det blir aldrig bra med för mycket sött i våra system, om det så är godis, alkohol, fikabröd eller … “sockerfria” drycker. Det är bara det att vi har det runt omkring oss konstant. Frestelser.

Och nu har det alltså visat sig i tester vid universitetet i Sydney, där man har testat hur djur reagerar när de får dryck med sötningsmedel, att Sötningsmedel kan leda till fetma och Diabetes typ-2.

“Efter fem dagar märkte vi att djuren som fått sötningsmedel åt 30 procent
fler kalorier från annan mat. Obalansen mellan sötma och energi
utlöste en kroppslig reaktion som om djuren fastade.
Det gjorde dem hungrigare och gjorde sockret godare, så att de åt mer, säger Greg Neely, en av forskarna bakom studien.”

Sockrade geléhjärtan i hög.Man misstänker att dessa sötningsmedel kan påverka tarmfloran och det är ju även känt att magen påverkar hjärnan och hjärnan magen, inte minst via det enteriska nervsystemet. Det är viktiga saker, det här, inte minst för framtiden. Visst känns det så, eller är det bara jag…?

I artikeln står även att “en ny studie visar också på en risk att gravida kvinnor som dricker mycket lightläsk i högre utsträckning
riskerar att deras barn drabbas av barnfetma”.

När detta dyker upp är det – i min värld – av högsta vikt att ta det på allvar, vi har bara en kropp att disponera i detta liv; ett tempel som ska hålla i många långa år. Och enligt epigenetiken, som är så oerhört viktig, så lägger vi nu grunden för hur framtida generationer ska må.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi har en möjlighet att strunta i vilket, det har vi rätt att göra. Dock går det inte att säga att man “inte hade en aning” i dessa tider av upplysning… det är samtidigt en av nackdelarna med att bli allt mer medveten. Man kan inte backa och det är svårare att blunda för saker som är uppåt-väggarna-galet.

Men det blir samtidigt mycket lättare att fatta vissa beslut, det är ju tur det.

// Kram Linda

Ju mer flexibel och följsam man är…

…desto bättre för framtiden? Ja, kanske. Yogiskt säger man att ju rörligare man är, desto “yngre” är man i kroppen. Och det är jag beredd att hålla med om. Det vet den som har fått en låsning någonstans, kramp i en muskel eller har smärta i kroppen. Man känner sig ju inte purung när man liksom stapplar fram.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Jag träffar (naturligt) flertalet i mitt jobb, som har korta muskler. Som kämpar med att kunna sitta ner och slappna av i yogan. Eller de som kommer på hälsoundersökningar som känner sig “smidiga som kylskåp”. När jag frågar om vissa – ofta de som tränar väldigt hårt och mycket – brukar stretcha ut sina muskler efter ett pass, medan de är varma, svarar de inte sällan: “Äh, va… nej? Inte stretch”. Och ser på mig som om jag skojar.

Vad hände där? När blev det ocoolt att stretcha? Att sträcka och tänja ut sin muskulatur, så att den sedan inte drar ihop sig som ett gummiband och gör att andra delar av kroppen gör ont? Korta muskler på framsida lår kan få en ländrygg att smärta. Det vet jag av erfarenhet. Jag tycker att det är intressant att man tränar hårt, men inte tar hand om kroppen efteråt…?

Alldeles nyligen fick jag skönt extrajobb där jag bände loss lister, socklar och foder med en kofot, i omkring 18 timmar på lite drygt två dagar. Medan jag gick där och njöt av att hjärnan kunde få vara lite “avstängd” från mitt eget och utövade ålning medelst hasning, några squats och marklyft (nja, inte riktigt…), tänkte jag för mig själv att “ooh, imorgon kommer jag att känna att jag lever”. Jag är inte så fysisk av mig (blodgrupp A passar mig bra) men jag stretchade ut musklerna då och då under dagarna och – kände sedan knappt av “styrkepassen” alls i kroppen. Nöjd. Möjligen lite vis av erfarenhet med.

Men sedan finns det de som säger “nämen, det är så skönt med träningsvärk”. Det kan jag i och för sig förstå, då känns det som att man har gjort någonting. Fast när musklerna blir så korta att det påverkar hur man rör sig och mår? Nja, inte om man önskar vara smidig och rörlig för framtiden. Ett tips att testa smidighet på, är att sätta sig ner i “skräddarställning” på golvet och sedan resa sig upp utan att använda armarna. Kan du?

Blaskigt och lerigt, en jobbig väg.Även i sinnet är det en fördel att vara flexibel och smidig, tänker jag. Inte så gnällig. Visst vill man väl halvt klaga ihjäl sig vissa dagar, men om det sker ofta och över lång tid…? Det blir inte hälsosamt för vare sig en själv eller dem i ens omgivning. Det finns ju de som hittar problem i allt. Har du någon sådan i din närhet? Då vet du, det känns det inte så flexibelt. Det är kanske klokt att ta tag i det som verkligen ligger under missnöjet…

Härom dagen gick jag i skytteltrafik till och från tvättstugan under ett par timmar, varannan gång sken solen och varannan snöade eller regnade det. Otroligt. Och typiskt aprilväder i maj (ur led är tiden). Jag kunde ha brutit ihop över vädret – vilket verkar vara en populär sysselsättning idag, hur har folk tid med det? – men vad hade det gjort för gott där och då? Ingenting. Just roll with it. När det inte går att påverka hur vädret ser ut, gäller det att bara vara flexibel. Inte minst i tanken.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Jag tänker främst att ju mer följsam man är, desto lättare på flera plan. Men det gäller ändå att inte tappa balansen; att undvika att anpassa sig för mycket, så att man blir någon annan. Eller att man gör det andra vill, för att det inte går att sätta emot. Det är en fin lina att dansa på. En utmaning för alla.

Jag tackar mina lyckliga stjärnor för att min 40+kropp stod pall för hårt arbete, att solen tittar fram mellan skurarna samt att jag kan sätta mig ner och resa mig upp – utan att använda armarna.

// Kram Linda

“Sitter med människor som sover.”

Alltså, det här hade kanske varit en bra filmtitel. Lite som “Dansar med vargar” (det var länge sedan, för övrigt. 8,0 på IMDb). Inga likheter i övrigt. Det vore kanske ingen storsäljare, i och för sig. Folk vill nog se lite mer action än så. Men ändå, det här är lite kul…

…för oss som är yogalärare, åtminstone. Igår besökte Ulf Wallgren, före detta programledare på SVT, sina tidigare kollegor i studion och då han numera är instruktör i MediYoga, instruerade han de djupa andetagen. Det slutade med att han fick rycka in – för att programledarna var “ur spel“. Haha! Fantastiskt. Foto: SVT

Efteråt var de tydligen rätt så groggy och skrattade, tappade fattningen lite och bad om ursäkt… eller var de bara naturliga kanske? Så som många av oss reagerar när vi har släppt taget fullständigt, liksom “domnar bort” och sedan vaknar upp.

Och jag förstår både dem och honom – jag ser det i mina yogaklasser, även om det inte alltid är så tydligt. Det är lätt att falla i sömn av andningen. Jag skrev tidigare om att vara i lugnet i en yogaklass; hur mycket jag uppskattar ljudet av en djup, unison utandning. Verkligen. När jag på riktigt hör hur människor släpper taget och slappnar av.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Vissa somnar. Några snarkar. (Dem knuffar jag lite på så att de inte ska störa de andra.) För det kan vara svårt att hålla emot, hur mycket man än vill, eftersom effekten av andetagen är så stark. Avslappningen bara smyger sig på och tar över. Även de som kommer och säger att de har svårt att koppla av och sova på nätterna… det kan vara de som slocknar först. Men de flesta “stannar kvar” i sitt andetag och vilar djupt inom sig.

Och jag ska vara ärlig; alla tycker inte om andningen. Alla kan inte släppa taget, ofta handlar det om en så massiv inre stress att det kan bli… obehagligt att landa. I alla fall var det så för mig. Jag sprang så fort att när jag bromsade ner, så kom hela det tunga lasset ikapp mig. Ångestfyllt, stressande och jobbigt. För att jag levde på ett sätt som min kropp, själv och mitt sinne inte trivdes med. Jag vet flera som har känt så, men efter hand när de har varvat ner och lyssnat till sin kropp, så har det lugnat sig. Andningen har landat och de kan slappna av.

Jag ser det som sagt ofta, men det var kul att det visades på TV. Det är fint att fler provar på avslappningen. Att de tillåter sig att sluta prestera för en stund.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerJag har yogaklasser i Stockholm till hösten och de är nästan fulla i nuläget. Jag håller juniyoga i Märsta – som en förlängning av terminen, eftersom jag ändå är hemma – och den gruppen är i stort sett full. Människor mejlar och säger att deras läkare har rekommenderat dem att utöva MediYoga, till stor del för att de har tagit del av de positiva effekter som har kunnat mätas i forskning

Det är fint att få vara del av den växande skara som vill vila. Slappna av. Andas. Och ibland somna. Jag trivs själv med att få sitta där. Och se på människor som sover. Tack för att ni kommer och gör det till mitt jobb. Varmt välkomna åter.

Namaste. 

// Kram Linda

Ps. Oftast väcker jag de som somnar (även om de inte snarkar), men ibland stänger kroppen av helt för att den behöver sömnen just då. Det blir som det ska vara…

Jessica Alba, Penelope Cruz och jag.

Ja, om du bara visste hur länge jag har sett fram emot att skriva just den här rubriken. Haha! Den känns ju helt naturlig, inte sant? Det är once in a lifetime och – passar nog bara idag. Jag och de här två tjejerna, om man kisar lite är det svårt att skilja oss åt, eller hur…? Vi har en hel del ihop… men inte för att de vet om det. Inte än. Eller så har de full koll på läget.

Nä, skämt åsido… vi tre har nog bara en sak gemensamt, vi blir alla ett år äldre idag. Det kan vara några fler som blir det, fast få som jag känner till och jag vet inte varför jag egentligen drar upp det, för jag har inte varit så mycket för att ”fira”. Jag menar inte att söka efter gratulationer. Nu fyller jag 41 och hade ingen stor fest vare sig när jag fyllde 30 eller 40 (inte heller 35), även om det har uppmärksammats. Jag laddar nog för att fira häcken av mig vid 50 (hej 2026), men annars har jag legat rätt lågt.

Jag tycker mest att rubriken är kul. Och dagen påminner mig samtidigt om att jag har fått ännu ett år. Det är inte alla förunnat idag. Flera vänner och bekanta har gått ur tiden vid rätt ung ålder på sistone, så det gäller att bromsa in och reflektera en stund. Vad gör jag med min tid? Ansvarsfullt och lite ångestfyllt att tänka så kanske, men vad fokuserar jag på? Är det konstruktivt? Det är väl en bra sak att fundera på när man lägger ännu ett år till handlingarna. Jag tror det.

Jag tycker mycket om att fylla år den här tiden på året. Det sade jag till mamma härom dagen. Tidig vår, med hopp om sommar. Det kan vara solsken, så blinkar man till så snöar det, så blinkar man igen och då haglar det och så börjar det om. Men ljuset har i alla fall kommit hit, löftet om sommaren viskas genom knoppande buskar och träd. Vi vet inte alls hur sommaren blir (regn, någon?), men förhoppningen om sol och värme finns. Jag tycker så mycket om det. Och ljuset.

…fast allt det här är inte riktigt sant. För jag vet en till – kanske två – som delar födelsedag med mig. En kille som gick i en parallellklass i skolan men gick bort i cancer år 2014. Jag ska inte säga att vi kände varandra, men vi kände ändå till varandra. Och jag kan gnälla över att åren går fort, att man åldras och att det ena eller andra inte är precis som jag hade önskat…

Eller så kan jag vara tacksam över att få ett år till, att faktiskt få vara med och uppleva vad som sker omkring mig. Jag väljer det senare. Fortsätta att umgås med familj och vänner, lära känna nya människor och ta hand om min plats.  Något annat vore ju förmätet. Jag får ju vara här. Grattis till oss.

Congrats Jessica and Penelope. I wish us all a Happy Birthday.

// Hugs, Linda

Körsbärsblommor i Kungsträdgården.

Åh, det är så vackert när Kungsträdgårdens körsbärsträd bjuder på en explosion i ljust rosa. Jag brukar rätt ofta komma på det först i efterhand, att de ska blomma, men i helgen fick jag se det på nära håll. Både en mulen dag och mot en klarblå himmel. Man vet liksom aldrig med aprilväder.

Det var mycket folk under träden, som det alltid är när de blommar. Fotandes. Leendes. Kramandes. Det är som om träden rör vid våra liv för en liten stund. Vi stannar upp och ser det där vackra. Och mitt i detta kunde jag nästan bara tänka på Lalehs “Behåll ditt huvud“. Höra tonerna i mitt huvud.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Men jag fastnade i kullerstenarna

Vad kom du fram till till slut?
Ingen kan betala tillbaka till dig nu
Det du inte vill ge dig själv
Nu ser jag alla stenar jag vänt på

Det är en intressant text, som hon nog inte riktigt själv kunde sätta ord på (no pun intended) i en intervju jag såg, jag tror att det var i den eminenta dokumentären om hennes magiska konsert i Globen (?) och det var så målande! Jag känner som hon. Och alla dessa stenar. Jag kan också se alla stenar jag vänt på. I mitt eget sökande efter sanning och svar, i mitt försök att reda ut och få ordning på mitt liv. “Medan världen förändras omkring mig, trampar där jag vi gång gick”… intressant, även om man knappt förstår.

“Ingen kan betala tillbaka till dig nu, det du inte vill ge dig själv.” Tänkvärt.

Jag tänker på det när jag ser det rosa. När jag ser de människor som samlats på samma ställe en kort stund, för att fota och ta sina selfies med ett rosa tak som bakgrund. Men jag tänker inte på att det är en folksamling, jag blir inte rädd, trots att det inte är länge sedan. Jag blev tillfrågad om att ta ett foto på ett ungt, vackert kärlekspar. Det var fint bara att få vara en del av ögonblicket.

Trampar där vi en gång gick
Jag står kvar här i Kungsträdgården
Önskar att vi kunde bli kvitt det som var
Men vi fastnar i kullerstenarna

För dom som gjort det så svårt för dig
Kanske kan jag säga förlåt från dom
Men alla stenar dom klamrar sig kvar
Medan världen förändras omkring en

“Önskar att vi kunde bli kvitt det som var.” Allting kanske kommer bli bra, om jag ordnar upp alla stenar här? Det är en fin metafor, alla har vi våra olika stenar och våra olika mönster. Olika kullerstenar som skapar olika vägar för oss framåt i livet. Jag vet inte, jag tycker bara att det är så målande även det.

Trampar där vi en gång gick
Körsbärsblommor i Kungsträdgården
Allting kanske kommer bli bra
Om jag ordnar upp alla stenar här 

Vi lämnar massor av spår
Har du tänkt på allting du säger
Alla fåglar som får bygga bo i ditt hår
Nej, behåll ditt huvud för dig själv

“Vi lämnar massor av spår.” Tänk på alla människor som har lämnat spår i dig, alla minnen du har skapat tillsammans med andra – hur vi berör varandra hela tiden. Och samtidigt. “Alla fåglar som får bygga ett bo i ditt hår”… jag håller med. Behåll ditt huvud för dig själv. Håll fötterna på jorden och stå stadigt, även när det stormar omkring dig.

Sånt kan jag tänka på, när jag passerar under blommande körsbärsträd en solig aprildag i Stockholm. På väg mot vänner och en fantastisk föreställning av “Book of mormon”. Tack Jennifer, Jasna och Jennie. För att ni är ni (Jag gick hem och googlade på “Hello“. Haha!)

// Kram Linda

Långt ifrån men ändå så nära.

Jag hoppas att du hade en fin påskledighet, det hade jag. Med flera dagars sammanhängande ledighet, tillsammans med människor som jag tycker mycket om och inte har sett på länge. I en annan vardag (läs: helg) än min egen. På en helt annat plats.

Och det är en ynnest att ha det i sitt liv, det är kanske inte alla förunnat. Många tycks uppleva ett tvång att behöva umgås, med familj som kommer på köpet och kanske även med vissa vänner. Man passar inte alltid så bra ihop. Sedan finns det de vi själva väljer. Som fyller en så stor och viktig funktion i ens liv.

Det är intressant, det där. Att man kan bo långt ifrån varandra och ändå känna som att man är nära. Idag finns det ju telefoner och videosamtal i var och varannan ficka, det för oss ju närmare varandra det med. Men även om det är lätt att upprätthålla en kontakt idag, finns det inget som slår möjligheten i att faktiskt fysiskt träffas. I dessa tider upplever jag det som allt viktigare.

Att få spendera tid tillsammans. Och prata. Spela sällskapsspel. Äta gott. Skratta högt. Se på tv. Bara vara i ett lagom lugnt tempo. Sova. Sjunga högt. Samtala med barnen som har blivit så stora så fort. Ett fint sätt att spendera sin ledighet på – med andra man tycker om.

Kanske har du känt det någon gång, att det finns de man upplever en ögonblicklig koppling till, fastän man aldrig har setts förut. Ändå känns det så. På samma sätt kan man oförklarligt vilja undvika andra personer, även om det inte finns en logisk anledning. Det är bara en känsla. Att känna den kopplingen är häftigt.

Och det konstiga är att tiden går så fort. Liksom mest swishar förbi. Ändå hinner man med så mycket, som att gå på en hockeymatch som betyder massor. För så många. Känslan i arenan av laganda, stöd och support. Det var en otroligt skön energi. Och en vinst som gjorde stämningen ännu mer magisk.

Sedan tillbaka till verkligheten igen. Med nya perspektiv, nya insikter. Jag tycker inte att jag behöver åka så långt eller vara borta särskilt länge för att komma hem och se saker på ett annat sätt. Men det är nyttigt. Att kliva ur de där vardagliga hjulspåren och se annat, det är så lätt att det bara maler på annars.

Upplevelserna och minnena finns ju kvar efter att ledigheten är slut. Smaken av maten går ännu att förnimma, skratten och samtalen. Bilderna som fyller telefonen går att titta igenom igen och igen. Den där jobbiga känslan när man har buggat inför andra, fastän man inte kan och egentligen inte vågade. Men gjorde det ändå. Sånt man minns. Tack Tiina, Dennis, Marita, Åke, ungarna och ni andra för en fin påsk. Vi ses snart igen.

Jag hoppas att du har haft en fin ledighet och nu njuter av att ljuset kommer allt mer. Det är april; därför kallas det aprilväder när det växlar mellan snöblandat regn och sol. Det är samma sak varje år. Men snart är sommaren här, ska du se.

// Kram Linda

När terror för oss närmare varandra.

Men gode tid. Vilken horribel helg. Det är svårt att hitta orden i det här läget, det är samtidigt ännu svårare att finna ett ämne som är viktigare än just det här. Kanske är det bättre att vara tyst om man inte vet hur man ska formulera sig, men jag väljer ändå att skriva om och lyfta fram det fina och ljusa i allt det mörka, här i mitt hörn av Universum.

terrorattentat rubrikJag var själv inte i närheten av den lastbil som i fredags eftermiddag kördes fram på Drottninggatan. Jag vill vara tydlig med att jag inte är sårad fysiskt, jag har inte förlorat någon nära mig, det är så många andra som har påverkats mer än jag. Men jag är berörd och vill ta tillfället i akt att hylla de som har gjort en insats. (Lite särskilt de i närheten.) De som väljer att stå upp mot våld och ondska, som tar hand om varandra.

Det har varit både läkande och värmande att se hur många människor har öppnat upp så oerhört. Kanske var det något vi behövde göra i dessa tider.

Egentligen skulle jag ha varit bortrest i helgen, men planerna bokades av i veckan, så jag var hemma i säkert förvar när lastbilen körde längs Drottninggatan för att krascha in i Åhléns City. Jag hade varit på väg in till stan tidigare på dagen, så jag var tacksam över att jag hade stannat hemma när notiserna började dyka upp. En lastbil har kört på en gågata. Och du vet säkert själv hur det är; strax rullar det upp information i alla kanaler – det ena låter mer surrealistiskt än det andra. Har någon kört på folk? I stan?! Och kanske var det många som kände ”nu händer det här” med tanke på allt som skett i Paris, Bryssel, Nice och London för att nämna några händelser. Men jag satt ju på behörigt avstånd. I Märsta.

Det plingade till i telefonen, Facebook meddelade att ”Nathalie har markerat att hon är i säkerhet”. Jag hade redan fått sms från människor som undrade var jag befann mig, så jag gjorde detsamma. Jag var ju säker. Var andra det? Den oron i kroppen är svår att ta på, den glider liksom undan och har en tendens att stegras. De chockerande vittnesmålen och rubrikerna som rullade upp, det var svårt att värja sig och samtidigt ville jag veta. Vad är det som händer? Man vill ha ett grepp om vad som sker. Om situationen. Det som brukar visa sig vara omöjligt i ett så tidigt skede.

I det läget kunde jag bara försäkra mig om att mina ”nära och kära” var säkra. Messade runt, såg hur vän efter vän på Facebook markerade att de var i säkerhet. Fick tag i min kusin och han satt några kvarter ifrån Åhléns, inlåst på sitt jobb. Ingen fick lämna byggnaden. Innerstaden tömdes snart på folk och trafik, avspärrningarna utökades och allt stängdes ner. Människor blev kvar i butiker och på caféer. Overklighet. Jag höll kontakt med honom och erbjöd mig att åka in med bil och hämta honom eftersom alla tåg snart stod helt stilla och han bor drygt 7 mil norr om Stockholm. Vi avvaktade, väntade för att se vad som skulle ske. Nya rubriker rullar upp, befarade döda och kaoset var totalt.

Jag såg det bara på TV. Berördes ändå något enormt. Det såg ut som en krigszon. Men mitt i detta gjorde medmänniskor sitt yttersta för att hjälpa till och varandra. De ropade, varnade, bar, gav hjärt-/lungräddning och kämpade för både sitt och andras liv. Poliser sprang mot faran, för att skydda oss andra. Stockholm gick sönder framför våra ögon. Det var som att se på en overklig film med ett ovisst slut.

Jag och kusinen hördes igen, efter någon timme återkopplade han och frågade om erbjudandet stod kvar, kunde jag hämta honom och två kolleger? De fick lämna byggnaden ”på egen risk” och folk gick i lämmeltåg genom innerstaden. Utan bussar, tunnelbanor och pendeltåg fick folk promenera vart de än skulle. Medmänniskor skapade snabbt möjligheter att hjälpa till, skjutsar dem som sitter fast, erbjuder mat och husrum. Och här skedde någonting. Vi som så ofta går runt stressade och ser ner i marken, öppnar upp och tar in de som behöver hjälp.

Medmänskligheten värmer på riktigt, i en tid som kan vara kall och svår.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag begav mig in till stan, med min pappa som inte gärna ville släppa in sin dotter till ett eventuellt kaos – även om jag kan köra bil – efter ett terrorattentat. Så han körde och jag kommunicerade med kusinen via telefon. Trafiken var massiv. Det stod stilla på vissa ställen och en resa som normalt tar ca 25-30 minuter tog 2-3 gånger så lång tid. Men det var såklart många som ville åka in och hämta hem ”de sina”. Det flöt på, ingen tutade eller hetsade, alla hjälptes åt. Det var känslan.

Vi fångade slutligen upp tre trötta herrar som hade promenerat långt från sitt kontor i city. Tacksamma över att få sitta ner och att det äntligen fanns en plan för hur de kunde komma hem. Vägen ut ur stan gick lite lättare, efter ett första tvärstopp åt alla håll vid en infart. Den ena kollegans fru skulle möta upp ett par mil utanför stan och köra dem resterande väg hem, så vi rullade norrut.

Efter ett par kilometer kom den första mörka civila polisbilen upp bakom oss och flög förbi. Sirenerna ljöd och bilar höll sig ur vägen, trafiken rullade på bra. ”Oj!” sade vi. ”Vad händer nu?”  Då kom en till. Blåljus. Sirener. Så kom en tredje. Och en fjärde. Jag tappade räkningen och såg dessutom hur en helikopter stod och hovrade över området. Stilla. Ännu en blinkande civilbil passerade. Olustigt. Vi pratade lite om vad som kunde tänkas vara på gång, men en utryckning med 7-8 bilar indikerade ju ändå något särskilt. När vi svängde av fortsatte dessa bilar mot Arlanda, insåg jag i efterhand.
En tanke genom mitt huvud; tänk om det här var en undanledande manöver och att Arlanda bombas nu…? Man vet inte vad man ska tro? Det gäller att andas.

Och även om jag är bra på att andas annars och faktiskt lär ut hur man gör, är det overkligt lätt att glömma bort i en kaosartad situation hur det fungerar. Hur man fyller lungorna med luft och andas ut igen. Märkligt. Tur att man kan grunderna.

Vi släppte av männen i väntan på hans fru, de skulle köpa något att äta och dricka och sade att allt var lugnt. Hon skulle snart vara på plats. I samma stund tjöt två till polisbilar till förbi, ner mot Märsta. Vi såg på varandra. Vad i hela…? När vi hade lämnat dem och rullade hemåt såg vi hur två civila bilar svängde ner mot Steninge slott. Det kändes overkligt. Mot en badplats. Villor. Ett slott. Vad händer?! Jag åkte med hem till mina föräldrar, de ville bjuda på mat eftersom ingen av oss hade ätit på flera timmar. Och när vi närmade oss deras hem, blinkade ännu en notis till i pappas telefon. Jag läser: ”Misstänkt gärningsman gripen i Märsta”. Där tappar jag luften. I Märsta?! Där jag har vuxit upp och för tillfället bor. Det blev luddiga tankar för en stund. Vad är det som händer? Vad?!

I väntan på mer information såg jag pressträffarna på tv och kände en djup och stor tacksamhet över hur poliser, läkare, sjukvårds- och övrig räddningspersonal  agerade i detta. Hur polisen visade tydlighet, mod och att de faktiskt finns på våra gator för att skydda oss. Att det är deras jobb att ta hand om oss andra, jag var stolt och tacksam över detta. Men även hur förskolepersonal tog hand om barn när föräldrarna inte tog sig hem för att hämta dem, hur butiker hjälpte barn att få hem mat, hur föräldrar kunde hämta böcker för att genom sagor förklara detta för sina barn. Även om det är en oerhört tragisk händelse som ledde fram till alla dessa insikter och händelser. Kanske var det viktigt för oss att även få se det som fungerar, hur en stad och ett land ställer upp för varandra i kris?

Det stod stilla i mitt huvud ett tag. Vid efterföljande pressträffar meddelade man att en man gripits, märsta.nu rapporterade snabbt och vi var nog många som satt med en telefon i handen och flipprade mellan olika medier för att få veta mer. Men när mannen greps, kändes det som att allt lugnade sig lite. Tiden gick. Kanske var det över nu? Pusselbitarna föll sakta på plats.

Jag vill hylla de som har sett denna man och hjälpt till att få honom gripen. Som har varit uppmärksam och modig nog att följa efter honom. Och jag är så stolt över Märsta i det här läget… vilket jag kanske inte trodde att jag skulle skriva. Vissa har sagt ”hur kan du bo här?” och i många fall har jag känt detsamma. En ibland trött liten centralort i en korsning nära vår stolthet Arlanda, där man i media vevar runt ordet ”terrorist” då och då. Vanligt folk här pysslar inte med terrorism. Många jobbar på Arlanda, tar hand om sina familjer, hus och hem. Driver företag, rustar sina båtar och fixar i kolonilotter. I nuläget, när den här lilla orten får visa vad det går för, så är jag grymt stolt. Någon i Märsta gjorde Sverige en stor tjänst. Oavsett om det är en boende här eller en besökare. Det är så att jag tappar andan lite. Igen.

Jag tappar dock inte tron på mänskligheten. Det talas gärna om stressade och dryga stockholmare (jag påtalar det gärna själv), men sällan har väl Stockholm med omnejd stått upp så mycket för varandra som de senaste dagarna. Bjudit på mat och gett strandade människor husrum. Kontakter har knutits som aldrig skulle ha skett annars. Så det finns ett ljus i det kolsvarta mörkret och det är att vi lär oss att göra saker för varandra, att vi ser upp och hjälper dem som behöver det. Bara det är en positiv sak, om det nu finns några sådana i detta läge.

Stress illustrerat av suddiga löv mot asfalt.Jag sörjer med dem som har förlorat sina nära och kära. Jag var så arg och ledsen på fredagskvällen att jag knappt kunde andas alls. Jag tappade bort hur man gör. Besviken och orolig – rentav rädd. När jag i efterhand har sett var denne gärningsman faktiskt har befunnit sig, så var det ett STENKAST från mitt hem. Meter. Han tycks ha åkt buss förbi mitt hus. Han blev uppfångad i närheten av den fina badplats jag i princip har vuxit upp vid. Där vi har badat och simmat på somrarna, festat runt i tonåren, där en vän blev av med en tygsko som kastades in i en lägereld och det blev en historia att skratta åt i många år. Skulle den fina platsen få tas ifrån mig? Oss?

Men jag kom fram till att det fick vara precis så sorgligt och nedbrytande i en dag. Sedan skulle detta inte få påverka mig på samma sätt, sedan skulle jag också resa mig och bidra till det ljusa och goda. Därför väcktes tanken i mig dagen efter, när jag hade sett på tv och rapporteringen hela dagen, att jag skulle bege mig in till stan. Inte ”bara för att”, utan för att jag sedan tidigare hade en biljett till genrepet av Richard III på Dramaten lördag 8/4 kl 19.30.

Egentligen ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig. Men. Det hade gett terrorn övertaget, då hade det känts som att jag vikit ner mig och låtit rädslan vinna. Nu hade jag ett val att göra, det här var en överläggning med mig själv. Jag såg på TV hur människor strömmade till platsen med blommor hela dagen, så jag bestämde mig. Innan attentatet hade jag känt ”nja, jag vet inte…?” om jag skulle gå, men när detta skedde vände det och jag kände ”jo!”. Det här skulle inte hindra mig, skrämma mig till att hålla mig hemma. Så, det var läge att åka, jag sminkade mig lite snabbt, valde ut svarta kläder (det kändes ändå rätt på något sätt) och tog pendeln in till stan. Det var få människor på tåget. Jag var inte helt övertygad om att det var en god idé att åka in, men jag visste att jag var tvungen att vara modig. ”Upp i sadeln igen” annars kunde det bli skrämmande senare.

Och jag ångrar absolut inte beslutet, även om jag var skakig.

Det var en mäktig syn utanför Åhléns, alla blommor, teckningar och vackra ord i långa rader. Det var så mycket folk och samtidigt så lugnt och stilla. Nästan tyst. Det är man ovan vid i en av de mest centrala korsningarna i City. Jag såg ingen som grät, men många var tagna. Det var en genuin känsla av att vilja visa delaktighet, medmänsklighet och respekt. Det var otroligt fint och värdigt.

Och det var rätt många som hade kommit till Dramaten, även om några platser gapade tomma. Jag förstår dem som avstod också. Innan föreställningen började, radade alla skådespelare upp sig på scenen framför ridån. Regissören Stefan Larsson hälsade välkomna, tackade och tillsammans hölls en tyst minut, hela publiken stod upp. Det kändes också så värdigt och rörande.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.se

På väg hem i mörkret passerade jag blomhavet igen. Alla tända ljus. Fortfarande så mycket människor och så tyst och värdigt. Vackra ord, påminnelser om att kärlek är den enda vägen, att hatet och rädslan aldrig får segra. Och jag kände mig så stolt över att vi svenskar har kunnat visa samma styrka som vi har sett hos befolkningen i samband med andra attentat (inte minst Utøya). För trots all oro och smärta, måste vi visa att vi är starka och vill göra gott. Jag såg poliser som stod avslappnat lite överallt, några polisbilar var fyllda av blommor och gosedjur. Vanliga människor gick fram och tackade för deras insats, det var fint att se. Jag tänkte på killen som åkte runt och delat ut frukt till hungriga poliser. Och det här är så rart att jag smäller av. Gissa om poliserna har behövt den här bekräftelsen…?

Själv befann jag mig ju i utkanten men det kändes ändå lite som i händelsernas centrum, när jakten skedde vid min husknut. Hu. Jag varken mer eller mindre påverkad än någon annan, men vi är många som känner av det här och det är viktigt att var och en får bearbeta den här chocken. Behöver du hjälp att processa dina upplevelser? Hit kan du vända dit för att få stöd.

En kärleksmanifestation hölls på Sergels torg på söndagen klockan 14 och tusentals människor slöt upp. Jag var inte där, men högst delaktig hemifrån. (Åh. Sarah. Dawn. Finer.) Det värmer in i hjärtat att så många står upp enade mot terror. Jag såg senare att några tjejer hade skyltar med ”free hugs” (gratis kramar) och många kom fram för att kramas. På tunnelbanan vittnade människor om att man hade satt sig på sätena bredvid varandra, istället för långt borta och för sig själv, som de allra flesta brukar. Vem hade trott att stockholmare kunde vara så spontana, kärleksfulla och öppna…?

I ärlighetens namn har jag nog aldrig tvekat, vi har bara så mycket för oss. Hela tiden. Alltid på väg. Jag avskyr stressen på Centralen. På gatorna. Plötsligt bröts det mönstret och människor vaknade upp. Saktade ner och såg på varandra.

Ett nedbrunnet stearinljus i en fin ljusstake.Jag är så tacksam över alla medmänniskors medmänskliga agerande, för var och en som sprider sitt ljus i mörkret. Det har på allvar gett mig en ny tro på mänskligheten. På något sätt kommer vi att ta oss igenom detta, även om det är svårt att våga. Vi gör det med mod och kärlek, och som fina kronprinsessan Victoria sade. ”Tillsammans”.

Jag tänker på er som har förlorat någon och sänder kärlek, energi och styrka.

Tack alla som har mött terror med kärlek. Och tack Märsta.

// Kram Linda

(Tack även till dig om du har läst ända hit…)

Vi är alla samma lika – innerst inne.

Ju mer jag träffar medmänniskor och klienter, desto mer inser jag att vi är så himla lika. Med mer eller mindre bagage att bära, förstås, och vi skiljer oss aningen i hur vi hanterar det som sker. Men vi är människor och vi har så många gemensamma beröringspunkter.

Fasad på husen nära skolan i gamla stan.För hur många fina fasader och murar vi än bygger upp för att skydda oss, omedvetet eller för ett visst syfte, så funderar de flesta av oss ändå på samma sätt. I vår ensamhet. Vi är mjuka på insidan. Och vi söker efter samma sak, upplever jag. (…det här är såklart min syn på saken.)

Kanske inte i ungdomsåren, för att låta föråldrad. Jag är 40 nu, men jag funderade inte direkt i tonåren. Inte innan jag fyllde 30. Fram till dess var jag odödlig. Dagar och nätter flöt ihop, upp var ner och ner var upp – ingenting var omöjligt om man bara ville tillräckligt mycket. Life in the fast lane.

Men så går dagarna, erfarenheter kommer med åren och upplevelser faller på plats. Livet liksom kommer ikapp. Det finns så mycket som kan sjunka in och vissa förstår direkt, medan det för andra tar lite längre tid. Och tankarna. Vi är ju levande människor, så tankarna finns där.

En solgul, "glad" solros med blå himmel skymtande bakom.Många som jag har pratat med på sistone vittnar om precis samma sak. Oavsett var vi kommer ifrån, uppväxt och klasstillhörighet. Vilka vi än är. Och utan någon egentlig vetskapen om vad andra tänker, tycker och säger. Men det går att tratta ner till en och samma sak, kort sagt. Nämligen.

Att det inte spelar någon roll om man inte har hälsan.

För vi kan i slutänden ha det “perfekt” på ytan; tjäna hur mycket pengar som helst, ha en avundsvärd titel på visitkortet, bo flott och resa långt och mycket. Och ofta. Men det spelar ingen roll om vi inte mår bra och kan njuta av det.

Om varje steg gör ont. Om kroppen värker, musklerna krampar, magen ballar ur efter en måltid så att det stör vardagen, om tempot känns för högt inuti. Om man är så trött att man kan somna sittande. Om det känns så att hjärnan kokar. Det kan vara svårt att uppskatta det man har fullt ut när man upplever en obalans.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Och det handlar förstås inte bara om det fysiska, utan även det psykiska. Hur vi mår mentalt och hur det påverkar oss. Ser vi livet genom en grå dimma, så kan det vara svårare att hitta mening. Tyngre att fokusera framåt och hålla huvudet högt. Även här är det många som kämpar på och tänker “ska det vara så här?” med det tempo som livet erbjuder. Informationsstress, krav, måsten och deadlines. Det kan vara lätt att känna den där rävsaxen runt benet…

För att inte tala om ifall våra nära, kära eller vänner och bekanta får besked om en sjukdom. Det skakar oss ner i grunden, på djupet och får oss att fundera på våra egna liv. Hur vi ska hantera den situation vi befinner oss i. När en blir sjuk påverkas många runt omkring, inte bara den det berör. Det väcker både tankar och känslor. Vad kan jag göra, hur kan jag agera?

Det här är inte hjärnkirurgi, men det är vad vi kämpar med, var och en av oss. Balansen. Med våra olika sätt och individuella lösningar – för vi är alla olika. Vi kan ha släpat på en nedbrytande stress över många långa år, eller uppleva det nu för första gången. Vad ska jag göra av det? Oavsett hur, kan det påverka vår livskvalitet och få oss att fundera på framtiden.

Aktivitet symboliserad av en suddig (snabb) bild.Men vi bör inte vara rädda, egentligen. Det paralyserar bara. Istället kan vi försöka att lyssna till kroppen och möta den för att stärka kroppens funktioner. Sluta att tänka “kroppj*vel som sviker mig!” för den försöker att balansera inifrån, hela tiden. Det kanske inte verkar så, men den arbetar med de förutsättningar den får och kanske skulle kroppen kunna balanseras mer om man kunde rensa bort en del stress…?

Ett banalt och enkelt råd, kan tyckas. Men i många fall ökar stressen successivt över tid, så vi märker sällan att tyngden blir allt större förrän kroppen börjar att strejka. Som man brukar säga, börjar kroppen med att viska. Lyssnar vi inte till den inre rösten då, höjer den tonläget. Om vi stänger av signalerna inifrån då, så börjar kroppen att skrika. Det går också att ignorera (tro mig), men i det läget kan kroppen slutligen tvinga oss ner på knä. Se till att vi inte kommer ur sängen, för att vi har en del att ta hand om.

Det är ingen rolig plats att vara på, men möjligtvis nödvändig för att kunna vända på obalansen. Och det kan ta sin tid och mycket kraft, min dyrköpta erfarenhet är att lyssna i god tid. Till de små och subtila signalerna, för du vet när de finns där. Fundera på vad du – på riktigt – kan göra för att må bättre. Vila? Andas? Dricka mer vatten? Sova? Äta annorlunda? Det är ofta de små detaljerna som spelar allra störst roll. Kom ihåg att det går att reducera stress inuti, om man vill. (Det är dock inte alltid viljan finns där.)

En helt ny väg i livet, symboliserad av björkar på rad.Eftersom jag har gjort en resa med en rejäl omväg, vet jag idag att man kan ta en liten genväg. Det finns tyvärr ingen quick fix när det kommer till hälsa. Och gör man ett quick fix-försök, så fungerar det ofta en kort period. Men om man vill bygga en stark grund för en fin framtid, så är det möjligt. Det gäller bara att hitta vad det är man behöver.

Kanske inte nödvändigtvis det man vill. Ironiskt nog.

Hur som helst, vilka vi än är har vi lättare att njuta av det vi har och var vi befinner oss om vi är i större balans och lyssnar till kroppens och organens behov. Det är min upplevelse, efter en lång och mödosam resa. Hamnar vi i smärta, trötthet och uppgivenhet är det svårare.

Där kan man börja fundera på hur livet ska se ut, vad vi jag ha ut av det och vad det är värt. Vad kan jag göra för att må bra? Orkar jag? Vill jag? Vågar jag? Det kan vara många saker som påverkar, ibland måste vi tänka efter. Känna in.

Där är vi alla så lika. Samma sort. Och det är helt naturligt, för den tid vi lever i. Jag vill att du ska veta att om du känner så här, är du inte ensam. Vi är aldrig ensamma, det bara känns så. Innan muren är riven och fasaderna faller. Men sen känns det mindre viktigt att fejka, för när sanningen är ute är vi alla mer lika i sättet än vi kanske har trott.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt till balans och läkning, så att du går en fin framtid till mötes. Med styrka i kropp, själ och sinne.

För det är du verkligen värd.

// Kram Linda

PS. Önskar du hjälp med åt vilket håll du ska gå härifrån…?

Jag gör bland annat privata yogasessioner (för att lära sig andas och göra yogaövningar, med syfte att reducera stress), individuell kostrådgivning eller en hälsoundersökning för att se näringsstatus och hur organen samarbetar. Här ser du mer om hur jag jobbar (med tex hälsosamtal) och här kan du boka tid för möte om det är av intresse.

Här kan du kontakta mig om du vill.

Varmt välkommen!