Vi äter “godis” till frukost. Varför?

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas igen. Det kommer larm om fetmakriser och jag tror att var och en bör börja vid sitt eget frukostbord.

Inte minst i mitt jobb ser jag en majoritet som främst äter snabba kolhydrater – sockerarter – till frukost och så är de så hungriga före lunch att de fikar eller äter en chokladbit då… dessutom hinner majoriteten även berätta att de “äter nyttigt” innan de meddelar att de börjar dagen med filmjölk/yoghurt och müsli…

I min värld innebär “nyttigt” att näringen passar för organens funktioner. Tråkigt kanske, men för att våra kroppar ska upprätthålla puls, andning och de inre organen ska kunna utföra sitt jobb. Tyvärr är det sådant som kan ge sig tillkänna efter väldigt lång tid, att det liksom inte har varit helt kompatibla matvaror; magen knasar, leder värker, tröttheten förlamar. Diffusa symtom, svårt att ta på. Bara för att något är toppen i en reklamfilm, är det inte alltid “nyttigt”.

Ser vi på frukostbordet som mer liknar en godishylla, har vi till exempel:

Juice / smoothie = oftast flytande sockerarter av frukt och bär
(färskpressade om vi har tur)
Bröd – all mjölmat = socker
Yoghurt / fil = sockerarter, kyler inifrån, skapar slem
(även om det är en del proteiner också, men här är fokus socker)
Bär och müsli = sockerarter
Gröt + mjölk eller nötmjölk = ofta sockerarter utan fett
för att inte tala om banan = sockerarter
(samt
Kaffe – blockerar upptag av mineraler = tillför inte näring)

Det här är inga hemligheter, det är bara att vi har gjort den här frukosten till en “vana” och det är gott – men… betyder det att det är bra näring för kroppen? Kroppen, insulinet och blodsockret får mycket att göra. Näringen rinner fort igenom och många är hungriga redan runt kl 10. Jagar som galna efter fika eller annan påfyllnad.

Så vad kan man äta istället? Mitt standardsvar är: mat. Ät mat, som vore det lunch eller middag. Fast det svaret brukar inte alltid falla i god jord. Så att säga. Kan man äta “mat” på morgonen?

Jag frågar även mina klienter hur mycket fett de äter i maten? Möjligen lite nötter, avokado eller mjölkprodukter får jag till svar. Avokado är okej för blodgrupp A, men mjölkprodukter…? Det räknas inte som fett i min bok, då jag anser att kaseinet ställer till mer problem (läs: inflammationer) än det gör gott. Många väljer fortfarande bort bra fetter, i tron att det kanske gör dem tjocka. Fastän hjärna, nervsystem och många andra organ kräver fett som både bränsle och isolerande skydd. Det är dock viktigt att välja bra fetter.

Jag vill vara tydlig med att jag inte föraktar kolhydrater, jag tycker bara att vi ska vara medvetna om mängderna socker i det vi äter dagligen och blanda in mer bra proteiner och bra fetter. Några exempel (att välja efter blodgrupp) är:

Ägg, smör, olivolja, nötter, avokado,
kalkon, rostbiff, makrill och fetaost.
Gröna blad, broccoli och bönor.
Varför inte i en matig äggröra eller omelett?

Blir du ofta hungrig före lunch? Det är inte fel med ett mellis på förmiddagen, men vi kan bli olika hungriga, känns det som om maten bara går igenom eller ger den “stuns”? Blir du sugen runt klockan 15? Det är ofta en reaktion på vad vi har ätit till lunch. Titta gärna över andelen kolhydrater, kontra proteiner och fetter… du kan bli överraskad.

Det är framför allt fett som mättar. Gör ett test; ät knäckebröd, frukt eller något annat sockerstint och sedan rent fett för att se vilket som mättar längst. (Nja, det var ett skämt.) Proteiner mättar också, men även där finns en del kolhydrater, det är bara fett som inte innehåller kolhydrater. Så fett mättar mest.

Vad jag äter till frukost? Kanske en omelett med olika grönsaker och kryddor. Gårdagens mat. En gröt med mycket smör/kokosfett (så att det mättar länge), en näve nötter som kokats i så mycket vatten att jag inte behöver tillföra någon sorts mjölk, annars lite havremjölk. Jag kan ta en kopp te till, istället. Eller en skål linssoppa och ett ägg. Eget glutenfritt bröd, som en del i måltiden för att dämpa insulinpåslaget… med mycket fett på.

Jag anser att vi börjar bygga god hälsa ner på cellnivå genom det vi äter. Det är svårt annars för kroppen att göra sitt jobb, hur mycket vi än vill. Vi kan gilla läget, bjuda till och anstränga oss eller avböja – tack och lov har vi valet.
“Neej, jag skulle aldrig kunna äta mat till frukost!” finns det vissa eller kanske många som tänker nu.

Nehej. 🙂

Men vill vi förändra finns det alltid hjälp att söka, till exempel handfasta tips i mina matböcker med olika inriktningar. Kunde jag så kan du.

…vill du boka en tid till hösten för en individuell kostrådgivning eller hälsoundersökning kan du göra det här. Varmt välkommen!

// Kram Linda

Erbjuda något som människor vill ha.

Jag var dekoratör i mitt förra liv. Vi byggde olika sorters dekor i köpcentrum, på fester och i butiker. På buffébord, i konferensrum och… ja, du förstår säkert. Det här var på det glada 90-talet och man ville kanske ha Moulin Rouge-tema eller en saloon uppbyggd, för att ge några exempel.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Men så hände någonting. År 2001 kraschade två flygplan in i Manhattans tvillingtorn och många av oss vet exakt vad vi gjorde och var vi befann oss när bilder på detta repriserades om och om igen i nyhetssändningar… som vore det en dålig film utan lyckligt slut. Det var för svårt att ta in allt på en gång.

Efter den händelsen förändrades världen på många sätt. Det vet alla som inför varje flygresa försöker beräkna hur mycket vätska man får ta med i sitt handbagage (vad räknas nagellack som? och läppglans?), tumskruvarna drog åt och i vår bransch märkte man det på festerna. Det var inte så roligt med fest längre, när världen kändes som den var vänd fullständigt upp och ner.

Flamingodekor från mitt förra liv, på en trädgårdsmässa i Sthlm.Och om ett företag arrangerade ett evenemang för sina anställda, drog man ner på “lyxen” (tänk: dekor) och serverade det enklaste (tänk: mat och dryck). Inga konstigheter med det. Livet förändras och vi måste anpassa oss efter det. Vi kan vara flexibla om vi vill och behöver, även om vi är vanemänniskor.

Men jag kände någonstans att det jag gjorde var… hade det en mening? På riktigt? Då kändes det inte så, även om jag inte har något emot dekor per se. Saker och ting ställdes på sin spets, jag var inte lika peppad, varenda offert skulle plötsligt minskas ned i budget och man skulle trolla med knäna – något jag tyckte var rätt roligt innan dess – så en dag kände jag att det nog fick vara nog.

Kanske var det i samband med att jag själv kände att allt blev för mycket. Allt. Jag växlade ner så pass  jag kunde, det fick ta sin tid att hitta balans under fötterna men ett mantra följde mig hela tiden. “Jag vill kunna erbjuda något som människor verkligen vill ha” för det kändes inte kul att försöka sälja is till inuiter. Det blev svårt och trögt. Alla negativa svar och besked, det var inte roligt. Jag hade inte kul.

I raset utför, var jag tvungen att omvärdera allt: vad jag stod för och varför, vad jag ville med min framtid och hur jag skulle ta mig dit. Det blev fler, längre och mer krävande förändringar än jag först hade tänkt mig. Oavbrutet dök samma mantra upp inom mig: “jag vill kunna erbjuda något som människor vill ha.” Och där började det sedan bli ännu mer intressant.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerFör min egen läkning ledde mig till MediYogan, som stresshantering och när jag hade yogat själv en tid föll det sig naturligt att lära mig mer om det som kunde hjälpa min kropp till lugn. Min utbildning till Lärare och Terapeut i MediYoga blev till den verksamhet jag har idag: där jag hjälper människor att varva ner, stressa av och landa. Att andas. Läka inifrån.

Det fortsatte med ett intresse för hur mina organ mådde, vad jag hade gjort mot min kropp för att krascha så och hur jag kunde vända på det för att må bättre. Mina studier inom Funktionsmedicin, för att lära mig mer om mina (och andras) kroppsfunktioner för att sedan kunna läka mig själv inifrån, gjorde att jag idag arbetar som Näringsrådgivare och hjälper människor till en bättre balans i livet – utifrån deras individuella förutsättningar – genom hälsoundersökningar.

Två händer, vars fingrar formar ett hjärta.Jag tänker på det ibland. Mantrat. Och att jag idag faktiskt jobbar med att kunna erbjuda det många människor vill ha: en god hälsa. Utan den kan vi de facto äga och ha “hur mycket som helst”, men kanske inte vara förmögna (!) att njuta av det. Alla vill må bra, känna sig harmoniska och tillfreds – vi har troligen bara olika vägar dit.

Det är en ynnest att idag få möta och samarbeta med människor som önskar välja en annan eller ny väg i livet, för jag har erfarenhet om hur det kan vara och kännas. Jag vill kunna hjälpa till, stötta och peppa. Och jag har insett att jag är där nu. Att jag i nuläget kan erbjuda det människor vill ha.

So be careful what you wish for.

Det kan faktiskt bli sant. 

// Kram Linda

(Önskar du hjälp genom MediYogaandning, individuella kostråd eller en hälsoundersökning kan du boka tid här. Varmt välkommen!)

Vetemjöl skapade kaos i vattenledningar.

Oj. Jag höll på att sätta kvällsteet i halsen när jag såg nyheterna härom kvällen. Och en del av mig ville gapskratta och spruta teet all världens väg, men sen kom jag på att det var nog inte så roligt. Jag har lite speciell humor, kanske.

Jag hade inte hört ett ljud om att Lund hade behövt koka sitt dricksvatten i en månads tid (men när jag hör sådant tackar jag allra ödmjukast för mina fina vattenrenare, som jag älskar att använda – till och med för att koka ägg) eftersom de hade funnit bakterier i det. Jag lyssnade intresserat.

Och medan fakta rullade upp, satt jag med min kopp te i handen och bara gapade. Här mer information om “deg i rören bakom vattenkaoset i Lund“:

“I vissa fall används potatismjöl för att absorbera vatten då man
svetsar ledningar. Då man är klar spolar man ut potatismjölet.

I samband med ett ledningsarbete i vintras hade man i stället använt vetemjöl som inte spolats ut ordentligt, utan i stället fastnat som en klump i röret. Vid sina undersökningar hittade företaget
”en stärkelseprodukt i form av en vit fast massa”.

Massan hade tagits bort men partiklar hade fastnat i röret längs med hundratals meter rör, och gav upphov till bakterieproblemen.

Japp. Vetemjöl. Klister. I rören. Fastnat en klump. Bakterier. You do the math.

Klumpen med vetemjöl satt fast och orsakade sedan spridning av bakterier, något som i sin tur gjorde att man behövde koka vattnet i Lund tidigare i vår” enligt P4 Malmöhus. Hörde jag rätt? Läste jag rätt? Ja, tydligen.

nyhetsinslaget från TV4 här (jättekonstigt fönster som jag inte får fason på, klicka på länken ovan och se större bild i ett nytt fönster) frågar reportern en kvinna vad hon känner för att de hade hittat vetemjöl i rören och hon svarar “Ja, det kändes ju nästan lite snopet att det inte var mer allvarligt”… Jag uppskattar dessutom att reportern konkret visar att vetemjöl och vatten bildar klister. Men ja, det är väl min sorts “humor”.

Som jag ÄLSKAR när nyheterna skriver sig själva, och jag bara behöver länka till dem. Så suveränt. Jag behöver själv inte säga ett ord om vad jag anser om vetegluten (okej lite då; hej klister), om egenskapen att det fastnar i “rören” eller hur det har skapat en grogrund för bakterier. Jag kommer här inte heller att säga “vad var det jag…?”

Artiklarna säger sitt. Punkt.

I’m just sayin’.

// Kram Linda

(Vill du gå vår kostkurs i höst? Läs mer här. Välkommen!)

Kostkurs i Sthlm 7-8 oktober 2017.

Ja! Vi planerar (redan) för en kostkurshelg i Stockholm i oktober 2017. Vår kurs kallar vi “Mat för mig, kanske för dig” och vi tänker oss kl 10-15 för 1300 kr. Det känns kanske inte som det är bråttom just nu, men det är bra att gå ut med så att flera kan planera. Efter en slapp sommar kan vi ta nya tag för hösten!?

Se mer om kursens innehåll allra längst ner, vi ses på Havregatan 10.

En tallrik med färgsprakande läkande kost.Det är länge sedan sist och det vore kul att träffa er som är intresserade av att ta hand om hälsan, fundera på hur och vad ni äter – hur vi på bästa sätt kan stärka oss inifrån… även om det till stor del är individuellt. Grunden i vår kostkurs “Mat för mig, kanske för dig?” passar för alla. Här är några röster från tidigare deltagare när vi åkte till Göteborg på hösten 2014 (scrolla ner på sidan). Det var en härlig helg!

Jag möter ofta människor som söker hjälp för att de lider av smärta och värk. Stelhet. Trötthet. Stress. Någonting händer i kroppen stegvis, inte alltid till det bättre, men vad? Få vet att även detta läge kan förvärras av det vi äter. Ofta av något som äts eller dricks dagligen. Eller så är det något vi har snappat upp i media – det är mycket där nu och det spretar åt olika håll – men medvetet valt att bortse ifrån. Så kan det också vara.

Hjärtformade stekta linser.För alla vill inte veta, det är helt korrekt. Flykt och förträngning är en del av att vara människa. Särskilt om det är något som smakar gott. Även om det skadar kroppen. De blir ofta provocerade och säger “men jag kommer inte att sluta med…” även om de har bett mig om hjälp (det händer dock sällan), medan de flesta ser på mig och säger “Vad ska jag göra?” För allt fler känner att de bara har en kropp och att hälsan betyder allt.

De känner att det mer och mer är dags att dra i handbromsen och lära sig mer, av det där vi inte riktigt får veta. Vi lär oss om kalorier och motion, men förstår inte alltid vad som händer nere på cellnivå – egentligen. Och det är ofta frågan många ställer när de får mer kunskap och information om det vi äter: “Varför har ingen berättat det här?” Och så kände jag också. Precis så.

Studiematerial, skolhelg i Funktionsmedicinska Näringsskolan.Genom min egen resa, med platta fall och skrubbade knän, gjorde jag så många vurpor att jag satte mig ner och andades. Tittade på hur jag hade sprungit, vartåt, vad jag hade gjort och varför. Jag studerade MediYoga till lärare och terapeut, läste även till  näringsrådgivare inom funktionsmedicin, läste om hur kroppen fungerar och vad den behöver för det. Analyserade och förstod vad som hade hänt… över tid och långsamt.

Jag tänkte att mina omvägar kunde ge någon annan en genväg. 

Man lär sig ofta genom att göra misstag själv, men om någon läser detta nu och känner att det är dags att ta tag i den där trassliga vägen framåt – så välkommen! Meddela gärna här om du är intresserad till hösten, så att vi ser om det finns intresse och om vi får ihop en grupp. (Det är inte bindande i nuläget, men vi önskar kunna kalla dig efter sommaren.)

Kostkursanteckningar blir det...I kursen pratar jag om kostens påverkan på organens funktioner: lättförståeligt och enkelt; det handlar om att förstå vad vi kan göra för oss själva. Hitta motivation. Det finns inga “förbud” men att lära sig mer om kroppen är en investering för framtiden. Carina tillagar mat att provsmaka, så att du får nya alternativ och idéer. Kompendium (via mejl, annars tillkommer utskrift och porto) samt recept ingår.

Vi pratar, ställer frågor och svarar. Samtalar, helt enkelt. Jag vill lära ut – men lär mig samtidigt massor av dig. Det är det fina med att både hålla i och delta i en kurs. Och detta ämne gör det roligt att träffa och lära av flera i samma “sits”.

Vill du hitta sätt att avlasta din kropp? Önskar du känna dig lättare och mer harmonisk i kropp och huvud? Ser du fram emot att finna en ny kosthållning?

Du är varmt välkommen till oss! 

// Kram Linda

Har du frågor kring kursen? Något du önskar att vi ska ta upp? Kontakta mig här. Och meddela oss gärna om du har någon allergi/intolerans, tack.

När säkerheten betyder allt.

Jag vaknade sent i tisdags morse, slog på Gomorron Sverige och reagerade direkt på känslan av allvar som kom ut från rutan. Vad hade hänt? Barn. Konsert. Död. Självmordsbombare. Jag fick hög puls på ett par sekunder, jag visste ju ingenting om nattens dramatik i Manchester, attentatet efter en Ariana Grande-konsert.

Man blir så ledsen. Igen. Det sker igen. Och den här gången riktat mot främst barn. Vi vet inte var eller hur, men det händer. Det vet vi och kanske är vi alldeles för beredda på det, även om det blir en chock varje gång någon framför ett fordon bland människor eller spränger sig i en folksamling. Vansinnesdåd. Man känner sig så maktlös. Vansinnigt maktlös.

Plötsligt slår det mig. Vänta lite här nu…? Och så är det vad alla pratar om, i båda morgonprogrammen på tv: Friends Arena. Den stundande Europa League-finalen mellan just Manchester United och Ajax som väntades samla så många människor under samma tak, jag kände en kall ilning längs ryggraden. Via en fin vän var jag sedan en tid tillbaka inbokad för att jobba på arenan, jag har jobbat där förr med personallogistik, även om det det var länge sedan… men nu var det dags igen. Precis nu. Vad är oddsen för det? Och hur säkert kändes det?

terrorattentat rubrikFör snart 7 veckor sedan satt jag hemma och var chockad av händelserna på Drottninggatan. Då snurrade gärningsmannen runt min egen husknut innan han greps ett par meter från mitt hem. Jag var absolut inget offer i det hela och jag åkte gärna för att hämta hem min kusin, men det var en hel del tankar kring var man är skyddad och nu hade jag bokat upp mig för att jobba på ett större idrottsarrangemang dagarna efter ett attentat…

…det är inte utan att man blir lite fundersam. Inte minst eftersom de hela tiden pratade om risken för attentat i media. Phew. Men, med tanke på den rigorösa säkerhet à-la-Fort-Knox som var bara för att hämta ut min ackreditering inför jobbpasset på dagtid, så ville jag hoppas och tro att det skulle att gå bra. Högt ansvariga för säkerheten uttalade sig om läget och att de har planerat inför detta evenemang – och tänkbara händelser – under ett års tid… ja, vem vet egentligen?

Man får ju hoppas och tro.

 För annars tillåter vi dem att ta makten över oss.Förlorarna“, som Trump kallar dem. Annars tillåter vi dem att påverka oss och vi krymper. Det minskar våra världar och ökar vår rädsla. Är det rätt väg att gå? Rädsla? Nej, kärlek och tillit. Det är den enda vägen framåt. Hur läskigt det än är. För det är modigt att göra det man inte riktigt vågar. (Även om man naturligtvis ska vara försiktig och tänka sig för en gång extra ibland.)

Dagen efter attentatet i Sthlm gick jag på Dramaten, för jag hade en biljett sedan tidigare. Jag gick på skakiga ben och var så förundrad över tystnaden i innerstaden – mitt i city. Men jag gick. Jag har varit (är?) rätt harig av mig och har varit mycket rädd i mot liv, men kände att ingen annan skulle få begränsa mig. Mitt liv. Så det kändes skönt att våga.

Samma sak nu, jag hade nog gärna stannat hemma om jag hade tänkt lite för långt, men… nej. Jag skulle jobba dagtid (även om det just då kändes tillräckligt). Det fanns bara en sak att göra som kändes rätt, det var att ge mig ut och vara där. Även om jag funderade och benen skakade igen. Men när jag själv såg och upplevde säkerheten under morgonen och dagen, kände jag mig trygg. Jag tänkte inte ens på det efter en stund, arbetsdagen bara passerade.

Vid ett tillfälle på eftermiddagen kom det två polisbilar (piket) fullproppade med poliser som hoppade ut och började klä på sig inför kvällen och arbetspasset. Nog för att de hade uniform innan, men de skydden! Den säkerheten. Det var så intressant att se hur det plötsligt stod Robocops intill oss och hade jag inte haft respekten för deras koncentration och uppladdning, hade jag lätt kunnat gå fram och tacka för deras insatser för att skydda sina medmänniskor. Dessa hjältar.

När jag gick hemåt efter arbetspasset, via Mall of Scandinavia, mötte jag många vakter och poliser. Sjungande fans åt alla håll jag kunde se och höra. Det kändes fint. Det kändes fritt. Jag njöt av solens strålar från den blå himlen. Värmen. Känslan av att vara min egen och kunna göra vad jag vill.

Jag var återigen nöjd att jag vågade.

// Kram Linda

Ps. 48.000 besökare såg matchen som Manchester United vann, “ingenting” hände och mitt förtroende för polis och säkerhetsansvariga i Sverige är högt. Vi kan inte skydda oss mot allt, men vi kan nog våga mer än vi tror…

Omstart på Instagram.

Det finns dagar då jag kan bli lite imponerad av mig själv, hur snabbtänkt och förnuftig jag är (jo då, det händer), för att andra dagar undra om mitt huvud ens är i närheten av påskruvat…? Då känner jag att jag inte förstår något alls. Det här är väl ett sådant läge.

Och utöver det blir lite komplicerat ibland att en del av mig vill sträva bakåt. Ja. Mot utvecklingen. Och det låter ju inte klokt, jag vet, men jag kan (ofta) önska mig tillbaka till tiden före internet. När DET var lugnt, vi visste inte bara om det då. Jag kan drömma om den tid där man inte per automatik och gammal vana kollade sin smartphones meddelanden och mejl, googlade på vad-som-helst – då när man inte kunde kommas åt eller jobba dygnet runt, när vila och återhämtning var en naturlig del av livet. Leda också, förvisso. Men ändå.

Och givetvis är jag en av de första att hålla med om att vila är ett eget ansvar. Det ÄR det. Men i takt med att informationsflödet blir allt mer massivt, måste man ha den bromsen i sig och välja bort. Jag gör det också. Men draken är liksom redan väckt. Den fanns inte ens förr, det var inte ett (lyx?)problem. Det är nästan samma lurighet som att undvika socker – det gör jag också. Och det går olika bra i perioder. Det finns precis framför oss och “frestar”. Hela tiden och överallt.

Hjärtformat i rädislandet.Min “broms” säger de beror på att jag är född i oxens tecken – kanske är det så, för jo jag fördrar det jordnära i nästan allt – även om jag uppskattar det nya. Jag gillar tanken på kulram (okej, överdrift), analoga klockor och kottdjur; absolut kärringen mot strömmen med hälarna i golvet – “Stopp! Vill inte!”

Men, samtidigt, säger de som kan astrologi att jag även är lejon (ascendent) och vädur (månen… phew) vilket gör att en annan del av mig lägger gasen i mattan, full fart framåtutan broms. Det kan med andra ord gå lite väl fort. Kluvet, men samtidigt blir det nog en sorts balans i sig med dessa diametrala motsatser. Tänker jag.

Och visst, för att gilla kottdjur och fasta telefoner (alltså, vad hände där med att ta bort dem?) så var jag tidig som startade eget första gången som 20-åring. Jag har ofta sagt “ja” till vad-det-än-varit och ibland missat att koppla ihop mina handlingar med konsekvenserna av det. Det blir mycket att göra om man svarar jakande hela tiden. Därför har jag med glädje lärt känna ordet “nej”.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seSå, vart kommer detta resonemang nu att leda…? Jo. Att jag var relativt snabb på Facebook när det kom hit 2007, men sedan har jag valt att inte vara aktiv på nätet mer än min hemsida. Instagram, Snapchat och allt vad det heter? Nej tack. Inget mer som tar tid, som innebär ointressanta bilder (!) som ingen bryr sig om eller kräver min insats. Det är lätt att känna så om man en gång har varit utmattad. Ren empiri.

Men. Från ingenstans (eller, under en ledighet nyss på en fin plats) fick jag för mig att jag någon gång skapade ett Instagramkonto? Kanske vore det en idé att prova att logga in? Och döm om min förvåning (och kallsvett) när jag ser att jag på mitt konto från 2012 (!) har över 700 bilder publicerade – den ena sämre än den andra. På riktigt! Jag visste inte om det. Dessutom hade 8 (stackars) följare gillat och även kommenterat. Jag lade upp det senaste fotot 2013. Hela mitt inre ville säga FÖRLÅT! Snacka om att bjuda in – på en tråkig fest – med armbågen…

Anledningen till detta läge var att jag höll på – tror jag – med att endast (trodde jag) redigera foton för att använda till matböcker och hemsida… vilka jag sedan inte heller använde. De bara låg kvar där. Jag vet inte hur jag tänkte eller vad jag höll på med, men känner att om någon sett detta så ville jag förklara mig. Jag raderade 97% av dessa dåliga foton och det kan förstås dyka upp fler, men nu under mer kontrollerade former.

Jag tänkte att det här kontot ska få liv igen, om än utan krav på prestation för egen del och att med få ord – här på hemsidan blir det längre texter, för jag älskar att skriva! – fånga upp det omkring mig som knyter an till det jag jobbar med; kost och näring, vila och återhämtning, balans och obalans...

…följ med om du vill! Jag gör gärna sällskap på vägen.

Copyright © 2010- Mitt Nya Liv - mittnyaliv.seOch jag både hoppas och tror att de kommande åren blir bättre än de som har varit, det vore ärligt talat svårt att göra det sämre. Jag heter mitt_nya_liv sedan 2012, även om jag har orienterat lite fel så är jag tillbaka på stigen och du är välkommen om du har vägarna förbi.

// Kram Linda

Mitt älskade Lindaro.

Men som jag har längtat efter dig sedan vi sågs senast. Jag vet inte riktigt var jag ska hitta dig på riktigt när jag är hemma. I små stunder, visst. Men inte i längre sammanhängande perioder. Det är väl så vi har det idag. Jag saknar det lite.

Naturen i Paradiset, grönskande upp emot berget.Ibland kan det gå flera timmar… till och med hela dagar. Så får jag syn på dig på håll men så försvinner du igen. Som en hal ål. Ett moln som passerar. “Det blir vad man gör det till” sägs det och – det här är det enklaste för mig. Att åka dit. Att vara i det. Som är så svårt att få syn på eller tag i annars.

Lugnet.

Jag blev yogalärare för att jag fann ett lugn i andningen och övningarna, när jag själv var fullkomligt i obalans. Det är väl ofta så, att man finner stillhet själv och önskar vara i den – för att man behöver det. Jag älskar mitt jobb, men jag kan ju inte vara där jämt. Tiden räcker inte alltid till.

"Stress" i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan, på Centralen.Runt omkring mig finns oftast en storstad med omnejd. Trafik, människor, ett evigt brus och det ska liksom gå undan. Fort. Folk rör sig hektiskt, morgon-middag-kväll och så ett dygn till: morgon-middag-kväll. Man blir nästan lite fartblind och åksjuk ibland. Det rullar på. Visst kan jag fokusera inåt och hitta min stillhet, men det är inte alltid helt enkelt. Det finns alltid något att göra, om man vill.

jag bryter gärna allting genom att åka hit och träffa dig. Mitt lugn. Känner doften av naturen, upplever stillheten. Hänförs av det vackra. Finner ro. Inte alltid, det beror på var i livet man befinner sig, men det är lättare att koppla av på en lugn plats i skogen än i en innerstadsrondell… inte sant?

Jag är så tacksam över att kunna vara här. Vila. Sova. Läsa. Yoga. Kunna åka iväg, sakta ner och stanna upp. Återhämtning. Läkning. Och särskilt mitt i vardagen. Sen vill jag tillbaka till mitt “vanliga” liv, men här laddas batterierna verkligen på nytt. Och en stunds vila ger sedan en längtan efter puls, kombinationen är den bästa. Särskilt om man har möjlighet att välja.

Men, det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

Ibland kör man fel upp för att man är ouppmärksam och måste vända. Efter några mil i skogen. Sedan kan en hydrofor plötsligt går sönder och spruta vatten 6 liter (kallt) vatten rakt ut på badrumsgolvet… och så kan man även lyckas låsa sig ute. Med datorer och telefon på bordet inlåsta på köksbordet. Phew. Tur att fin släkt och familj har extra husnycklar. Och att jag inte låste in bilnycklarna. Skulle du inte åka för att vila?!” säger familj och vänner och skrattar.

Jo, men det gör jag också.  

I år är det 10 år sedan jag flyttade in i mitt lilla hus, den fina pärla som jag fick i 30-årspresent av mina föräldrar. Den har minst sagt varit välanvänd sedan dess, jag besöker den så mycket jag har möjlighet till, kan och får. Nu hittade jag en liten paus i schemat och jag är så oändligt tacksam för det, för sedan tar det fart igen. Det blir ett annat lugn här än hemma.

Mitt fina hus. Min paradis. Det är mitt och här kan jag vara i lugnet. Vakna upp till en bländande soluppgång och betrakta en vacker solnedgång. Skotta gångar i snön eller åka lagg. Eller bara vila i regnet och ta skydd från blåsten. Pappas (eller mammas?) namn på det passar fint in.

Mitt älskade Lindaro. ♥

// Kram Linda

Är det bättre med lightläsk och artificiella sötningsmedel?

Svaret är: absolut inte. Och det är ingen hemlighet. Men det är positivt att det nu kommer forskning som visar det gång på gång, hur lightläsk kan påverka kroppens funktioner och ge sötsug, fastän många inte tror det. Nog för att var och en har sitt eget ansvar att ta, men att det skulle var “fritt från socker och kalorier” och därmed ett bättre alternativ och ofarligt…? Jag menar, kom igen.

Det är en sak att vilja dricka läsk med sötningsmedel, det är en mänsklig rättighet att välja vad man vill tillföra sin kropp. Men idag 2017 känns det bara fel att vilseleda de människor som fortfarande tror att det är bra med något som heter till exempel Zero för att det är “noll kalorier i det”…

…kalorier per se är inte fel. Tvärtom. Vi BEHÖVER ju näring för att kunna bygga upp våra kroppar. För hjärta, lungor och hjärna inte minst. Om det däremot är “skadliga” ämnen som tillförs (till och med istället för näring) så påverkar det definitivt hur vi mår på insidan, även om vi inte känner det. Man vet idag att mycket kan ske på insidan under lång tid och så en dag slår det till.

Kroppen är fantastisk i sin konstruktion. Ett verkligt mirakel. Den har egentligen samma funktioner som den alltid har haft, sedan vi bodde i grottor. Vi reagerar på samma sätt idag, även om det var rötter och bär vi åt då. Sött ger sötsug och det skapar obalans inom oss, även om vi tror att det är nyttigt. Tyvärr.

Men det här är inte nytt, vi kanske bara väljer att bortse från det; här Professor Göran Peterssons  Sötningsmedel värre än socker” från 2012. Läs gärna.
Här skriver han om Sukralos och sötningsmedel från 2007.

Fyra glas med rosévin i en skål.Och vad vi än väljer istället för vitt socker, om det så är honung, lönnsirap, rissirap, kokossocker eller råsocker så påverkar det oss som socker gör. Det blir aldrig bra med för mycket sött i våra system, om det så är godis, alkohol, fikabröd eller … “sockerfria” drycker. Det är bara det att vi har det runt omkring oss konstant. Frestelser.

Och nu har det alltså visat sig i tester vid universitetet i Sydney, där man har testat hur djur reagerar när de får dryck med sötningsmedel, att Sötningsmedel kan leda till fetma och Diabetes typ-2.

“Efter fem dagar märkte vi att djuren som fått sötningsmedel åt 30 procent
fler kalorier från annan mat. Obalansen mellan sötma och energi
utlöste en kroppslig reaktion som om djuren fastade.
Det gjorde dem hungrigare och gjorde sockret godare, så att de åt mer, säger Greg Neely, en av forskarna bakom studien.”

Sockrade geléhjärtan i hög.Man misstänker att dessa sötningsmedel kan påverka tarmfloran och det är ju även känt att magen påverkar hjärnan och hjärnan magen, inte minst via det enteriska nervsystemet. Det är viktiga saker, det här, inte minst för framtiden. Visst känns det så, eller är det bara jag…?

I artikeln står även att “en ny studie visar också på en risk att gravida kvinnor som dricker mycket lightläsk i högre utsträckning
riskerar att deras barn drabbas av barnfetma”.

När detta dyker upp är det – i min värld – av högsta vikt att ta det på allvar, vi har bara en kropp att disponera i detta liv; ett tempel som ska hålla i många långa år. Och enligt epigenetiken, som är så oerhört viktig, så lägger vi nu grunden för hur framtida generationer ska må.

Svarta siluetter av träd mot en grå himmel.Vi har en möjlighet att strunta i vilket, det har vi rätt att göra. Dock går det inte att säga att man “inte hade en aning” i dessa tider av upplysning… det är samtidigt en av nackdelarna med att bli allt mer medveten. Man kan inte backa och det är svårare att blunda för saker som är uppåt-väggarna-galet.

Men det blir samtidigt mycket lättare att fatta vissa beslut, det är ju tur det.

// Kram Linda

Ju mer flexibel och följsam man är…

…desto bättre för framtiden? Ja, kanske. Yogiskt säger man att ju rörligare man är, desto “yngre” är man i kroppen. Och det är jag beredd att hålla med om. Det vet den som har fått en låsning någonstans, kramp i en muskel eller har smärta i kroppen. Man känner sig ju inte purung när man liksom stapplar fram.

Yogamadrasser på Havregatan 10.Jag träffar (naturligt) flertalet i mitt jobb, som har korta muskler. Som kämpar med att kunna sitta ner och slappna av i yogan. Eller de som kommer på hälsoundersökningar som känner sig “smidiga som kylskåp”. När jag frågar om vissa – ofta de som tränar väldigt hårt och mycket – brukar stretcha ut sina muskler efter ett pass, medan de är varma, svarar de inte sällan: “Äh, va… nej? Inte stretch”. Och ser på mig som om jag skojar.

Vad hände där? När blev det ocoolt att stretcha? Att sträcka och tänja ut sin muskulatur, så att den sedan inte drar ihop sig som ett gummiband och gör att andra delar av kroppen gör ont? Korta muskler på framsida lår kan få en ländrygg att smärta. Det vet jag av erfarenhet. Jag tycker att det är intressant att man tränar hårt, men inte tar hand om kroppen efteråt…?

Alldeles nyligen fick jag skönt extrajobb där jag bände loss lister, socklar och foder med en kofot, i omkring 18 timmar på lite drygt två dagar. Medan jag gick där och njöt av att hjärnan kunde få vara lite “avstängd” från mitt eget och utövade ålning medelst hasning, några squats och marklyft (nja, inte riktigt…), tänkte jag för mig själv att “ooh, imorgon kommer jag att känna att jag lever”. Jag är inte så fysisk av mig (blodgrupp A passar mig bra) men jag stretchade ut musklerna då och då under dagarna och – kände sedan knappt av “styrkepassen” alls i kroppen. Nöjd. Möjligen lite vis av erfarenhet med.

Men sedan finns det de som säger “nämen, det är så skönt med träningsvärk”. Det kan jag i och för sig förstå, då känns det som att man har gjort någonting. Fast när musklerna blir så korta att det påverkar hur man rör sig och mår? Nja, inte om man önskar vara smidig och rörlig för framtiden. Ett tips att testa smidighet på, är att sätta sig ner i “skräddarställning” på golvet och sedan resa sig upp utan att använda armarna. Kan du?

Blaskigt och lerigt, en jobbig väg.Även i sinnet är det en fördel att vara flexibel och smidig, tänker jag. Inte så gnällig. Visst vill man väl halvt klaga ihjäl sig vissa dagar, men om det sker ofta och över lång tid…? Det blir inte hälsosamt för vare sig en själv eller dem i ens omgivning. Det finns ju de som hittar problem i allt. Har du någon sådan i din närhet? Då vet du, det känns det inte så flexibelt. Det är kanske klokt att ta tag i det som verkligen ligger under missnöjet…

Härom dagen gick jag i skytteltrafik till och från tvättstugan under ett par timmar, varannan gång sken solen och varannan snöade eller regnade det. Otroligt. Och typiskt aprilväder i maj (ur led är tiden). Jag kunde ha brutit ihop över vädret – vilket verkar vara en populär sysselsättning idag, hur har folk tid med det? – men vad hade det gjort för gott där och då? Ingenting. Just roll with it. När det inte går att påverka hur vädret ser ut, gäller det att bara vara flexibel. Inte minst i tanken.

En skugga som gör v-tecken, en solig dag.Jag tänker främst att ju mer följsam man är, desto lättare på flera plan. Men det gäller ändå att inte tappa balansen; att undvika att anpassa sig för mycket, så att man blir någon annan. Eller att man gör det andra vill, för att det inte går att sätta emot. Det är en fin lina att dansa på. En utmaning för alla.

Jag tackar mina lyckliga stjärnor för att min 40+kropp stod pall för hårt arbete, att solen tittar fram mellan skurarna samt att jag kan sätta mig ner och resa mig upp – utan att använda armarna.

// Kram Linda

“Sitter med människor som sover.”

Alltså, det här hade kanske varit en bra filmtitel. Lite som “Dansar med vargar” (det var länge sedan, för övrigt. 8,0 på IMDb). Inga likheter i övrigt. Det vore kanske ingen storsäljare, i och för sig. Folk vill nog se lite mer action än så. Men ändå, det här är lite kul…

…för oss som är yogalärare, åtminstone. Igår besökte Ulf Wallgren, före detta programledare på SVT, sina tidigare kollegor i studion och då han numera är instruktör i MediYoga, instruerade han de djupa andetagen. Det slutade med att han fick rycka in – för att programledarna var “ur spel“. Haha! Fantastiskt. Foto: SVT

Efteråt var de tydligen rätt så groggy och skrattade, tappade fattningen lite och bad om ursäkt… eller var de bara naturliga kanske? Så som många av oss reagerar när vi har släppt taget fullständigt, liksom “domnar bort” och sedan vaknar upp.

Och jag förstår både dem och honom – jag ser det i mina yogaklasser, även om det inte alltid är så tydligt. Det är lätt att falla i sömn av andningen. Jag skrev tidigare om att vara i lugnet i en yogaklass; hur mycket jag uppskattar ljudet av en djup, unison utandning. Verkligen. När jag på riktigt hör hur människor släpper taget och slappnar av.

Yogastudion på Saturnus Friskvård i Märsta.Vissa somnar. Några snarkar. (Dem knuffar jag lite på så att de inte ska störa de andra.) För det kan vara svårt att hålla emot, hur mycket man än vill, eftersom effekten av andetagen är så stark. Avslappningen bara smyger sig på och tar över. Även de som kommer och säger att de har svårt att koppla av och sova på nätterna… det kan vara de som slocknar först. Men de flesta “stannar kvar” i sitt andetag och vilar djupt inom sig.

Och jag ska vara ärlig; alla tycker inte om andningen. Alla kan inte släppa taget, ofta handlar det om en så massiv inre stress att det kan bli… obehagligt att landa. I alla fall var det så för mig. Jag sprang så fort att när jag bromsade ner, så kom hela det tunga lasset ikapp mig. Ångestfyllt, stressande och jobbigt. För att jag levde på ett sätt som min kropp, själv och mitt sinne inte trivdes med. Jag vet flera som har känt så, men efter hand när de har varvat ner och lyssnat till sin kropp, så har det lugnat sig. Andningen har landat och de kan slappna av.

Jag ser det som sagt ofta, men det var kul att det visades på TV. Det är fint att fler provar på avslappningen. Att de tillåter sig att sluta prestera för en stund.

en yogis hand i gyan mudra; tumme mot pekfingerJag har yogaklasser i Stockholm till hösten och de är nästan fulla i nuläget. Jag håller juniyoga i Märsta – som en förlängning av terminen, eftersom jag ändå är hemma – och den gruppen är i stort sett full. Människor mejlar och säger att deras läkare har rekommenderat dem att utöva MediYoga, till stor del för att de har tagit del av de positiva effekter som har kunnat mätas i forskning

Det är fint att få vara del av den växande skara som vill vila. Slappna av. Andas. Och ibland somna. Jag trivs själv med att få sitta där. Och se på människor som sover. Tack för att ni kommer och gör det till mitt jobb. Varmt välkomna åter.

Namaste. 

// Kram Linda

Ps. Oftast väcker jag de som somnar (även om de inte snarkar), men ibland stänger kroppen av helt för att den behöver sömnen just då. Det blir som det ska vara…